Lars Westerbergs Blogg

Åsa Linderborg i Aftonbladet tog tveklöst avstånd från vänstervåldet i en artikel (28 april). Det tog Mats Kolmisoppi i Helsingborgs Dagblad som exempel på vänsterns dagliga och otvetydiga avståndstagande från vänstervåldet. Som jag tidigare bloggat om.
Men nu börjar Linderborg åtra sig (27 maj). Är det inte risk för att Vänsterpartiet blir lite för tydligt i sitt avståndstagande. Kan det inte gå som när socialdemokratin missade vietnamgenerationen? Kan inte de unga aktivisterna känna sig missförstådda? När inte bara ett och annat småmord skapar harmsna protester utan också deras övriga aktiviteter? Kan det inte vara så att Vänsterpartiet är så förskräckt vid tanken att fulas ut i borgarpressen att man tar i lite för mycket?, frågar Linderborg insinuant. Vänsterpartiet har en nervöst mästrande attityd och kan därför inte ens helhjärtat bejaka finurliga antifascistiska upptåg. Det är väl o.k. att man tar avstånd från knivens politik men man får ju inte kasta ut barnet med badvattnet. Kan man – välvilligt – tolka henne. Om någon eventuellt skulle skrika för högt vore det småaktig att reagera, menar Linderborg. Lite oklart vad hon menar med det. Organiserad mötesstörning?
Tja, det är ju ett intressant exempel på vänsterdebatt. Men skall vi tro att Vänsterpatiet saknar trovärdighet? Att det av pur rädsla för borgarpressen sviker de sympatiska ungdomarna? Kan det inte vara så att det verkligen avskyr såväl våld som mötesstörningar. Är det inte i stället Linderborgs trovärdighet det är dags att börja ifrågasätta. Kanske är hennes avståndstagande från knivens politik mest alibism för att ha ryggen fri mot borgarna. Medan hjärtat finns hos de finurliga antifascisterna, knivbeväpnade eller inte. Jag hoppas Kolmisoppi läst Linderborg även denna gång
30 maj 14

Vad skall man säga om Kristi himmelsfärd? Man bör nog hålla i minnet vad den kloke Gösta Hallonsten nyligen skrev i Signum. Man får inte överdriva undrens betydelse. Det centrala är Gud som förklaring till och upprätthållare av den alldeles vanliga verkligheten. Eller Gud som helhetstolkningen av verkligheten, snarare, eftersom man vid förklaring lätt tänker sig kausala kedjor.
Ja, den bibliska berättelsen är nog så konkret, när det gäller himmelsfärden. Jesus går in i ett moln och lyfts till himlen och människorna står och tittar upp efter honom. Hur skall den uppståndne kunna gå vidare till en annan existens? Han kan ju inte gärna lämna jordelivet genom att dö. Det har han ju redan gjort en gång. Kanske försöker bibelförfattarna konkretisera hur han byter existensform.
Något problematiskt är det med detta byte. Fast döden är upphävd kan han inte stanna på jorden i evighet. Om det nu måste ske en transcendens varför alls låta honom uppstå på jorden? Och är det det han gör? Om han inte längre är dödlig är han väl inte heller längre sann människa?
Antag att Gud blev människa för tvåtusen år sedan. Då är den rimliga tolkningen att han genom sitt korta människoliv ville kommunicera något som var giltigt för alla tider. Kan bibelförfattarna, de första kristna, kyrkofäderna ha missförstått något? Ja, mycket förmodligen. De kan inte rimligen haft möjlighet att förstå. Mänsklighetens historia är lång och Gud har bara ett tidsbundet liv på sig för att kommunicera till alla tider. Han måste ge något som förstås på olika sätt i olika tider. Utan centrala missförstånd hade kristendomen inte överlevt. Att tro utan bevis är vår tid förbehållet. Vi blir närmast besvärade av handen i såren och en Jesus som försvinner i skyn. Påtagliga bevis i en fråga som inte låter sig bevisas. Men inte ens den allvise kan förklara bättre än åhörarnas fattingsgåvor tillåter.
Uppstod Jesus? Fortfarande finns det teologer som påstår att ett nekande svar på denna fråga skulle göra tron om intet. Finns det hopp om det godas slutgiltiga seger, är döden i någon mening övervunnen, är väl snarare den centrala frågan. Man kan inte bygga sin tro på mirakler. En mystisk dimension finns måhända i tillvaron, profan eller religiös. En oregelbundenhet i skeendet, brott mot naturlagarna, varken fördjupar eller förändrar.
Därför får himmelfärdsjesus gärna försvinna i sitt moln. Det radikala kärleksbudskapet och ett trotsigt hopp har kristenheten burit med sig genom tiderna. Om detta misstog sig deras bästa representanter aldrig. Deras sämsta har under historiens lopp, som bekant, begått ohyggliga förbrytelser, ofta i god tro. Det som var hokus pokus (och inte hoc est corpus) må samlas på historiens skräphög. Och människan som ser mot skyn är kanske lite rörande. Ett berikande kristet perspektiv, som Jaktlund i tidningen Dagen skulle säga.
29 maj 14

