Lars Westerbergs Blogg

Åsa Linderborgs artikel i Aftonbladet i förrgår (28 april) om vänstervåldet var verkligen befriande. Expressens ledarsida kunde i går kosta på sig en lätt ironi, men jag tycker det finns anledning att känna sig djupt tacksam. Det var ett entydigt fördömande av vänstervåldet, utan några småfega reservationer. När man springer efter en flyende nazist för att kniva ner honom har man sannerligen använt mer våld än självförsvaret kräver.
Dock kräver frånvaron av medborgargarden att polisen verkligen kan skydda medborgarna från nazisterna. När man bejakar nazisternas demokratiska rättigheter får man aldrig ett ögonblick bortse från att de är potentiella mördarligor. Man får vara beredd på allt och ägna dem den noggrannaste bevakning och iaktta den yttersta vaksamhet. De är inte många, men hänsynslösa och farliga.
Det är också viktigt att ingen inomdemokratisk debatt blir så infekterad att det fördunklar vikten av att hålla en enad front mot antidemokraterna. Ju mer eniga vi är mot rasister och våldsverkare, desto bättre.
Så är det siste april och i morgon är det första maj. ”Bland vita mössor på svaj och sjungande grå proletärer i den ljuvliga månaden maj” skaldade Nils Ferlin. Då var det skilda världar, nu är de lika förlegade. De vita mössorna är en anakronism och de sjungande grå proletärena sitter vid datorn och orkar knappast gå ut för att lyssna på någon känd artist, som sjunger för dem.
Men för den tidiga arbetarrörelsen var det en glädje och stolthet att några vita mössor fanns med i första majtåget. Det var ett stort steg, den vankelmodige Gustaf Hellström gick både med i tåget och avvek när det blev för svårt. Men Bengt Lidforss gick alltid med och det var ofta han som höll talet. Utom det året, när han dagen innan blivit misshandlad, förmodligen av Vilhelm Ekelund. Men det får väl betraktas som force majeure.
Men Lidforss var mycket älskad bland arbetarna. Professorssonen som själv blev professor. Edvin Malmström berättar att när han stötte på arbetare kunde en av dem utbrista: ”Gi voss ett or, Lidforss!” Och de andra instämde: ”Gi voss ett or”. Det var inte konstigt. När han var ute och festade med Axel Danielsson, tidningen Arbetets grundare, kunde han bjuda in kusken som skjutsat honom till måltiden. ”Kunde du inte bjudit in hästarna också?” frågade Axel Danielsson. Som tydligen var mindre demokrat trots att han kom från arbetarklassen.
30 april 14
 
Bloggen återkommer på fredag 2 maj.

I all stillhet har jag fortsatt läsa Sten Anderssons biografi över Wittgenstein och jag har mycket kvar. Det är en besynnerlig bok och efter mina inledande kommentarer har jag inte skrivit om den. Man vänjer sig så småningom vid författarens överord och inkonsekvenser. Eller också är det Andersson som lugnar ner sig. Wittgenstein är totalt obegriplig, det kan inte vara sant att någon cambridgefilosof förstod det minsta av honom, påstår Andersson först. Varefter Andersson, några kapitel senare, på ett begripligt sätt redogör för Wittgensteins centrala tankar. Det är något som inte stämmer här, säger sig den listige läsaren.
Men det mesta är ett lugnt, detaljerat redogörande för Wittgensteins liv. Han följer med stor noggrannhet filosofen i spåren och här finns det knappast någon anledning att betvivla korrektheten. Kolerisk och överspänd var naturligtvis Wittgenstein och utan mycken självinsikt. Vilket varken gör honom till en sämre eller bättre filosof. ”Man äger ej snille för det man är galen”, påpekade Kellgren, mycket sant. Bara man kommer ihåg att ”man saknar inte snille för det man är galen” är lika sant. Under alla omständigheter är det klokt att handskas försiktigt med galningar, koleriker med obegripliga utbrott. Detta insåg man förstås i Cambridge och förklarar mycket av den undfallenhet som förundrar Andersson. Och huruvida Wittgenstein var en geni eller inte kan bara avgöras av hans tankar. Tydligen ansåg betydande filosofer att han var en betydande filosof. Det finns inget skäl att tro att de var duperade. Men övertygelsen om hans storhet ökade naturligtvis toleransen för hans besynnerligheter.
