Visar inlägg från maj 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Studentaftnar

Jag skrev i går om filmen om studentaftnar som jag såg i förgår. Har jag varit på otaliga studentaftnar? Faktiskt inte. Jag har varit på massor av debatter men studentaftnar upplevde jag som väl mainstream. Sedan jag kom tillbaka till Lund 1986 har också min allmänna kontakt med studentvärlden varit mer än sporadisk. Först var det småbarnstid och sedan var jag gammal.
Men en del studentaftnar både besökte och minns jag. Men institutionen har funnits sedan början på 1900-talet och fortsatt fram till nu. Så det är egentligen bara några år som jag är så pass aktivt att jag sporadiskt besöker dem. Att jag missade statsministeraftnarna med Tage Erlander har jag i efterhand beklagat. Olof Palme har jag däremot hört. Och Carl Bildt blir i filmen pressad på en studentafton där han var med och som alldeles fallit honom ur minnet. Den minns däremot jag. Det var Christina Jutterström, då ännu TV-reporter, som utfrågade ungdomsförbundsordförandena. Jag minns att hon adresserade Carl Bildt med ”Calle Bildt” vilket jag tycke föga passade den korrekte och arrogante ynglingen. Själv fick hon frågan från Patric Skantze, sedermera far till författaren Alexander Skantze och gift med blekingeförfattaren, var hon själv stod politiskt. Jag minns att hon vägrade att svara och föreföll kränkt.
Så visst var filmen en nostalgitrip. Att Goebbels kunde tala i Lund men Trotskij stoppades är inte anledning att förvånas. Georg Klein anser att Goebbels inte skulle inbjudits och det kan man sannerligen tycka, så här i efterhand. Men speglar väl att Lund och Sverige till sin övervägande majoritet var pålitligt antikommunistiskt. Medan det var upp till var och en om man ville hålla på nazityskland, västdemokratierna eller förhålla sig neutral. Så var det ända fram till andra världskrigets slut. Då nazisterna tystnade och de västorienterade kunde känna en viss sympati för Sovjetunionen som åtminstone haft stor betydelse för segern över nazisterna. Sedan blev det snart kallt krig.
Men annars uppehåller man sig vid pikanta detaljer. Ola Ullstens orörda grogg finns bevarad på AF:s arkiv. Ola Ullsten menar att detta var ett bättre alternativ än att stjälpa i sig groggen med oklara följer för statsminister och land. Men de flesta minns eftersitsarna med glädje, utan att minnas dem.
Och Vilhelm Moberg blev svårt förälskad i någon som hette Kerstin och ville därför stanna i Lund på Grand Hotell, berättar Lotte Möller fnittrande. Illustrerat med en bild från ett helt annat tillfälle när Vilhelm Moberg dansar med en helt annan flicka. Blivande journalisten Cecilia Zadig från Smålands Nation, från den tid då Smålands ännu inte var vänster. Platsen är Dackegårdens gillestuga och min vän Leif Svanström skymtar i bakgrunden. Säkert efter en nationsafton som jag själv bevistat. Kanske var det då Vilhelm Moberg pratade tillsammans med Bang? Hon berättade om juntans Grekland och hos Vilhelm Moberg tändes idén att han borde resa dit som hemlig agent. Jag tror han var fullt allvarlig. Vad jag säkert minns är att han avslutade med att spela munspel. Det fanns så mycket mer än studentaftnar i Lund. På den tiden.
23 maj 14

