Visar inlägg från december 2013

Tillbaka till bloggens startsida

Per T.,Marita Adamsson och K.G. Hammar

Per T. Ohlsson artikel i söndags i Sydsvenskan (1 dec.) var ett vemodigt avsked från tidningshuset på Segevång. Tidningen flyttar nämligen. Man kan gott förstå att en flyttning fyller en publicist med vemod och att det väcker nostalgiska minnen. Men det är något konstigt med artikeln. Man får en känsla av att det är Per T. Ohlssons avskedsartikel som skribent men ingenstans står det uttryckligen i texten. Då börjar man fundera. Det kan naturligtvis vara oskicklighet, att artikeln ger intryck av att säga något som den inte säger, men det är inte något man utan vidare misstänker Per T. Ohlsson för. Men även Homeros slumrar, som bekant, ibland.
Varför ger Per T. Ohlsson läsarna intryck av att han skall sluta skriva, om så inte är fallet? Läsarna berörs ju inte så mycket av flytten, även om de förstår att det är vemodigt för journalisterna. Men om Per T. Ohlsson tystnar är det naturligtvis en katastrof. Jag kan tänka mig två förklaringar till artikeln och ingen av dem vill jag tänka.
Den minst förfärliga är att någon omdömeslös makthavare faktiskt funderar på att ge honom respass men att beslut ännu inte är taget. Om så är har jag bara ett råd att ge: Låt bli det! Heidi Avellan är bra men någon Per T. Ohlsson är hon inte. Det är det bara Per T. Ohlsson som har den oerhörda förmånen att vara.
Bohusläningens kulturchef Marita Adamsson är lite bekymrad (2 dec.) över de hårda ord som yttrats i den svensk- norska debatten. Hon gillar nämligen Norge och det gör jag också. Men så farligt har det ju inte varit. Norrmännen har varit balanserade och svenskar är ju av naturen lite överdrivna. ”Somme kjerringer er slike”, som det står hos Asbjönsen och Moe. Och bortsett från grannfejd så är det ju en intressant fråga hur man rättvist skall karaktärisera Fremskrittspartiet. Jag har försökt lyssna på alla och komma fram till en mening, väl inseende att mina kunskaper om norsk inrikespolitik kunde vara större. Riktigt sinistert är det tydligen inte, men en smula värre än andra partier. Mindre illa än Sverigedemokrater och Dansk folkeparti tydligen. Nu kan man ju tycka att det är illa nog att partiet sitter i regeringen. All flirt, också den oskyldigaste, med främlingsfientligheten måste ju beivras. Betonas som skamlig i stället för att tonas ner. Själv har jag ständigt varit på Folkpartiet för dess felslagna språktestförslag, Och Aftenposten angrep nitiskt Höyre just för att det inte blev tillräckligt förskräckt över uttryck som ”smygislamisering”. Vad man accepterar i en viss samtalsmiljö är en annan intressant fråga. Det är något som man skulle vilja veta mer om. Sänd gärna Marita Adamsson till Norge, så kan hon berätta!
