Visar inlägg från april 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Ännu en lagerkvist

Kanske ännu ett ord om Pär Lagerkvist. Jag läser Niklas Qvarnström i Sydsvenskan i lördags (12 april) som skriver om Lagerkvist. Det är ingen dålig artikel och han gör ett par slående iakttagelser. Nämligen att dikten ”Ångest”, som vi förknippar med Lagerkvist, inte är så representativ för vad som överlevt av den lagerkvistska dikten.
Det flesta andra av de bekanta antologidikterna är lugna, inte våldsamt expessionistiska. Skildrar en idyll, som i och för sig ofta är underminerad av mörker och undergångskänslor. ”Som ett blommande mandelträd”, ”Det är vackrast när det skymmer”, ”Det kom ett brev”, ”Nu vänder mor sitt bibelblad”, ”Nu löser solen sitt blonda hår”, ”Det blir vackert där du går”.
Qvarnström säger att han inte kan se en solnedgång utan att tänka på Lagerkvist. Nu är både skymningen och solnedgången vanliga litterära motiv, med starka stämningsvärden, som det inte behövs någon Lagerkvist för att upptäcka.
Vid solnedgång fokuserar man på den nedgående solen, vid skymningen fokuserar man på ljusförändringarna över världen. Alldeles som i Lagerkvists dikt ”ett dunkelt ljus över jorden, över markens hus”. Men var och en har sina associationer och att koppla solnedgång till skymning är knappast långsökt.
Men ta en av Lagerkvists mest älskade dikter, som Qvarnström också nämner ”Nu löser solen sitt blonda hår”. Min döde vän Hans Toftenow påpekade hur läskig den bilden är. Solen som kastar en massa hår över jorden. Kanske kan man rädda dikten, tänkte jag först, genom att se den som en association. Man tänker först på solen, sedan på en blond kvinna som släpper ut sitt blonda hårsvall och tycker sig få samma förnimmelse av ljus och frihet.
Men bilden är helt genomförd. ”Hon väter det tankfullt i svalkande dagg, i blommornas fuktiga gömmen, hon lossar det varligt från rosornas tagg, men tveksamt, förstrött, som i drömmen”. Solen till och med fastnar med håret.
Detta är ju högst förfärligt. Solen mår inte väl av en så konkret bild. Det är ju inte bara en dålig dikt, det är ett ädelpekoral. Endast på så sätt förtjänar den sin klassikerstatus. Att den är så älskad måste bero på att människor inte tänker sig in i bilden.
14 april 14

Elitkultur?