Svårbegriplig är han naturligtvis men han försöker också säga svåra saker. Och inte heller Wittgenstein är en ö utan är påverkad av andra tänkare. Så helt originell är han inte. Andersson försöker göra honom till dels trivial, dels obegriplig. För att klara Andersson från en alltför uppenbar självmotsägelse på denna punkt, kan man ju anta att att menar att Wittgenstein är antingen det ena eller det andra. När han inte är obegriplig är han trivial och när han inte är trivial är han obegriplig. Det tycker jag knappast, men det vore i alla fall ett begripligt påstående från Anderssons sida.
Andersson bekämpar vad han menar är wittgensteinsuttolkarnas prydhet inför det sexuella. I stället för att tala öppet om Wittgensteins homosexualitet mörkar de den och förnekar den. I stället uppfattar de honom som kysk och asexuell. Det är inte så konstigt, eftersom han själv var sexualfientlig. Han har ohyggliga sexuella skuldkänslor och är en människa som förtrycker och förtränger sin sexualitet. Det kan lätt misstolkas av omvärlden. Men det finns ju inget skäl att förneka Wittgensteins sexualitet bara för att han själv gjorde det.
Andersson har hittat belägg hos wittgensteinforskaren Ray Monk att Wittgenstein i dagsboksform noterar några homosexuella samlag. Det gör Andersson mycket upprymd. Ray Monk ägnar saken det intresse den förtjänar, d.v.s. lägger ingen särskild vikt vid det. Bara noterar det, eftersom det var så. Och tillägger helt rimligt att man inte har belägg för mer än dessa samlag. ”Att Wittgenstein aldrig själv skrivit något mer om sin sexualitet tas som intäkt eller rent av som ovedersägligt bevis för, att han bara hade dessa 'två eller tre samlag' i hela sitt liv – annars hade han väl sagt det!”. Men detta säger ju inte Ray Monk. Han säger att detta är det enda man har belägg för, hur det var i övrigt vet man inte. Kunde det hända två, tre gånger kunde det väl hända fler gånger, är väl snarast vad som underförstås. Även om man inte har belägg för mer.
Det problematiska med detta emotionella uppvirvlande av damm är att Andersson missar chansen att se vad som är väsentligt. Varpå beror den sexuella skulden och skammen och hur hänger den samman med Wittgensteins övriga störningar? Hans sexuella översitteri hänger säkert samman med den oförmåga att se medmänniskan, som gjorde honom nästan till känsloidiot. Dominant var han ju också i andra avseenden. Dessutom, den som har svårt att acceptera sin egen sexualitet, låter det ofta gå ut över den som triggar den.
29 april 14

Ett kommunalråd i Umeå har gjort sig skyldig till ett gravt rasistiskt twitter. Han påstår att de romska tiggarna transporteras ut i Mercedes och BMW, att de fejkar sina handikapp och att de snattar i butikerna. Det är inte riktigt bra att demokratiska politiker uttrycker sig så. Däremot är naturligtvis klassförakt att påstå att Lennart Holmlund är socialdemokrat. Och skulle några socialdemokrater försvara honom så beror det inte på omoral och bristande humanitet. Det är i så fall rent strukturellt.
Alltnog, Jonas Thente-debatten fortsätter. Och avslöjar svenska intellektuellas svårigheter att läsa innantill och deras tendens att reagera som pavlovska hundar. Mediavänsterns utsattes för kritik och därför måste alla som identifierar sig som mediavänster rasa över Thente. Numera är det dock oerhört svårt att skilja politiskt korrekta vänstermänniskor från politiskt korrekta liberaler. Thente huvudpoäng var att näthatarna var förlorare, som svikits av de politiskt korrekta. Att hans kritik kom att gälla vänstern i synnerhet berodde på att han upplevde det hela som en klassfråga och att vänstern därför hade ett speciellt ansvar. Vilka är det som inte kan stava, om inte just arbetslösa och utslagna arbetare?
Därmed har han naturligtvis aldrig påstått att majoriteten av arbetarklassen är näthatare eller att näthatarna uteslutande hämtas ur underklassen. Inte alla näthatare har svårt att stava och stavningen är ett problem i alla samhällsklasser. Tro en dyslektiker.
