Visar inlägg från februari 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Romson och Bonde

I min blogg för en vecka sedan på Alla Hjärtans Dag (14 feb.) smugglade jag in tre citat i den löpande texten. Det handlar alltså inte om att jag helt öppet citerade Hjalmar Gullberg och gönköpingsskalden Alfred Västlund (Nils Hasselskog). Utan de citat, som det nu gäller att spåra, står i den löpande texten.
1. Ett mycket bekant shakespearecitat som också Ingmar Bergman använt som en pjästitel. Vilket är citatet och från vilket drama är det hämtat?
2. Ett annat är hämtad från Stig Dagermans klassiska novell ”Att döda ett barn”. Vilket är citatet?
3. Det tredje citatet är genom sin ålderdomliga stil lätt igenkännligt som äldre svensk klassisk litteratur (1700-tal eller början på 1800-talet). Vem har skrivit det och varifrån är det hämtat?
 
Lycka till med detta. I övrigt har också miljöpartiets Åsa Romson psykoanalyserats i TV. Hon visade sig vara en klarsynt intellektuell akademiker, uppriktigt bekymrad över världen. Däremot verkade hon inte ha någon lust att uppehålla sig vid sina smärtpunkter. Att föräldrarna skilde sig när hon var tio år var rimligtvis djupt problematiskt men hon behandlar det torrt och sakligt. Hon tror inte på idén att man förstår politiska idéer bättre genom att känna politiska personligheter. Där går hon emot programidén. En annan poäng med programmet, att något skall bli tydligt om intervjuoffret får tala fritt och själv välja sina teman, kan hon däremot inte göra något åt. Hennes hållning är symptomatisk för miljöpartiet, vilket också panelen efteråt konstaterade. En god miljöpartist har så stora bekymmer med världen att det bästa är att vara så harmonisk att man kan strunta i sig själv. Den sympatiska Åsa Romson håller måttet, kan man konstatera, och sedan är inte mycket mer att säga.
I tisdags (18 feb.) längtade Anna Sophia Bonde i Dagen efter ord med tyngd, eftertanke och vishet. Vi lever i en pratkultur där mycket struntprat levereras, tycks hon mena, och det kan man gärna hålla med henne om. Dock ser hon motvikter. Det finns människor som ”inte går ner sig i den djupa lerpöl de omges av, börjar predika samma vattvälling som sina kolleger”. ”Och plötsligt börjar man skönja grönska i det som många avfärdat som en obotligt näringsfattig geggamoja. Plötsligt kommer det substans och kraft i vällingen, en ny glädje.”
Inte illa av en person som längtar efter större eftertanke och ett språk renat från klichéer. Vad påminner denna metaforik mig om? Ja, om det gamla vänsterklichéerna om de jamsande liberalerna och de kraftfulla revolutionärerna. Samma starka tro och samma misslyckade bilder. Idéerna växlar men människan förblir sig lik.
21 feb.14

