Visar inlägg från juni 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Anna på Öland

Jag har varit på Öland och gått i Anna Rydstedts spår. Då funderar man en del.
Samtidigt läste jag Jan Olov Ulléns bok om Anna Rydstedt ”Kära, kära verklighet”. Ullén är en lysande guide till författarskapet, han har ett milt och eftertänksamt skarpsinne. Och jag inser hur länge sedan det var som jag sysslade med diktanalys. Och hur roligt det är.
Jag hade ännu som gymnasist svårt att förstå poängen med diktanalys. Diktaren sa vad hen ville säga i dikten – och framför allt hen sa det på just det exakta sätt hen fann lämpligt, just så skulle det sägas och inte på något annat sätt. Alla omskrivningar var alltså bara att fördärva dikten. Dikter hade funnits med i hela mitt liv, sedan sju-åttaårsåldern kunde jag stora stycken Fänrik Stål, Svenska bilder och Fritjof saga utantill. Som gymnasist fann jag sådana dikter löjliga och hade andra favoriter. Men min poäng är att jag hade inget motstånd mot diktformen som sådan. Och att detta gjorde det konstigare att man med analys skulle bråka med dikten.
Nå, analysen skall naturligtvis inte ersätta dikten. Utan genom iakttagelse och reflektion fördjupa förståelsen. Ingenting är nämligen så självklart som man tror som gymnasist. Man kom kanske inte längre i det gamla gymnasiet än till den elementära förståelse jag redan hade. Och då tedde det sig naturligtvis poänglöst.
Diktanalys kräver samma noggrannhet och skarpsinne som vanlig semantisk analys. Det roliga är att dikter är för olika för att analyserandet skall kunna mekaniseras. Här finns ett kreativt moment. Varje dikt kräver sin metod. Och utan fantasi står man sig slätt.
Men det är gott att ha läst filosofi när man sysslar med dikt. Utan ett uns vetenskaplighet kan fantasin lätt skutta iväg för långt.
”Lundaskolan”, det var så de kallades poeterna i Lund under första hälften av 50-talet. Fyra individualister som kände och stöttade varandra och som därför kom att sammankopplas. Den store teoretikern och metapoeten Göran Printz-Påhlson kom att prägla bilden. Lundaskolan var alltså svår, distanserad och ironisk. Men Majken Johansson var inte så svår, hon var mera desperat, anstötlig och ironisk. Hädisk och vulgär, en respektlös busvissling. Sedan hon lämnat Lund blev hon from. I frälsningsarmén. Respektlöst och ofint nog.
Och Anna Rydstedt? Med det omärkvärdigas integritet. Det låga och vardagligas poet. Ullén betonar hela tiden hennes unicitet. Hennes ton är bara hennes. En sparsmakad poet med en mycket stor inre styrka, som hela tiden måste mobiliseras mot en stor ångest, ängslighet och överkänslighet. Dikten var nödvändig för hennes överlevnad. Därför blir det en mycket personlig dikt- ibland kan man tycka, alltför personlig.
Det gäller den trygghet hon finner i vardagligheten, hemkänslan i det vanda. Det är det jag ibland finner mindre bra. Jag brukar säga att om det står i en dikt ”sol, bad, värme”, så är det rimligt att säga att man associerar till sommaren. Men man kan naturligtvis också ha rent privata associationer. Man kan komma att tänka på sin moster, det kan vara en mycket påträngande association, men den är för privat för att ha någon allmängiltighet.
På analogt sätt använder Anna Rydstedt i sin dikt vardagligheter som för henne själv är mycket laddade. Fulla av tröst och konkretion. För att detta inte skall verka ovidkommande och antiklimax måste man leva sig in i skaldinnans perspektiv. Det fungerar inte utan djup kännedom om poeten.
Men heder åt Anna Rydstedt -sällskapet! Man kunde plocka en folder vid kyrkan i Ventlinge och genom att följa den gå i Anna Rydstedts spår. Här var hennes gård och här hennes skrivarstuga. Det var den natur hon såg, här ligger Kalmarsund. Och diktcitaten uppsatta på stolpar följer ens väg. Kan individualismen mitt i vanligheten och jämlikheten beskrivas bättre än i denna dikt?
 
