Lars Westerbergs Blogg

Jag lovade igår att jag skulle leverera någon sorts försvar för den analytiska filosofi. Filosofi är alltså inte en historisk vetenskap, den sysslar med tänkandes problem idag. Vetenskapen har gått framåt och skapar nya frågeställningar och utmaningar. Det är inte bara det att en gången tids lösningar har visat sig felaktiga, det är också så att en gången tids problemställningar kommit att te sig mindre viktiga eller relevanta.
Datorerna har gjort att man grubblar över artificiell intelligens. Hjärnforskningen har gett nytt bränsle till den eviga frågan om medvetandet. Och varför står logik och språk i centrum? Logik därför att det är själva grunden för allt tänkande, språk, därför att tanke och språk, är intimt sammankopplade.
Filosofi är alltså inte någon humanistisk vetenskap och framför allt inte en historisk. Filosofins historia är en sak, filosofi en annan. Sten Anderson skriver ironiskt om Anders Wedbergs lysande filosofihistoria: ”han beskriver alla de olika filosoferna i historien genom att skala ner deras teorier till logiska formler.”
Men det beror förstås på, kan man invända, att han är filosof och inte idéhistorier. Han tittar efter vad som kan vara användbart för modern filosofi och pekar på logiska blottor och tankeförvirring hos de gamla filosoferna.
Detta antihistoriska perspektiv har man stor nytta av vid filosofiundervisning på gymnasiet. Man koncentrerar sig på själva frågeställningen, ger exempel på hur filosofer i de mest skilda århundraden har besvarat den. Sedan kan unga friska hjärnor var med och tänka. Är det sant att filosofi mer liknar logik och matematik än historia är det inte bildning det kommer an på.
Därför är Sten Andersson angrepp på Wittgenstein för att han skulle vara obildad oerhört förfelat. En historier som inte läst så mycket är en dålig historiker, men en obildad matematiker? Förstår man frågeställningen och kan handskas med den på ett kreativt sätt, behövs inget annat.
Men kan det inte bli fel? Om man som filosofilärare på gymnasiet hämtar exempel ur filosofihistorien för att eleverna skall kunna tänka själva? Är det säkert att inte det som ser ut som samma frågeställning betyder helt olika saker för olika filosofer? Det levde ju i helt skildra tider. Förvisso är det så, lägger man ett historiskt perspektiv på det hela, har man lättare att rätt tolka den enskilde filosofen. Men om det är själva tanken som är intressant, inte om tolkningen är korrekt eller inte, så kan man ju ta den som utgångspunkt för ett resonemang.
Några som läste filosofi i min ungdom blev besvikna. Det trodde att de skulle möta djup visdom, historiens största tänkare skulle ge dem visa förklaringar, system som visade dem hur allting hängde samman. Och så möttes de av detta kritiska, logiska tankeexcerserande. Som bara visade att inga konstruktioner höll. För mig var det en positiv upplevelse. Här kunde man avslöja tomma pretentioner, inte minst bland uppblåsta akademiker. Förenat med intellektuell hederlighet kunde denna skolning vara förödande för alla översittare. Och snart blev det mode bland de intellektuella att ansluta sig till en arrogant historiefilosofi som visade vilka som med nödvändighet var historiens segrare respektive historiens förlorare. Också där hade man nytta av kritiskt tänkande.
Själv var jag en utpräglad humanist. Och var som alltid intresserad av andras tänkande. Därför sysslade jag med frankfurtskolan i mina tre- och fyrabetygsuppsatser. Uppsatser man inte kan läsa utan att konstatera att jag är bättre som kåsör.
Och beträffande Sten Anderssons psykologiska perspektiv på Wittgenstein? Naturligtvis finns det ett psykologisk spel mellan människor, härskartekniker, förmåga att imponera. Men om man skriver en bok om en tänkare vars genialitet man inte förstår, blir det ändå felslaget. Varför skriva en bok om den analytiska filosofin romantiska geni, om man inte tycker om analytisk filosofi?
I Sverige stod i Anderssons ungdom den antimetafysiska filosofin stark. Uppsalafilosoferna Axel Hägerström och Adolf Phalén hade grundat uppsalafilosofin och den besatte landets samtliga professorsstolar vid 60-talets slut. Ingemar Hedenius och Konrad Marc-Wogau i Uppsala och idéhistorikern Sten Lindroth. Anders Wedberg i Stockholm, Sören Halldén i Lund. Harald Ofstad, som var norrman, i Stockholm, och Manfred Moritz, som var tysk, i Lund, avvek inte mycket. Ivar Segelberg i Göteborg ansåg däremot som en kuf. Kanske var man i Göteborg mer utflippade än i det övriga landet?
31 jan.14