Povel och Lund

Veckan före karnevalen höll jag föredrag för Povel Ramelsällskapet i Lund. Det var en nätt liten skara på 24 personer som lyssnade tålmodigt. Och till synes i någon mån roat.
Saken var den att jag hade ett redan skrivet och publicerat föredrag som jag hållit för Fakirensällskapet 2008 och som behandlade förhållandet mellan Povel Ramel och Falstaff, fakir. Det säger sig självt att intresset borde gå i båda riktningarna.
Problemet var att föredraget borde vara dubbelt så långt, ganska mycket mer en dubbelt så långt. Enligt de direktiv jag fick. Men detta kunde lösas genom mer eller mindre improviserad musikunderhållning. Men förlängas måste det, hur som helst, och förändras. Och det var väl det som gjorde att jag kom att överarbeta det.
Fakiren blev bara 31 år gammal, dog i Berlin 1896 i galopperande lungsot. Han var både humorist och allvarlig poet. Han humoristiska verk består av tre kanoniska verk och ett antal artiklar och humoristiska noveller. Någon fullständig utgåva av hela han humoristiska verk, finns, så vitt jag förstår, inte. Ingen har lusläst tidens humoristiska press och räddat samtliga hans texter till eftervärlden.
Det är ett problem men det som finns utgivet i bokform är å andra sidan lätt att överblicka. Povel Ramel däremot är i det närmaste oöverblickbar. Att systematisk gå igenom allt vore ett herkulesarbete. Återstår att göra roande nedslag och också det kan bli timslångt.
Det här gick naturligtvis inte att lösa för mig. Mitt ursprungliga föredrag var på en dryg halvtimme, nu hade jag fått tiden en och en halv timme. Att under en så lång tid upprätthålla ens ett måttligt intresse från publikens sida ter sig tämligen svårt. Musikunderhållning skulle kunna fylla ut det hela, antyddes det till en början. De två musikunderhållarna reducerades så småningom till en och den kvarvarande svarade inte på mail. Jag förberedde och förberedde. Och försökte få det långt nog. Och stod till sist med en oformlig kluns. Jag borde ha beaktad att det kunde bli för långt också.
Så det blev en smula överansträngt. Och musikunderhållaren kom antagligen inte till tons så mycket som han egentligen skulle önskat. Och under de omständigheterna gick kanske så bra det kunde gå.
Men Povel Ramel fascinerar mig. Efter det att jag hållit mitt fördrag upptäcker jag ännu ett bevis på hans lundensiska identitet. Jag ser en film om Studentaftnar i Lund. Och när eftertexterna rullar sjunger Povel Ramel en hyllningssång till Lund. Jag försöker memorera texten men när jag kommer hem finnar jag den i en bok. Det är en bok om studentaftnar som jag fått på någon födelsedag, därför att jag citeras ett par gånger i den.
Så här sjunger Povel:
Jag åt Lärdomens gamla urkunder
aldrig ägnat studerande stunder -
Fast jag inte har legat en sekund här
känns det härligt att LANDA I LUND!

Då vet jag att åtminstone han hade uppskattat en passus i mitt föredrag. Redan när han dog 2007 skrev jag en kolumn på Sydsvenskans ledarsida där jag försökte värva honom till Lund som hederslundensare. ”Endast en petimäter kan förneka hur naturligt han fogar in sig i traditionen, trots utebliven kontakt med Alma Mater. Och småsinne borde, som bekant, bara finnas utanför Lund”. Skrev jag där och jag varierade tanken i mitt föredrag.
22 maj 14

Två kristna perspektiv

Jag tänkte på det som Carl – Henric Jaktlund skrev i en ledare i Dagen (13 maj). Att alla kristendomstolkningar kunde vara bidrag till bilden av en gud som är större än alla mänskliga tolkningar. Det tål att tänka på.
Är det möjligt för en kristen traditionalist att vara så pass liberal? Det löser naturligtvis en del problem. I dag varken kan man eller vill man avlägsna sig från världen. Man lever mitt i moderniteten med datorer och smart phones. Man ser samma Skavlan och hockeymatcher och melodifestivaler. Allt yttre har man gemensamt med världens barn och indignerad blir man väl knappast längre för någonting. Inte ens när man borde bli det t.ex. över förnedrings-tv. Det är svårt att tänka sig kristna traditionalister som mindre avtrubbade än vi andra. Man är kort sagt van vid ett pluralistiskt samhälle.
Men vilken behov har man av entydighet i kristendomstolkningen? Jag brukar predika att det är en kvalitet hos ett konstverk att vara mångtydigt. Medan en debattartikel kräver entydighet. Resultatet kan gärna vara komplicerat och debattartikeln behöver inte innehålla entydiga slutsatser. Men tankegångarna bör vara tydliga, möjliga att följa. Man skall veta vad som menas. Det är idealet. Det är bättre att tydliggöra komplikationen, än att suggerera den.
Nå, är Bibeln en debattartikel eller ett konstverk? Jag förmodar att kristna traditionalister främst söker ledning och hjälp hos religionen. Söker man i stället mening och kommunikation ter sig traditionalismen mindre lockande. Ledning och hjälp kan naturligtvis sökas också av icke-traditionalisten. Om hjälpen är att man har gudskontakt och ledningen är den process man själv genomgår under en ständig reflektion över och inlevelse i bibelberättelserna. Svårt blir det om man kräver konkreta gudsingripanden (Gud hör bön) och moraliska ledstjärnor. Kan man då bejaka mångtydigheten? Ens om man i princip vet hur stor gud är och hur begränsat det mänskliga förnuftet är när det gäller att förstå Gud?
Går bibeltrohet att förena med öppenhet för andra perspektiv? Och har det bibeltroga perspektivet något väsentligt att bidra med? Bibeltrohetsperspektivet är ett perspektiv med stora problem. Hur kan Bibeln vara ofelbar när den är skriven av människor? Bibelförfattarna är flera och inte alltid enstämmiga. Och stängt taget är Bibeln en avlägsen tids tolkning av någonting som då hände och den är en textsamling sammanställd och utvald av kyrkomöten. Hur kan detta ge ledning till hur man skall bedöma Conchita Wurst? Att kristna gillar respektive ogillar Conchita Wurst, hur kan det ge en aning om Guds storhet?
21 maj 14