Debatten i Kyrkans Tidning fortsätter. Elisabeth Stengård tycker fortfarande att K.G. Hammar är diffus. Men det enda man kan invända är att han inte gör en riktigt klar distinktion mellan tolkning och fritt skapande. Att det finns ett kreativt moment i tolkandet förvandlar det inte till något annat. Och till alla som jämför religion med dikt så vill jag säga att en dikt är något mycket mer bestämt än en bläckplump. Inte heller dikt kan tolkas hur som helst. Men nog skapas den rymd som behövs för våra tolkningar.
Att somliga inte förstår vad K.G. Hammar säger är uppenbart. Det är inte mycket att göra åt. Ingen missunnar ju dem deras insnävade tolkningar. Det är deras missunsamhet mot andra tolkningar, som är problemet. Deras krav på rättning i leden. Man skall dock inte tro att den reaktionära back lashen har allmänt stöd. Det blir som med bråket med Ecce Homo, vågorna slår ett tag och lägger sig sedan. Det finns nog ingen risk för att kristendomen blir alltför intelligent och alltför möjligt att omfattas av tänkande människor. Problemet är att den länge envisats med att vara motsatsen.
Vad skall man säga till dem som säger att kristendomens stora chans att vinna nya anhängare är att vara tydlig? Visst det finns en lockelse i flykten från friheten. Religionen som en refug för de som flyr till auktoritet och underkastelse. Och kanske har 1900-talets marginalisering av de kristna, lett till att kristendomen dragit till sig de hukande och från moderniteten bortvända. Därav stormen nu. Lyckligtvis har detta aldrig var enda anledningen till fromhet. De för vilka religionen är något annat och mer än ett flyktmedel har alltid varit många och blir i vår tid fler.
Vem är kristen? Definitionsfrågor är bara definitionsfrågor. Den som inte får kallas kristen får väl kallas något annat. Själv tycker jag att en rimlig definition av kristen är den som tror på Gud och att Gud blivit människa i Jesus Kristus. Blott detta. Alla andra trosmotsättningar är motsättningar inom kristendomens ram. Ingen av Tryggve Mettingers frågor, som nu aktualiseras av den icke-kristustroende Stefan Andersson i det här numret av Kyrkans Tidning, utesluter enligt min definition att man kan vara kristen och ändå svara nej. Vad de högljudda rösterna kräver är en snävare tolkning av vad som krävs för att vara kristen.
Göran Vikström svarar K.G. Hammar att då är viktigare än nu. Det är dock nu som då är viktigt. Det är här och nu som vi är satta att tolka det förflutna. Om det viktiga är att Gud blev människa så är det riktigt att han var det för tvåtusen år sedan och att han inte är det nu. Men vad hände då? Vad är tidsbundet i vittnesmålen? Vad är den rimligaste tolkningen, vad ger bäst mening?
Men jag misstänker att Göran Vikström i stället resonerar: ”Jag tror därför att tillräckligt mycket av det som berättas är empiriskt sant. Är det inte sant tror jag icke.” Hans förebild är Tomas Tvivlaren. Tomas trodde inte förrän han fått känna. Men Vikström har aldrig fått känna. Därför borde han gå över till humanisterna. Han har ju aldrig fått de empiriska bevis han kräver.
6 dec.13