Som strån
 
Vågor böljar i gräset.
 
Gräset rent av viker sig i vågor,
vajar strå vid strå i en liten horva
som en väldig gemensam rörelse.
 
Ack, kunde man vara ett sådant strå,
men jag står som en ilsken tistel.
 
Ändå är jag bland människogräs ett strå,
min tistelindividualitet ser ingen.
Som strån synes vi nästan alla vara,
och vinden far igenom oss alla strån.
 
12 juni 14

Wijk och Åkesson

Erik Wijks analys av Jimmie Åkesson i DN i går (10 juni) var ytterst tänkvärd. Det är mycket man kan uppnå bara genom att läsa innantill. Det är beaktansvärt med skillnaden mellan ledning och folk i SD. Det har alltid slagit mig att det varit lundaakademiker som lett partiet och för den som känner Lunds historia ger det extra kusliga krypningar längst ryggraden.
Först Wijks konstaterande om SD:s
förankring i arbetarklassen. Jag tycker man har hört olika uppgifter om vem som är den typiske SD-väljaren. Det är bra att detta nu blir klart. Wijk talar om hånet mot sverigedemokraternas väljarbas. ”Det mest högljudda avståndstagandet kommer från dem som aldrig behöver sätta sin fot i dessa områden och placerar sina barn långt från de plågade skolmiljöerna.”
Jo, men hur går sådana resonemang ihop med påståendet att det är de, som haft minst kontakt med invandrare som uppvisar den största främlingsfientligheten. Om detta senare påstående är sant, så stammar inte främlingsfientligheten ur erfarenheten, utan finns i huvudet. Skräcken för det okända, det som man bara hört eller läst om, behovet av syndabockar, projektionsobjekt för upplevelse av missnöje och misslyckande. Visst, det är inte medelklassen som lever med problemen. Men kan inte sambandet snarare vara att att man har större anledning att känna sig missnöjd med sig själv om man är socialt underprivilegierad. Och då finns främlingsfientligheten vare sig man har kontakt med invandrare eller inte. Föreställningen uppstår inte ur verkligheten men bestämmer vår tolkning av verkligheten.
Men Jimmie Åkesson då? En frustrerad konservativ. Med ett elithat som bottnar i avundsjuka, han vill inte avskaffa eliten, han vill tillhöra den. En mekanism som kan finnas hos många, endast den chanslöse hatar eliten för dess egen skull.
Hur startade det för Jimmie? Han ogillade vänstern, har kände sig frustrerad i egenskap av knök (konservativ) i ett vid den tiden utpräglat nyliberalt Moderaterna. Och då idén att Sverigedemokraterna hade potential. Det var ett litet parti, där det var lätt att nå en position. Tvättar man detta parti så skulle man kunna göra karriär via det. Och man kan tvätta det hur mycket som helst, man kommer ändå alltid att vara det minst dåliga alternativet för en stor frustrerad väljargrupp.
Vore det inte så kränkande för Jimmie Åkesson kunde man tänka på Adolf Hitler. En ung, särpräglat begåvad, man som av en slump börjar prata på ett nationalsocialistiskt möte och får åhörarna med sig. Karriärist var alltid Hitler, revanschismen och storhetsvansinnet är konstitutiva, däremot diskuterar historikerna när och hur han blev antisemit. Och taktiker förblev han så länge det var nödvändigt. Hur erövrar man etablissemanget utan att förlora sina stödtrupper? Hur mycket anpassning krävs innan man kan börja anpassa de andra?
Jimmie Åkesons historiska situation är en helt annan. Karismatisk fanatiker är han inte och det skulle inte gå hem här och nu. Det är bättre att vara en lugn och trevlig kille, en svärsmorsdröm för alla rädda tanter. Som kan bekräfta att det var bättre och framför allt tryggare förr. En person som det är lite synd om, som är lite kränkt, som väljarna kan identifiera sig med. En person som snarare döljer sin briljans än framhåller den.
Men intressant är också Jimmie Åkesson förhållande till järnrören. Jag minns att någon, i samband med att Jimmie Åkessons barndomsminnen ventilerades, berättade att han under sin skoltid debatterat med Jimmie Åkesson. Och därefter blivit misshandlad. Där var Jimmie inte på minsta sätt inblandad, det tog han givetvis skarpt avstånd från. Och den unge skoldebattören tyckte sig se ett mönster, Jimmie Åkessons rena händer och våldet hos mer tvivelaktiga figurer bland hans anhängare. En dialektik som alltjämt finns och är nödvändig.
Om Jimmie Åkesson är en politisk karriärist med hjärtat hos konservatismen och med främlingsfientligheten som en taktisk röstmagnet är det efter omständigheterna ganska bra. Han kommer att inte att tveka att spela bort det kortet om det krävs. Det värsta är att han likväl spelar det och inte drar sig för att spela det.
Och beträffande klassförakt. Det drabbade också den klassiska nationalsocialismen på 30-talet. Hitler var vicekorpral liksom Per Albin var springpojke. Men det är inte klassförakt att av varje människa kräva ansvar för hennes åsikter. Det är respekt. Mycket som kan förklara, kan aldrig ursäkta.
11 juni 14

