Lars Westerbergs Blogg

Jag undrar varför jag är så intresserad av dogmatisk övertygelse. Det är som om det låsta tänkandet var en alldeles särskild provokation för mig. Just därför att tänkandet är så låst blir det en intellektuell och psykologisk utmaning att skapa sprickor, att så tvivel. Dessutom, eftersom jag alltid försöker vara konsekvent, känner jag igen något hos mig själv i dogmatikerna.
Uppdrag gransknings program om bögbotarna har framför allt skapat upprördhet bland de angripna. Alla vi andra tänker: ”Jaså, är det numera inte värre.” En själavårdare styrs av sin teologi och sin verklighetsbild, det är inte mycket att göra åt. Sammanfaller den med konfidentens är det mycket begärt att han aktivt skall gå in för att korrigera den. Själavården blir inte bättre än teologin tillåter, det tror jag är oundvikligt.
Men reaktionärerna vaknar. Plötsligt bågnar Kyrkans Tidning av insändare. Och i Dagen framträder reaktionärerna. Inga eftergifter mot den moderna världens tyckanden, här handlar det om lydnaden till Gud. ”Lydnad” är nyckelordet och den gäller obetingad. Det är givetvis en auktoritär grundhållning.
Somliga av dessa kämpar visar stor beredvillighet att ta på sin obehag. (Se t.ex. Olof Edsinger i Dagen 18 juni). Visserligen blir religionen en stötesten för moderna människor, men det priset är värt att betala. Och de kristna av denna konsekventa typ kommer att förföljas. Det behöver knappast få någon att hesitera, redan i det gamla Rom var de kristna martyrer i konflikt med den världsliga staten. Det handlar inte heller om några sekulära argument mot homosexualitet, det handlar om Guds vilja. Man är mot homosexualitet av ett enda skäl, Bibeln och Gud.
Det där är naturligtvis en prisvärd tydlighet och ett prisvärt mod. Men det brister på en avgörande punkt. Det finns en insikt som saknas. Nämligen att det man kommer i konflikt med inte är något modernt tyckande i största allmänhet, utan de demokratiska grundvärderingarna. Det vore än modigare och rakare att ta avstånd från demokratin. Skälen till att man inte uttryckligen gör det kan vara många. 1. Man finner frågan ointressant, demokratin är ett människopåfund som alla andra, vad det gäller är att lyda Gud. 2. Man har aldrig funderat över samhället, det är teologi som intresserar en 3. Man definierar demokrati så att någon konflikt inte uppstår.
På den tredje punkten har jag naturligtvis goda argument för att detta inte låter sig göra. Och vill man visa sitt mod så är ”Jag är kämpande antidemokrat” ett modigare uttalande än ”Jag lyder Gud”. Det senare uttalandet är obegripligt och ointressant för de sekulariserade medan de med rätta blir starkt chockade av det förra.
Det får inte så stora konsekvenser att vara antidemokrat. Ingen kommer att hindra en från att rösta i politiska val. Själv skulle jag finna det moraliskt fel att rösta om jag kommit till den insikten om mig själv att jag inte delar detta samhälles grundvärderingar, men det måste vara en fråga för den enskildes samvete. Och tron blir inte längre en stötesten för den kämpande demokraten utan det blir en moralisk förpliktelse att avvisa tron.
Så är det. Konflikten är alltså en smula värre än man omedelbart inser eller vill erkänna.
Och så är det ju Knutby. Vad har man för teologiska argument för att barnflickan gjorde fel? Hon var övertygad om att hon gjorde Guds vilja och hon stödde sig på Bibeln. Gud vill ibland sådant som människor finner ont och oförnuftigt, fördömandet av homosexualitet är ju en sådan sak. Gud hade utsett henne till något lika svårt som han utsatte Abraham för. Vem vet Guds vilja? Varför är en enskild pastor sämre än andra på att veta den? Om Gud ingriper i skeendet, om man stöder sig på Bibeln, ja, då finns det ju inga teologiska argument mot Helge Forsmo.
30 juni 14

Det är svårt att vara vänster. Fast mycket vatten har flutit under broarna och Sovjetunionen har fallit och mycket har måst revideras. Det är inget fel på att kämpa för social och ekonomisk rättvisa.
Det har inga negativa konsekvenser för personligheten. Men det finns uppenbarligen en gammaldags vänster som ingenting lärt.
Ty i Flamman (19 juni) lider en insändarskribent, Åke Willén, av rothsteinsjukan. Man skall inte ge något till tiggare. Det är bara borgare som tycker synd om och som ägnar sig åt välgörenhet. Gjorde inte redan Strindberg upp med välgörenheten i Röda Rummet? Vilket präglade en hel 70-tals generation ty då visades boken dramatiserad som TV – serie! Ett alternativ är ju att man läser boken, som kom 1879, men då var väl skribenten inte född. Epokgörande TV-serier skapar naturligtvis en helt annan generationskänsla.
