Visar inlägg från januari 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Hummerkniv i ryggen

Anders Johansson Heinö i Borås Tidning (21 jan.) jämför Aftonbladets ”Hummerkniven” med Leninpriset. Tanken är att de liberaler som får Hummerkniven borde skämmas eftersom Sven Wolter är prisutdelare. Här hyllas man alltså av diktaturens kreatur. Nu är det ju faktiskt Aftonbladets kulturredaktion som delar ut priset och de har säkert en baktanke med att ha en r:are som prisutdelare. Rimligtvis står Aftonbladets kulturredakton lika fjärran från r:are som från liberaler. Men man vill ändå visa respekt för sina meningsmotståndare. För människor, som är uppriktiga och är sina egna mått trogna, har man respekt. Så mörkt är det inte på Aftonbladets kulturredaktion att alla katter blir grå.
Men Leninpriset är ett pris som diskrediterar sin mottagare (jämför uppgifter i dagens DN att Susanna Alakoski tackade nej till priset). Det tvingar alltså mången mottagare att gråta men ta för sig. Och skapar förstämning i en generation full av renegater. Och ifrågasätter på ett bra sätt allvaret i omvändelserna.
Men antirasismen borde vara en enande fråga – och den splittring vi kan se här är bara olycklig. Därför är det ett gott val av Aftonbladets kultursida att belöna antirasismen hos en uppriktig liberal. Det är en heder för Rakel Chukri att få detta pris. Och hon förtjänar det.
Marika Formgren, en av dessa udda reaktionärer, som högerpressen ger utrymme åt, bekänner sig till särartsfeminismen (Barometern 20 jan.) Hon menar att den stärker Ebba Witt Brattströms tes om en genuint feministisk sexualuppfattning. Det är sant. Men denna sexualsyn kan också motiveras från likhetsfeministiska utgångspunkter. Och då blir det lite mer intressant. Det handlar inte om någon naturgiven kvinnlighet utan om en kvinnotradition som man kan bejaka eller ta avstånd ifrån. Och eftersom man är sin konstruktion i lika hög grad som sina gener kan även likhetsfeminister tycka att den bör bejakas. Och likhetsfeminismen är ju en förutsättning för att det skall tjäna något till att försöka få männen att ansluta sig till den förment kvinnliga sexualmoralen.
Men då måste man argumentera. Vilken sexualsyn, vilken sexualmoral är den könsöverskridande bästa? Det var en debatt jag efterlyste på 70-talet och aldrig fick. I stället lanserades denna koppling mellan feminismen och en viss sexualsyn. I stället för att argumentera valde man att stämpla sexualliberalismen som antifeministisk.
Men friheten segrar, trots Ebba Witt Brattström. Liberalismen har spridit sig bland kvinnorna. En ”kvinnlig” sexualsyn är i dag inte lika naturligt. Vilket falsifierar särartsfeminismen och visar på det godtyckliga i förlegade konstruktioner. Kanske vinner vi alla på friheten? Friheten är i varje fall inte kopplat till kön.
Till sist, på veckans sista dag, en hyllning till Britt G. Hallqvist som fyller hundra i år. Hon blev ett lundensisk identifikationsobjekt, när jag själv var prästfru i Alingsås, låt var tre decennier senare. Jag gnolar varje dag på en visa ur Nalle poesi där björnen/skalden avvisar tanken på att bli bohème:
En gammal knegare som jag
vill skriva dikt varenda dag,
när livet går sin gilla gång
då kan man ägna sig åt sång.
Då kan man segra över gikt
och skallighet och skriva dikt.
24 jan.14