Birro,Lööv och Yahya Hassan

Samma dag, det vill säga igår, som jag ironiserar lätt över Marcus Birro, blir han utnämnd till Årets förebild 2013 i tidningen Dagen. Man tittar intresserat efter motiveringen och det tycks vara att han i olika sammanhang stått upp för sin kristna tro. Numera är det ganska gott om kristna debattörer i medierna, Ann Heberlein och Maria Küchen t.ex. , som ingalunda sticker under stol med att de är kristna, de är så att säga kända som kristna. Förutom att den världsliga pressen har en handfull kristna ledarskribenter. Men Birros teologiska position är ju lite speciell. Mer som Göran Skytte eller Siewert Öholm eller så.
Stor sak i det. Jag kan tänka mig att många tilltalas av kombinationen dogmatism/moralism och sentimentalitet. Moralismen gäller vanligen andra och sentimentaliteten honom själv. Enligt självbilden är han en tapper man som kämpar med ohyggliga svårigheter, det är synd om Birro. Alltnog, han levererar en blandning av ordning och reda och salvelse och det fyller säkert ett behov. Skribenter väljs numera enligt en representativitetsmall. Det gäller att tillfredsställa en viss målgrupp, som kan känna igen sig och applådera och om andra ropar bu! är det så mycket bättre. En intelligent och nyanserad livshållning är ingalunda så mycket värd medialt som ett i alla lägen igenkännligt varumärke.
Mannen på Östersunds-Posten, Sven-Olof Lööv, som vill skamförklara ”Gud är större” ger sig inte (2 dec.) För att bevisa att han är opartiskt menar han att korstågens kristna slagord ”Gud med oss” med rätta väcker allmän fasa. Tro det? 1916 sjunger i varje fall Ossiannilsson extatiskt i en av våra nationalhymner ”Gud är med oss. Gud är med oss”. Och ”Vår Gud är oss en väldig borg” sjöngs som bekant av de svenska trupperna i trettioåriga kriget och sjungs av tradition fortfarande. Det verkar rätt överdrivet att giftstämpla ett bibelord för att Lööv har sett någonting från Syrien på TV. I synnerhet som det är ett tänkvärt bibelord och, som jag påpekade förra gången, ett mantra som bödlarna och offren i det här fallet har gemensamt. Nåja, jag tror inte vi behöver vara så bekymrade för Lööv. Första gången jag skrev om honom tog jag honom förmodligen på ett allvar som han knappast förtjänar.
I Politiken fortsätter man att diskutera Yahya Hassan. Och det är inga lätta problem. Varför får Yahya Hassan säga saker som den danska islamofoba högern inte får säga. Det är naturligtvis otillfredsställande att lösa det med maktresonemang. Den kritik som kommer underifrån är alltid befogad, den som kommer ovanifrån är förfärlig. Men då hamnar man i ett godtyckligt identitetstänkande. Sagt av en vit man är det fel, sagt av en svart man är det rätt. Alltså gällande påståenden med samma sakinnehåll.
Själv har jag ofta tjatat om hur komplicerat det blir när man inser att dagens rasism är kulturell och inte rasbiologisk. För man måste ju kunna kritisera kulturer och religioner. När blir kulturkritiken och religionskritiken så fördomsfull, generaliserande och föraktfull att den måste beskrivas som rasism?
Och där måste man bedöma den danska högerpopulisten och Yahya Hassan på samma sätt.
Själv är jag präglad av världen före 68. Minns hädelseanklagelserna och den sexuella frigörelsen och ”vi måste värna om de kristna värdena”. Det är en hemsk värld när man inte får göra uppror mot förtryckande konventioner. Jag ser ingen grund till att döma ut hela kulturer och jag tror att varje religion har potential för att demokratiseras och sekulariseras. Den historiska erfarenheten visar detta. Yttrandefriheten måste gälla för alla och upprorets möjligheter måste vara öppna för envar. Men varje kritik, kritik oberoende av ursprung, kan kritiseras om den ter sig fördomsfull och alltför generaliserande.
Allt som sägs i upprorets namn behöver inte vara sant och man behöver inte applådera samma sak som de fördomsfulla.
5 dec.13

