Lars Westerbergs Blogg

En stackars Jan Sjölund i Arbetarbladet har gått i taket över TV:s politiker-terapi program (26 feb.). Detta naiva och manipulativa program. Och så till på köpet med Jimmie Åkesson i huvudrollen.
”Det är SVT som behöver psykolog”, dundrar Sjölund. Och tar naturligtvis också upp avstängningen av Soran Ismael. Och det speglar naturligtvis en paradox. Sveriges Radio kunde ha valt annorlunda i detta fall. Alla demokratiskt valda partier bör behandlas lika, men vad gör man åt demokratiskt valda antidemokrater? Här kolliderar två principer. Att behandla alla demokratiskt valda lika och att försvara demokratiska värderingar.
Men åter till terapiprogrammet. Vi försätts i en närmast hopplös situation, enligt Sjölund. ”Vi berövas bit för bit vår kritiska blick och tvingas i stället, via formen för programmet, att känna empati för makthavarna där i klientfåtöljen. Vi har liksom inget val”.
Det var mig en lättmanipulerad journalist. Det här är tydligen ett program han behöver för att öva sig på att stå emot känslomanipulation. Han borde läsa vad jag skrev om Jan Björklund. Det går mycket bra att förhålla sig kritisk utan att bli blind av vrede och aggression. Mer mänsklighet skall man inte kräva av sig själv eller låta sig manipuleras till. Sjölund har tydligen föreställningen att allt är frid och fröjd om någon bara kraftfullt anför motvärderingar. Det är ju den vanliga journalistiska praktiken och den gör ingen klokare. Annat än på ett ytplan. Men att lyssna noga och kritiskt när någon utvecklar sin självbild kan göra det. Det är när det blir förödande för någon även om man utgår från att han är i god tro och man tolkar honom välvilligt, som man har kommit någonstans. Åkessonprogrammet lärde oss mycket om selektiv perception och om hur fördomar styr vårt seende. Och om rädslans betydelse för att skapa aggression. Om hur minnet får tjäna nuets behov. Och om lusten av vara ondskans goda alibi.
Jag läser ett angrepp på Ugandas antigaylagar på Dagens ledarsida (25 feb.). Skrivet av Elisabeth Sandlund. Min första reaktion är att det är ett uttryck för förmätenhet. Efter att ha varit den tidning som längst försvarat tesen om homosexualitet som synd, passar det nu bra att sjunga med änglarna. När något händer långt borta och alla svenskar indigneras över det uppenbara barbariet.
Men jag inser att jag läser något som är värre än så. De gäller att frita de evangelikala kristna från skuld. Ugandas lagar är inte de evangelikalas fel, den fundamentalistiska/traditionalistiska bibelsynen. Och så för Sandlund alltså ett resonemang av typen ”Bara för att man är antisemit behöver man inte försvara förintelsen. Alltså har förintelsen ingenting med antisemitism att göra”. Man kan mycket väl vara en mild homofob, som visserligen tycker att homosexualitet är synd, men inte en värre synd än alla andra synder och absolut inte en synd som hör hemma i stafflagstiftningen. Vad har det då med Uganda att göra?
Det var intressant med detta klargörande. Jag trodde att den tystnad som tidningen de senaste åren ådagalagt i homosexfrågan var tecken på allvarlig eftertanke och djup självprövning som på sikt skulle leda till en insikt om skuld. Det var alltså en alltför optimistisk tolkning. Tystnaden beror i stället förmodligen på en blandning av resignation och opportunism.
28 feb.14

Debatten om Jimmie Åkessons sejour i TV:s terapistol fortsätter. Många tycker, som jag, att det är hårt att säga att Jimmie Åkesson ljuger om sina tidiga erfarenheter av invandrare (Christer Mattsson på Svenska Dagbladets debattsida i går, Lisa Magnusson i Västerbotten Kuriren, Sofia Mirjamsdotter i Örnsköldsviks Allehanda, den 25 feb.). Hans minns säkert fel, projicerar sina senare åsikter på barndomen. Mattsson menar t.o.m. att det är de som inte haft kontakt med invandrare, som tenderar att bli rasister.