Gahrton i TV

Jag ser min ungdoms idol Per Gahrton intervjuas i TV (18 feb. Min sanning). Han är två år äldre än vad jag är och var en ledande gestalt i de kretsar i Lund till vilka jag slöt mig. Jag gick med i Liberala Studentklubben, han hade redan förlagt det mesta av sin verksamhet till Folkpartiets Ungdomsförbund. Så jag såg honom endast vid högtidliga tillfällen.
Men han gjorde ett starkt intryck på mig. Det emotionella trycket i det han sa var starkt och tonen var inte byråkratisk eller salongsfin. När Liberala Studentklubben presenterade sig den termin jag kom till Lund, hösten 65, representerades det av en nerrest celebritet från Stockholm, Hans Nestius, som var känd för att ordna abortresor, och en gammal lundaakademiker, känd från TV, Jörgen Weibull från Fråga Lund. Men det var den för mig okände Per Gahrton, som gjorde det starkaste intrycket.
Men när jag samma höst var på konferens i Göteborg talade liberaler från övriga landet med respekt om Per Gahrton. Han kändes som något nytt i politiska sammanhang. Men han kommer naturligtvis så småningom att anpassa sig och bli som alla andra. Gissade man.
Men så kom vänstervågen. De politiskt aktiva gick åt vänster, esteter och intellektuella blev politiska. Plötsligt var det ett udda val att vara liberal. Få stannade i den liberala fållan, Per Gahrton gjorde det dock. Förmodligen var han så pass etablerad att det för honom stod som ett bättre alternativ att försöka förändra folkpartiet än att ställa sig utanför.
Vilka stod emot vänstervågen? Ja, inte de intellektuella. Men de som hoppades på en politisk karriär i något av de stora partierna. Gahrton däremot diskuterade de stora ideologiska frågorna, sökte formulera en liberalism, som stod till vänster om folkpartiets socialliberalism. Han kom snabbt i konflikt med det parti han tillhörde. Han blev redaktör för idétidskriften Liberal Debatt och formulerade där en ung liberalisms ståndpunkter. Kritiken av vietnamkriget, där folkpartiledningen länge svek p.g.a. en alltför blind kärlek till USA. Gahrton solidariserade sig också med arabsidan i den pågående mellanösternkonflikten i likhet med en stor del av den övriga vänstern, men till skillnad från så gott som alla andra liberaler. Själv kunde jag inte ta ställning då och jag kan fortfarande inte ta ställning. Jag har fått lämna den frågan därhän, med respekt för den känsloladdning den har på båda sidor. Det är ju bokstavligen på liv och död. När det gäller sexualliberalismen och annan outrerad kulturradikalism, var det mera en konflikt mellan ideologiska studenter och pryda borgare som trodde att liberalism var detsamma som att inte vara överdriven åt något håll.
Nå, Gahrton blev lundagårdsredaktör och Fpu-ordförande. Och spänningarna till partiet blev allt djupare. Ingen var förvånad när han hoppade av.
Så bildades Miljöpartiet. Dess bas var grönsaksvänstern. Tiden hade gått. Marxismen föreföll inte längre vara någon lysande idé. Bättre föreföll det att hålla fast vid de kollektivistiska idealen, att flytta ut på landet och leva i enlighet med naturen. Själv hade jag inte så mycket att invända mot en sådan ideologi eller ideologilöshet. Lämnar man sin auktoritära ideologi så att bara hygglighet och solidaritet står kvar, vad finns det då att angripa? Det är detta som vänsterliberalen Per Gahrton ansluter sig till.
Och han formulerar det själv. ”Jag var ingen ”miljömulle”, därför var jag en smula misstrodd”? Och min egen hållning? Ja, ni hör själva. ”Jag hade inte mycket att invända”. Det handlar om en övertygad liberals främlingsskap inför en grupp han varken tillhör eller förstår. Naturen har aldrig betytt något för mig. Jag kan inte uppbåda någon spontan indignation över överkonsumtion. Jag undrar mycket om kommande generationer finns, de finns ju bara som en potentialitet. Jag inser ödesfrågornas vikt, men de bottnar inte i mitt känsloliv.
Och mitt förhållande till Per Gahrton? Han var en sexualliberal som alla andra och han svek sexualliberalismen som alla andra. Jag ser ingenting annat än ytlighet här. Den romantiska kvinnosyn han avslöjar i programmet bär syn för sägen. För mig har sexualliberalismen varit en central fråga hela livet. Grunden för min sexualliberalism har varit avförtrollning - av sexualiteten, av det vi kallar kärlek, av synen på det andra könet som annorlunda. Det är inget man kan upptäcka genom att titta på verkligheten, det är en hållning till verkligheten, ett analysredskap. Genom den känsloladdning det hade för mig var jag i många år bitter på Per Gahrton över hans avfall. Nu accepterar jag med jämnmod att vindarna inte blåst åt mitt håll.
20 feb.14