Mer om kulturmannen

Man fortsätter att diskutera kulturmannen. Fast jag undrar om det inte egentligen är mannen. Eller mera exakt ett erotiskt/socialt könsspel. Att kvinnan skall vara vacker och bekräftande. Mannen framstående och beundrad. Attraktionen hos en man ligger i att kunna stiga fram, få andra att häpna, bli en ledare för männen och ett beundransobjekt för kvinnorna. Maktens sexighet eller kanske något annat. Konformismen i social beundran. Att välja den som andra också väljer, ty därigenom bekräftas mitt eget val.
Detta skulle man kunna kalla heterosocialitet. Systrarna är konkurrenter, mannen den som bekräftar mitt goda omdöme. Det farliga och spännande finns inte hos mig utan hos mannen. Genom honom skall jag upphöjas. Att göra det av egen kraft känns bara framfusigt och subjektivt.
Mäns homosocialitet står inte här i motsättning till heterosocialiteten, det är den manliga homosocialiteten som styr och bekräftar heterosocialiteten. Det märkte jag i min ungdom. Genom männens beundran kan man få också kvinnornas.
Jag var tyst och sluten, ovillig att framstå bara för att framstå. Det första erkännande jag fick i Lund var någon som tyckte att jag satte mitt ljus under en skäppa. Det var en hel av mitt hederlighetsideal, att bara prata när jag hade något att tillföra. Eller för att kontrollera mina tolkningar av andra.
Mina udda - och säkerligen till en början mycket dåliga – artiklar började gradvis och långsamt få ett visst erkännande (det är ett unikt privilegium att ha fått tillbringa tio år i en skyddad verkstad). Men erkännandet kom först från bröderna, det kände jag starkt. Detta så mycket mer som jag var starkt intresserad av kvinnan och det kvinnliga. Detta intresse för kvinnan från mannens sida – mer än som sexualobjekt – har kommit först med den maktförskjutning som ägt rum de senaste decennierna.
Själv var jag utomordentligt erotiskt intresserad av kvinnan. Detta gillade inte 70-talsfeministerna. Så vad är det vi ser? En misslyckad kulturman som inte lyckas få kulturmannens glans. Det enda han lyckas med är att dela hans vidrighet. Jag förstod att det var så jag uppfattades. Det fick vara hur som helst med den saken. Här gällde det att vara uppriktig. Och att bevara sin utomjordingsdistans.
Du ser, kära läsare! Jag börjar i det abstrakta och allmänna och slutar i det egocentriska. Och jag återvänder till min fråga: Hur bekämpar man kulturmannen? Genom avförtrollning tror jag, genom att lämna illusionerna.
Och då får man betala priset. En del av glansen i livet försvinner. Men vi kan leva redligare och bättre.
10 juni 14

