Lars Westerbergs Blogg

Jag läser ut fjärde och sista delen av Herbert Tingstens memoarer. Böckerna brukar räknas till det yppersta i memoarlitteraturen och de gör skäl för sitt rykte. Men de är mer än så. Mer självbiografi än memoar, funderar författaren själv i slutet av verket. Om memoarer sysslar med det yttre livet och självbiografier med det inre.
Tänker man på vår tid kan man inte undgå att reflektera över den gamla satsen ”att uppfinna hjulet på nytt”. Förra året kom Per Wirtén ut med en bok om Tingsten. Jag har inte läst den, vissa skäl har fått mig att tro att den inte är så bra. Varför läser man inte dessa bortglömda memoarer i stället? Det tycks mig uppenbart att detta är klassisk svensk litteratur, men som det på grund av genrefördomar sällan refereras till. Och jag tänker på den oerhörda hausse som kommit Karl Ove Knausgårds Min kamp till del. Jag har läst de två första delarna och har just börjat på den tredje. Är inte Tingstens bortglömda memoarer lika bra? Här är jag mer osäker och finner frågan en smula idiotisk. Om det skulle vara sant: Vad så? Den enes storhet gör ju inte den andres mindre. Och böckerna är i många avseenden så olika att det förefaller dumt att jämföra. Frågan är tänkvärd endast i det avseendet att det relativiserar vad alla läser och talar om. Kanske bör det faktumet att alla just nu läser och beundrar en viss bok balanseras mot det förflutnas litteratur, där oerhört bra böcker kan vara mycket bortglömda.
Tingstens och Knausgårds böcker liknar varandra genom att de båda i Prousts efterföljd handlar om minnet. Tingsten är inte författare utan publicist. Intressantare är kanske hans mänskliga begränsningar. Jag vet inte om det gör honom mindre. Man accepterar en författarvärld, har olika förväntningar på Selma Lagrlöf och på Fjodor Dostojevskij. Tingsten är extremt förnuftig och rationell, analytiska människor har ett annat perspektiv än intuitiva och fantasibegåvade. Tingsten är blind för naturens skönhet och mycket annat. Knausgård tycks mig mycket mer likna Knut Hamsun än den lätt parfymerade Marcel Proust. I intellektets skärpa är Tingsten mer en Prousts själsfrände, en intellektualism som är mer fransk än nordisk. Knausgård har fascinerat många människor genom att göra det triviala intressant, bekant är hur han städar efter den döde fadern. Här finns naturligtvis något som vår tids bokläsare kan känna igen sig i, liksom när han skildrar sina upplevelser på den öppna förskolan. Hade Tingsten eller Marcel Proust kunnat skildra städning? Ingen vet, blotta tanken att de skulle städa eller ta hand om sina barn är löjeväckande. Igenkännande är naturligtvis viktigt för att litteratur skall nå en bred popularitet. Och det aktualiserar den eviga frågan om det är nödvändigt eller ens bra att vi känner igen oss i litteraturen. Den rena bekräftelsen ger väl ingenting men konstens förmåga att göra oss seende däremot. Därför är det bra om något vi betraktat som trivialt för första gången visar sig ha litterärt intresse.
31 mars 14

När jag var fjorton år flyttade jag från den ena lilla smålandsstaden till den andra. Kommer på ett ut, kan man tycka. Men för mig var det förfärligt. Varför? Det vanliga när barn inte vill flytta: ”Jag vill inte lämna kompisarna”.
Och det var det värre än så. Jag hade bara en kompis, tydligt monoman redan på den tiden.
Men det fanns också ett annat skäl till min ovilja. Och där man redan ser ett mönster, något som förklarar min dragning till anekdoternas stad, Lund.