Det har funnits ett litet stillsamt TV-program som heter ”Fråga kultureliten” som gick sista gången för säsongen i tisdags. Det har varit en ganska bra program, men det har väckt föga uppmärksamhet. Det enda jag har läst är Maria-Pia Boëthius i Dagens Etc. som klagade på att programmet inte hette ”Fråga kulturarbetarna” i stället. Och det kan man väl knappast missunna en gammal proggare. Man blir lite rörd över denna folkspillra, som värnar sin ungdoms schabloner.
Programmet har ”Fråga Lund” som förebild och sämre förebild kan man ha. Men det blir förstås inte detsamma. Då frågade människor vad vetenskapen sa om saker de hade funderat över. Nu vill man i stället höra vad ett gäng - för all del bildade och intelligenta personer - tycker i skilda frågor.
Senaste gången frågade en människa hur han skulle bära sig åt för att komma igenom James Joyces Ulysses. Han hade försökt flera gången men stannat på halva vägen. Han fick inte mycket svar på frågan eftersom Lars Gustafsson och Aris Fioretos kom i gräl om huruvida Ulysses var ett lysande mästerverk eller något tomt och överreklamerat. Men frågan rymmer i själva verket många frågor som kan ställas mer preciserat. Vad gör man för att komma igenom en bok med stort läsmotstånd? Och bör man ens försöka? Och inte i stället läsa något annat som ger en mer? Vad är en klassiker? Vem har bestämt det och varför är deras värderingar bättre än mina egna? Är det fel på mig om jag inte tycker det är bra?
Ja, klassiker är de verk som ett antal belästa och skarpsynta litteraturkännare anser vara bra. Du förstår genast ordet ”beläst”. Den som har läst fler böcker än en annan person är mer beläst än denna. Men här får man nog räkna in i beläst att den skall sträcka sig över många genrer, tider och kontinenter. Men ”skarpsynt” vad är det? Är det inte bara ett sätt att hålla dig nere att hänvisa till något så diffust?
Men du har säkert varit med om att någon påpekat saker i en bok som du själv inte sett. Att någon har tolkningar som du själv inte har kommit på. Och när du får det påpekat, så ser och förstår du det också, den där tolkningen, som du missade, gör det plötsligt till en mycket bättre bok. Är du en sämre människa för det? Rent av lite dum? Alls icke, det handlar om att vi lyssnar på andras iakttagelser och tolkningar och själva blir klokare.
Men detta gäng av skarpsynta och belästa är inte överens om allting. Det är den gemensamma bedömningen som gör om ett verk anses exceptionellt bra. Men den enskilde lärde avviker, om han är uppriktig och självständig, alltid på någon punkt från kanon. ”Det här verket är överskattat, det här är underskattat”. Därav den aktuella konflikten mellan Gustafsson och Fioretos och den här gången var det Gustafsson som avvek från gängets värderingar.
Och du själv? Bör du övervinna ditt läsmotstånd? Det är inte alltid så lätt att säga. Det känns hemskt att plåga sig igenom litteratur när det finns så mycket annan stor litteratur som man läser med glödande kinder. Men ända sedan vi var barn har vi kämpat mot ett viss läsmotstånd och blivit klokare när vi övervunnit det. Det ideala är ett lagom läsmotstånd. En sådan text, som kräver en viss koncentration och skärpning.
Men James Joyces Ulysses tillhör naturligtvis de verkligt svåra böckerna. Jag har läst den (på svenska). Det är inte den svåraste bok jag tagit mig igenom. Herman Broch ”Vergilius död” var värre, likså Dantes ”Divina commedia”. Ulysses var visserligen en svår och seg bok, men också i många partier rolig och intressant. Jag har bara läst den en gång, sent i livet. Och mitt bestående intryck är att jag borde läsa den ett par gånger till för att få rimligt utbyte. Och då läsa mer aktivt med reflektion och tolkning av varenda mening. Så gör man ju normalt när man läser modernistisk poesi. Men man vet ju att stannar man den här gången upp, kommer man aldrig till slutet. Alla som skall läsa en lång text på ett främmande språk, som man dåligt behärskar, förstår problematiken. Man vill ha läst igenom texten, men man borde översätta den mening för mening.
Ibland när jag läser recensioner av spännande debattböcker kan jag fyllas av idéernas glädje. Sedan när jag läser själva boken finner jag kanhända att den inte gav någonting utöver recensionen. Med Dante var det så, att jag läst Olof Lagercrantz ”Från helvetet till paradiset” och var mycket hänförd. När jag sedan läste verket var det bara trist och tungt. Det, som skulle lyst upp, stod redan hos Lagercrantz.
Nå, hur kommer man igenom? Man läser så ofta man kan och så långa partier åt gången som möjligt. Sedan är det bara att hålla på tills det tar slut. Engagerande böcker kräver inte den strategin. Där kan det till och med vara bra att bromsa läsningen så man har lite tid att vila i boken.
Men är det rimligt att sega sig igenom en bok? Svårt att säga. Ansträngningen kan vara för stor i förhållandet till utbytet. Både Christina och jag tycker det är juste mot författaren att läsa hela hens verk. Även om man tycker det är dåligt är det ju helheten som skall bedömas. Och en omtalad och av många högt värderad bok, har åtminstone den fördelen att vara just det. Har man tagit sig igenom den har man rätt att säga att man fann den dålig. En okänd debutant som plågar en lika mycket har inte ens den fördelen. Men också där är vår lojalitet med författaren stark. Kanske för att vi identifierar oss med henom. Jag tog åtminstone ditt misslyckande på allvar.
11 april