Böcker av pressmän

Jag har nyligen läst tre böcker som berör kulturjournalistik. Lars Åke Augustssons bok ”Arne Ruth talar ut”, Björn Håkanssons ”Jag ensam” och Karl Erik Lagerlöfs ”Moralisten och drakarna”. Självklart har det också en viss, ehuru obetydlig, anknytning till mitt liv.
Arne Ruth var först Obs-redaktör, där han en gång tackade nej till ett inlägg från mig. Det handlade om Konrad Lorenz. Jag var djupt oroad över att biologiskt människosyn på nytt skulle spridas och det var min tanke att min fyrabetygsuppsats i teoretisk filosofi skulle handla om etologi. Men det blev bara en artikel, som fick publiceras i Liberal Debatt, där jag själv satt med i redaktionen, när Arne Ruth tackat nej. Men några år senare värvade mig Ruth till Expressens kultursida där han blivit chef. Jag tror han snart ångrade detta. Efter bara ett halvår gick Arne Ruth vidare till Dagens Nyheter där kulturchefen vid den här tiden kallades chefredaktör. Han var en av tre chefredaktörer och hans post var kopplad till kultursidan. Själv kom jag omedelbart ihop mig med hans efterträdare på Expressen Leif Zern och lämnade tidningen.
Aftonbladets kultursida med Karl Vennberg och Innerspalten läste jag hela min ungdom och fann den unik. Den hade ett personligt tilltal som saknades i Dagens Nyheter. Man tyckte att man var personligen bekant med alla dessa skribenter och mest med den anonymt skriva Innerspalten. Efter det att Karl Vennberg avgått, frågade jag honom vem som brukade skriva den och det visade sig att det till stor del var Vennberg själv. Poeten Björn Håkansson var en av de beundrade medarbetarna på denna sida. Jag blev ytterligt förvånad när en vän till min far berättade att han var son till en veterinär och att mina föräldrar kände hans föräldrar. Jag har sedan hittat en gammal fotografi där jag som fyra, fem åring står bredvid den blivande författaren.
Nå, den här boken är andra delen av hans memoarer.
Karl Erik Lagerlöf var först kulturchef på Handelstidningen och skrev efter dess nedläggning på DN:s kultursida. Vi hade Handelstidningen i mitt föräldrahem så han blev tidigt ett namn för mig. DN började jag läsa varje dag från det jag blev student 65. Jag läste DN, Aftonbladet och Sydsvenskan (de allra första åren i Lund i stället Arbetet, som min hyrestant höll). Det var först i mitten av 70-talet jag började läsa alla tidningar. Det har jag fortsatt med även om tidningsdöden har minskat tidningarnas antal.
De hedervärda personerna Ruth och Lagerlöf besväras av en viss tråkighet. Lagerlöf kallade mig en gång när han träffade mig ”en rolig jävel” och det är ju ett berömd som det är en smula svårt att återgälda. Boken är dock den intressantaste av de tre. Svårigheten är väl att vara en allvarlig vänsterliberal samhällstänkare i pressen. Så kan man beteckna såväl Ruth som Lagerlöf. Det blir lätt långt och självhögtidligt. Och utan marxisternas temperament. Både när det gäller Ruth och Lagerlöf blir minnesböckerna i hög grad debattskrifter som följer upp gamla debatter.
Håkansson har andra problem. Han var intressant när han berättade om barndomen i första delen och är fortfarande hyggligt intressant när han beskriver sin skoltid. Sedan åker han dessvärre till Paris. Och citerar långa stycken av den nyblivna studentens essäistiskt litterära vedermödor. Han talar, redan som postgymnasist, som en fullfjädrad kulturskribent väl uppdaterad med tidens idéer. Det glider utan mycket grus i maskineriet och blir sällan särskilt intressant. Att den blivande Björn Håkansson redan tidigt låter som Björn Håkansson hur intressant är det för någon annan än Björn Håkansson?
9 juni 14

