Visar inlägg från december 2013

Tillbaka till bloggens startsida

Quick, Birro och Lööv

Låt mig göra en liten fredaglig uppföljning av mina ämnen. I tisdags grälade Dan Josefsson med Yrsa Stenius i DN (10 dec.) om bortträngda minnen. Det är lika ovetenskapligt som Sicentologi och Hare Krishna, menar Josefsson. Jag skulle vara glad om journalister inte uttalade sig så tvärsäkert i vetenskapsteoretiska frågor. Psykoanalysen i sig är ju vetenskapligt omstridd, jag vill minnas att Skinner använde ordet ”mentalism” om alla psykologier som sysslade med det mänskliga medvetandet. Här finns ju mängder med svåra frågor, hur skiljer sig bortträngning från glömska och glömska från en förmåga att inte se det man inte vill se. Både glömska och den formen av blindhet har vi vardaglig erfarenhet av. Exakt vad är det man inte kan glömma och exakt vad är det som händer när man minns? Dessa frågor bara för att väcka insikt om frågornas komplexitet. Vad är det man har vetenskapligt bevisat? Och hur stor insikt kan man begära av lekmän? Inte bara kunskap om vad som just nu anses vetenskapligt hållbart utan också förmåga att på egen hand genomskåda det som är vetenskapligt ohållbart. När jag läste ett betyg i praktisk filosofi läste jag tillsammans med jurister och jag har nog en känsla av att man inte skall begära för mycket av dem.
Tidningen Dagen (27 nov.) tog på ett förtjänstfullt sätt upp det kristna hatet. Jag minns att jag skrev redan i Lundagård att: ”Det är ett martyrium att vara kristen, eftersom de kristna är så elaka mot varandra”. Nu gäller tendensen att bli föraktfull och hatisk mot meningsmotståndare inte bara kristna utan det är något att tänka på för envar. Men det jag uppskattade hos Dagen var att man exemplifierade med det hat som kom från kristna traditionalister. Det var att exemplifiera med bjälken i sitt eget öga hellre än grandet i nästans. Det är bättre att moralisera över sig själv än att moralisera över andra.
Men i tisdags släppte man fram förebilden Birro (10 dec.) som aldrig har tyckt synd om någon annan än sig själv. Man kan tycka att det blev något av en antiklimax. Det blir en stund av uppvisning i självförhärligande och lättkränkthet. Till och med bakåtsträvare har man kallat oss och sett oss som en sorts Fanny och Alexander-präster. När vi i själva verket har det goda samvetets frid. Som utesluter självkritik och ger oss rätt att rasa mot flummigheten.
Nå, hur är det med att beskylla någon för att vara en Fanny och Alexander-präst, som dukar Bibeln i skallen på folk. Högst förfärligt kanhända, men mycket långt från mer kvalificerat näthat. Och är det mera kränkande än att kalla sina meningsmotståndare tomma och flummiga? Knappast, den stora skillnaden är väl att det ena drabbar Birro, det andra är hans egna ord. Vi får också tro på Birro när han säger att han är förhånad, smädad och förföljd. Men man hade gärna sett direkta citat. Uppenbarligen tål han mindre än han anser att hans meningsmotståndare skall tåla. Stackars Dagen som ville så väl med bjälken och grandet!
Till sist ser jag att Sven-Olov Lööv i Östersunds-Posten (5 dec.) frågar sig vad uttrycket ”Gud är större” egentligen betyder. Större än vad kan man fråga sig. Jag skall berätta en hemlighet för Lööv: Det smarta är att först tolka, sedan angripa. Gud är nog större än alla våra föreställningar om honom men också större än människan i vishet och godhet. Han skulle t.ex. aldrig ha angripit först och tolkat sedan. Men han är större än så. Stor stor nog att överse med ledarskribenter på Östersunds - Posten.
13 dec. 13

