Lars Westerbergs Blogg

Varför är midsommar så populärt bland svenskarna? Mig lämnar midsommaren helt likgiltig.
Ändå älskar jag den svenska sommaren. Svenskar med viss dragning åt det intellektuella och inåtvända, brukar prisa hösten. Äntligen har man lugn, kan dra för gardinerna och sätta sig med en bok och en kopp the. Det där har jag aldrig förstått. Läser gör jag alltid, men är lugnast på sommaren, när jag kan sitta i solen med min bok. Kanske är det så att solen stimulerar till aktivitet och att för andra människor står denna aktivitet i vägen för läsning. Först när kravet på denna aktivitet släpper kan man ägna sig åt läsning. Medan för mig andlig aktivitet är den enda aktivitet jag stimuleras till. Resten är straffarbete som kan uthärdas mer eller mindre tåligt och glatt.
Jag undrar hur mycket inre oro människor har. Jag tror att den inre oron finns i högst betydande utsträckning. Själv kan jag förarga mig över att jag inte alltid är så lugn, samlad och koncentrerad som jag ibland är. Kanske är jag ändå en ovanligt harmonisk människa. Men eftersom man egentligen inte vet något om andra människors inre liv förblir detta en gissning. Den ursprungliga kampen för tillvaron kan inte ha premierat en alltför långtgående inre harmoni. Tänker jag mig.
Men på sommaren blir jag alltså lugnare. Solen och sommaren är livsförhöjande och vitaliserande. Och min amatörpsykologi går ut på att jag är en av naturen undervital människa. Under sommaren är jag alltså normal, resten av året sjunker jag under pari. Medan normalvitala människor kan få en överdos på sommaren och är mer normala andra årstider.
Jag har alltså ett gott förhållande till sommaren. Och ett gott förhållande till högtider. Jag älskar jul, påsk, nyår, siste april. Bara inte midsommar.
Jag är inte det minsta social. Jag är en man för vilken kärlek, vänskap, kommunikation betyder oerhört mycket. Men det där att umgås, att vara många tillsammans, har ingen attraktion för mig.
Jag har ingen trygghet bland människorna.
Inte heller förstår jag alkoholen som medel att förhöja glädjen. Jag har av individualism och försiktighet alltid varit nykterist. Men jag kan lätt tänka mig alkoholens frestelse till flykt och bedövning. Det kan jag lätt tänka mig in i och att jag själv skulle frestas av detta. Men för en asocial är det naturligtvis svårt att förstå alkoholens sociala värde.
Och jag tycker inte om fester. Och sanningen är väl den att jag inte tycker om verkligheten och inte nuet. Och min kärlek till de övriga högtiderna – min födelsedag, inte minst – är alltigenom nostalgisk. Det är roligt för att jag minns att jag tyckte det var roligt som barn. Kanske skulle jag älskat midsommar om den varit förknippad med något roligt då. Men julklappar och påskägg var roligt, tomten och påskkärringar fantasieggande. Och på nyår kunde jag redan som barn debutera som nostalgiker. Att minnas det gångna året var en av poängerna.
Men ”små grodorna” kan väl inte vara så fruktansvärt kul? Men kanske om man reser en egen midsommarstång och man får träffa sina kusiner, andra barn man tycker om och inte träffar så ofta. En alternativ barndom hade format mig annorlunda.
19 juli 14
 
Bloggen tar nu midsommarledigt. Tillbaka tisdagen 24 juni.