Andersson contra Wittgenstein

Jag läser Sten Anderssons bok om Ludvig Wittgenstein, ”Filosofen som inte ville tala”. Jag tycker den bör läsas av alla med intresse för filosofens person. Att det är en felslagen bok – och måste vara det på grund av författarens begränsningar och hans ovilja att inse dem – förändar på inget vis den saken. Psykologiskt och sociologiskt är boken trovärdig även om hela sanningen om den besynnerlige Wittgensteins personlighet naturligtvis inte ges.
Bokens stora svaghet är den befängda idén att Wittgenstein skulle ha varit en charlatan. Andersson förundrar sig över att denna filosofiskt obildade man snabbt och utan formella meriter kunde nå en sådan position vid universitetet i Cambridge. Författaren tecknar en bild av en man med genilater men utan geni. Sten Andersson förstår inte Wittgensteins tänkande och han påstår att ingen annan gör det. ”Fastän ingen förstod hans filosofiska utläggningar utgick man från att de var genialiska”. Att Russel och More blev imponerade av Wittgenstein försöker han förklara psykologiskt. Och man inser att Andersson inte har förstått vad analytisk filosofi innebär. Och otäckare – eftersom han faktiskt har en akademisk doktorsgrad – att han inte har förstått vad vetenskap är.
Ty vetenskap handlar inte idealt om makt och självhävdelse utan om ärligt sanningssökande. Det mest sannolika är ju att de stora tänkarna Russel och Moore insåg att Wittgenstein verkligen var ett geni. Det var inte masoschism, som Andersson tror , utan att de insåg att de själva hade haft fel. De respekterade argument och hade den vetenskapliga moralen att vara ärliga. Kanske är detta psykologiskt obegripligt för Sten Andersson, men dessa analytiska filosofer var föredömligt rationella. En annan cambridgefilosof, John Wisdom, citeras, som menar att Russel möjligen felbedömde Wittgenstein. Det kan man diskutera. Men inte utan att man diskuterar Wittgensteins idéer. Hade deras enda egenskap varit att vara obegripliga hade han inte kommit långt i Cambridge.
Kan man förstå Wittgenstein? Javisst, det är ingen omöjlighet. Läser man Georg Henrik von Wrights två kapitel om Wittgenstein i ”Logik, filosofi och språk” så får man ett ganska gott grepp om Wittgensteins tänkande. Det gjorde jag som andraterminsstudent i Teoretisk filosofi. Svårare än så är det inte att förstå något av Wittgenstein. Andra har rimligen förstått betydligt mer.
Och när det gäller Wittgensteins filosofiska obildning? Om man som den analytiska filosofin anser att det filosofiska tänkande skall likna det matematiska och logiska kommer saken i ett annat ljus. Man kräver inte av en matematiker att han skall vara bevandrad i matematikens historia. Det viktiga är skarpsinnet.
Jag går gärna med på att avstå från ordet ”geni” om man tycker det är oklart eller olämpligt. Däremot finns det skarpsinninga och mindre skarpsinninga argument. Så finns det också förment djupsinniga obegripligheter. Men skarpsinnet hos Wittgenstein kan också filosofiska nybörjare se.
Och när det gäller Wittgensteins person? Han var extremt fokuserad på sitt tänkande. Smärtsamt ansträngd. Det förklarar ganska mycket av hans asocialitet och otrevlighet. Man kan naturligtvis finna en sådan koncentration omoralisk eftersom den försvagar ens medmänsklighet. Men finner man det viktigt att välja den får den sådana konsekvenser.
Wittgenstein hade för visso många otrevliga drag och mycket skuldkänslor och själsliga plågor. Som bara kan förklaras psykologiskt. Och där har Andersson mycket att ge. Familjen tecknas ingående.
Jag har hittills bara läst 80 sidor av 700 så jag får säkert anledning att återkomma. Men det är mina intryck så här långt. Men om det där jag läser är en självbiografisk utvecklingsroman kommer kanske Andersson att nyansera sig längre fram.
23 Jan.14

Politiker i terapi

Programidén att låta svenska politiker intervjuas av en psykoterapeut är lysande. Bara man inser idéns naturliga begränsningar. En aktiv politiker kan inte vara hänsynslöst uppriktig, det vore politisk katastrof. Men ändå – det är skillnad att föra politisk debatt och att berätta om sig själv och sina drivkrafter. Blir detta intressant nog om den intervjuade måste vara försiktig och diskret? Jag tycker det. Vanlig politisk debatt har vi gott om, politikers avspända medverkan i allehanda tramsprogram likaså. Här däremot finns det en chans till en breddad och mer personlig bild. Allvarlig och intressant, trots sina givna begränsningar.
Att efterlysa skjutjärnsfrågor som en del publicister har gjort är naturligtvis felslaget. Vad kan man ställa för skjutjärnsfrågor när någon är personlig? ”Är du egentligen ett stort svin?” ”Varför gjorde du så den gången, såg du inte ondskan i dina handlingar?” Idén är väl snarare ett oaggressivt samtal, där den intervjuade skall känna trygghet och vara så uppriktig, som det är möjligt. Nog är det intressant att se kombinationen av sakskäl och psykologiska orsaker till att någon tycker som hen gör.
Men just denna psykoterapeut var inget vidare i den första intervjun med Jonas Sjöstedt. Han fann inte de rätta följdfrågorna. Det blev i stället mycket upprepning av det redan sagda. Han kunde i stället t.ex. ställt frågor som: ”Så utsattheten, som ständigt nyinflyttad, är den enda psykologiska orsak du kan se till att du blev just vänsterpartist? I övrigt var det de sakskäl du såg när du studerade samhället? Betydde flyttningarna som barn något annat negativt? Hade du någon föräldrarevolt och hur kan det kopplas till ditt engagemang? Vad hade du för förhållande till skolan och lärarna?” Et cetera.
Det kan bero på en yrkesskada hos terapeuten. Gör ingenting annat än att upprepa vad konfidenten säger. Men det fungerar inte om det finns åhörare. Det kan naturligtvis bero på vilka syften man har. Är man ute efter självbilder är det naturligtvis bäst att ligga lågt och inte ställa oväntade och utifrånkommande frågor. Då blir det politikern själv som bestämmer hur roligt det blir. Vilken monolog han är i stånd till. Man kan tänka sig intressantare monologer än Jonas Sjöstedts.
Vad Johan Croneman uttrycker i DN (21 jan) är bara att han för sin del är mer intresserad av politiska frågor än av psykologiska. Så länge någon är aktiv politiker är politiken det enda intressanta, enligt Croneman. Den bakomliggande psykologin blir intressant först när någon har upphört att vara aktiv och kan berätta mer oförbehållsamt. Det är så dags då, kan man tycka. Och var tröst Croneman, renodlad politisk debatt, kommer inte att saknas detta supervalår! Croneman kommer att få sitt lystmäte, de här programmen, som vill något annat, kan han väl hoppa över. Vi som är intresserade av det som sker i det som synes ske, den psykologiska bakgrunden innan de berörda själva avslöjar den, tittar med intresse och observans.
22 jan.14