Jag läser vidare i Sten Anderssons bok om Ludvig Wittgenstein. Oupphörligt fascinerad och irriterad av denna motsägelsefulla och inkonsekventa bok. Och jag funderar på vad jag skall ta upp som kan ha intresse också för den filosofiskt obevandrade. Och kommer fram till två saker.
Det ena är Anderssons utläggning om vad det innebär att vara geni. Det andra är hans angrepp på analytisk filosofi.
Minns dock först vad jag skrev i en tidigare blogg. Andersson beskriver Wittgensteins personliga besynnerligheter. Och kommer då också in på hur människor förhöll sig till dessa besynnerligheter. Där är han ganska rimlig, han beskriver vad som hände och försöker ge psykologiska förklaringar. Men här finns en grundläggande konstighet. Det är som om någon med starka känslor beskriver de överdrivna reaktionerna på en olycka. Se här hur häpnadsväckande och överdrivet man reagerar! Men själva olyckan analyseras inte, själva orsaken avfärdas eller får ingen ingående beskrivning. Wittgensteins genilater beskrivs på ett korrekt sätt. Att han saknat geni, sägs inte rent ut, men antyds.
Sten Andersson tycker illa om analytisk filosofi i allmänhet och Ludvig Wittenstein i synnerhet. Hur gör han då? Ja, han gör Wittgenstein till den mest typiske representanten för analytisk filosofi. Men så är det långt ifrån. Wittgenstein är både genom sitt tänkande och sitt beteende otypisk. Han är den store avvikaren i en strikt logisk tradition, accepterad bara för att han håller även som logiker. De metafysiska dragen såg man inte eller bortsåg ifrån. Och dessa drag har väl just bland analytiker ansetts lite pinsamma.
Andersson beskriver sina egna erfarenheter från filosofiska institutionen i Göteborg i slutet av 60-talet, början av 70-talet. Ett för den analytiska filosofin typiskt dårhus, tycks han mena. Jag läste i Lund vid samma tid och har rakt motsatt uppfattning. Det intryck man fick var av överkontrollerade, föga känslomässiga personer, kanske en smula hämmade. Utbrott förekom aldrig. Det var alltså Wittgensteins motsats och jag är övertygad om att det också gäller Cambridge. Det Mats Furberg berättar om J.L. Austin är symptom på något annat och ligger i linje med den noggrannhet och intensiva koncentration, det tankemässiga pedanteri, som analytiskt tänkande kräver. Det är något annat än att slå i dörrar och få utbrott. Det är det överkontrollerade, inte det okontrollerade.
Wittgenstein skrämde otvivelaktigt genom sin våldsamhet – förnuftiga människor insåg att det var klokt att ligga lågt, som man beter sig mot galningar – i övrigt var väl hans exotiska beteende accepterat i toleransens namn. Eftersom han nu var en lysande logiker. Romantiska studenter kunde naturligtvis ta efter en beundrad lärare. Bland balanserade och hämmade människor verkar motsatsen oftast fascinerande. Men de flesta fann honom säkert prövande, en utmaning mot deras tolerans.
Jag kommer i ett senare blogginlägg att försvara den analytiska filosofin. Men jag skall avsluta med en diskussion om geni – begreppet.
Andersson pekar på Wittgensteins genilater, men förnekar hans geni. Är geni en ursäkt för genilater? Nej, vill jag svara, mycket bestämt. Men förekomsten av genilater bevisar inte att man är en bluff. Det kan man endast argumentera för genom att noggrant undersöka tänkandet.
När det gäller frågan: ”Vad är ett geni?” har Andersson ett vilseledande svar. Geni är, enligt Andersson, något man utnämns till, det handlar om omgivningens värderingar. Detta är ogenomtänkt prat.
Begreppet geni är naturligtvis oklart. Men låt oss i stället tala om extrem begåvning med ett inslag av kreativitet. Vem vill förneka att något sådant finns? Somliga begåvningar erkänns av omgivningen, andra inte. Enligt Anderssons logik skulle vem som helst kunna bli utropad till geni. I stället är det så att vissa extrema begåvningar erkänns och andra inte. Ibland finns social bekräftelse, ibland saknas det. Det är något annat än att säga att geniet helt och hållet skapas av den sociala bekräftelsen. Naturligtvis kan också rena charlataner utropas till begåvningar. I konsten är det inte så lätt att skilja ett geni från en bluff. När det gäller tänkande finns helt andra möjligheter till objektiv bedömning.
Är det inte Wittgensteins extrema skarpsinne som gör att han får den position han får? På tvärs mot kraven på formella meriter. Beror det inte på några stora filosofers extrema intellektuella hederlighet och deras förmåga att skilja stort från smått? Russel överträffade Frege rörande ett filosofiskt problem och det gick Frege djupt till sinnes. Han hatade därefter engelsmän och slutade som nazist. Russel måste ha funderat på hur han själv skulle reagera om han såg sig överträffad. Andersson ser inte den moraliska prestationen i detta. Han tycker bara det är konstigt.
30 jan.14

