Visar inlägg från mars 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Linderborgbekymmer

Åsa Linderborg, Aftonbladets kulturchef, gör mig alltmer bekymrad. Jag förstår i och för sig vänsterns ”liberalism-komplex”. Det är inte roligt att tvingas dela ett antirasistiskt engagemang med liberalerna. Den politiska korrektheten är vad som återstår för den, som förlorat sin marxism. Och politiskt korrekthet betyder ju i sak detsamma som demokratisk anständighet, vilket är en gammal liberal paradgren. Då får man trygga sig till gamla debattknep. Ett vanligt sådant som brukar användas både av vänstern och högern och mitten är: ”Våra motståndare var hedersmän förr i världen, nu däremot har de spårat ur.” Läs t.ex. Johan Ehrenberg i Dagens Etc i fredags (22 mars). Eller Göran Greiders historieskrivning i samma tidning, som jag skrev om i torsdags. Det är precis vad borgerligheten brukade säga om socialdemokraterna i min barndom och ungdom. ”Branting var en hedersman, men Erlander och Palme!”
Nå, men nu är det främst antirasismen som plågar. Så här skrev Åsa Linderborg i fredags när hon recenserade Tony Samuelsson. ”Högerextremismen och nationalismpopulismen marscherar fram i hela Europa, men den demokratiska borgerligheten förstår inte allvaret eller tror att det brunsvarta går att tämja genom pragmatisk följsamhet”. Och : ”Vi lever i det postliberala samhället. Det är en bra bit bort från diktaturen, men successivt och omärkligt skapas hos den tolkande klassen en allt större tolerans för antidemokratiska idéer”.
Det är en korrekt bild av ett alltmer främlingsfientligt Europa. Men det bör sägas att i Sverige har borgerligheten hedrat sig, partier och tidningar. Fronten mot nationalpopulismen är helt obruten i den svenska etablissemanget. Ser vi någon anpassning är det hos de främlingsfientliga själva när de kommit in i parlamentet. Vi har åtminstone tvingat dem till lastens hyllning till dygden.
När det gäller beskyllningen mot delar av vänstern för att vara Putin-kramare kan man tycka att den är något orättvis. Men uttrycker man sig motsägelsefullt, blir man lätt missförstådd. (Åsa Linderborg 5 mars). Säger man å ena sidan: ”En rysk intervention skulle vara omöjlig att försvara. Ryssland måste självklart acceptera Ukrainas suveränitet”. Och å andra sidan: ”Det går inte att hålla på nån i det här stormaktsinfernot”. Då kan man lätt bi missförstådd. Det är inte utan att man tycker sig se gamle Karl Vennberg gå igen.
Ty vad är rimligare när en stormakt anfaller en småstad, än att hålla på småstaten. Som vi gjorde i Vietnam trots att Vietnam fick stöd av Sovjet och i början av Kina. Och inte omedelbart börja tala om dominoterorier, faller den ena brickan, så faller den andra. Det borde gå så mycket lättare som Ryssland inte är socialistiskt längre. Man har inte ens det försvaret längre för den ryska imperialismen att den sker i socialismens namn. Är det vänsterns fantomsmärtor som gör att man av bara farten fortsätter att försvara Rysslands stormaktsdrömmar?
Men jag förstår inte heller dem som rycker på axlarna åt den ukrainska fascismen. Fascister i regeringen! Det är lika oacceptabelt som i Ungern, Österrike eller Grekland. Eller i Norden. Det gör naturligtvis inte själva upproret fascistiskt. Men är lika betänkligt, som det är inom vilket EU-land som helst. Varför inte större oro över detta?
24 mars 14

