Visar inlägg från april 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Prästmakt och gudsmakt

Lätt yrvaken återvänder jag från påskvilan. Jonas Thentes artikel om näthat i går i Dagens Nyheter (22 april) kräver mycket eftertanke. Så den återkommer jag till. Och i övrigt har naturligtvis den centrala kristna högtiden avkastat en del intressant teologiskt material.
Mikael Mogren skriver på dymmelonsdagen i Kyrkans Tidning (16 april) det självklara om Uppdrag gransknings smygfilmning av själavårdssamtal. Den som behöver skyddas i dessa sammanhang är naturligtvis konfidenten, den som söker själavård. När det gäller prästen är det snarare bra om någon tar sig in i det slutna rummet och ser vad som pågår. Så att inget maktmissbruk äger rum. Det är naturligtvis en situation där det finns en frestelse till maktmissbruk, som alltid i stödsituationer. Att då börja prata om den nödvändiga respekten för ”självvårdsrummet”, som tidningen Dagen och andra upprörda, är att sluta rummet för insyn genom ett oberättigat säga sig försvara konfidentens intressen. Jag hänvisar till ett tidigare blogginlägg i ämnet.
På påskdagen försvarar Ann Heberlein i Sydsvenskan (20 april) den klassiska försoningsläran. Den är hårdsmält för moderna människor – till och med för präster. De kan inte ta till sig det kärva budskapet att människan är syndfull och i behov av förlåtelse. Men det är väl inte så svårt att ta till sig.
Men kan man tro på en gud med ett sådant behov av att straffa att han måste straffa sig själv för att hans kärlek förbjuder honom att straffa människan. Kan man tro att ett sådant väsen är på en gång allintelligent (allvist) och allgott? ”Kan man tro på Gud?” är en bra fråga. ”Kan man tro på en gudsbild som förvandlar Gud till en demon?” behöver man däremot knappast fråga. Det erinrar mig om att jag tidigare polemiserat mot Ann Heberlein när hon skrev en paradartikel i Dagens Nyheter om sin gudsbild. Hennes lösning på teodicéproblemet är att hellre villkora Guds kärlek än att villkora Guds makt. De som säger så tror sig ha god matsmältning men för mig ter det sig mer som sadomasochism.
Det stora problemet med den traditionella försoningsläran är att Gud varken kan vara allgod eller allvis. Men Ann Heberlein är fullt tillfreds med allmakten. Hon föraktar kärlekens socker och förmodligen också det klara förnuftet. Men för makten har hon stor beundran.
23 april 14

Långfredag

”Glad påsk, Jesus”. Denna muntra devis under bilden av den korsfäste frälsaren, användes under min gymnasietid som ett exempel på sjuk humor. Långt mer chockerande då, långt före Life of Brian. Och egentligen en krock som väcker tankar. Hur olik den djupare glädjen är den trygga belåtenheten.
Jonas Gardell har beklagat sig över att ingenting sägs om Jesu liv i trosbekännelsen. Men det är nog inte så konstigt. Det anmärkningsvärda med Jesus är inte hans teori, hans etik, utan hans praktik, hans liv. Tydligast manifesterat vid offerdöden på korset. Det är detta som hans liv leder fram till. Det viktiga är att Gud har blivit människa och att han delat människornas lidande. Och att det hela slutade så att man kan tro på en räddning.
Oavsett hur det faktiskt gick till vid uppståndelsen är det detta det betyder.
Moralen är den gamla vanliga judiska, den föga originella gyllene regeln. Möjligen kan åsnan i brunnen ses som en varning för dogmatism. Kolliderar reglerna med kärleken, så gäller kärleken. Det sensationella med Jesus är att han lyckas tillämpa kärleken i sitt liv. Det är därför som Bibeln inte är någon handbok utan en livshistoria.
Många finner religion vara något skört. Det leder ofta till en otydlighet som irriterar mig. En prydhet, en försiktighet. Jag tror, för all del, att en religion utan mystik skulle vara en fattig religion. Men det bör vara en mystik som går utöver förnuftet. Inte någon ursäkt för enkel vidskeplighet och verklighetsförnekelse. Inte någon magi som man använder för att besvärja det man inte vill se eller veta av. Eller för att få det man önskar. ”No request is too extreme.”
Men vem kan förstå vad kärlekens seger innebär? Eller vad upplevelsen av evighet innebär. Eller vilken död som behöver övervinnas? Mystiken tar vid där det kommunicerbara upphör. Det är detta som är mystik. Inte att Jesus trollade. Eller att vi får möta våra kära och nära i himmelens höjd.
Men vad blir bättre av att Jesus dör? Och vad är det som förändras av uppståndelsen? Jag är inte säker på att Guds livshistoria kan ge några handboksvar.
Och vad tror du själv, Westerberg? Att det inte finns någon metafysiskt hopp. Varför är min metafysik bättre än den kristna? Det vet jag inte, jag vet bara att det är så jag tror. Det jag har tecknad ovan är en motmetafysik som inte är teoretiskt sämre än min egen. Men det är förvisso en oortodox tolkning, som säkert väcker raseri hos många.
Men Guds liv som människa är fortfarande fascinerade att följa. Påskdagsmorgonen ljus bländar mig med sin obegriplighet men våndan i Getsemane har jag inga svårigheter att förstå. Så är det att vara människa, också för Gud.
18 april 14
 
Först nu tar bloggen påsklov. Ingen blogg måndag och tisdag. Tillbaka onsdagen 23 april.