Demokratiska principer

Den svenska debatten om den mobbing som SD utsätts för, mötestörningar, tårtningar, har en tendens att slira. Det bör vara glasklart varför man försvarar SD:s demokratiska rättigheter.
Därför att angreppen ger dem en matyrgloria som gynnar dem? Mycket sant, men det är blott ett taktiskt argument.
Principiellt är däremot att det är ovärdigt att man i en demokrati ägnar sig åt lynchjustis. Hur indignerade vi än blir får vi varken hänga pedofiler eller skapa medborgargarden. I ett rättsamhälle gäller lagarna för alla. Den som har demokratisk rätt att tala bör få tala. Så enkelt är det. De inskränkningar som finns beträffande yttrandefriheten är reglerade i lag. Vill man skärpa lagstriftningen får man på demokratisk väg verka för en sådan skärpning.
Däremot bör man undvika missförståndet att personer som är demokratiskt valda, därigenom bör betraktas som demokrater. Nazisterna var inte demokrater ens under weimartiden, men de var demokratiskt valda. Om ett parti är demokratiskt eller inte kan man bara komma fram till genom att undersöka deras värderingar. Människors lika värde är en sådan grundvärdering.
Nu är det inte alltid lätt att se om ett ställningstagande bottnar i antidemokratiska värderingar eller i en falsk verklighetsbild eller i grundlöst metafysiskt vanetänkande.
Det senare är väl tanken att man genom arv har en speciell rätt att ha det bra. Genom att man har haft turen, orättvisan, att födas i ett välfärdsland, har man speciell rätt till det genom sitt genetiska släktskap med förtjänsfulla tidigare generationer. Det är därför man tror att invandrarna kan vara för många men inte de människor som är bofasta.
Låt oss titta på ett resonemnang som Alice Teodorescu för i Skånska Dagbladet (17 maj). Hon har en förklaring till att sverigedemokrtarna ökade efter järnrörskandalen. Det är inte för att de gillar att människor slåss med järnrör utan för att de är kritiska till den svenska integrationspolitiken. Det är detsamma som att ursäkta människor som stödde nationalsocialisterna, inte för att partiet var antisemitiskt, utan trots att det var det. Det vittnar ju om en oaccpetabel tolerans mot antisemitsmen. Det är förknippat med skuld att stödja ett antisemitisk parti. I de sverigedemokratiska väljarnas fall handlar det om en oacceptabel järnrörstolerans. Hur mycket antirasist är man om man kan acceptera detta?
Formuleringen ”kritisk mot integrationspolitiken” döljer också den avgörande frågan på vilket sätt man är kritisk. Talet om massinvandring är antingen antidemoratiskt eller metafysiskt nonsens.
Jag tycker också att Alice Teodorescu är alltför optimistisk i sin människosyn. Egentligen ogillar sverigedemokraterna väljare järnrören, tycks hon förutsätta. Det är jag långt ifrån säker på. Är det inte mer realistiskt att tro att ett stort antal medborgare varken är demokrater eller humana? Och är det inte närmast konstigt att de inte är fler?
20 maj 14