Makter på hugget

Barndomskamraten och jag är båda stora beundrare av Povel Ramel. Det har vi varit sedan vi var små pojkar och flickor, han och jag, vi var så små att vi kunde inte se skillnad på den tiden. Och 1961 kom Knäpp Upp en sommar till Sävsjö. Jag var 16 och han var 14 och för oss båda blir det ett minne för livet.
Så det är inte konstigt att vi mailar om Povel idag, när vi på ålderns höst har återförenats. Men än en gång ingriper makterna i våra liv. Senast var det i Helsingborg i somras när en svartsjuk Birger Sjöberg blev irriterad över att vi gick i andra författares spår och såg till att vi ingenting hittade och snabbt återvände till huvudfåran. Och nu precis efter en lång diskussion om Povel Ramel, så blir jag kontaktad av Povel Ramel-sällskapets lundaavdelning. För fem år sedan höll jag nämligen ett föredrag i Fakiren-sällskapet om Fakirens påverkan på Povel Ramel. Och just nu, fem år senare, slår det sällskapet att detta borde intressera också Povel Ramels vänner. Så det är bara att fortsätta att fundera över Povel.
Vad är skillnaden mellan Fakiren och Povel Ramel? Jo, Fakiren dog i galopperande lungsot i Berlin vid en ålder av 31 år. Jag har alltid föredragit den formuleringen av fakirens dödsorsak framför mer medicinska beteckningar. Eftersom den är på en gång kuslig och absurd. En lungsot som galopperar det är en mycket fakirisk bild. Fakiren älskade ”mycket” som förstärkningsord. Den som finner mig hjärtlös bör betänka att Fakiren i min ungdom fick mig att inse att det komiska och det tragiska perspektivet alltid finns parallellt. Och detta hjälpte mig att överleva.
Alltnog, dör man så ung hinner man inte skriva så mycket. Fakirens produktion är lätt att lära sig. Povels är oändligt omfattande. 960 låtar lär det vara, om de verkligen låter sig räknas. ”Jag räknar dina låtar och de blir fler och fler och fler”. Här finns det alltid oändligt mycket mer att upptäcka. Och det är som med Taube eller Bellman, det finns fullt av okända visor att återupptäcka.
Så nu läser jag ”Yrke: Povel Ramel” av Stefan Wermelin och Staffan Schöier. Och tittar på inspelade TV-program och lyssnar på inspelade radioprogram.
Povel är en gammal kärlek, men jag har inte följt honom hela livet. Jag minns honom från det jag började minnas i fem-sex årsåldern. Tjo, vad det var livat, Far jag kan inte få upp min kokosnöt, Titta det snöar och Titta vi flyger. Den senare sjöng han vid någon lördagsunderhållning i radio, troligen Karusellen. Jag mindes vagt att han kåserade i någon veckotidning jag läste. Och nu ser jag att det var serietidningen Blondie, jag minns rent av omslaget, när jag ser det på nytt hos Wermelin. Sedan följde Povel Ramel med mig hela min uppväxt, från fem till studenten.
Sedan var jag allvarlig något decennium. Och det var först på 70-talet och genom mina vänner i Lilla Teatern som det blev naturligt för mig att återvända till humorn. Adde Malmberg , Jan Sigurd, Clas Roswall, Halvard Jensen, Bosse Andersson. Nog minns man dem alla. Och den som mer än någon annan var Povel Ramels arvtagare i Lund, Bengtåke Carlsson.
21 mars 14