Fallet Lambertz

Låt mig ta upp Thomas Quick-fallet ännu en gång. Det som hänt är att Dan Josefsson nominerats till DN:s kulturpris och att en pensionerad jurist, Jan Linders, försvarat Göran Lambertz på insändarplats i Skånska Dagbladet (18 jan.). Det säger något om opinionens ställning att Lambertz försvarare hänvisas till insändarplats.

Nå. Vi har alltså Lambertz-sidan som hävdar att både fällande och frikännande dom har en rimlig grad av korrekthet. Inget av den är orimliga ställningstaganden. Och Dan Josefsson-sidan, som hävdar att endast frikännandet är korrekt. Fällandet var en rättsskandal.

I Jan Linders artikel framkommer att ett erkännande i ett brottmål är betydelsefullt. Det är ingen liten sak. Ingen kan visserligen bli fälld enbart på sitt erkännande. Därtill måste komma att personen, av erfarna psykologer, anses psykiskt tillräknelig. Och att hens berättelse stämmer med det man vet om verkligheten. Hen berättar något om brottet som hen inte borde veta om hen var oskyldig. Som gärningsmannen borde vara ensam om att veta. Indicierna och berättelserna måste harmoniera. Och att man får fram ytterligare indicier genom berättelserna.

Om erkännandet har denna roll blir det inte alls ointressant att granska psykologerna som fann Quick trovärdig. Uppstod ett dialektisk spel mellan Quick och hans psykologer, där man ömsesidigt bekräftade varandra, är det en felkälla.

Om Quicks trovärdighet faller bort – därför att de experter som förklarade honom trovärdig, själva inte var trovärdiga – återstår dock den skenbara eller verkliga överensstämmelse hans berättelser tyckes ha med vad polisen visste och fann. Antag att han var oskyldig, då måste ändå de som fällde honom ha övervärderat denna överensstämmelse. Slumpen finns alltid med i den gåtfulla verkligheten och det finns också faktorer som är svåra att upptäcka. Ungefär som när den som utför experimentet omedvetet kommunicerar något till den som skall undersökas. Det var rätt många personer inblandade som visste mer än vad Quick kunde ha kännedom om. Förutsatt att han var oskyldig. Möjligheten att ett och annat läckage är svår att utesluta.

Ändå tycker jag att om dessa indicier en gång var tillräckliga för att fälla honom borde de plötsligt inte vara otillräckliga. Om ett erkännande inte är trovärdigt borde ett tillbakadraget erkännande inte heller vara det. Ett konsekvent förnekande borde ha högre trovärdighet. Och inte ens ett fasthållet förnekande räcker för att få någon frikänd.

Med detta vill jag ha sagt att det är väldigt svårt att förena de båda domarna. Om man utgår från att inget misstag begåtts.

21 jan. 14

Leninpriset

Det där med Leninpriset är nog ganska bra. Det har inget att säga om Jan Myrdal och det behövs heller inte. Jan Myrdal har i hela sitt liv haft rätt och har därför aldrig behövt ändra sig. Han är naturligtvis i sig en gåta. Man kan alltid fråga sig varför han blev denne ohjälplige person och hans självbiografiska böcker ger ledtrådar. Har man väl accepterat hans ohjälplighet blir hans ställningstaganden begripliga och förutsägbara. Den kvarstående obegripligheten blir då varför han en kort period – 60-talet – hade denna position i svensk offentlighet, var så allmänt beundrad. De känsliga samvetenas kapitulation inför tveklösheten? Jan Myrdal blir inte diskrediterad av att dela ut ett Leninpris. Man skulle lika gärna kunna påstå att Lenin blir diskrediterad. I detta avseende har Leninpriset ingen funktion.
Men årligen tilldelas någon person Leninpriset. Det blir en viktig påminnelse om vilka pristagarna är och har varit. Och det ger oss andra en nyttig påminnelse om att man alltid kan fråga sig hur djupgående människor förändras och vad som bara är accentförskjutningar. Att ideologier har lättare att dö än mentaliteter och reflexer. Det är t.ex. inte lätt för en gammal opportunist att avstå från ett pris. ”Just nu ligger det självklart i mitt intresse att bejaka detta pris, vilket hade varit onödigt om jag inte hade fått det”. Eller: ”Nog vill man vara stolt över kärnan i sin personlighet även om man till vardags måste mörka den”. Eller: ”Men jag är ju fortfarande snarare vänster än höger så hellre detta än att få pris från Timbro”. Jo, nu är Leninpriset ett prima lackmuspapper.
20 jan.14

Äldre inlägg

Nyare inlägg