Ångesten är grundstämningen, säger existentialisterna. Det finns ingen grundstämning, säger vi analytiker. Och om den finns, varför just ångest?
Ändå kan man uppleva att det finns nivåer i medvetandet. Djupare strömmar under de mer ytliga emotionerna. Inte känslor, men ett känsloklimat, i vilket man kan leva en tid av sitt liv. Så händer något och känsloklimatet förändras. Sådana här arktiska dagar, när ljuset är skarp och vitt, kan man få för sig att man ser klart på livet. Ser dess intighet.
 
Den skall komma, denna stund
denna isande minut,
då du i ditt väsens grund
genomskådar allt till slut.
 
Ingen kommer att gå fri
Rymdens blick är domstolshård
Ingen nåd och amnesti
Inga undanflykts-ackord!
 
Avklädd varje illusion
ser du stjärnans stålpupill;
och du hör en ångestton
i en höstlig fågels drill.
 
Plötsligt, grymt och ofattbart
sönderrivs kulissers ståt
Överväldigande klart
hör du universums gråt.
 
Se där en dikt från 1934. Jag tänker på min ungdom och den lite ödsliga, hårt knutna stämning jag levde i. Inte bara sådana här dagar var polarlandskapet en bild för det jag kände. Som den där svenske polarfararen, Finn Malmgren, som måste bli lämnad på isen. Man minns hur han vinkade när man lämnade honom.
Men jag hade en lång ungdom och hann också uppleva ålderdomen. Det är inte så konstigt som det låter. Jag bodde på studentkorridor och åren gick och jag såg människor komma och gå. Den ena kullen efter den andra blev klar och flyttade ut. Jag blev kvar. Jag hade varit i Lund redan 1968, en magisk tid för den 70-talsvänster som jag skrev för. Och jag kunde känna igen mig hos den åldrande skalden som skrev om sin ålderdom, trogen sin pessimism.
 
Ålderdomen majestätisk? Sällan!
Mest ett avskrap, som de önskar väck,
de som fångar livets köttben mellan
friska käkar. - Sänkt i nattens säck
 
sömnlös under vinterns stjärnljus, flutet
i eoner, stingande och starkt,
mal en gamling tankarna på slutet:
Hjärnslag, cancer eller hjärtinfarkt.
 