Debattens paradoxer

Debatten har sina paradoxer. I förra veckan trodde Marcus Birro i Expressen att han var en juste feminist bara för att han är moralkonservativ. Så någon effekt har hetsen mot porr och prostitution haft, och det är ju lite kul. I övrigt ägnade sig Birro åt det vanliga grabbgnället. Feminister är aggressiva och generaliserar om män, vilket gör att också justa typer som Birro drabbas. Nu är helig vrede något positivt och den finns hos alla som verkligen brinner. Och feministerna är inte aggressivare eller mer generaliserande än alla andra som har en åsikt. Så långt är Birro ointressant. Det jag tycker är kul är att kopplingen mellan feminism och moralkonservatism numera är så stark att de moralkonservativa tror sig vara feminister. Men en och annan pastor från den kristna högern får feministerna tydligen ta med sig på triumfvagnen. De väger inte tillräckligt tungt för att vara en belastning.
En tråkigare paradox är näthatet mot Antje Jackelén, som Dagen skrev om i går. Elisabeth Sandlund hade en klok ledare. Näthatet får aldrig förstumma den teologiska debatten, då har man låtit hatet segra. Rätt så. Låt oss alla – oberoende av teologisk hållning – fördöma det lömska och ofta anonyma näthatet. Och sedan fortsätta vår viktiga debatt som om ingenting hänt.
Jag misstänker att hatet inte uppstår ur en teologisk hållning utan ur islamofobi och främlingshat. Nu kan man utnyttja den teologiska debatten för att komma åt islam. Dagen har ju alltid föredömligt markerat mot detta hat. Men nu ser hatarna chansen. Även Anders Behring Breivik klädde ut sig till korsriddare, fast det inte fanns mycket religion hos den mannen. ”Gud är större” är lika belastat som ”Arbeit macht frei” skrev, som bekant, en omdömeslös ledarskribent på Östersunds Posten. Det skriver han om ett bibelcitat. Det är nog inte de verkligt kristna som är problemet.
Och i Politiken i går jublade Flemming Rose. Ni vet Jyllands - Postens gamle kulturredatör som publicerade Muhammed-karikatyrerna. Det som hänt är att en ung muslimsk poet, Yahya Hassan, i en diktsamling gjort uppror mot sin hemmiljö. Det har blivit en förintande kritik av den islamska miljöns moral- och kulturkonservatism. För detta har han blivit överfallen och misshandlad. Och med rätta har han fått stöd av de danska kulturradikalerna. Flemming Rose gläder sig över denna uppbrytning av positionerna hos Politiken-flygeln. Äntligen det stöd för yttrandefriheten, som han själv förvägrades av dessa kulturradikaler.
Yttrandefriheten måste alltid försvaras. Däremot kan alla yttranden kritiseras. Varför yttrandefriheten, individens frihet, är så central, inte helt lätt att förklara för dem som tänker kollektivt och paternalistiskt. Jag funderade på det redan under Rushdie-affären. ”Varför förbjuder man inte Rushdie att tala fritt, om man inte helt ställer sig bakom vad han säger? Varför tillåter man att vi förolämpas? Är det likgiltighet eller illvilja?” Det var när jag insåg detta pedagogiska problem som jag insåg vikten att hålla våra principer fria från minsta spår av etnocentrism. Du kan, käre läsare, lätt se kopplingarna till mina ställningstaganden beträffande klädedräkt och hälsningsseder.
Och det är skillnad att angripa auktoritär och förtryckande kultur- och moralkonservatism, föräldraauktoritet och kvinnoförtryck. Och att bara håna någons heligheter för att det roar en. Också sådant skall ha sin frihet. Men det ser mest ut som meningslöst översitteri. Och tycks stryka medhårs fler fördomar än det angriper.
4 dec.13

Dan Joesfsson och Margit Norell

Hög tid att yttra mig om Thomas Quick-fallet. Efter att ha tagit del av Dan Josefssons dokumentär. Saken har många aspekter. Vi kan ju börja med den juridiska och upprördheten mot Göran Lambertz.

För en lekman kan det tyckas naturligt att en människas erkännande väger tungt. Men man tycks räkna med att människor erkänner av de mest dunkla skäl. Ett erkännande väger alltså inte så tungt juridiskt, om jag förstått saken rätt. Till juristernas försvar kan väl sägas att Thomas Quick hade en lämplig gärningsmannaprofil. Han var tidigare straffad och hade begått handlingar av relevant typ.

Inte heller är det rimligt att beskylla juristerna för att vara manipulerade av en psykologsekt. Eftersom de inte är psykologer själva får de ju lita på sina experter. Att de frångick sina metoder vid vallningarna på brottsplatsen är inte heller konstigt. Experterna säger: Era ortodoxa metoder fungerar inte i det här fallet. Vi, som känner till hur människor fungerar psykologiskt, vet att den vägen får man inte fram något. Med en annan metod kan vi få fram bevismaterial, medan er metod måste leda till att ingenting hittas.

Vad man här begär är att juristerna skall inse att det psykologerna säger är så konstigt, att även en lekman bör ana att de är dåliga vetenskapsmän. Men det är mycket som vetenskapen säger, som intuitivt verkar konstigt. Är det verkligen bra att lekmän på dessa grunder ifrågasätter experter?

Kvarstår alltså att man inte hittat tillräckligt med konkret bevismaterial. Lambertz säger att det finns ett 50-tal indikationer på att Quick talade sanning. Verkligheten är alltid mångtydig, men det material som Lambertz åberopar ter sig skäligen tunt. Vilket väl också lett till att Quick blivit frikänd. Mycket mer talar för hans oskuld än för hans skuld.

Rättegångarna var alltså ett misstag och det är en pipa snus om man vill använda ordet rättsskandal. Något talade ändå för rimligheten av att Quick var skyldig.