Johanna Anderssons debattlust

Johanna Andersson är en dålig förlorare. I Göteborgs-Posten i lördags (15 feb.) klagar hon på debatten inom Svenska kyrkan i allmänhet och på den nya ärkebiskopen i synnerhet.
Det fördes en frän debatt när Antje Jackelén skulle väljas till ärkebiskop. Detta blir för Johanna Andersson ett exempel på att det saknas ett öppet debattklimat inom Svenska kyrkan. Hennes exempel på att detta debattklimat är slutet, är att fler än ärkebiskopen själv deltar i debatten. Enligt Johanna Andersson är det fegt och orättvist att andra tycker att ärkebiskopen har rätt. En debattklimat som bestod av många kritiker av ärkebiskopen och av en försvarare, ärkebiskopen själv, vore den maximala öppenheten. Alla vi andra tycker att vem som helst borde få yttra sig. Ju fler, dess bättre.
Ärkebiskopen uttrycker sig, enligt Andersson, ”nedlåtande” om sina kritiker. Hon menar förmodligen ”nedvärderande”. Ärkebiskopen kallar nämligen sina kritiker historielösa, okunniga och fundamentalister. Hårda ord kan det tyckas, men hur mycket har det ruffats från andra hållet? Marcus Birro är inte precis nyansernas mästare.
En bloggande kritiker av ärkebiskopen har blivit anmäld för domkapitlet. Tyder inte heller på att det rör sig om återhållsamhet i attackerna. Denna anmälan var inte heller bra, tycker Andersson. Det är uppenbart att hon inte kan bestämma sig för om hon önskar ett mildare eller ett hårdare debattklimat. Jag kan inte få det till annat än att hon menar: Vi skall få ruffa, men inte motsidan!
Ärkebiskopen får inte motsägas, antyder Johanna Andersson. Det får hon visst! Det var ju det som startade debatten. Men var och en måste ta ansvar för sina ord och inte ropa i högan sky när man möter motargument. Att någon anklagas för att vara otydlig, betyder inte automatiskt att hon är otydlig. Vill man ha debatten, får man ta debatten. Öppenheten måste gälla för alla.
Själv tycker jag att debatten varit hård, öppen och välgörande. Om anmälan till domkapitlet av en bloggande präst, liksom domkapitlets fällning, var befogad, kan man ju inte bedöma utan att ha fått ett utförligt citat. Däremot tycks mig ”historielösa, okunniga och fundamentalistiska” ingalunda gå över gränsen för en normal debatt.
Ett citat från Andersson: ” Frågan om jungfrufödseln, som många inom kristenheten håller för sann, avfärdar Jackelén med att de som ser detta biologiskt har missat hela poängen”. Man skall alltså inte få ge teologiska argument mot en teologisk tes för att många håller den för sann. Detta från en person som vill ha större öppenhet och mer debatt. Om det nu är det hon vill.
19 feb.14

Nina Björks hjärta

Nina Björk hade en intressant artikel i DN på Alla hjärtans dag (14 feb.). Där hon av oklara skäl menade att man borde be och böna och strunta i sin stolthet, när man blir övergiven. Visserligen beveker ingendera beteendet motpaten. Men i alla fall.
Jag kan tänka mig att det här finns en traditionell könsrollsskillnad. Det handlar väl om det maktägande könets större stolthet. Det känns inte så bittert för en kvinna att förödmjuka sig. Det känns mer tolerabelt än för en man för vilken det kan kännas outhärdligt. Troligen är det många gånger bättre att inte vara för stolt, det är åtminstone en position som är något öppnare. Viljan att i det längsta fortsätta samtalet i stället för att vända ryggen åt. Men kanske är denna strategi bara märkbart överlägsen, när man inte redan har ställts inför fait accompli.
Men jag tänker också att bönandet kan vara ett sätt att bearbeta. I farans stund vill kvinnor gärna älta situationen medan det för många män är naturligare att bita ihop. I varje fall är det så för mig. Ett icke-konstruktivt ältande gör mig bara mer nervös. Så kanske det också är vid skilsmässor. Ältandet och vädjandet kan vara en del av sorgearbetet.
Föreställningen om den rätta är en romantisk illusion med ett korn av sanning. Jag tror att man hela tiden förändras. Långvariga kärleksförhållanden förändrar en mycket. Några möjligheter i ens personlighet, som fanns från början, förverkligas, andra försvinner och förtvinar. Därför finns det flera möjliga, flera som tänkbart kan vara rätt. De är sannolikt få. När man har valt ger man livet en riktning mot någon. Det finns naturligtvis en möjlighet att vika av, att tvivla på att man valt rätt. Det leder naturligtvis bort mot uppbrottet. Vanligare är kanske att det man trodde vara möjligt, visade sig inte vara möjligt, konflikterna blir för stora. Eller att någon ny och lockande möjlighet dyker upp. Vid upptäckten av alternativet ser man - och först då - att man är på fel väg.
Har man de insikterna kan det vara konstruktivt att vara stolt. Den andra har sett att relationen, vägen mot en själv, för henne, inte var möjlig. Det är inte ens egen insikt, men det är en insikt som man måste ta in. Det gäller att hitta tillbaka till den man var före. Det går kanske inte, förhållandet har för evigt förändrat en, det centrala är att man inser att man inte längre är en del av relationen. Man är nu separat, vem man än har blivit.
Och då gäller det att komma loss känslomässigt. Och det är en process som inte vinner på att fördröjas. Hur upphör man att vara fylld av någon? Nästan omöjligt om man inte fylls av någon annan. Och här är risken för illusioner uppenbar. När behov och längtan blir för stora minskar klarsynen. Men det sämsta man kan göra är att acceptera att sitta fast i ett nederlag som är ohjälpligt. Att ta sig ur sina känslomässiga fixeringar, att komma tillbaka till sig själv och se nya möjligheter. Det är ju det konstruktiva.
Så för sin egen skull, stoltheten. För att kunna påbörja befrielsearbetet. Det gäller även om stoltheten bara är en onödig del av en manligheten. Så rädd för sin egen svaghet behöver man kanske inte vara. Man får väl pröva om gråten är befriande eller bara gör en ledsnare. Men ur måste man komma på något sätt.
18 feb.14