Nå, i alla fall, det är avskyvärt med välgörenhetsdamer. Varför tycka-synd-om när man kan vara solidarisk.
Hur är man solidarisk med de rumänska tiggarna? Ja, lösningen har artikelskribenten. Man utesluter Rumänien ur EU och de får inte komma in igen förrän de löst problemet med romerna. Jag undrar vad Willén skall göra för att åstadkomma detta. Kanske starta en liten solidaritetsgrupp ”Rumänien ut ur EU!”. Willén kan ju ställa sig bredvid tiggarna med sitt plakat, så ser de att han är solidarisk. Till dess får han väl visa sin solidaritet genom att inte göra något alls. Framför allt inte ge pengar.
Solidarisk kan man väl egentligen bara vara i gemensam kamp. Tillhör man den rika överklassen får man problem. Och där har vi ägget. Att världens välstånd är orättvis fördelat och Willén har kommit att tillhöra överklassen. Och det kommer han inte ifrån bara genom att upphöra med att visa medkänsla.
Här finns det något farligt med dogmatisk marxism. Om medkänsla är känslopjunk och solidaritet det vetenskapligt intellektuella sättet att förhålla sig, så kan man lätt få för sig att massmord ibland kan vara solidariskt. Man kan hamna mycket fel om man systematiskt motarbetar sin medmänsklighet.
Det finns ett respektabelt skäl att inte ge något till tiggarna. Det är när man i stället lägger sina pengar på det som ter sig säkrare och mer behjärtansvärt. Världens nöd är nämligen gigantisk och det är inte säkert att det man just ser är det mest behjärtansvärda. Då får man lämna tiggarna därhän och nöja sig med en vänlig blick när man passerar.
Men jag är så rå att jag undrar om inte den förment förnedrande situationen egentligen är ganska bra. Medmänskligheten blir lätt abstrakt och hygieniskt, lämplig för människor med beröringsskräck, om den inte sker direkt.
Det är kanske bra om medmänskligheten också innebär ett möte. Själva tiggeriet är inte förnedrande. Hur kan det vara det om man tigger för att man måste, för att det är det bästa alternativet? Sa inte Brecht att alla människor behöver hjälp av alla? Det sorgliga är att det är som det är. Då hjälper den som kan och den tar emot som måste. I morgon kan rollerna vara ombytta. Det tjänar ingenting till att vara pryd eller tycka att världen skulle vara mer perfekt.
Här möts två människor i en vänlig handling. Så enkelt är det.
Willén är naturligtvis ett undantag, en kvarleva. Och en hygglig vänstermänniska, Lutz Pagel, skakar på huvudet åt honom i det nya numret av Flamman (26 juni). Men det vi kan lära av detta är: Gör dig aldrig av med din medmänsklighet! Det bekommer aldrig någon väl.
27 juni 14

Många har förvånat sig över att jag inte ordat mer om Sydsvenskans köp av Helsingborgs Dagblad. Det har sina skäl. Det är en katastrof och en ohygglig förlust för svensk publicistik att HD försvinner. Men det är svårt att känna sig indignerad. Stora stygga Bonniers som köper upp konkurrenterna för att lägga ner den. Eller rättare samordnar, vilket betyder nedskärningar och att den större tidningen tar över.
Men det anmärkningsvärda är inte att Bonnier köper utan att Sommelius säljer. Och då måste man förstå vad HD har varit under bröderna Sommelius. Som bekant var tidningen, när brödernas pappa regerade under andra världskriget starkt högerinriktad och hade en tyskvänlig politisk redaktör. Nationalsocialisterna själva räknade den som en pålitlig sympatisör.
Men Sören Sommelius, sonen, tillhör kulturvänstern. Och det är det som gjort HD till en unik tidning. Efter ett kort misslyckande som ledarskribent blev han tidningen kulturchef och lät ledarsidan bli en upplyst borgerlig ledarsida i tidens anda. Inte längre mörkblå. Bara en förnuftig röst i den liberala kören.