Psykologisekten sedan. Och de vetenskapliga misstagen. Tja, det hela vittnar väl om att det är svårt att säga något bestämt om människans psykologi. Går det att tränga bort en traumatisk upplevelse? Dokumentären viftar med en expert som menar att det inte gör det. Intuitivt tycker man att hon har rätt. Det förefaller rimligare att skrämmande händelser är svåra att glömma, snarare än att de skulle vara svåra att komma ihåg. Men vad vet man? Människors förmåga att inte se vad de inte vill se tycks i varje fall enorm. Att en människa kan suggereras till vad som helst, tror jag utan vidare på. Så varför inte också att suggereras att minnas det man inte minns.

Intressant tyckte jag var Etienne Glasers försvar för Margit Norell (DN 28.11, Dan Josefsson svarar idag). Som är den chefideolog som Dan Josefsson finner bakom den psykologiska behandlingen av Thomas Quick. Glaser har bara gott att säga om Margit Norell och förmodligen har han rätt. Han frågar efter Dan Josefssons motiv att göra terapeuten Margit Norell ansvarig för allt som hände? Motivet ligger i sakens natur. Man söker tills man kommit fram till den yttersta orsaken, roten till det onda. Risken är då bara att man bortser från ansvaret hos varje länk i kedjan. Roten till det onda behöver inte nödvändigtvis ha det största ansvaret. Att ha ett för stort inflytande är inte i sig något som en människa kan anklagas för. Mera direkt inblandade i rättsprocessen tycks mig ha ett större ansvar. Thomas Quick själv förefaller mig ha ett betydande ansvar.

Här tänker man osökt på den klassiska skämtteckningen. Den ena försöksråttan säger till den andra: ”Ha, ha, nu har jag betingat psykologen. Varje gång jag drar i spaken lägger han fram ost till mig!” Favorithypoteser kan göra vetenskapsmän lättmanipulerade.

Dan Josefsson bekräftar idag vad jag på denna punkt säger. Kvar står hans tro på att man i psykologin tvärsäkert kan skilja mellan det som är vetenskapligt och ovetenskapligt. I det fallet är han bara en tvärsäker journalist. Han sällar sig till samma skara som Yrsa Stenius. Han är bara tvärsäker åt andra hållet.

Detta är väl vad som kan sägas. Sine ira et studio. Utan vare sig illvilja eller välvilja åt något håll.