Människor retar sig på att Thente exemplifierar med Johan Jönsons klasshat. Rakel Chukri i Sydsvenskan (27 april) upprepar ett missförstånd som kommer från Therese Eriksson i Svenska Dagbladet (26 april). ”Johan Jönsons dikter vänder sig ju framförallt mot kapitalismen och borgerligheten, inte mot 'den intellektuella vänstern och mediefeminister'. Thente har alltså måst omtolka Jönsons verk för att ro sin teori i land”.
Men det är ju just det som är poängen. Hat och frustration kan vändes åt rätt håll – uppåt - i stället för åt fel håll – neråt. Det är rimligen Thentes tanke med att referera till Jönsson.
Sedan har kanske Therese Eriksson rätt i att Johan Jönson inte är utslagen utan applåderad och omhuldad. Och att hans hat inte alls riktar sig enbart uppåt utan är urskiljningslöst. Men det riktar sig inte mot mediavänster och feminister – så mycket urskiljning har han dock – och det är väl därför han får applåder.
Jag håller fast vid att näthatarna är förlorare. Som jag var inne på de behöver inte vara samhälleliga förlorare. Det kan vara privata tillkortakommanden och på att man inte lyckats så bra som man skulle vilja, även om man varit hyfsat framgångsrik. Och naturligtvis: den som är analfabet och inte har någon dator är en ännu större förlorare. Och något handlar det om manlighet också. Att kvinnliga pensionärer som är över 80, som Marie Demker påpekat i Göteborgs-Posten (24 april) är underrepresenterade bland näthatarna är säkert ingen slump. Den unga, frustrerade manligheten är säkert överrepresenterad. Vilket kan leda till spekulationer om vålds- och aggressionstraditioner hos manligheten. Och om detta har det också skrivits tidigare.
Rakel Chukri slutar sin artikel något förvånande. ”I slutändan handlar Jonas Thentes artikel om vilka samhällsproblem som borde få mer uppmärksamhet. Han menar att vi borde prata mer om strukturella problem som arbetslöshet och ökande klassklyftor. Varför skrev han då inte om det när han har tillgång till Sveriges största morgontidning?”
Jamen, det är ju det han gör. Hur svårt kan det vara att läsa innantill. Att han tar sin utgångspunkt i näthatarna är ju ett genialt pedagogiskt grepp. Eller kanske inte. Han räknade inte med att det känslostyrda schblontänkandet inte var förbehållet näthatarna.
Kajsa Ekis Ekmans artikel i DN idag (28 april) är tänkvärd. Hon har rätt i att politisk och ekonomisk makt väger tyngre än prat. Men i en demokrati är ideologiproduktion och opinionsbildning något ytterst viktigt. Det får inte leda till att publicistiska makthavare förnekar sin egen makt: ”Makten finns hos de andra, vi står i opposition mot makten”. Det är framför allt över den egna makten man behöver reflektera.
28 april 14

Johan Svedjedal har skrivit en bok om litteraturen i Sverige under det progressiva decenniet 65-75. Lyckat nog låter Dagens Nyheter en gammal 68:a, Nils Schwartz från Expressen (23 april), recensera. Det är bra att någon som var med får ha synpunkter på historieskrivningen. Den blir sannare då och som bonus får man en gammal 68:as självförståelse.
Schwartz klagar på att verken ”En orättvis betraktelse” och ”Myten om Wu Tao-tzu” får för liten plats hos Johan Svedjedal. Det håller jag verkligen med om, de hade ett enormt genomslag när de kom. I Aftonbladets anonyma Innerspalt refererades tidens typiska kultursamtal. ”Har du läst den än?”, ”Vad tycker du om den?”, syftande på Göran Palms ”En orättvis betraktelse”. Man behövde inte ens nämna titeln, det var självklart vilken bok som åsyftades. Alltså en bok som förändrade, en bok som alla måste läsa.
Det var typisk för vänstern i det slutande 60-talet att mer intressera sig för världen än för Sverige. Vilket Schwartz uppger som sin egen hållning. Tredje världen och vietnamkriget. Senare kommer, efter gruvstrejken, , en svensk våg (det tidiga 70-talet) med rapportböcker från Gruva och LM, folkets kultur och arbetarromantik.