Homosexkomplex

Elisabeth Sandlund i Dagen har problem. ”Homofrågan leder in SVT på farliga vägar” står det som rubrik på en ledare. (8 april). Det är det lömska smygfilmandet hon är ute efter. Men det har ingenting specifikt med homosexualitet att göra, det används lika ofta för att avslöja rasism hos politiker och för att i största allmänhet avslöja lögner, bedrägeri och hyckleri.
Helgar ändamålet medlen? Ja, i en del fall gör det väl det. Lögner och bedrägerier som drabbar enskilda och som inte kan avslöjas på annat sätt. Huruvida det också gäller officiella lögner och hyckleri är väl mera tveksamt. Den enskilde låtsas vara bättre än hen är eller åtminstone mer opportun, men avslöjandet får till följd en privat skam, som inte är till så stor vinst för någon annan.
Nå, är det värre om man avslöjar homofobi hos präster än om man avslöjar rasism hos demokratiska politiker? Nej, det är väl ungefär detsamma, kan man tycka. Fördomar som ingår i ideologin behöver man dock knappast någon dold kamera för att avslöja. Då blir det som att avslöja att sverigedemokraterna är främlingsfientliga.
Vad det här gällde var tydligen om det förekom något försök till botande av homosexualitet. Då förblir det väl en tolkningsfråga. Det är skillnad på exorcism och bön. Om Svenska Kyrkans regler säger att några försök till botande inte får äga rum så undrar man ju hur det förhåller sig med böner. Och när övergår den fasta förvissningen att Gud hör bön till exorcism.
Nu menar Elisabeth Sandlund att en dold kamera i självvården skulle vara ovanligt sinistert eftersom själavård är en relation som bygger på förtroende. En själasörjare måste emellertid vara stark och känna förtroende – fast människor är människor. Det centrala är att själasörjaren själv förblir en pålitlig människa. Den som söker hjälp kan vara en mytoman eller en förklädd journalist. Den insikten skakar bara svaga andar.
Jag vill dock påpeka för envar kristen att det inte saknar risker att gå i själavård. Vill man ha denna blandning att psykologisk hjälp och ideologisk vägledning så tar man en viss risk. Man vill inte bara ha hjälp och vägledning av en medmänniska, utan av Gud själv, som Elisabeth Sandlund uttrycker sig. Vilket betyder Gud själv, tolkad av denna speciella medmänniska. Någon kristen enhetlighet finns det inte, det finns ett antal kristendomar. Hur säker Elisabeth Sandlund än är på att ha rätt tro, kan hon inte förneka själva oenigheten. Den osäkre som söker hjälp kan möta helt olika övertygelser. Och var är då Gud själv?
Jag tror inte att homosexfrågan är så laddad för SVT. Det hade lika gärna kunnat handla om främlingsfientlighet eller bedrägligt förfarande. Däremot är den tydligen laddad för tidningen Dagen. Man är i samma reträttposition som när vissa troende slutade angripa kvinnliga präster och övergick till att värna om kvinnoprästmotståndare. Till insikt och skuld har man ännu långt.
10 april 14

Lugn igen

Det här var intressant. I går (8 april) kommenterar Jens Liljestrand i Expressen samma intervju med Kristina Lugn i DN som jag skrev om i går morse. Hans tolkning skiljer sig en del från min och han observerar något väsentligt, som jag missade. Där jag lämnade det öppet varför Matilda Gustavsson inte lyckades med Kristina Lugn, har Liljestrand en förklaring och en sannolik sådan.
Kristina Lugn är Matilda Gustavssons idol och Matilda Gustavsson har ett starkt behov av att bekräftas av henne. I stället möts hon med en för henne obegriplig arrogans. Liljestrand känner igen sig. Han längtade alltid efter att få en mentor bland de intellektuella idolerna. Någon som kunde ta honom under sina vingars skugga.
Här är jag moraliskt oense med honom. Det är varje hederlig människas plikt att inte gå in i ett nepotistiskt system som förvandlar det fria och jämlika tankeutbytet till den bedrövliga intellektuella maffia, som vi kan se i svensk kulturliv. Med vänskapskorruption och kotterism. Det är kusligt att en ung man inte har några skrupler.
Själv har jag alltid eldat med skolslipsen. De som erbjudit mig att bli mina mentorer har fått gå tomhänta därifrån. Buster von Platen blev mycket besviken på mig för att jag en gång hårdhänt polemiserade mot honom. Och det gjorde jag ändå inte i någon sorts trots utan därför att jag fann att han hade fel den gången. För att jag älskade sanningen mer än Platon. Men jag beklagade i efterhand att jag berett en av mina lundensiska idoler sorg. Han är en av de stora lundensiska publicisterna.
Det är naturligtvis inte bara nepotismen som är ett kulturlivets lyte utan även kompisskap och gängmentalitet. Mediala makthavare handplockar sina ungdomar med ett underförstått krav på lojalitet. Det är avskyvärt och borde inte finnas i andens fria, oändliga värld.
Men åter till Kristina Lugn. Är det inte både rätt och naturligt att värja sig mot parasiter och andliga stalkers. Du är min idol, alltså är du en del av mig. Det är sunt att inte låta sig ockuperas. Kanske handlar det i Kristina Lugns fall om en människa som är en smula övernitisk i att värna sin integritet.
Annars tycker jag illa om att äldre är arroganta mot yngre. Bildning är inte det samma som intelligens och precis som bildningen tenderar att tillta med åldern tenderar intelligensen att avta. Jag minns de gamla herrarna som skrev i Svenska Dagbladet i min ungdom. De var bildade och goda stilister, men kunde absolut inte tänka. Och även bildning – vad som anses vara bildning – varierar från generation till generation. Därför skall man aldrig förhäva sig. När man beklagar sig över ungdomens obildning är det i sorgen över att mycket av det man själv kan, har visat sig ha dålig överlevnad. Och teaterns heroer lever aldrig längre än det privata minnet. Man dör med den generation som älskade en, det är scenens hårda villkor. Så är det, hur gärna vi än vill att Siv Ruud skall vara odödlig.
9 april 14