Jo, men man kan inte utesluta att det finns ett korn av sanning i Åkessons minnen. Invandrare fanns, fast de var få, och en negativ upplevelse kan ju räcka för stora generaliseringar. Om blotta åsynen av främlingar skapade rädsla kan det ju till och med räcka med det. Man minns att man var rädd och så fabricerar man minnen för att motivera denna rädsla. Den som är nyinflyttad är ofta rädd.
Än mer tvivlar kommentatorerna på att Åkesson misstog sig om sverigedemokraterna. Han måste vetat. Men inte heller här är han nödvändigtvis lögnaktig. Vi första kontakten kan han ha varit tämligen ovetande. Den fråga han inte fick var varför han stannade när han visste.
Christer Mattsson, som är oerhört förstående, pekar i stället på läraren som ”överreagerade” med temadagar när man upptäckt några sverigedemokrater på skolan. Frågan är om det är särskilt repressivt att vilja informera och gå in för att försvara demokratiska grundvärderingar. Om så milda sätt att försvara toleransen väcker intoleranta impulser är det nog inte mycket att göra åt.
Tidningen Dagen skrev i går om att sverigedemokraterna har många väljare som främst vill protestera mot de gamla partierna. ”Om det bara var rabiata rasister som röstade på SD satt de inte i riksdagen”.
Jo, men den som röstar på SD har ett ansvar för att hen stöder SD:s idéer. Det är som de, som på sin tid var nationalsocialister utan att vara antisemiter. De hade ju inte kunnat stödja partiet utan en betydande tolerans mot antisemitism. Därför drar den som vill ge de gamla partierna en näsbränna genom att rösta på SD på sig ett stort ansvar. Det är illa nog att vara så tolerant mot främlingsfientlighet. Det tycks också vara Dagens mening.
Läs också Martin Bergs kloka artikel i Sydsvenskan idag (27 feb.). Också han är inne på tanken om minnets otillförlitlighet. Vi ljuger sällan men misstar oss ofta. Det intressanta är varför vissa oriktiga föreställningar godtas som sanna. Varför minns vi just så? Varför observerar vi selektivt just på detta sätt? Där belyser Åkessons predikament även hans anhängares.
27 feb. 14

Jag har sedan sist haft en mailväxling med Piratensällskapet. Förra året gick jag med i En fyra Skåne, vilket gör en till, på en och samma gång, medlem i fyra litterära sällskap. Själv har jag min bas i Fakirensällskapet. Nu blev jag också medlem i Frank Heller-sällskapet, Frans G. Bengtsson-sällskapet och Piraten-sällskapet. Medan de övriga sällskapen omedelbart hörde av sig och hälsade sin nye medlem välkommen förhöll sig Piraten-sällskapet tyst. När jag nu förnyade mitt medlemskap i Ett fyra Skåne fann jag en diskret påstötning vara av nöden och sände dem följande mail:
Bästa Piratensällskap!
Förra året, 2013, gick jag med i En fyra Skåne. De övriga sällskapen överöste mig med välkomsthälsningar och årsskrifter. Endast Piratensällskapet bevarade sin integritet. Inte en ryckning i ett ögonbryn förrådde hur skakat sällskapet förmodligen var över att ha fått mig som medlem. Men tystnaden var vältalig.
Idag har jag förnyat mitt medlemskap i En fyra Skåne. Skulle alltså sällskapet, efter ytterlig vånda och djup eftertanke, acceptera mig som medlem, går det bra att höra av sig. Skjut inte upp det för länge dock. Risken finns att det hamnar på gravstenen.
Förbindligast
Lars Westerberg
På detta svarade sällskapet mycket vänligt att det var ett ledsamt förbiseende och att jag naturligtvis skulle få de exemplar att Piraten-posten som jag var berättigad till. Genast kom jag att tänka på Piratens klassiska historia om Sam Ask. Sam hade kommit på obestånd vilket man gärna gör genom att leva livet i a. sus och b. dus, utan andra tillgångar än en stark personlighet och en lysande berättartalang. Ett tag försörjde han sig på att sälja jultidningen Julstämning. Det gick så till att han fiskade upp telefonluren med käppkryckan, ty har var för jättelik för att tränga sig in telefonkiosken på Akademiska Föreningen. Och sedan ringde han sina gamla lundavänner, som nu blivit män i staten, och tog upp beställningar på Julstämning. Så försörjde han sig en tid. När han inte kondenserade litterära klassiker eller skrev för filmen.