Greider och tiggare

Man blir lite beklämd när man läser Göran Greiders artikel i Dagens Etc igår (19 mars). Det handlar om liberalernas skuld till rasismen. Som det gjort de senaste dagarna på ledarplats i den tidningen.
Först gör Greider en hyfsat korrekt historieskrivning. Men han missar att konflikten mellan högerliberalism och vänsterliberalism är lika gammal som liberalismen själv. Nyliberalismen är nämligen ingen ny företeelse utan är bara gammal vanlig manchesterliberalism. Stor sak i det.
Men när Greider lämnar historien blir det konstigare. Liberalismens ovilja att tänka i kollektiv är skulden till att man betraktar invandrarna som kollektiv. Det är av någon anledning ett kollektiv, som man enligt Greider, inte kan förneka. Varför liberaler skulle vara tvungna att betrakta invandrare som ett kollektiv blir mer än gåtfullt och torde helt strida mot liberal individualism. Men enligt Greider upphör oviljan att tänka i kollektiv just vid invandrare och eftersom motståndet är kompakt mot tanken på alla andra kollektiv, t.ex. att tolka världen i klasstermer, så blir tolkningen av det oförnekbara kollektivet etnisk. Och sålunda en form av kulturell rasism. Vilket skulle bevisas.
Även som analys av nyliberalismen är detta extremt konstigt. Men tänkande är nog inte Göran Greiders starka sida. Nyliberalismen är alltså inte ny och den är inte längre så stark inom borgerligheten. Finns det någon borgerlig ledarskribent som är nyliberal?
Däremot upptäckte jag en fantastisk sak med marknadsliberalerna när jag skrev i FinansTidningen. Och det var att marknadsliberaler inte alls behövde vara några liberaler så snart de lämnade det ekonomiska området. Deras ekonomiska liberalism kunde förenas med vilka fördomar som helst. De var själva ett exempel på att det inte finns något nödvändigt samband mellan ekonomisk liberalism å ena sidan och politisk och livshållningsmässig liberalism å den andra. Marknadsliberalerna kunde rent av vara främlingsfientliga, som den ledande skribenten, en numera framliden kåsör från Uppsala. Men hans främlingsfientlighet kunde inte förklaras av hans ekonomiska tänkande. Men det var tydligen inget hinder.
I övrigt diskuterar man tiggarna. Det tycks som om 56 procent av svenskarna vill förbjuda tiggeriet. Det är mig obegripligt. Men bottnar i bästa fall i ovilja att se verkligheten i ögonen.
Naturligtvis skall tiggarna få tigga. Det är utmärkt att försöka förmå Rumänien att ta hand om dessa människor. Gör de det, så behövs inga förbud. När de har det bättre hemma, än i Sverige, kommer de inte hit. Tills dess bör de få komma hit. Reaktionen: ”Världen är full av nöd, det får den vara, bara jag slipper påminnas om det” är inte så insiktsfull.
Under en lång period gav jag aldrig något åt tiggare. Först trodde jag att det var svenska tiggare och kunde inte förstå varför människor i vårt land behövde tigga. Att de skulle komma utifrån, föresvävande mig inte, är man så fattig att man behöver tigga, har man naturligtvis inte råd att resa. Sedan talades det länge om att de tiggde åt gangsters som tog alla deras pengar. Då var det ju inget konstigt alls att de kom utifrån, ganstersyndikaten betalade resan.
Men sedan har jag förstått att detta var en myt. Tydligen kan man skrapa ihop pengar till resan. Man kan t.ex. har blivit bortdriven innan man är helt utblottad. Så här sitter de och det är upp till dig och mig om vi vill ge dem något.
Och naturligtvis skall de få sitta kvar, så länge detta är deras minst dåliga alternativ.
Men är det bra att ge eller skall man låta bli? Jag har respekt för den som vägrar att ge. Som hellre ger av sitt överflöd till annat. Säkra organisationer. Det gynnar inte just dessa olycksbarn men det är ju inte nödvändigt. Man lindrar vad man kan av världens nöd och lämnar resten därhän. Så måste vi alla göra. Vilka är vi att väga nöd mot nöd?
Men är det bra eller dåligt att i stället ge till tiggarna? Förnedrar man någon med att ge? Eller är det viktigt att filantropin förblir konkret, från människa till människa, i stället för att göras till något abstrakt. Det viktiga är förstås att man är ärlig mot sig själv och inte reser hinder för att komma undan.
20 mars 14

Under och över

Två folkpartister har tagit upp problemet med det svenne-hat som kan förekomma i vissa invandringstäta områden (Robert Hannah och Simona Mohamsson, DN-debatt 17 mars). Det är bra att detta problem tas upp och det är bra att all slags rasism fördöms. Det är möjligen ett marginellt problem, men är man i ett specifikt område minoritetsrepresentanter för majoritetskulturen, så har man kanske anledning att känna sig trängd och i underläge.
Man tänker på Jimmie Åkesson, inte sant? Det var så han beskrev sin barndom. Nu var detta inte sant, han hade aldrig haft en sådan barndom. Men att det skulle ha kunnat vara någon annans barndom någon annanstans, kan inte uteslutas.
Hanne Kjöller förringar detta. Det är värre med kvinnosynen än med synen på svenskarna om man använder ordet ”svennehora”. Jo, men här bortser hon från vad som är problemet. Att helt rimliga och jämlika åsikter – kvinnan rätt till sin sexualitet och rätt att slippa bli föraktad och kränkt – blir dåliga åsikter genom att förknippas med majoritetskulturen. Helt analogt med när främlingsfientliga säger att demokrati och jämlikhet och människors lika värde är elitvärderingar hos en översittande medieelit.
Vi måste vara konsekventa med att bekämpa fördomar och förtryck var de än förekommer. Värre än svennehatet är det nationalhat mot andra grupper som invandrare kan föra med sig i bagaget. Denna grupp var deras fiende i ursprungslandet och förblir deras fiende när de kommit till Sverige. Mest upprörande och oacceptabel är den arabiska antisemitismen. Vi kan respektera mycket hos invandrarna, men aldrig deras fördomar. Antisemitismen i Malmö är ett gigantiskt problem.
Nå, det har ingenting med svennehatet att göra, som utanför mycket invandringstäta områden, knappast torde vara ett problem. Annat än att ”vi och de – tänkandet” gör det lättare att försvara fördomar, sexism och obehaglig människosyn. Våra fördomar mot deras upplysning. Är det inte rent av rasism att kritisera oss på dessa punkter?
Den underprivilegierade gruppen har större rätt att driva med den privilegierade, resonerar Hanne Kjöller. Hon har nämligen kommit att tänka på Scum-manifestet. Nu är Kjöller själv kvinna vilket underlättar identifikationen. Ett exempel på att det lättare att se förtryck när man själv tillhör de underprivilegierade. Men då gäller det att vara uppmärksam på revanschen uttryck. Inget underläge ger oss obegränsade licenser eller befriar oss från vårt moraliska ansvar. De liberala ledarskribenternas ovilja att göra skillnad på nazistvåld och vänstervåld – se ett annat ledarstick från Hanne Kjöller samma dag – bär väl syn för sägen. Det är aldrig helt lätt att vara konsekvent.
19 mars 14