Beträffande Gustafsson så är det oriktigt att kalla honom liberal. Han började som anhängare av frankfurtskolan och allehanda frihetliga vänsterutopier. Sedan var han en kort tid centerdecentralist för att slutligen bli alltmer högerliberal. Jag glömmer aldrig när han kring 1970 lättat utbrast att det äntligen var möjligt att kalla sig liberal (din fege stackare, det hade jag gjort hela tiden!). Den bisarra personalunionen med Jan Myrdal som ledde till boken ”Den onödiga samtiden”,1974, kan i och för sig beskrivas som en kritik av det socialdemokratiska etablissemanget från skilda politiska utgångspunkter. Men då hade redan vänstern splittrats i Jan Myrdal-maoism och Sara Lidman-vpk. Både Myrdal och Lars Gustafsson hatade Karl Vennberg som var Aftonbladets kulturchef. Och på Aftonbladets kultursida var Sara Lidman helgon.
Måhända är Svedjedal ute efter den litteratur som i efterhand bäst förklarar samtiden. Då väljer man andra böcker än om man söker de i tiden mest inflytelserika, lästa och uppmärksammade. Likaså om man söker tidens bästa litteratur.
Och här vill jag citera Schwartz. ”Slutsatsen jag drar av Svedjedals bok är att åren 1965-75 inte alls var en politisk åderlåtning av den svenska litteraturens kreativa flöde, i vissa fall snarare en vitaliserade blodtillförsel som dagens författare skulle behöva en välbehövlig injektion av. Litteraturen var helt enkel viktigare då.”
Tja. Vad är bra litteratur? Säkert är att man den tiden hade litterära värderingskriterier som bröt med med alla tidigare kriterier och alla senare. God litteratur var den som bäst förklarade den politiska verkligheten och som kunde användas till samhällsförbättring. Alla andra kriterier var onödiga, omoraliska och irrelevanta. En god litteraturbedömare hade inte råd med ett borgerligt själsliv.
Detta är sanningen. Och om Nils Schwartz hittar mästerverk bland det decenniets litteratur som trotsar tiden och har blivit eviga följeslagare, så är han duktig. Finns det något verk i progglitteraturen som kan mäta sig med ”Hans nådes tid” eller ens ”Hans nåds testamente”. Det mesta som haussades då var stendött redan när det kom ut. Var har du dina ögon, Schwartz?
Men för all del, det Svedjedal nöjer sig med är kanske att påstå är att de årens litteratur var vitalare än sitt rykte. Hur mycken litteratur som aldrig blev skriven, därför att den låg fel i tiden, kan dock aldrig vetenskaplig dokumenteras. En annan intressant iakttagelse hos Svedjedal, som jag ser i andra recensioner, är att kultursidorna, kulturdebatten var mer dogmatisk än själva litteraturen. Det ger en intressant belysning åt Gustafssons suck om liberalismen. Bo Widerberg fick efter Ådalen 31 på Aftonbladets kultursida höra att han var en borgerlig pajas. Och det var väl mycket typiskt för kulturklimatet. Dogmatikerna hördes och ingen vågade säga emot dem. Aldrig någonsin profilerade sig en mindre dogmatiskt vänsterhållning mot dogmatikerna. Men man gjorde sitt verk och hoppades på tysta applåder från de mindre dogmatiska eller mer omedvetna. Det som krävdes var att man påstod sig vara vänster. Man tillhörde gänget och sa inte emot de mer profilerade, när man fick kritik.
En gång hörde jag Olof Lagercrantz på en studentafton tala om ”politisk Maranata”, när han angreps från vänster. Min förvåning och tacksamhet var gränslös.
25 april 14

Jonas Thente har skrivit en sådan där bra DN-artikel (22 april) som ser något nytt och diskuterar sådant som inte är självklart. Sveriges malligaste morgontidning har en lång period haft anledning att vara mallig.
Vad säger Thente? Näthatet är ett uttryck för underläge. Att håna och förakta näthatarnas stavning är ett uttryck för klassförakt. Näthatarna är svikna av PK-folket i allmänhet och av vänstern i synnerhet. Deras enda talesmän är sverigedemokraterna.
Vad är felet? Att genusperspektiv och rasifieringsperspektiv har ersatt klassanalys?
Naturligtvis är näthatet ett symptom på underläge. Näthatarna är samhällets losers. Den som är loser har en mindrevärdeskänsla att hantera och det är naturligt att den tar sig uttryck i aggression mot (valda delar) av omvärlden. Hur skall man förändra det? Att skapa ett samhälle där det inte finns några förlorare? Eller att rikta förlorarnas aggression mot samhällets orättvisor och mot de människor som försvarar samhällets orättvisor? I stället för att mobba människor av fel kön och fel etnicitet som fördomsfullt kan göras till syndabockar för det egna misslyckandet.