Hat och SD

Malin Ullgren skrev i DN i går (11 dec.) ett försvar för Timbuktus kampsång ”Svarta duvor & vissna liljor”. Varför blir man så upprörd över tårtningar och hårda antirasistiska sånger när man inte alls blir så upprörd över rasismen. ”Skräcken för att vara en del an den SD – föraktade eliten har blivit så massiv att en tårta kastad på Jimmie Åkesson är värre än SD-rasismen som sådan.”, tror Malin Ullgren. Nej, det är det säkert ingen som tycker. Varken sånger eller tårtor är värre än järnrör, näthat och rasism. Men varför reagerar man så hårt mot tårtningar och sånger som leker med våldsmetaforer? Och varför är det värre när det drabbar SD än när det drabbar oss andra? Därför att fascismen, aldrig, aldrig, aldrig, får bekämpas med fascistiska metoder. Vi står för något annat, nämligen. De skall aldrig kunna säga: ”Titta ni är ju likadana. Så var det med er fina människosyn. Ni vill ut på gatorna och slåss med järnrör, precis som vi. ” Är det effektivt att var så fin i kanten? Jag vet inte, men så mycket moralisk elit måste man våga vara.
Susanna Birgersson gör samma dag i samma tidning en intressant analys. Torbjörn Tännsjö har visat på motsägelsefulla drag i SD:s ideologi. Det är dels genuint moralkonservativa idéer och dels de som funnit att kvinnofrigörelse och homosexuellas rättigheter kan användas mot främlingen. Någon kommer kanske ihåg mina resonemang om den konservativa reträtten. Det ligger i konservatismen natur att följa med sin tid - men en bra bit efter. När något varit accepterat länge är det moget att införlivas med konservatismen. Endast den reaktionäre vill tillbaka, den konservative nöjer sig med att släpa efter i utvecklingen. SD:s inre motsättningar består alltså i en samling nationalister som inte är eniga om hur mycket man skall acceptera av reträtten. Hur modernt bör det Sverige vara, som det gäller att försvara?
Det gemensamma är alltså främlingsfientligheten. Hur kan man leva med dessa logiska oförenligheter? Jag tror det beror på främlingsfientlighetens känslomässiga natur. Den kommer ur primitiva känslor som rädsla, avund och den aggression som är svaret på rädslan. Världen är full av obestämda hot och dessa hot söker sitt ansikte. Där finns de kriminella och där finns de mörka främlingarna. Kanske är det samma personer? Den mörke främlingen, med tankar som jag inte förstår, planerar säkert något ont mot mig, men jag låter inte lura mig. Varför fjäskas det för dem, varför är det inte synd om mig? Jag kunde ha det bättre om inte alla andra, som inte förtjänar att ha det bra, hade det bra. Var finns en lämplig hatgrupp som jag kan känna igen utan att behöva analysera? Något som jag klarar av att hata på egen hand utan hjälp av intellektuella ledare. Jag känner ju igen dem när jag ser dem.
Så fungerar reptilhjärnan. Allt annat är bara något mer intellektuella varelsers överbyggnader. Vem förundras över att SD växer?
12 dec.