Än en gång finns det anledning att varna för Johan Croneman i Dagens Nyheter (27 mars). Det är något väsentligt han inte har fattat.
Han kan synas vara ute i vällovligt ärende. Han varnar för förändringar i det mediala klimatet när det gäller synen på sverigedemokrater och deras främlingsfientlighet. Det har vi alla läst om, hur nazismen smög sig på människor på 30-talet. Gradvis förändrades samtalstonen. Nog är det prisvärt att vara vaksam.
Men Croneman har inte betänkt den paradox som uppstår när antidemokrater blir demokratiskt valda. Public service och skolan skall vara partipolitiskt neutrala och försvara demokratiska grundvärderingar. Hur förhåller man sig då till demokratiskt valda antidemokrater?
Så här skriver Croneman: ”Vi har redan glömt hur till exempel Sverigedemokraterna blivit totalt rumsrena på bara fyra år, från direkt politisk paria, till hundraprocentig acceptans. Deras existens försvaras nu med emfas från de flesta politiska ledarsidorna och de flera politiska kommentatorerna pratar öppet om deras viktiga politiska rättigheter.”
Det är dels en överdriven bild – sverigedemokraterna är fortfarande paria – dels en sammanblandning. Naturligtvis skall antidemokraterna ha samma demokratiska rättigheter som alla andra. Annars vore inte ens demokraterna demokrater. Det gör naturligtvis inte antidemokrater till accepterade demokrater.
Det blir inte lättare av det sverigedemokratiska hyckleriet. Sverigedemokraterna framträder inte öppet som antidemokrater och är det inte heller i den meningen att de vill införa diktatur. Men det torde vara omöjligt att på ett rimligt sätt definiera demokrati så att det kunde vara förenligt med sverigedemokraternas värderingar.
Vad jag i stället ser är en prisvärd vakthållning mot sverigedemokrater, både hos våra gamla parlamentariker och bland våra demokratiska ledarskribenter. Allt annat är – hittills – en vänstermyt. Och också fullt förenligt med att slå vakt om sverigedemokraternas demokratiska rättigheter, att ta avstånd från mötesstörningar, mobbing och misshandel. Tvärtom, detta vaktslående är ett sätt att bevisa vår demokrati.
Varför finns det då så många sverigedemokrater? Jag tror att de alltid finns och alltid kommer att finnas. Dessa människor tänker inte så mycket eller så sammanhängande. Man styrs av sina fördomar, sin egoism, sin självhävdelse och sina mindrevärdeskänslor. Här finns alltså hela tiden en latent opinion, som bara väntar på att kunna manifestera sig.
Så artikuleras denna opinion i offentligheten. Det bildas ett parti med vissa utsikter. Det kommer rent av in i riksdagen. Och plötsligt känns det som om egoism väger lika tungt som den moraliska elitens humanism, plötsligt väger fördomar lika tungt som elitära resonemang med onödiga krav på sammanhang och logik. Det känns rimligen som en upprättelse. Äntligen får man kalla slödder för slödder. Man får äntligen känna sig bättre, från att ha känt sig sämre.
Men på en punkt är den nya nationella konservatismen underlägsen den gamla nationalsocialismen. Det fungerar inte längre att öppet håna förnuftet, därför att känslan och viljan är så mycket bättre. Man får försöka göra sitt oförnuft skenbart förnuftigt. Utgår man från att nationell egoism är en anständig hållning, kan man resonera förnuftigt utifrån detta.
Alltnog, det demokratiska vakthållandet mot sverigedemokraterna har hittills varit exemplariskt. Oroande är däremot situationen ute i Europa, där fascismen växer. Och där kan man oroa sig för den pragmatism som ondskans maktställning i mäktiga länder tenderar att skapa i små länder. Ondskan etablerar sig och vi har att förhålla oss till den. Krig vill man ju inte ha. Vi har sett det gång på gång i Sveriges nutidshistoria. Först med Nazityskland och sedan med Sovjetunionen. Den rädde och underlägsnes tendens att bagatellisera ondskan. Om jag tror att draken är snäll kanske han inte äter upp mig. Stockholmssyndromet, vilket passade namn på svensk utrikespolitik mot demoniska stormakter! Varför skall just vi vara världssamvete? Om inte vi, så vem?
28 maj 14