Men på kultursidan satsades det och den fick vara vänsterinriktad. Sören Sommelius var dock en kluven själ. Han kände ansvar inte bara för kulturen utan också för familjen och företaget. Och det var kanske bra eftersom tidningen bevisligen inte körde i diket. Kulturskribenterna fick alltså inga feta arvoden utan betalades rätt normalt med hänsyn till tidningens storlek och betydelse. Jag tror det blev lättare för Sören Sommelius att gynna sidan sedan han avgått som kulturchef. Det var väl först då som kultursidan fick en viss garanterad autonomi i förhållande till ledarsidan. Men, som sagt, inte ens nu ser vi en tidningsägare som hänsynslöst satsar alla sina resurser på kulturen. Men det gav ändå utrymme för en förhållandevis stark och profilerad kultursida. I sin frihet, kvalitet och vänsterinriktning ojämförbar i svensk press.
Varför säljer Sommelius? Han är en gammal man och ingen i familjen vill ta över. Han vill njuta sitt otium. Ett svek? Jag känner liksom ingen lust att moralisera över detta.
Men hur skall man rädda HD:s kultursida? Jag tycker Dagens Etc. skulle ta över den. Det är ju en daglig vänstertidning med goda kolumnister. Kultursidorna har däremot varit tankspridda och saknat ambition. Tänk om man kunde ta vara på HD:s unika kompetens. Men det saknas förmodligen pengar.
Annars har HD haft sin styrka i recensionerna precis som Lars Hermansson, i en aktuell debatt i Aftonbladet, anser att en kultursida bör ha. På så sätt har den varit gammaldags. Åsiktsjournalistiken har inte lyst, bara varit vänster vid behov. I många år var jag åsiktsjournalist i den tidningen. Det var inte så bra eftersom jag är liberal. Jag var ett grus i maskineriet. Det gör det svårt för mig att vara riktigt objektiv på den här punkten. Kanske är det viktigare att vara vänster i dagens pressklimat än att vara oberoende och oförsvuren.
Men det passar bra för Dagens Etc. som redan har profilerade kolumnister. Med HD:s kultursida skulle de också få en kulturell tyngd som är unik i svensk press.
Men varför drömma? I stället blir HD ett annex till Sydsvenskan. Sydsvenskan är en god svensk tidning, en av de fyra morgontidningar, som det är rimligt att räkna med på riksplanet och konkurrerar gott med Svenska Dagbladet och Göteborgs – Posten. Vi får se vad som händer.
26 juni 14

Kawa Zolfagary har skrivit en kolumn i Dagens Etc (23 juni) som vittnar om så pass mycket insikt att jag blir hoppfull. Han är fullt på det klara med att rasbiologisk rasism är en sak och strukturell rasism en annan. Zolfagary beklagar sig över att han konstant behöver förklara hur modern rasism ser ut. På samma sätt brukar jag tänka. Hade människor bara läst mina artiklar så sluppe jag förklara. Varje gång.
Men nu är det så att varje gång man använder ett begrepp, som kan leda till missförstånd, så får man förklara vad man menar. Det är jobbigt men lika för alla.
Och här har vi egentligen tre betydelser av rasism som är så olika att man kan ifrågasätta det lämpliga i att använda samma ord. Rasbiologisk rasism, kulturell rasism och strukturell rasism.
Varför använder man samma ord för dessa tre skilda företeelser. Ett skäl är att man vill utnyttja den starkt negativa känsloladdning som begreppet rasism har fått. Det är ett vällovligt syfte, men är det egentligen intellektuellt hederligt?
Nå, Zolfagarys motivering är att resultatet är det enda som betyder något. Låt oss hålla detta i minnet.
Och låt oss titta på skillnaden mellan rasbiologisk rasism och kulturell rasism. Då ser vi lätt att Sverigedemokraterna är kulturella rasister men inte rasbiologiska. Jag har påpekat det vanskliga i begreppet kulturell rasism. Ty då uppstår dilemmat: Hur skiljer man kulturell rasism från befogad kritik av inhumana drag hos kulturmönster? Ingen i svensk debatt har tagit upp denna tanke. Jag har ingen lösning, men jag ser ett dilemma här. För det är helt klart att den moderna rasismen är en kulturell rasism. Det kan tyckas ointressant om man föraktar främlingar av genetiska eller av kulturella skäl. Det fördomsfulla föraktet är ju detsamma. Men det kan alltså inte betyda att kulturella mönster alltid är okritiserbara.
Strukturell rasism är naturligtvis ett begrepp som man kan använda sig av. Men vad betyder det? Man talar om strukturer. Men handlar det alltigenom om mentala mönster eller är strukturerna också något mera? Är det något i stil med omedvetna fördomar? Varpå beror mönstren och vad skall man göra för att destruera dem? Hur förhåller det sig med den enskildes ansvar?
Varför väljs en människa bort från en anställning på grund av sitt namn? Varför stoppas just en mörkhyad av polisen? Det kan man, om det känns bra, klassificera som strukturell rasism. Men sedan kan man kanske ställa de intressanta frågorna.