Åsa Beckmans inlägg (slutreplik?) om kulturmannen i DN i går (17 juni) har sina poänger men bör leda till fortsatt funderande. Hon vill gärna visa att en kulturman, inte är vilken framgångsman som helst och därför inte är analog med t.ex mediamannen eller vilken beundrad man som helst, som utnyttjar kvinnornas beundran. Men likheten är större än skillnaderna.
Vi har alltså en framgångsrik man som homosocialt beundras av sina bröder. Och sedan en större krets av beundrande kvinnor. Som beundrar framgången men kanske också en reellt storhet. För jag tror något sådant finns. Och att det finns en korrelation mellan framgång och duktighet inom alla fack. Det är inte alltid helt lätt att skilja det ena från det andra, men det finns förmodligen en skillnad.
Och även om vi måste akta oss för en fåraktig beundran för den tomma glansen så är det inte bättre att avundsjukt förneka all mänsklig storhet.
Men vad är det då för speciellt med kulturmannen? Jo, det är ju att han sysslar med just kultur. Och här får man ju akta sig för kulturchauvinism. Den kulturella människan är djupare än andra och berörs därför djupare av kärleken. Det blir inte ytligt och banalt utan kulturen har en förmåga att beröra djupare. Därför är den kulturella förförelsen, det kulturella utnyttjandet särskilt sinistert. Eller svårare att värja sig mot.
Men, som sagt, delvis handlar det om att söka sina själsfränder. Ridintresserade dras till ridintresserade, och är helt likgiltiga för kulturmännen. Men illusioner och projiceringar undgår ingen. Känslor kan vara lika intensiva och varaktiga även om de uttrycks på ett banalt sätt. I den meningen är känslodjup inget som är förbehållet kulturlivet.
Men är det inte något särskilt med kultur? Jag brukar säga att kultur inte gör oss till moraliskt bättre människor men gör oss rikare och bättre rustade för livet. Kultur är, kort sagt, ett värde. Det är inte det enda som gör oss till människor, som formar våra personligheter, annat kan väga tyngre, men det är en av faktorerna.
Och Åsa Beckman har rätt i att den kommunikativa aspekten av litteraturen väger tungt. Att vi genom skrivande och läsning kan beröra varandra på djupet. Man läser för att bli berörd och när man blir starkt berörd har man funnit en själsfrände. Jag tycker det är en stor tillgång att ha denna möjlighet.
Då finns det en risk för att man förväxlar författaren och verket. Det finns inga stora människor, bara små människor med stora ögonblick, har det sagts. Och verket, när det är som bäst, har tillkommit just i de ögonblick när författaren når det yttersta av sin förmåga.
Åsa Beckman säger att det är kvinnornas delaktighet i kulturskapandet som numera omöjliggör kulturmannen. Kvinnan har förvandlats från objekt till subjekt, hon är inte längre hänvisad till en ensidig beundran. Ändå lever det kvar en och annan kulturman, där parterna förenas av att båda älskar honom. Med Lena Anderssons roliga och träffande formulering.
Annars har jag inget emot kärlek mellan kulturmänniskor. Jag har alltid skrattat åt Werther och Lotte i Den unge Werthers lidanden när Werther griper Lottes hand och utbrister: Klopstock! Dels för att författaren Werther anspelar på numera är totalt bortglömd och dels därför att han har ett så oromantiskt namn. Men visst ligger det en djup glädje i att ha samma referenser och associationer.
Med andra könsroller försvinner problemet. En man kan beröras av vad en kvinna skriver. En längtan efter att också i vardagen få tillgång till en medmänniskas insikter och rikedom kan då födas. Och bör leda till samma varningar för att göra sig illusioner.
Och olöst står Virginia Woolfs problem med ett eget rum. Men det är inte längre enbart ett kvinnoproblem. Livets krav och konstens krav kolliderar. Inte ens klostret kan lösa detta problem, därför att konst lever av liv. Hur ofta har jag inte upprepat något jag läst hos Frans G. Bengtsson som är så outrerat att till och med Bengtsson tar avstånd. ”Leva? Vi måste skriva. Leva, det får tjänstefolket sköta om.” Men jag vet alltså att det är en besvärjelse.
Så man har nog att leva med den konflikten. Och den kan ingen könsjämlikhet råda bot på. Vem eller vad skall jag svika?
18 juni 14

Bertil Pettersson har fått en av sina bästa idéer. Den svenske absurdisten, som debuterade 1959, har skrivit en lång rad fantastiska böcker. En del projekt har varit så absurda att de inte varit möjliga att genomföra. Lyckligtvis finns detta dokumenterat i boken Haverier. På så sätt har också nederlagen blivit segrar och verkligheten sprängts på det enda sätt som återstår. I någon absurd mening är detta absurdismens seger över verkligheten.
En på en gång genomförbar och lycklig idé har resulterat i en bok idag, ”Notboken”. Det är en mycket absurd bok, men dessutom användbar och fruktansvärt rolig. Det senare tror man inte, men är tyvärr nödvändigt. Och eftersom det handlar om absurdism skulle man lika gärna kunna säga lyckligtvis.
Vad är tanken? Det är en bok av bara fotnoter. Fotnoter till vad? Ja, det vet man inte riktigt, boken är nämligen inhiberad. Det bygger på iakttagelsen att den som nöjer sig med att läsa fotnoterna till en bok, utan att läsa själva boken, slås av en stark känsla av tillvarons absurditet. Den som inte har någon bok att läsa, kan naturligtvis bli misstänksam. Fullt så absurd är inte verkligheten, detta är en absurditet uppdriven i fiktion. En bok till dessa fotnoter skulle aldrig kunna skrivas. Det blir bara ett ”tänk om” som får oss att hisna.
Men en sann absurdist ger sig inte. Boken är inte bara oskriven, den är också möjlig. Det kan läsaren själv testa. Det lättare än man tror att skriva en bok efter fotnoter. Många författare konstruerar sina böcker genom att ha lappar med utkast och idéer, som flyttas om. Att skriva efter fotnoter är lika möjligt och där kan man gå den omvända petterssonvägen. När boken är färdigskriven kan man i stället inhibera fotnoterna. Att detta är en användbar bok på alla ställen där man sysslar med skrivövningar säger sig självt. Skulle någon tvivla på att detta är en användbar metod bjuds läsaren på ett antal skrivövningar som baserar sig på de första tjugo fotnoterna.
Men hur roligt är det att läsa tretusen fotnoter? Osannolikt roligt och det är min enda invändning. Här besegrar en osannolik kreativitet en visserligen absurd men ofta trist verklighet. Så rolig är inte verkligheten. Men uppenbarligen författaren.
Sanningen är den att jag läst denna bok oavbrutet skrattande. Jag vet inte om det är en rekommendation, men det är så. Humor är nu ingenting så enkelt som man kan tro. Den humor är bäst som inte gör det nödvändigt att skratta men alltid gör det möjligt. Det är befriande i en tid där den mekaniska avsiktligheten ofta tränger oss i humoristiska sammanhang.
Bertil Pettersson är alltså här en Falstaff, fakir. Och något annat. Han är trogen sin absurdism. Han har aldrig varit roligare men det är en bok nästan helt utan svärta. Den som söker förtvivlan och svärta får söka i hans övriga produktion.
17 juni 14