Men när Piraten än gång gjorde honom sällskap på en krog uppenbarade sig en kanslisekreterare. Och Sam Ask bröt ut: ”Det är märkvärdigt att jorden bär ett sådant vidunder. Han är ett monster av snikenhet. Jag hatar och föraktar honom. Hans dröm är att få sälja sin arvtant efter slaktad vikt”.
Vad hade kanslisekreteraren gjort sig skyldigt till? Jo, han var den enda av Sams gamla lundavänner, som efter att ha beställt och betalat jultidningen i fråga också krävt att få själva tidningen. Jag håller fullständigt med Sam Ask om att detta vittnar om ett betydande småsinne.
Så när jag mailade mitt svar till Piraten-sällskapet var det med en from förhoppning om att inte framstå som lika bekajad av låg snikenhet.
26 feb. 14

Så var det dags för Jimmie Åkesson att gå i partiledarterapi. Huligangängets sympatiske ordningsman. Man kan väl säga att han är den politiker som varit mest lojal mot programidén. Han vill gärna visa hur han uppfattar sig själv.
Hur uppriktig är han? Jag vill hänvisa till vad Patrik Lundberg (Aftonbladet 20 feb.) själv uppvuxen i Sölvesborg under samma tid, har att berätta. Åkesson beskriver hur skrämd han var av invandrarbarnen på gården. Men det fanns inte mycket invandrare i Sölvesborg vid den här tiden. Mest snälla pingstvänner från Rumänien, som var extremt artiga. Ljuger alltså Åkesson? Det är inte säkert. Troligare är att en uppfattning han tillägnat sig senare i livet projiceras bakåt på hans minnesbilder. Så är det ofta med våra minnen. Men visst kan små barn vara rädda. Är det sant att han en gång såg en kniv blänka till, är detta tillräckligt för att det skall generaliseras. Då blir hela världen farlig. Farligast är naturligtvis de som ser annorlunda ur.
Intressant är också hans uppfattning att de svenska barnen var hänsynsfulla och snälla och invandrarbarnen däremot bråkiga och farliga. Det är typiskt för människor med stark gruppidentitet och som upplever konflikter med andra grupper. Vi är de snälla och de de onda. Man ser inte den egna sidans hot och aggression, det drabbar ju aldrig ensjälv, motsidans ser man övertydligt. Det är väl troligt att invandrarbarnen som befann sig på bortaplan kände sig osäkrare och hade större behov av att hävda sig, än de som var i sitt hemland. Men att svenska barn var fria från fördomar och mobbingtendenser och revirförsvarsimpulser har jag svårt att tro. De flesta av oss växer emellertid ur sandlådan.
Det där säger också något väsentligt om Jimmie Åkesson. Den djupa orättvisan i att socialt välintegrerade fungerar bättre än socialt störda. Varför är de så elaka och inte som jag? Jag tror det också säger något betecknande om sverigedemokraten, en kränkthet över att dygden inte belönas. Att våra förutsättningar är olika, att det är ett privilegium att vara harmonisk och välfungerande, kan de inte förstå. De känner i stället starkt att det är en moralisk förtjänst.
Och det är ju det personlighetsdraget som framstår som mest typiskt. Konformismen, viljan att alla skall vara lika. Oförmögenheten att leva med förändringar, att acceptera olikhet. Värst var de vi kallade kommunister, säger han. Och man förstår att kommunist här står för individualist. Alla som har avvikande klädsel är kommunister. Det är inte åsikterna det är fel på, det är det att de avviker. Att de inte är vanliga.