När jag flyttar in till staden, sju år gammal, från ett litet municipalsamhälle, som just blivit köping, började mina tre äldre syskon i realskolan – dåvarande högstadiet. Och mina syskon kom hem och berättade om de originella lärarna. Vid min fars anekdoter var jag van, han berättade om sin barndom, sin skoltid, sin tid på veterinärhögskolan och allmogeanekdoter från den småländska landsbygden. Mina syskon kom med färska anekdoter, myterna berättades när de just hade upplevts.
En helt vanlig yngsta barnet upplevelse är att känna glädje när han blivit lika stor som sina syskon. En dag började också jag i realskolan och gick in i denna mytvärld. Ett läsår fick jag på mig. Sedan kom flyttningen.
Vad har det med Lund att göra? Tendensen att förvandla upplevelser till anekdoter, en vilja att litterarisera verkligheten. Att jag går in i syskonens mytvärld av läraranekdoter och bygger vidare på den. Nog liknar det mitt möte med Lund. Jag läser sommaren före Lund Piraten, Fakiren och Frank Heller. Och kommer sedan att leva parallellt i myten och verkligheten, skapar egna berättelser ur mitt eget liv och läser ständigt äldre lundaskildringar. Så bildar läsefrukter och egna minnen min myt om Lund.
Men staden jag kom till som fjortonåring hade den ingenting som kunde kompensera mina förluster? Jo, ett bra hockeylag känt över hela Småland. Så stod jag där på varenda hemmamatch i 20 graders kyla, nere vid sargen där puckarna ven om öronen. Det var tre års stålhård patriotism. Sedan blev jag gymnasist och skänkte därefter aldrig idrotten en tanke.
Förrän jag blev småbarnsfar. Karl Ove Knausgård har vittnat om vilken värk i mansrollen som denna tid innebar för honom. Inte så för mig. Däremot slogs jag av sanningen hos Virginia Woolf när hon talar om ett eget rum. Hur skall man kunna vara skapande när man i första hand måste vara tillgänglig för andra? Att kräva ett eget rum tycktes mig lite överdrivet, men helt lätt var det inte. Jag minns att jag skrev stående med blocket mot en bokhylla för att inte det lilla barnet skulle nå att ta pennan ifrån mig. Pretentiösa vuxna mår väl av att leka enkla och larviga lekar, det gäller uppblåsta män och även uppblåsta kvinnor, om sådana kan tänkas. Men hur förblir man skapande? Kanske inte ett eget rum, det är för mycket begärt, men någon liten zon mitt i kaoset.
Men det fanns också dödtid och leda. Då kom jag på att jag kunde kolla matchresultaten för mitt gamla favoritlag.
Just den här morgonstunden när man klädde på barnen och transporterade dem till dagis kunde avvinnas en del spänning och mening.
Men sedan kunde jag väl arbeta? Virginia Woolf hade det inte så beviljat. Givetvis och vad jag märkte är att det är lättare att skriva mitt i kaoset, när barnen är hemma, än att läsa den enklaste kultursida. Skrivandet har ofta sin egen inneboende kraft och låter sig inte stoppas. Men att lyssna på ett barn och läsa t.o.m. en måttligt begåvad kulturskribent samtidigt, nästan spränger hjärnan. Så det insåg jag snart var omöjligt.
28 mars 14

Jennifer Wegerup, som i övrigt verkar vara en klok människa, pläderade i tisdags i Aftonbladet (25 mars) för ett tiggeriförbud. Låt mig än en gång påpeka tankefelet.
Wegerups modell är: Förbjud tiggeriet och pressa sedan Rumänien på EU-nivå att ta itu med problemet. Men varför inte kasta om ordningen: Förmå Rumänien att lösa problemet och sedan behövs det inga förbud i Sverige. Har människorna det bättre i Rumänien, så reser de inte till Sverige. Och tills detta tillstånd inträder, så är varje förbud inhumant.