Debattmoral

Det har kommit ut två romaner om vådan av att växa upp i frikyrkan. Carl Henric Jaktlund i Dagen skriver i en ledare klokt om detta (4 april).
Själv tänker jag på det generella problemet när människor som vill väl likväl fungerar destruktivt. Där behöver det inte ha ett skvatt med religion att skaffa. Syftet är gott och klokheten, den psykologiska intelligensen, otillräcklig. Vari skiljer sig en profan miljö från en religiös här?
Kanske att religionen gör det ännu svårare att ifrågasätta sig själv, att inse att man är på orätt väg. Det man vill är ju inte något man själv har tänkt ut, utan en högre sanning, som man tror på. Ansvaret är inte riktigt ens eget, klokheten är inte ens egen bristfälliga, utan en högre sanning. Den täta gemenskapen i en församling kan också göra ifrågasättandet svårare. Detta är inte bara sanningen, utan en sanning som bekräftas av alla, som betyder något för oss.
Täta gemenskaper som bärs upp av auktoritärt tänkande finns också utanför religionen. Det specifika för religionen är att man kan förlägga ansvaret högre upp.
Själv tror jag att det alltid är destruktivt att vara auktoritär. Utan tvivel är jag inte riktigt klok, säger Tage Danielsson. Man måste alltid ha utrymme för den fantasi och inlevelse som skall till för att man skall förstå sin medmänniska. Jag tror att en auktoritär hållning alltid förstör och att den blockerar för det bästa inom religionen: medkänslan, godheten, broderskapet på jämlika villkor. Den senare företeelsen, jämlikheten i broderskapet, nämner jag, för att den, om den tas på allvar, omöjliggör en smärre kristen svaghet. Att göra en medmänniska till objekt för ens egen godhet.
I går var Catia Hultquist i Dagens Nyheter (7 april) upprörd på en artikel i Filter som utmålar Sigge Eklund och hans far och hans bror som narcissister (replik från Mattias Göransson idag). Då blir man lite betänksam. Sigge Eklund har ju gjort sig känd som jagfixerad bloggare, det som man i dagligt tal kallar narcissist. Det är väl ungefär vad de flesta vet om Sigge Eklund.
Klas Eklund, hans far, är en ganska känd ekonom och det torde finnas betydligt intressantare saker att säga om honom än att han till äventyrs skulle vara narcissist. Hans bror har jag inte hört talas om och han borde av den anledningen få vara i fred.
Det är väl bra att man reagerar mot journalistiska övertramp. Men detta verkar mest vara den vanliga pajkastningen. Och man misstänker då att både angreppet och försvaret av familjen Eklund handlar om vänskap och fiendskap inom den svenska debattfamiljen. Men kanske kan det visas att just Filters journalistiska dåd var något utöver det vanliga.
Detta så mycket mer som DN:s kultursida dagen före (6 april) hade en intervju med Kristina Lugn som verkligen var anmärkningsvärd. Kristina Lugn framstår inte där bara som avig och nojig, utan som översittande och illasinnad. Återigen är man i den situationen att man som läsare att man bara har tillgång till vad man läser. Men blir misstänksam. Här har det uppenbart skurit sig mellan intervjuare och intervjuoffer. Vi har bara ena partens version. All som sägs är förmodligen sant, men vad hos intervjuaren kan ha provocerat så? Är det något intervjuaren inte ser och alltså inte kan redovisa eller döljer hon medvetet sin egen roll. Man har alltså som läsare fått en vinklad sanning och sannolikt också en modifierad. Som karaktärsmord ligger det i en annan klass än Filters. I synnerhet som intervjuaren framstår som mild och oskuldsfull. Ingen kan ana minsta illvilja.
8 april 14

Äldre inlägg

Nyare inlägg