Jag kan tänka mig att en arbetsgivare tänker att om jag undviker att anställa främlingen så blir det inga kulturkrockar. Det är inte otänkbart att en chef har en känslig prestige och har en auktoritet att upprätthålla. Därför måste han med kraft kunna driva sin linje, hävda sin rätt mot de anställda. Vilken risk tar han inte om han har anställda, som han inte förstår. Det undergräver hans auktoritet, det är en osäkerhet han inte vill ha. Och eftersom han känner till att det finns debattörer som Zolfagary så är han rädd för att han vid varje konflikt med en invandrare blir anklagad för rasism. Mot svenskar kan han tryggt vara så översittande som han egentligen känner för att vara. Bara detta att han kan ha bekymmer med att uttala och komma ihåg namnet försvagar hans auktoritet.
Jag har tidigare påpekat att om man är rädd för kulturkonflikter så är det snarare de svenska rasisterna som inte borde anställas. Men de är inte lika lätta att känna igen på sitt namn.
Sedan tror jag att om polisen har föreställningen att svartskallar är skummare än andra så är det något mer än strukturell rasism. Det är snarast kulturell rasism. Det är en medveten misstro.
Så jag har en viktig kommentar och den är inte infam. I stället för att beklaga er över att människor har svårt att förstå: Definiera era begrepp, skärp er tanke! Jag tror på er kapacitet.
25 juni 14

Kerstin Weigl i Aftonbladet är en märklig journalist. Pedofilskandalen i Högsby har uppenbart gjort henne skakad och upprörd. Och i sin iver att stoppa pedofiler kommer hon att upprepa deras grundmönster.
Det typiska med pedofiler är att de gör saker som de någonstans vet är fel. Deras impulskontroll är dålig. Och efteråt gör de, som vi människor ofta gör, söker bagatellisera det de gjort, försöker hitta försvar.
Det är givetvis personer med grava problem. Mycket störda människor fungerar inte rationellt. Man kan känna förtvivlan över deras brist på insikt. Men det är svårt att hitta konstruktiva lösningar.
I stället för att diskutera detta kan man naturligtvis demonisera. Men man kan också strunta i att diskutera dem. Och i stället skydda våra barn genom att driva ut männen från förskolan.
Och här är det märkliga med Kerstin Weigl. Hon medger att hon skriver i affekt, men hon skriver ändå. Hon skriver att ”det känslomässiga leder ingenstans” (Aftonbladet 12 juni). Hon skriver att hon borde skriva något klokt. Men det gör hon alltså inte.
Alltså pedofilens brist på impulskontroll. Alltså pedofilens tendens att handla mot bättre vetande. Och hon är en renommerad journalist i en stor tidning som publicerar henne. Hon uttrycker inga andra störningar än tidens egna. Egocentriciteten och emotionalismen – den egna känslan är fruktansvärt intressant och alltings mått – nog är det en samtidstendens. Det är hårt att säga för en gammal liberal, men har inte vår tid i detta fall blivit alltför tillåtande?
När hon nu återkommer på midsommardagen (21 juni) fullföljs mönstret. Hon försvarar det som hon visste var fel redan första gången hon skrev. Hon känner sig nog lite stolt. Hon har rört vid en smärtpunkt, en konflikt. ”Låt oss inte låtsas att frågan är enkel”, skriver hon. Naturligtvis har hon aldrig menat att man skall förbjuda manlig dagispersonal, skriver hon nu. Men i alla fall. Man behöver ju inte mena någonting alls med det man skriver. Huvudsaken är att man rör vid en smärtpunkt.
Hon ser nämligen att ”jämställdhetsarbetet kommer i konflikt med barns säkerhet”. Jaha, så barn vore alltså säkrare utan män på dagis. Det är vad Kerstin Weigl tror eller snarare tar för givet.
Själv tror jag inte ett ögonblick att pedofilskräcken är konstruktiv. Den hindrar bara pedofiler från att söka hjälp. Att öka möjligheterna för pedofiler att få hjälp, det vore konstruktivt. Och att minska den allmänna hysterin. Det är inte bra för barn att växa upp med hysteriska vuxna. Också för den som inte drabbas blir barndomen otrygg. Och begångna övergrepp blir än svårare att hantera för offret om hysteri och stigmatisering blir det normala. Att till allt annat tvingas leva med vuxnas skräck och projiceringar.
Så Kerstin Weigls lösning är inte särskilt konstruktiv. Men det intressanta är att hon söker försvar för handlingar som hon redan vid förövandet insåg vara fel. Hade hon varit pedofil hade hennes störning varit en förmildrande omständighet.
24 juni 14