Men det är som om man tror eller hoppas att ett svensk förbud skall driva fram en lösning. I Bo Rothsteins fall kan man ju misstänka fantomsmärtor från en övergiven marxistisk katastrofteori. Det är bra att människor får det sämre för det leder till den enda tillfredsställande lösningen, världsrevolutionen. Det skall mycket förtvivlan och armod till för att utlösa revolutionen. Men varför tror Jennifer Wegerup och andra förbudsivrare på något så absurt? Att en svenskt förbud på något sätt skulle påverka Rumänien. Det bästa jag kan säga om det, är att det är en ganska rolig tanke.
Rumäniens ambassadör sa nyligen att eftersom Rumänien utbildar läkare som sedan flyttar till den rika världen där de får bättre betalt, så har den rika världen också ansvar för Rumäniens fattiga. Också ambassadörer befinner sig ibland på sandlådenivå och vill ha rättvisa mellan nationalstaterna. Tar ni våra läkare, skall ni också få våra tiggare! Däremot är det sant att vi alla har ett ansvar för våra medmänniskor oberoende av nationsgränser.
Beträffande Pär Lagerkvist finns det en sak att tillägga. Tror någon att han hade klarat sig i dagens förlagsklimat, att han hade fått ut en enda bok? Det är lätt att säga att jag överdriver, att kvalitetslitteratur fortfarande kommer ut och att en författare i nobelprisklass alltid klarar sig. Men jag tvivlar på det, faktiskt. Lagerkvist var extremt olönsam och det tog lång tid innan han nådde den position, då hans bristande lönsamhet kunde kompenseras av otvivelaktig status. Han ansåg länge mest besynnerlig och konstig. Så länge har inget förlag i dag tålamod att vänta på framgång, de må se hur mycket som helst att det är stor litteratur.
Så mycket är jag säker på. Sedan är det möjligt att det är långt värre än så. Att det som ger status idag är att vara storsäljare och inte att hålla hög litterär kvalitet. Hur långt förfallet har gått i detta avseende kan man, möjligen, fortfarande vara oenig om.
27 mars 14

Lagerkvists verk verkar rimliga och föga originella. Visst är det Bödeln, Dvärgen och Barabbas som är hans stora verk. Onda sagor är ojämn, ibland känns det ruskigt förlegat, mossigare än den mesta som Heidenstam och Karlfeldt åstadkom, men vissa noveller är onekligen tidlösa. Och Gäst hos verkligheten är fruktansvärt bra. En besynnerlig människas enkla bekännelser från en beklämmande barndom.
Men är Pär Lagerkvists dramatik verkligen så ospelbar? Jag minns att jag såg ”Midsommarnattsdröm i fattighuset” på TV under min skoltid och fann den ganska gripande.
Bödeln är, tror jag, den svaga länken i klassikertrilogin. Den har fått sin nimbus av att vara en tidig antinazistisk klassiker. Men är en ganska svagt verk om man tittar närmare på det.
Men jag har alltid varit anti-Lagerkvist. Jag har menat att han står sig dåligt i jämförelse med en fantasibegåvning som Hjalmar Bergman och med en genomtänkt intellektuell ironiker som Eyvind Johnson.
Det jag har emot Lagerkvist är två saker. Hans religiösa problematik är endast giltig för dem som misslyckas med att frigöra sig från en from uppväxt. Det kräver alltså en from bakgrund och en misslyckad revolt. Gud finns inte men är missnöjd över att ha blivit övergiven. Ingmar Bergman gestaltade den religiösa frigörelsen på ett mycket intressantare sätt. Kanske brottas Bergman ett tag med Gud innan han kommer loss, Gud blir under vägen ibland en spindel och en demon. Lagerkvist bara lämnar det kvava rummet och där finns Gud på något sätt kvar. Lagerkvist är för seren för att brottas med Gud och varken troende eller ateister kan förstå vad som bekymrar honom.