När det var siste april skrev jag i Smålänningen om Herman Sätherberg. Jag tyckte nämligen att hans uppsalienska bakgrund röjde sig i inledningen till Vintern rasat. Storm över fjället är det sällan i Lund. Men Sätherberg var nerrullad till Lund efter grundexamen. Det var här han blev medicine doktor.
Nyligen har han fått förnyad aktualitet, ty han har även skrivit ”Studentsången”. Och jag kom att tänka på att jag i realskolan läste ett litet utdrag ur Selma Lagerlöfs dagbok där hon berättar om sitt möte med Sätherberg. Hon är då 14 år gammal.
Han har ett gymnastiskt - ortopediskt institut i Stockholm. Och där går Selma för sin hälta. Hon trivs inget vidare, har inga jämnåriga kamrater. Men hon vet – och gissar att hon är ensam om att veta - att Sätherberg är skald.
Hon tycker inte att Sätherberg ser ut som en skald. En skald skall se ut som den unge Goethe, tycker hon. Sätherberg är liten och mager och inte alls vacker, rynkig, med grå hy och rödkantade ögon. Redan på den tidens ställdes det krav på kulturmännen.
Men en dag råkar han stå och titta ut genom samma fönster som Selma. Och då ställer hon en lite blyg fråga: ”Är det roligt att skriva vers?”. Han svarar lite snävt att ”ja, det är det”. Men så tillägger han: ”Men det är också roligt att räta ut krokiga ryggar och göra stela leder böjliga”.
”Det där sa han så vackert. Han var ju inte alls lik Goethe, men han såg ändå ut som en verklig skald när han sa det”.
Men Selma tycker förstås inte att han har rätt. Kunde hon skriva vers så skulle hon aldrig, aldrig, aldrig vilja göra något annat.
Så talar en verklig kulturkvinna. Och hon blev nobelpristagare i litteratur. Och han blev känd – eller snarare bortglömd – för att ha skrivit ”Vintern ra” och ”Glad såsom få” och ”Sjung om studentens”. ”De få som ännu gläds åt diktarorden, de irrar skingrade omkring på jorden”, som den verklige diktaren skrev.
Och därför är det rimligt att älska alla som minns. Rödögda kulturgubbar med måttlig framgång och kulturtanter i glesbygd. Och Goethe och Selma Lagerlöf.
16 juni 14

”Bannlyst prästinna” hette Anna Rydstedts första diktsamling. Den kom 1953. Det handlar alltså om någon, som ville bli präst och den stora besvikelsen över att denna väg var stängd. Och det var för Anna Rydstedt en stor befrielse att få vänner bland författarna, som accepterade henne och där hon kunde få uppskattning och beundran för sina insatser. Jag har funderat på hur det hade varit om prästämbetet stått öppet för henne. Hon var en mycket plikttrogen människa och uppenbarligen kunde hon försörja sig som folkhögskollärare. Hon hade väl blivit en diktarpräst som sin samtida Ulf Söderlind. Men det är fascinerande med en stor diktare som egentligen hade velat bli något annat.
”Utan betyg i exegetik” heter Anna Rydstedts bidrag till striden om kvinnliga präster. ”En utomordentlig dikt”, säger Jan Olov Ullén. Men för mig framstår den som exempel i vilket underläge anhängarna till kvinnliga präster måste ha i ett teologiskt klimat präglat att traditionalism och bibeltrohet. Traditionalismen, ämbetssynen, talar mot kvinnliga präster, bibeltolkningen blir en strid mellan vetenskapliga experter. Och vid den tiden dominerade tolkningen att Bibeln var mot kvinnliga präster. Ändå kan vilken semantiker som helst säga att intentionstolkning är vansklig och tolkningen av tvåtusen år gamla yttranden är vanskligare. När traditionen och experterna säger samma sak så återstår det bara att beklaga sig och hänvisa till sin levande tro på Vår Herre i Kristo.
Att andra experter senare börjar säga något annat förändrar inte alla tolkningars vansklighet.
Felet är förstås att man vid den här tiden inte ville inse att den levande guden kommunicerar med de levande människorna genom dem som varit döda i tvåtusen år. Det är inte otänkbart att bibelförfattarna inte förstod så mycket, begränsades av sin tidshorisont och därför ofta tänkte fel. Det är först när man besinnar att en allvis Gud i Bibeln kommunicerar med mindre vetande människor genom människor som är ännu mindre vetande, som perspektiven klarnar.
13 juni 14