Arriärgardet rycker ut

”En försvårande faktor var det yttre tryck som riktades mot partiet – och som kittlade reflexen att stå pall i stormen och inte vika en tum”. Ja, så beskrev Petter Berger i Skånska Dagbladet igår (5 juni) vänsterpartiets svårigheter att städa upp i garderoben. Jag undrar om man inte de senaste dagarna har sett något liknande i tidningen Dagen.
Ty det handlar om det Uppdrag granskning som belyste själavård av homosexuella. I sekulariserade kretsar har knappt hörts en suck. ”Jaså, är de som är kvar inte fler och inte värre”, är väl den allmänna reaktionen. Jag hänvisar till min blogg 2 juni.
Men medan världen gäspar har några blivit djupt kränka. Boerkyrkans arriärgarde rycker ut. Man trycker hårt på tystnadsplikten men utan att reflektera över vem tystnadsplikten skall skydda. Det är den enskildes förtroende för kyrkan det handlar om, inte kyrkans förtroende för den enskilde. Att fortfarande hävda tystnadsplikten när den svekfulle konfidenten redan visat samtalet i TV verkar inte så logiskt. Ändå jämför ett antal debattörer i Dagen (5 juni) det hela med att smygfilma ett samlag. Detta är dock värre, enligt debattörerna. Man får en stark känsla av hur intim och oskyddad en själavårdare är i sin maktutövning. Ingen borde få smygfilma när man varsamt och känsligt försöker styra människor.
Och Anna Sofia Bonde (3 juni) ägnar sig åt ett kristet kodspråk, som är så beslöjat, att det blir nästan omöjligt att tolka. Gud bör få bestämma vår identitet, säger hon inledningsvis. Vad betyder det? Att ateisterna inte har någon identitet? Eller att det inte bör finnas någon ateism och således inte heller någon ateistisk identitet? Och att de kristna endast bör ha en kristen identitet, allt annat är onödigt? Kristen först, människa tveksamt.
Sedan berättar Anna Sofia Bonde att hon har blivit räddad från sitt eget knutna jag. Och upptäckt en stor frihet. Vad är det här som har skett? Med tanke på Anna Sofia Bondes förflutna som politisk skribent i moderata studentförbundet, kan man kanske gissa på en nyliberals omvändelse till konservatismen. I varje fall tycks det anknyta till ett traditionellt kristet nyspråk. I underkastelsen ligger friheten. Det var ett kristet tema som jag ibland stötte på i min barndom. Slaveri är frihet, som Orwell skulle sagt. Men kanske handlar det i stället om en förändring från egoism till medmänsklighet. Men jag tror det inte, medmänniskan nämns inte alls av Bonde. Att kärleken frigör var väl Anders Frostensons tanke, han som skrivit psalmen Bonde anspelar på. Men jag undrar om detta är Bondes tanke.
Men slutsatsen i Bondes artikel verkar i så fall klarare. Människor som berättat om landskapets djup och skönhet skall nu förbjudas göra det av Svenska Kyrkan. Bara för att de tror att för Gud är ingenting omöjligt.
Det är naturligtvis en tolkning. Men Svenska Kyrkans linje beror väl snarare på en tolkning av Guds kärlek. Man tror på en Gud som inte kränker och kör över. Och på en medmänsklighet som i realismens namn inte vill väcka falska förhoppningar.
Och då är det kanske inte så konstigt att Anna Sofia Bonde föredrar otydligheten och heller talar om landskapets djup och skönhet än en vilja att korrigera medmänniskor och göra det svårare för dem att acceptera sig själva. Men hennes ansvar blir inte mindre av det poetiska språket.
6 juni 14

Äldre inlägg

Nyare inlägg