Antinazistern Lagerkvist tycks ha alltför mycket gemensamt med sina fiender. Det är samma romantiska kritik av förnuftet, samma antiintellektualism som hos nazisterna. En högstämd humanism mot barbari och brutalitet det är ingen effektiv idékritik. Är inte dvärgen snarare den kämpande kulturradikalen än den konservative revolutionären?
Dvärgen är väl det verk jag brottats hårdast med. Min invändning där är omöjligheten att göra motsägelsefria tolkningar. Ett verk får gärna vara mångtydigt, tillåta många tolkningar och att ha dessa tolkningar i huvudet samtidigt kan ge verket djup och komplexitet. Men av Dvärgen kan man inte göra en enda motsägelsefri tolkning. Man står med en massa halva tolkningar av vilka ingen är möjlig.
Kanske är detta ett alltför hårt krav. Kanske räcker det med att ett verk är gåtfullt och tanke- och känslostimulerande. Kanske kan samma sak sägas om många konstnärliga verk, Dostojevskijs romaner och Werner Herzogs filmer. Jag förnekar inte att Dvärgen är ett märkligt verk. Men jag har dessa invändningar.
Så jag instämmer i Leif GW Persons tack till Dagens Nyheter. Och överlåter åt honom och Jan Arnald att ömsevis reflektera över varandras storhet.
26 mars 14

Jag tror det är något grundläggande fel med vänsterns analys av högerextremismen och med vänsterns metod att bemöta den. Fascismen på våra gator skall mötas kraftfullt, om nödvändigt med våld. Och det verbala motståndet skall koncentrera sig på högerextremismens idéer, inte i första hand se nazisterna som psykfall eller kriminella. Förordar man en annan strategi är man en slapp, ineffektiv och politiskt pryd liberal. Jag hoppas att jag här uppfattat vänstern någorlunda rätt.
Men de nazistiska
våldsmännen är farliga kriminella som det är polisens uppgift att skydda oss mot. Är man emot medborgargarden för att skydda oss från vanliga kriminella är vi inte heller betjänta av politiska medborgargarden. Visst har de högerextrema politiska idéer men de är långt ifrån några laglydiga och psykiskt stabila människor. Det är alltså inte sunda, normala människor, som genom ett tankefel olyckligtvis blivit offer för galna och inhumana idéer. Vanlig argumentation torde vara bortkastad. Däremot triggas de av sverigedemokraternas framgångar och det kan ha en dämpande effekt om de inser att många - så gott som alla – är emot dem. Stora demonstrationer kan alltså ha en viss verkan.
Argumentationen bör i stället sättas in mot sverigedemokraterna. Som låsas sansade och tvingas till en viss anständighet. Och effektivast i sin argumentation blir man om man sätter sig in i de främlingsfientligas psykologiska bevekelsegrunder, vilka rädslor och behov som ligger bakom. Man vinner inte mycket på siffror om invandringens lönsamhet. Utan genom att tvinga dem att klart formulera sin egoism och sin inhumanitet. Att låta dem blotta sina grundvärderingar och sin verklighetsbild. Det är visserligen svårt att argumentera mot människor med en paranoid världsbild. Tror någon av känsloskäl att hen har myror i urinen tycks inga vetenskapliga motargument bita. Dem man kan rädda med att argumentera är de som har ett uns förnuft kvar. De som drar sig för att erkänna sig som inhumana och är beredda att ifrågasätta sannolikheten i en paranoid världsbild. Vilket är möjligt med var och en som inte är starkt beroende av fiendebilder och konspirationsteorier. Utan bara vagt och molande misstrogen och missnöjd.
Min tanke är alltså: Låt polisen ta hand om de kriminella och se till att polisen blir effektivare. Nazisterna är mycket riktigt ett hot mot envar, men det bör vara samhället som har våldsmonopolet. Och argumentera i stället mot de nästan rumsrena. Tänk efter varför du tror på medmänsklighet, internationalism och solidaritet och argumentera för det.
25 mars 14