Sekulär påsk

Påsk. Och då går minnena till barndomen.
Jag var ett barn från ett sekulariserat hem och jag växte upp med att betrakta de centrala högtiderna ur en idylliserad folktros perspektiv. Vem var julens centrala gestalt? Jultomten. Vem var påskens centrala gestalt? Påskkärringen. Analogin var perfekt, jultomten kom med julklapparna, påskkärringen med påskäggen. Det var både könsrättvist och realistiskt. Männen var stora och viktiga och gav fina och dyrbara presenter. Kvinnorna fick nöja sig med att komma med godis och tilläts därigenom generöst spela en viss roll. Jag läste om påskharen i Kalle Anka eller någon annan barntidning. Påskharen trodde man på i Tyskland och det tyckte jag var en bra idé, liksom allt som stimulerade fantasin.
Det var svårt att koppla allt detta till kristendomen. Kristendomen var liksom en svagare myt som fungerade parallellt. På julen fanns det ett barn som låg i en krubba. Ingenting var ointressantare än nyfödda barn och kunde möjligen intressera flickor som brukade leka med dockor. Det var inte omöjligt att de kunde pipa: ”Så sööt!” vid anblicken av jesusbarnet. I min läsebok fanns en sentimental vers om hur synd det var om jesusbarnet som fick ligga i en krubba. Och att denne lille stackare inte fick några julklappar. Kanske var förhoppningen att väcka vissa skuldkänslor, som kunde anses kristliga. Troligen hade sentimentaliteten ett egenvärde.
Men för mig var det den store, fete jultomten som gällde. Hans volym speglade hans makt och betydelse. Tomten var ett sagoväsen. Insikten om att han också skulle kunna kopplas till ett helgon och att det därigenom fanns en svag tråd till kristendomen, kom långt senare. Inte ens när jag lärde mig vad jultomten hette på engelska gick det upp något ljus.
Påskkärringen var också ett sagoväsen. Hade jag vetat att hon var en häxa hade jag dött av skräck. Troll tedde sig harmlösa, mer dumma än onda, men häxor var synnerligen farliga. Här finns en koppling till kristendomen men en koppling laddad med skam och ondska. Häxförföljelserna, nämligen, ondskan i förföljelsen av ondskan.
Jag vet inte om någon annan känner igen föreställningen att det var bemälda sagoväsen som kom med påskäggen. Kanske var det något man hittade på i min familj. Men att påskkärringen på något sätt var trevlig, trodde väl alla. Med sin kvast med katten och kaffepannan. Och sina turer till det idylliska Blåkulla, där hon förmodligen drack kaffe och klappade katten. Och hon kunde ju lämna lite påskägg när hon ändå for förbi.
Kristendomen gjorde sig påmind när man väl kom i skolan. Det var en höjdpunkt när fröken berättade ur den bibliska historien. Men det var förstås Adam och Eva och Noaks ark och Jacob som brottades med Gud och Josef i brunnen. När kom egentligen korset och Jesu liv in? Fanns det med tidigt fast det gjorde mindre intryck?
Men visst. Man sa att vi firar jul till minne av Jesu födelse. Och rätt tidigt började man väl berätta om Jesu död och uppståndelse. Men föreställningen att ondskans makter hade sin chans mellan Jesu död och hans uppståndelse, var jag förstås aldrig medveten om. Att jultomtens kvinnliga motsvarighet var lierad med djävulen hade varit svårt att tro. Det kan numera endast tandvärnet tro.
”Glad påsk”, heter det. Och det är förstås uppståndelsen svindlade lycka det handlar om. Men det är en vandring från mörker till ljus. Att påsken är en kristen glädjehögtid beror på att man firar med facit i hand.
17 april 14