Pionjär med problem

Jag ser Tom Alandhs dokumentär om den första kvinnliga prästen i Växjö stift. Den ger åtskilligt att fundera på. Hon slutade som alkoholist och förskingrare. En human man i dokumentären frågar varför Jeppe super. Och det är nu inte så alldeles lätt att svara på.
Motståndet mot kvinnliga präster - starkt vid den här tiden - är intressant ur många synpunkter. I Inger Svenssons tragedi har det dock mest en indirekt funktion. Intressantare är det att fokusera på familjen, den auktoritäre fadern och de konventionella systrarna. Men man kan inte annat än gissa. Allt spritmissbruk har förmodligen inte djupare rötter. En naturlig drift att ha roligt och fly bort urartar så småningom till ett missbruk. Men det finns mycket i bakgrunden som gör att man kan misstänka en del. En krävande, auktoritär fader som samtidigt är stöttande och har höga förväntningar, hur revolterar man mot en sådan? Det är lätt hänt att det blir en halvhjärtad revolt, en revolt med dåligt samvete. Olydnad i stället för revolt. I stället för att ställa sina egna värden mot maktens gör man en fördold revolt.
Och där får naturligtvis reaktionärerna en roll. Det yttre trycket gör att dottern blir hänvisad till sin far och sin familj.
Så långt när det gäller Inger Svensson. De kyrkliga reaktionärerna är intressanta i sin egen rätt. Nattliga telefonsamtal och barnslig mobbing, förekom detta? Helt säkert, den upphöjda ämbetsteologin har åtminstone hos svagare själar en nattsida som vetter åt näthat och enkelt kvinnohat. Även andens män har sin reptilhjärna. Men den mera seriösa delen av det hela? Bo Giertz och Gustaf Adolf Danell och deras unga efterföljare, Dag Sandahl, Petter Bexell och flera andra mindre andar. Här ser man tydligt ett auktoritärt och hierarkiskt mönster. Dels de starka personligheterna som är genuint auktoritära och dels de svaga personligheterna som beundrar de auktoritära och behöver auktoriteten som en stödkorsett kring en alltför geléartad personlighet. Gud är fadern som kräver lydnad. Ännu i vår tid är mönstret tydligt. Den auktoritära lockelsen, som en del av av vår tids ökade intresse för religion, bör nog aldrig underskattas. Också denna drivkraft finns hos en del nyväckta. Jag vill tro att det bara är en minoritet bland dem. Men jag vet att de finns.
Intressantare är kanske att det auktoritära mönstret är svårt att bortse från när det gäller så gott som all traditionell kristendom.
Ty jag är generationskamrat med Inger Svensson. Har alltså levt i en tid när anhängarna av kvinnliga präster var få. Några få biskopar hade profilerat sig som kvinnoprästvänliga. Och där såg jag samma auktoritära grundstruktur hos anhängarna som hos motståndarna. Samma traditionella teologi och samma låsta könsrollsyn.
Det hände mycket mellan 1969 och 1989. Men ännu i början av 90-talet uttalade sig biskopsmötet mot homosexualitet. Vad har det med kvinnliga präster att göra? Jo, till man och kvinna skapade han dem. Lydnad för bibelord och Guds vilja.
Men visst är det fascinerande med människor som Bo Giertz och Gustaf Adolf Danell. Dag Sandahl är mycket imponerad. Själv är jag inte så imponerad. Bristen på distans gör att de inte kan se hela verkligheten. De är så uppfyllda av tro att livet blir en livslång förnekelse. Den självstympade människans storhet.
Själv hörde jag biskop Giertz i Lund säga att alla världsherravälden gått under på grund av det sexuella förfallet. Eftersom han gjorde det i Lund, en stad full av idogt arbetande vetenskapliga historiker, kunde jag beundra biskopens mod. Svårare var det att beundra hans intelligens. Denna vilsne boyscout var idol för många.
Vinden går genom träden. Sic transit gloria mundi (så förgår all jordisk ära). En eftervärld häpnar över att man så tvärsäkert kunde ta fel. Men jag kan inte släppa tanken att denna människosort kommer att uppstå på nytt och på nytt. Och att den borde ha något att lära oss. Inte teologiskt. Men psykologiskt.
17 feb.14

Äldre inlägg

Nyare inlägg