Lundakarnevaler

Jag har i tre dagar levt med lundakarnevalen. Jag finner att jag överlevt tolv karnevaler och missat en trettonde (86). Det året bodde jag i Alingsås och skulle flytta tillbaka till hösten. Och glädjen över att få komma tillbaka till Lund överskuggade nödvändigheten av att befinna sig där just vid karnevalen. Annorlunda hade det varit 82 då jag också var avflyttad. Jag hade kvar mitt studentrum och det blev ett besök i en välkänd värld som jag lämnat året innan.
Nu blev mitt lundaliv mycket annorlunda vid återkomsten. Att vara en ensam student är något helt annat än att vara dagispappa. Jag lyckades inte heller på nytt etablera mig som lärare utan jag fullföljde en redan nedåtgående karriär som skribent.
Men karnevalens förändringar kunde jag se. Min fösta karneval 1966 nalkades jag med stor försiktighet. Jag var en nykommen ensam student med en begynnande depression. Sedan kom vänstervågen 68. Karnevalen 70 blev mycket ifrågasatt och Per Gahrton rasade i Lundagård. Mitt perifera intresse blev än mer perifert, jag tror jag endast såg karnevalståget eller blott delar av det.
Karnevalen 74 berörde mig starkast. En mig närstående person var Liza Minelli i karnevalståget och hon spelade samma roll i en kabaré, men den ville hon inte låta mig se. Hon blev nämligen utlyft strax efter sin entré vilket hon nog upplevde som en ganska förnedrande roll. 78 var jag kåsör i Lundagård, en överårig student som försonat mig med det mesta, utom min ensamhet. Den karnevalen skimrar av den ensammes glädje. Den gången var det vännen Bengtåke Carlsson, som tillsammans med den blivande teatermannen Ulf Fembro rasade mot karnevalen. Vänstern fanns alltså fortfarande som en ifrågasättare och Smålands Nation har väl förblivit en sådan.
Men på 90-talet märke jag en stor förändring. Det fanns en ”Barneval” som ingick i karnevalen. Så vitt jag förstår var det i den Hipp Hipp-gänget debuterade. Det handlade inte längre om fulla och anvarslösa studenter. Det handlade om en stor vänlighet som familjer med små barn inte behövde dra sig för att besöka. I dag är det väl undomarnas fylleorigier i stadsparken siste april – studenter men även i hög grad gymnasister – som bekymrar mer. Karnevalen är fantastisk främst som organisatorisk prestation. Den humoristiska kreativiteten i Lund lever inte av karnevalerna. Det är den stora lundensiska spextraditionen som betyder något och som grundläggs redan i gymnasiespexen. Karnevalen är framför allt ett mängd - och kolossaljippo. Studenter sliter som djur för att tillfredställa en tacksam allmänhet.
Och det är mitt intryck av årets karnevalståg. Snällt och städat och utan övertramp. I min ungdom gällde det är bryta med tabun, att vara ung och respektlös, vass och hädisk. Nu gäller det i stället att respektera tabun, andras tabun, att inte vara respektlös. Det skapar naturligtvis lätt hämningar. Det måste sägas att det oftare blev plumpt än vasst på gammaldags karnevaler. Nu blir det vare sig pumpt eller vasst. Lite kul är förstås tanken på Prideparad i Moskva eller den komik som uppstår när begreppen katolicism och modernitet skall förenas. Men det är inte troligt att någon tar illa upp och konservativa katoliker får tillfälle att le sarkastiskt.
Futuralkarneval låter också som något som passar ungdomen. Ty för att kunna ana framtiden måste man åtminstone fullt ut förstå nutiden. Och datorernas språk och värld behärskar jag inte.
Men när jag första gången hörde karnevalsmelodin fick jag en försmak om framtiden. Jag såg dagens karnevalister som 90-åringar sitta på hemmet och tänka på sin ungdoms karnevaler. Rätt vad det är viftar de händerna i vädret och sjunger ”Futtu, futtu, futtu”. Alla kommer att tro att de är senila.
19 maj 14

Äldre inlägg

Nyare inlägg