Trytande tålamod

Nabila Abdul Fattah är en fascinerande företeelse. I en ledare i gårdagens Dagens Etc kunde vi bevittna hennes definitiva intellektuella kollaps.
Det är intressant med auktoritära människor. De tycker nämligen inte om att andra människor tycker annorlunda. Jag har ju sagt vad jag tycker, varför godtar ni inte det?
I sin förvirring talar hon om ”tolkningsföreträde”. Andra verkar ha tolkningsföreträde till mina upplevelser, säger hon. Men nu vill hon i stället att andra, som hon metaforiskt benämner ”normen”, skall ge henne tolkningsföreträde.
Men naturligtvis bör tolkningsföreträden inte finnas. Det borde i stället handla om de bästa och rimligaste tolkningarna. Ingen bör ha tolkningsföreträde för en orimlig tolkning. Den maktlöse har rätt att kritisera maktens orimliga tolkningar. Men kan inte heller själv kräva något tolkningsföreträde med argumentet att jag är bäst på att tolka vad jag själv upplever. Det är bättre att vi alla tolkar och därefter argumenterar för vår tolkning. Så vinner – i någon mening – den bästa tolkningen.
Om någon är överkänslig eller någon annan okänslig måste alltid kunna diskuteras.
Nu är det naturligtvis så att okunnigheten är allmänt förekommande, ty Nabila Abdul Fattah klagar också på hur jobbigt det är att delge omgivningen sina större kunskaper. Jag är trött på att vara ett vandrade Wikipedia, säger hon. Och det är jobbigt att mötas med okunnighet, men den kan bara skingras om man sprider kunskap. Också antiintellektualism stöter man på – den som Nabila Abdul Fattah just bekänt sig till. Det betyder att man inte bara får ägna stor kraft åt att sprida kunskaper utan man tvingas också uppleva att människor inte ger sig för argument.
Det är naturligtvis frustrerande. Men Nabila Abdul Fattahs frustration bottnar i att hon tvingas argumentera. Hon vill bli godtagen utan att behöva argumentera. Och hon vill slippa bli ifrågasatt.
Men tyvärr. Vi är hänvisade till det tålamodsprövande samtalet. Och vi är alla skyldiga att helt demokratiskt vara artiga och visa våra medmänniskor respekt. ”Jag skulle alltid vara mottaglig, alltid pedagogisk, alltid se till att informationen till betraktaren gick fram smärtfritt och respektfullt”, klagar hon. Ja, tyvärr, det är de krav som ställs på envar demokratisk människa. Och det är genom att uppfylla detta som man visar att man är demokrat. Inga tolkningsföreträden kan upphäva detta.
En bra idé för att råda bot på tankeförvirring är att tydligt skilja mellan fakta och värderingar. Det Nabila Abdul Fattah kallar okunskap är nog oftare en värderingskonflikt.
Nabila Abdul Fattah citerar med gillande ett uttalande från en vän ”Att förklara och vara pedagogisk är liksom ett sätt att acceptera och bekräfta normens privilegierade okunskap”. Det är svårt att säga hur detta snömos skall tolkas. Men ett bra sätt att bedriva normkritik är ju i stället att visa på alla normers godtycklighet.
Vad är det vi ser? En människa som har tröttnat på samtalet och stänger ner. Som sluter sig i sin egen självtillräcklighet. Men hur kan hon då fortsätta att skriva ledare? Kanske skriver hon för dem för dem som redan tycker detsamma. Det blir den perfekta ekokammaren.
Ni tycker att jag är hård mot en ung kvinna med ett ur normens perspektiv exotiskt namn. Men jag tänker att vi alla är lika, att hon är så mycket människa som jag. Och jag så mycket människa som hon.
Finns det då inget sunt i det hon säger? Jo, ojämlikhet existerar. Och det är svårt att objektivt fastställa vad som är överkänsligt respektive okänsligt. Men det finns ingen annan väg än samtalet och det ömsesidiga lyssnandet.
16 april 14

DN-tolkningen

I går i Dagens Nyheter fortsatte Catia Hultquist den debatt som förs om Filters artikel om narcissismen hos familjen Eklund och Matilda Gustavssons intervju med Kristina Lugn. Jag kopplade samman de både intervjuerna redan i mitt första blogginlägg i ämnet och sedan är det många andra som gjort samma jämförelse. Det Catia Hultquist levererade i går var alltså DN-tolkningen av de båda fallen. Filters intervju är ett övergrepp medan Matilda Gustavsson tog både hjärtat och hjärnan med till jobbet. Det är så Dagens Nyheter ser på situationen, Eller åtminstone Catia Hultquist.
Jag ser något annat. Filter visar att en person som är allmänt bekant för att vara narcissist verkligen är det och därtill hans fader och hans broder. Det senare är kanske mindre allmänt bekant, men om omöjligt ointressantare. Frågan är hur det var med hans farfar. Jag såg honom nyligen i bergmanfilmen ”Törst” och han verkade rätt självbelåten. Men det kan ju ha berott på rollen, förstås.
Men ett journalistiskt övergrepp? Är det inte att ta till? I så fall vimlar det av journalistiska övergrepp. I och för sig inte osannolikt.
Skall vi tro på Jens Liljestrand i Expressen handlade också Lugn-intervjun om något som jag själv skulle kalla kränkt narcissism. Men inte hos den intervjuade utan hos intervjuaren. Idolen var inte så vänskaplig och uppskattande som jag hade tänkt mig. Artikeln får alltså värde om man förmår leva sig in i Matilda Gustavsson. Tänk om min idol behandlade mig själv på detta sätt? Men det måste man nog vara Jens Liljestrand för att göra. Mer för skrivaraspiranter än för vanliga läsare, alltså. Vi andra trodde att intervjun handlade om Kristina Lugn. Och vi tycker nog hon är utsatt för en onödig journalistisk hänsynslöshet. Det är ett högt pris att betala för att man kränkt någons narcissism. Dagens Nyheter borde betänka det där med grandet och bjälken.
15 april 14

Äldre inlägg

Nyare inlägg