Det tänkte jag på när jag satt på Cabarét Cabarix i Smålands Nation. Alltid längst fram, en besynnerlig liberal överlevare.
29 jan.14

Så var det i söndags Fredrik Reinfeldts tur att gå i psykoterapi i TV. Det blev ännu bättre än förra gången. Jag har känt mig ganska ensam om uppskattningen av programidén, men jag ser att Göran Eriksson i Svenska Dagbladet försäkrar att den både fått ris och ros. Det bidrar till att göra politiken än mer personfixerad, är väl den tyngst vägande invändningen. Det är naturligtvis sant, men det politiska intresset har varit personfixerat i hela mitt liv. Det var Erlander hit och Gunnar Sträng dit för att inte tala om Palme. Och det är lite fånigt att reagera mot ett allvarligt program, när politikerna skall bjussa på sig själva i varenda underhållningsprogram. Det här programmet motverkar inte personfixeringen men den ger åtminstone seriösa personporträtt med tydliga kopplingar till det politiska uppdraget.
Jonas Sjöstedt verkade sympatisk, men lite blank, programmet med Fredrik Reinfeldt blev intressantare. Naturligtvis var han inte hänsynslöst uppriktig, men han gav en så hederlig bild som situationen tillät.
Och de efterföljande statsvetenskapliga analysen var för mig en verklig ögonöppnare. Jag har alltid förknippat konservatism med nationalism, militärism, auktoritär moral- och kulturkonservatism. Men Katarina Barrling framhöll skarpsinningt att kärnan i konservatismen är den försiktiga naturliga förändringen och avskyn för på förhand uppställda utopier. På så sätt blir ju Moderaternas historia fullständigt begriplig. Under efterkrigstiden hade socialdemokratin så länge präglat samhället att det inte gick att angripa regeringen från konservativa utgångspunkter. Den gamla konservatismen tedde sig förlegad, det var utsiktslöst att reaktionärt försöka återvända till ett oscariskt auktoritetssamhälle. Alltså blev Moderaterna liberala och för att sedan, för att kontrastera sig ännu mer mot det etablerade, nyliberala. Så kommer de till makten och övertar socialdemokratins samhälle. Då kommer de konservativa reflexerna tillbaka. Det är detta vi skall bygga vidare på och förändra – men försiktigt. Där har vi folkhemsmoderaterna, inte några som längre vill återvända till en auktoritär moral- och kulturkonservatism, men som vill bygga vidare på socialdemokratins samhälle, utan utopier och alltför extrema förändringar.
På en punkt är jag dock oenig med statsvetarna. Man gjorde stor sak av att Fredrik Reinfeldt vid ett tillfälle talade om människans källarplan, varmed han avsåg det som är ont och destruktivt hos människan. Genast såg statsvetarna klassisk konservatism: Människan är ond. Men det är stor skillnad mellan att påstå att människan har onda sidor - vilket är svårt att förneka – och att se henne som en ondsint varelse som bara kan fungera om hon underkastas hård auktoritet (ett inslag av Hobbes, som väl finns i klassisk konservatism, Gunnar Unger brukade ofta poängtera det). När Fredrik Reinfeldt talar om det onda hos människan handlar det nog mer om den främlingsfientlighet som vinner mark genom att vädja till det sämsta hos människan: egoism, misstänksamhet, avund, missunnsamhet, rädsla, intolerans, det svartvita behovet av att generalisera och behovet av fiendebilder. Om människan är alltigenom god varför har vi näthat och främlingsfientlighet? Varför växer Sverigedemokraterna?
Och vad blir bilden av Fredrik Reinfeldt? En så allvarlig, kontrollerad och ansvarstyngd människa kan inte vara alltigenom lycklig. Man finner honom sympatisk och tycker lite synd om honom. Det hade nog varit bättre för honom själv om han satsat på revy. Men sämre för Sverige. Det kan väl också vi, som inte tänker rösta på honom, tycka. Röstar svenska folket fram en borgerlig statsminister är det ju bra att han är kompetent och en hedersman.
28 jan.14