Svårare att försvara Åkessons minnesfel blir det väl när han kommer in på hur han uppfattade Sverigedemokraterna. Han visste inte mycket om partiet, säger han. Både Etc (24 feb.) och Patrik Lundberg tvivlar på det. Men låt oss godta hans hållning. Då blir följdfrågan: Varför drog han sig inte ur när han kom underfund med att han hamnat bland nazister och rasister? Han kan ju inte rimligen ha skapat en lokalförening utan att veta vad han gjorde? Där missade Poul Perris en given följdfråga.
Man kan reflektera över en människa som är så tolerant mot rasism men blir så fördomsfullt avståndstagande när det gäller sättet att klä sig.
Åkesson betonar själv sina konservativa drag. Det är sant, i långa stycken framstår han som en vanlig knök (moderat av den konservativa falangen). Men han är inte en vanlig konservativ heller. Han är nämligen inte idéburen, utan framför allt konformist. Så är det med hans nationalism också. Det är inte vissa idéer som är viktiga genom hela idéhistorien. Det är våra idéer, med betoning på våra, som är viktiga. Det som just nu är det mest konforma, det allra vanligaste bland oss. Idéerna är inget, gruppen är allt.
Etc:s reportage är inte klyftigare än att det vill ge en lika partisk motbild. ”Kommunisterna” som han tog avstånd från under sin skoltid i Sölvesborg minns i stället Jimmie Åkesson som rasist och hans gäng som farligt. Vem är förvånad över det? Och hur objektiva är dessa kommunisters minnesbilder, hur fria från efterhandsprojiceringar?
Möjligen har bilden av en person som låter andra stå för huliganismen, en viss poäng. Han kan inte rå för om tjänstvilliga personer misshandlar hans debattmotståndare. Här kan finnas en bevekelsegrund för att söka sig till extremister. Man kan framstå som den behaglige, hygglige killen, medan andra gör saker, som man inte vill ta ansvar för.
Det kan svara mot ett djupt känt behov.
25 feb.14

Jag känner mig ofta som en gengångare. Det är en adekvat känsla. Eftersom jag faktiskt är en gengångare eller vanligen inte ens det.
Jag tillbringade nämligen en långt tid i halvoffentligheten. Det var ingenting jag märkte mycket av. Jag levererade mina artiklar, radioprogram sändes och tidningar kom ut. Och jag levererade nya. Min upphetsning var måttlig, mina läsares och lyssnares sannolikt obefintlig. I varje fall märkte jag sällan några reaktioner.
Jag tyckte alltid det var underligt med den svenska kultursvängen med dess lätt incestuösa liv. Kollegor som skrev för kollegor och för ett antal intresserade utanför kretsen. Det förra hade stor makt och ens publiceringsmöjligheter hängde på dem, de senare ofta osjälvständiga, imponerade av det som trycktes. Det som publicerades i riksmedierna hade stor status och var därför bra. Bedöm möjligheterna för att stå i opposition mot ett sådant system och att skarpt kritisera sina kollegor.
De underligaste påminnelser om mitt tidigare liv kan dock dyka upp. I helgen blev jag uppringd av två hårt arbetande personer. En höll på med en artikel om Lund och nazismen, en annan om en bok om 68-rörelsen. Eftersom jag skrivit i ämnena ville de konsultera mig.
Jag nämner inte deras namn eftersom jag har respekt för pågående arbete. Ingen bör få veta något förrän saken är klar, researchmaterialet bör då inte skvallra. Den förra var en journalist och kulturpersonlighet jag känner, han har varit min chef en kort period. Den andra visade sig vara en person jag gått hårt åt i radio. Han hade skrivit en artikel i Häften för kritiska studier om Arnold Ljungdahls Marxismens världsbild. Den sågade jag vällustigt. Han erinrar mig om detta. Men han sade sig nu inte tycka illa vara utan påstod sig sakna mig i radio såsom en rolig radioröst. Jag minns att jag efter detta inlägg fick ett anonymt vykort med det kraftfulla invektivet : Moderatarschle!
Jag var dock nu inte ofin att fråga om det var artikelförfattaren själv som låg bakom försändelsen. Naturligtvis uppskattade jag detta gensvar på mina tankemödor, invektiv av denna typ sårar ju ingen, utan verkar enbart upplivande. I all sin osofistikerade direkthet.
24 feb. 14