Ibland händer det något intressant när en recensent möter en bok. Läsaren behöver inte – och kan inte veta – något om förhållandet mellan recensent och bok. Mötet har emellertid givit upphov till intressanta tankar som läsaren kan spinna vidare på.
Nu gäller det Malin Ullgrens funderingar i Dagens Nyheter (23 maj) vid läsningen av Anna-Kain Palms ”Jaktlycka”. Här handlar det om det alltför lite diskuterade fenomenet psykosexualitet. Om svårigheten att förena kropp och själ. Tydligen ses det som ett kvinnligt problem och ställs då underförstått i kontrast till mannens sätt att förhålla sig.
En huvudperson i en av novellerna tycker sig se att mannen inte delar hennes problem, ”männen är sig själva, föreningar av intellekt och kropp, en förening som aldrig behöver ifrågasättas eller delas upp”.
Jag har alltid trott motsatsen. Att det var något typiskt manligt att skilja kropp från själ. Kanske uppstår i stället kvinnoproblemet av kravet på att kropp och själ måste harmoniskt förenas. Accepterar man att lusten finns också när den ingenting kommunicerar och att man inte behöver känslokommunicera enbart genom lusten ställer sig saken enklare Kort sagt, att utgå från den egna lusten, att acceptera kroppen som kropp. Att söka den egna lusten genom andra, men inse att min lust kommer inte utifrån. Känslokommunikation är viktig också i sexualiteten men den får inte överskugga lusten. Känslokommunikation är heller ingenting som är begränsat till sexualiteten.
Att själviakttagelse stör hängivenheten tror jag är ett mänskligt, inte ett kvinnligt, problem.
Däremot finns naturligtvis förhållandet mellan sexualsubjekt och sexualobjekt. På 70-talet var det en vanlig feministisk anklagelse att mannen betraktade kvinnan som sexualobjekt. Det betydde väl dels att mannen betraktade kvinnan uteslutande som sexuell varelse, men hade också någonting med det psykosexuella spelet att göra. Naturligtvis kunde man invända att det inte var något fel eller något förnedrande i att vara sexualobjekt, vi borde alla vara såväl sexualsubjekt som sexualobjekt.
Det som beskrivs här är svårigheten att se sig själv som något annat än en spegling att mannens sexualitet, att få sin upphetsning av att vara föremål för denna sexualitet. Och den känsla av makt det innebär att vara åtrådd. Kanske uppstår vissa hjärnspöken då som kan tolkas som en kluvenhet mellan kropp och själ. Fast kluvenheten egentligen bottnar i manliga fördomar om kvinnan. En kvinna är antingen kropp eller konstnärligt skapande, hora eller madonna. Men bara för att man är en spegling av mannens lust behöver man inte spegla hans fördomar. Det går att acceptera kropp och biologi och ändå kunna tänka och skapa.
Naturligtvis kan allt detta kopplas till större mänskliga problem. Drömmen om att inte vara utbytbar och ödmjukheten i att inse att man kanske är det. Om makten över varandra och vårt medmänskliga ansvar. Och om lusten och om vårt tids främsta tabu olusten.
27 maj 14

Elisabeth Sandlund har en indignerad ledare i Dagen (21 maj). ”Svenska kyrkan tycks ha valt sida. Uppdrag granskning får beröm inte kritik”, är den upprörda rubriken. Det handlar om Uppdrag gransknings försök att avslöja homofobi i själavården med hjälp av dold kamera. Det är värdefullt med denna tydlighet från Dagens ledarskribent och att denna dokumenteras för framtiden. Det blir annars lätt en massa ”det tyckte vi aldrig, det sa vi aldrig” när tidens orm väl ömsat skinn.
Elisabeth Sandlund rider på att man inte samtidigt kan påstå att driftsprofil är något oföränderligt och något som är möjligt att förändra. Båda kan inte gälla. Antingen kan man påverka sin driftsprofil med viljan eller också kan man det inte. Så långt har hon rätt.
Själv tycks det mig inte så viktigt vad sanningen är här. Även den som menar att driftsprofilen är opåverkbar måste räkna med bisexualitet som en driftsprofil, som tillåter fritt val. Och att något är påverkbart utesluter ju inte att det är djupt rotat och starkt identitetsbestämmande. Man får inte glömma att viljan att vara som alla andra kan vara starkare än förmågan att acceptera sig själv. Att hellre vara normal än lycklig. Den som genom sin själavård lägger ett hyende under lasten – bekräftar människor oförmåga att acceptera sig själva- har rimligen ett stort ansvar. För utom att man själv är bärare av en teologi som låser människor. Falskt skuldbeläggande är ingen liten förbrytelse.
Dock, Elisabeth Sandlund har sagt sitt. Det återstår att lugnt invända eftervärldens dom eller eventuella metafysiska instanser.
26 maj 14