Krank blekhet

När dagarna går och debatten dagligen skapar nya spännande utmaningar är jag lycklig. Vad skall jag säga i sakfrågan, vad missar man i den offentliga debatten? Bara någon gång säger en inre röst att jag sysslar med någonting meningslöst. Det handlar inte om att ha gjort ett uselt inlägg, vilket jag rimligtvis gör då och då. Utan att hela verksamheten är meningslös.
Nå, kanske är det inte meningslösare än det alltid har varit med mitt skrivande. Också när jag pratade i riksradion och var kolumnist på Sydsvenskan lyssnade människor med ett halvt öra och skummade ointresserat. Skillnaden är att jag inte då behövde bekymra mig om distributionen. Radion nådde dem som brukade lyssna på Obs och Sydsvenskan nådde de prenumeranter som brukade läsa ledarsidan. Vem når min blogg?
Jag skulle inte läsa min blogg, om jag vore du. Det viktiga är att ha koll på de stora samhällsaktörerna. Och har man koll på dem så har man redan överansträngt sig. Det är sådana bloggar jag ser citerade i gammelmedia. I övrigt bör naturligtvis den som befinner sig på nätet nätverka. Kommentera andras bloggar, länka och dela. Här finns något av en motopinion. Gruppen ”tillräckligt många” kan bli en kraft. Den enskilda rösten maler tom.
Då tänker jag: Strunta i det, du Westerberg. Försök i stället säga det som du tycker behöver sägas. Så kan åtminstone de som råkar läsa dig få sitt tankeliv stimulerat. Samtal är alltid meningsfulla för dem som deltar. Och samtalsgemenskap kan också vara att tänka på samma sak. Även den som inte kommenterar kan ha tittat något nytt att tänka på eller stimulerats att tänka vidare.
Jag har naturligtvis fler strängar på mitt lyra. Hustrun talar om min ”stolpighet”. Det argumentativa exercerandet som dödar mitt språk och min tankeflykt. Det ligger något i det, man behöver inte jämt argumentera.
Ibland tänker jag att mycket elände uppstår ur bristen på självdistans. Hur kunde Sverigedemokraterna växa när det avslöjades att de slogs med järnrör. Gillar människor verkligen järnrör? Det är ju mycket troligt att det handlar om barnslig känslomässighet, om trots och prestige. Det är inte den förnuftiga människan som försöker få en så sann bild av verkligheten som möjligt. Och som därför påverkas av det som händer. Utan man intar en position och drivs av sin egen prestigebundenhet att göra den ännu mer ytterlighetsbetonad. Jag har inte bara rätt, jag har mycket, mera, mest rätt. Sedan händer det något som är intellektuellt förödande för den position jag intagit – mitt favoritparti har slagits med järnrör. Då blir det ännu viktigare att hävda att jag har rätt. De tror att jag skall ändra mig, men så roligt skall de inte ha det. Det är knappast att vara oberoende av vad andra tycker. Utan åsikterna är ett sätt att hävda sig mot andra.
Jag tänker mig att jag kunde skriva mera personligt och mer inkluderande. Så att man aldrig glömmer att mina meningar är meningar hos en bestämd person. Detta är Westerbergs åsikt och eftersom jag lärt känna honom genom att läsa honom, förstår jag varför han tycker så, även om jag själv inte tycker likadant. Jag tror att en sådan hållning kan bidra till att man vänjer sig vid en större distans. Att just distanslösheten kan göra att vi fastnar i det orimliga och åsikter, som måste vara mot bättre vetande.
18 mars 14

Äldre inlägg

Nyare inlägg