Nu har det hänt som jag fruktade och förutsåg. Den danska högern utnyttjar det svenska påhoppet på Politiken-skribenten Jes Stein Pedersen i Svenska Dagbladet (se Blogg 15 jan.). Frederik Stjernfeldt i Weekendavisen är mycket skadeglad (24 jan.) Här sitter Politiken-segmentet och anklagar högerskribenter som Knut Westergaard och Flemming Rose (Jyllands Postens gamle kulturchef, mannen bakom Muhammed-karikatyrerna) för rasism. Och så deltar de i svensk debatt och blir själva anklagade för rasism.
Vad var det Stein Pedersen gjorde för fel? Han använde ordet muslimer när han borde talat om invandrare. Det finns generaliseringar man kan göra i Danmark, men inte i Sverige. Sverige kräver ett exaktare språkbruk, där ur inexaktheten uppstår tankefel. Det handlar inte om muslimer som möter sekularism eller t.o.m. kristendom, som det stod i Stein Pedersens ursprungliga danska artikel. Utan det handlar om en kulturkrock mellan sekulariserat och icke sekulariserat. Vad vinner man på detta språkliga pedanteri? Ja, man ser att det inte är en konflikt mellan religioner eller ens mellan religion och ateism. Den ena religionen är så god som den andra, vad det handlar om är att kunna lämna en auktoritär moralkonservatism. Och etnisk och social diskriminering och dess följdverkningar har inte heller något med religion att göra. För att bli etniskt diskriminerad måste man ha en annan etnicitet än samhället i övrigt (men gäller oberoende av vilken främmande etnicitet) och social diskriminerad kan man bli helt oberoende av etnicitet. Men diskriminering får alltid problematiska följdverkningar. När man ser att detta är problemet upphör man att tala om muslimer i detta sammanhang.
Men Frederik Stjernfeldt riktar också kritik mot Elsie Karlsson. Stjernfeldt påstår att hon själv uttrycker sig rasistisk. Hon generaliserar om danska män, som hon aldrig tillåtit någon att generalisera över muslimska kvinnor. Han argument hade varit drabbande om den svenska vänstern hade delat hans grundhållning att danska män och muslimska kvinnor kan jämställas. Att man inte får säga om en grupp vad man inte får säga om en annan. För den svenska vänstern gäller det att först göra en maktanalys. Att skilja förtryckare från förtryckta. De förtryckta grupperna måste därefter skyddas från alla kränkningar och generaliserande fördomar. Mot den förtryckande gruppen kan man – och det är rent av prisvärt ! – generalisera hur mycket som helst och inget hån är för lågt. Ett våld från vänster är inte detsamma som ett våld från höger. Har jag faktiskt läst i Aftonbladet.
Jag tror att denna tankefigur gör debatten om Belinda Olssons feministprogram begripligare. ”Har feminismen gått för långt?” frågar Belinda Olsson och möts av ett rungande nej. Det är ett nej jag instämmer i. Det är inget fel på feminismen. Felet är den tankefigur jag beskrev ovan, som kan drabba vissa feminister, såväl som alla andra. Nämligen den tron att om jag har riktiga grundvärderingar så upphör mitt moraliska ansvar, då helgar ändamålet medlen, då är jag automatiskt god. Eftersom jag tillhör eller solidariserar mig med en förtryckt grupp, så kan jag inte göra fel. Som Mona Masri på ett rörande sätt skrev i DN i veckan (22 jan.). Judar, romer, muslimer och svarta kan aldrig få för många rättigheter. Det finns alltså vissa grupper som är automatiskt goda och som därför måste tillerkännas också rätten att förtrycka.
Har feminismen gått för långt? Nej, den har ännu inte gått tillräckligt långt. Mannen är inte förtryckt, kvinnan är ingen förtryckare. Den som påstår det är bara offer för den vanliga effekten, när man tar ifrån någon hens privilegier, känner hen sig förtryckt. Är det logiskt omöjligt att feminismen går för långt, är det logiskt omöjligt att kvinnan blir förtryckare? Nej, det är fullt logiskt möjligt. Man får inte bli så förblindad av den värld man just nu lever i, att man bortser från att den kunde vara helt annorlunda. Ingen är automatiskt förtryckt eller god.
Det är något fel med denna acceptans av att makt är viktigare än individuell moral. Man lär sig på dagis att ta för sig. Barn uppfostras att det är viktigare att försvara sina rättigheter än att idka självkritik. Man övar makten och självhävdelsen men aldrig hov och självkritik. Livet är en dokusåpa där smarthet och överlevnadsvilja är allt som betyder något.
Och därför känner jag mig ensam med mitt Ibsen-arv. ”Att hålla domedag med sig själv”, den frasen ter sig obegriplig i svensk debatt, ingen förstår relevansen. Jag tror det är det som är grundfelet.
27 jan.14