Går det att skapa ett samhälle utan förlorare? Är man förlorare har man alla skäl till en revanschistisk attityd. Hela nationalsocialismens idé är uppbyggd på detta. Bekräfta och förstärkt deras fördomar, ge dem syndabockar att hata. Finns det en alternativ väg att ta sig an deras sak?
I bakgrunden maler den övergivna marxismen. Det är lätt att minnas att marxismen gav arbetarklassen en religiös status. Arbetarklassen var den utkorade klassen. Här fanns en grund till stolthet, man var historiens utkorade frälsare. Men man glömmer Marx förakt för trasproletariatet. Det är närmast det det här är fråga om.
Och inte bara trasproletariatet. Det är alla som misslyckats och har låg självkänsla. Det är misslyckade människor från alla klasser. Mer misslyckad än en näthatare är bara den som inte kan sköta en dator eller är ren analfabet.
Det är svårt att se de lundaakademiker som sitter i sverigedemokraternas ledning som misslyckade personer. Inte heller tror jag att de är cyniska hycklare. De delar uppriktigt sina väljares fördomar. ”Hur får man genomslag för fördomar i ett upplyst och demokratiskt samhälle?” är deras problem. Men varför har man dessa fördomar trots att man inte är förlorare? En gång var man en intelligent och beundrad skoltidningsredaktör. Vad är Jimmie Åkessons bevekelsegrunder?
Och vad vill Thente? Att bjuda näthatarna ett Johan Jönssonskt klasshat som kompensation för sexismen och rasismen? Det är riktigt att Johan Jönssons tonläge ligger närmare näthatets än den verserade Jimmie Åkessons.
Hur skall man nå dem som är enkla i huvudet med komplicerade resonemang? Känslomässigt baserade fördomar är slagkraftigare och begripligare än sofistikerade resonemang. Men enklare och slagkraftigare kunde antirasismen formuleras. Det ger ingen cred på kultursidorna att få det självklara att framstå som ännu mera självklart. Men det är åtminstone en viktig uppgift.
Men att alla människor inte är lika intelligenta, inte har samma impulskontroll, inte är lika socialt smarta och drar vinstlotten i livets Operation Robinson, är svårt att göra något åt. Och så länge som förlorare finns, finns också revanschismen. Den som kan skapa ett samhälle, som kompenserar för dessa naturens orättvisor, gratulerar jag.
Vad man kan göra är att skapa ett bättre och mer jämlikt samhälle. Det löser inte näthatarnas problem, men kan göra dem något färre. Och så måna om enkelhet och tydlighet i det man själv säger. Problemet är inte vilka som är de sanna antirasisterna. Utan hur man argumenterar mot rasismen med maximal slagkraft.
Lyckligtvis är underklassen inte längre ödmjuk och står med mössan i hand, lyder en vanlig vänsterkliché. Men jag tror att förlorare förr i världen hade lättare att acceptera sina nederlag. Det var som det var. Och att det finns orättvisor som man inte kan göra något åt är ju faktiskt en sund attityd. Men så länge de ekonomiskt dominerande och de intellektuellt pratande klasserna inte visar minsta spår av ödmjukhet eller ens hov är det naturligtvis ett orimlig krav. Hur accepterar man ett havererat liv när man inte ens som vinnare är fri från småsinthet och avundsjuka.
De två repliker som kvällstidningarna levererade i går, Åsa Linderborg i Aftonbladet och Jens Liljestrand i Expressen, uppvisar den vanliga uselheten. För Åsa Linderborg är det viktigt att klassbestämma skurkarna, så att skuggan inte faller på den egna familjen. Oavsett klassbakgrund är naturligtvis inte näthatarna representativa för någon klass och det menar inte heller Thente. Och Åsa Linderborg tror att Johan Jönsson kritiseras genom att jämföras med näthatarna. Men han anförs väl snarare som ett exempel på progressivt hat. Och Jens Liljestrand tror att Jonas Thente vill ursäkta näthatarna. Åh,hå, ja,ja.
Se också Maria Svelands rätt rimliga självförsvar i DN idag.
24 april 14