3 dec.13

Mest om evigheten

Att blogga är att välja. Just nu trängs debatterna. Jag längtar efter att säga ett ord i Thomas Quick-debatten. Vem manipulerade vem, psykologerna Quick eller Ouick psykologerna? Att någon som erkänner döms tycks mig intuitivt inte så konstigt. Men det kan naturligtvis ändå vara en rättsskandal. Och fanns det en psykologsekt bakom Quick-domarna? En psykolog som är empatisk och varm och har stor psykologiskt intuition får naturligtvis inflytande genom detta. Men är hon dessutom är besatt en vetenskaplig hypotes som råkar vara felaktig blir hennes inflytande förödande. Råkar vara, eftersom den inte är uppenbart galen, att minnen kan väckas ser vi redan hos Proust. Människors förmåga att borttränga det uppenbara ser jag varje dag i kulturdebatten. Margit Norell var förmodligen en god människa. Därav hennes ödesdigra inflytande.
Och jag skulle vilja klämma åt Carl Rudbeck i Sydsvenskan (29 nov.) som visat sig vara småkonservativ. Hans påpekar att John F. Kennedys ”Fråga inte vad ditt land kan göra för dig, fråga vad du kan göra för ditt land” är statskramande. Så långt har han rätt. Ändå låter det bra, tycks han mena. Kanske kan man tillämpa det på familjen i stället, menar den småkonservative Rudbeck. Medan vi liberaler alltid turnerat det: Fråga inte vad medmänniskan kan göra för dig, fråga vad du kan göra för medmänniskan. Det är sådant som skiljer frihetliga humanister från privategoistiska småkonservativa. Var mer upphöjd, Rudbeck!
Men jag håller mig till evigheten. I senaste Kyrkans Tidning svarar K.G. Hammar. Och en biskop Söderberg har en mycket tänkvärd artikel. Låt inte de som påstår att Svenska Kyrkan lämnat Kristus bestämma kyrkans självbild, manar han. Precis, biskopsdebatten var en debatt som byggde på missförstånd. Det är inte en kyrka i fritt fall där man slutat tro på Gud och Jesus. Men hur skall man förklara det motsättningar som finns?
Den kristna traditionen är något som växer och utvecklas. I mycket är det en bibeltolkningstradition, en alltmer fördjupad och problematiserad bibeltolkning. Liksom vetenskapen kan kristendomen förstås på olika nivåer. Populärvetenskap är en förenklad bild, men på sitt sätt sann. Därför finns det inget skäl att förakta vare sig populärvetenskap eller en äldre tids vetenskapssyn. Mycket i den moderna vetenskapen är så komplicerat att vi har svårt att förstå den. Einsteins relativitetsteori t.ex. Till vardags klarar vi oss genom att tänka i enlighet med en föråldrad vetenskap. Vad vi nu ser i svensk kristenhet är människor som ropar på förenkling och ett fasthållande vid urvuxna bilder. Tror du inte på jungfrufödsel och att Jesus gick på vattnet och att det är ett empiriskt faktum att han uppstod från de döda, så faller allt. Om inte Bibeln är sann finns det ingen anledning att tro på kristendomen. Man skall läsa Bibeln, bli övertygad om dess sanning och sedan tro.
Kristendomen skall vara lika enkel som ateismen. Det är traditionalisternas mantra. Men om verkligheten är enkel är det ateisterna som har rätt. Kristendomens enda chans är att det är en smula mer komplicerat.
Och bibeln är naturligtvis en text. Som måste tolkas. Och denna text är i sin tur skriven av människor för tvåtusen år sedan som i sin tur tolkade vad de upplevt. Och det finns ingen blank tolkare. Problemet när man läser Bibeln att att man kommer till den med vår tids humana och demokratiska värderingar, som man läser in i texten. Och ett större problem är att man kommer med den förförståelse man har i den kristna traditionen. Treenigheten finns inte i Bibeln och idén om Jesu gudom är bara en möjlig, men inte en nödvändig, tolkning. I varje fall om man bortser från Paulus, som inte är Gud utan början till den kristna traditionen. Bilden av Jesus är också motsägelsefull om man tänker det som en karaktärsstudie.
En del av dessa insikter präglar K.G. Hammars inlägg och förklarar hans uttryck att Jesus är en tankekonstruktion. När sanningen är svåråtkomlig har vi att välja tolkning.
Det finns ett kristet cirkelresonemang. Kristendomen är sann därför att Bibeln är sann. Bibeln är sann därför att kristendomen är sann. Traditionalisterna löser cirkeln genom att förutsätta kristendomens sanning. När man väl bestämt sig för den, visar bibeln mera i detalj vad man måste tro.
Det är inte konflikten med traditionalister/fundamentalister som är det viktiga. Utan konflikten med de med kristendomen konkurrerande tankesystemen. Och då gäller det inte att tillfredsställa de ateister som menar att är man same så skall man ha renar och är man kristen så skall man vara traditionalist. Utan att handskas med de teologiska problem som finns.
Och jag tycker inte man behöver vara så rädd för försanthållande. Betonar man tilliten så förutsätter det någon/något att ha tillit till. Det är visserligen lutherskt att betona tilliten, som för Luther var förtröstan på Guds nåd. Ateisterna fann han ointressanta, kravet på tro gällde inte dem. Men idag är de intressanta och kräver teologisk reflektion.
Visst finns det kristna fundament men knappast några eviga dogmer. Kyrkans Tidning krävde i stridens hette en bekännelsekommission som skulle sätta någon gräns för relativismen. ”Tror du inte detta och detta så är du inte kristen”. Men tänkande behöver inte låsas ytterligare. Vad som i stället krävs nu är kreativitet och nytänkande.

Nyare inlägg