Om nattvarden

Jag försöker undvika att tänka på min blogg. Jag vet ju ingenting om nätvärlden. Ingenting om läsarfrekvens, delningar eller gillanden. Någon gång borde jag kanske tänka på läsarna. Att min upptagenhet med vissa ämnen, religion i synnerhet, gör mig till en främling för många. Jag tror visserligen att religion är det nya svarta, svartrockar hette det ju förr i tiden, vilket betydde något annat än utövare av svart och farlig rockmusik. Och eftersom jag här korsklipper (lätt märket till den oväntade kristna anspelningen) mellan gammalt och nytt språkbruk är det väl bäst att tala om för de gamla människorna att ”det nya svarta” , betyder något som blivit trendigt i kultursvängen. Nå, även om det skulle vara så, är det många som inte märkt det eller vill bry sig.
Men många kanske snarare undviker mig av stilistiska skäl eller för att jag har vämjeliga värderingar. Stor sak i det. Det ligger en stor frihet i att inte behöva besvära den som inte vill lyssna.
Mången har gått till sin första nattvard med ett flin på läpparna. Själv var jag dödligt allvarlig ty jag var en mycket religiös ateist redan på den tiden. Min existentiella allvar kunde inte ha varit större. Om Gud inte finns är det förfärligt det jag nu gör, ett hyckleri utan like, ett ovärdigt narrspel och om Gud finns är det ännu värre. Jag kunde inte skylla ifrån mig på mina föräldrar, ty ingen människa bör låta sig tvingas. Det är en händelse jag aldrig kommer över. Det står ett skimmer av tragisk ohjälplighet över det, hur jag sedan än har försökt bearbeta det. Kanske liknar det problematiken hos människor som sitter fast i en destruktiv gudsbild, som de bär med sig från barndomen. Det är så svårt att revidera en djupt inpräglad gudsbild att gudsförnekelse ofta ter sig som den enda psykologiskt rimliga lösningen. Men vad kan trösta mig? Mitt svek skadade ingen medmänniska. Vad gör man åt ett alltför stort existentiellt allvar?
Vad är nattvarden? Bröd och vin förvandlas till Jesu lekamen och blod. Det är den katolska och lutheranska nattvardssynen, calvinisterna har en annan syn. Vad betyder förvandlingen? Det ger en intressant belysning åt den troshållning som menar att försanthållandet av vissa empiriska fakta i det förflutna är en nödvändigt förutsättning för tro. Man kan visserligen inte bevisa att det är empiriskt sant att Jesus uppstod från de döda, men man skulle ha kunnat bevisa det om man varit där. Detta har hänt i vår vanliga jordiska dimension på samma sätt som det är sant att Lars Westerberg nu sitter framför sin dator. Och är det inte empiriskt sant så är vår tro meningslös.
Men hur går det då med nattvarden? Det är lätt att undersöka empiriskt om det faktiskt blir kött och blod. Vad är en rimligare lösning än att säga det blir faktiskt kött och blod men det är ingen sanning som låter sig undersökas med vanliga vetenskapliga metoder. Det är ett mysterium. Något mycket påtagligare än de calvinistiska symbolerna. Men empiriskt? Det kan det ju knappast vara.
En vanlig ateistisk kritik mot nattvarden är att den är en form av kanibalism. Den tanken har aldrig stört mig. Jag tycker att den uttrycker en delaktighet, en fysiskt påtaglig samhörighet med guden. Det är en så stark kristen tanke detta, tanken på delaktighet. Gud och Guds barn och Guds barns delaktighet med varandra. Det tänker jag alltid när jag ser människor gå till nattvarden.
11 dec.13

Konformism och skola

I gårdagens tidningsskörd fäste jag mig vid något Maciej Zaremba i DN skrev om den svenska konformismen. Han gör det en passant i en också i övrigt intressant artikel om skolan.
Men låt oss först fundera på detta med den svenska konformismen. Konformism går i viss mening aldrig att undvika, några idéer måste ju vara förhärskande, mer allmänt omfattade än andra. Men det märkliga är den enorma indignationen mot den som avviker. Det upplevs tydligen som en förolämpning att någon tycker annorlunda. Det där skulle kunna leda till en förkvävande debattystnad. Men det gör det inte. De som med all sitt hjärta och all sitt förstånd har fattat koden ser alltid till att tillämpa den mer nitiskt och konsekvent än andra. Meningsmotståndarna kan man kanske tysta men meningsfränderna kan angripas för bristande renlärighet. Först enhet, sedan ortodoxi. Makten tillhör de renläriga.
Och verkligheten underkastas idéerna. Har man fått tag i ett bra exempel på idéernas sanning, så kan det inte förhålla sig annorlunda. Om två läkare har styckmördat en prostituerad så säger det mycket om klassamhälle och könsförtryck. Alltså är det naturligtvis just det som har skett. Och om någon tvivlar på det, så undrar man ju vad hen har för motiv? Vill förstås förneka att det förekommer klass- och könsförtryck, varför skulle hen annars tro något så avvikande? Den sekterismen gör det svårt att ha en egen mening. Att pröva fördomsfritt i medvetande om att ett enstaka fall inte behöver följa några ideologiska mallar.
Just nu ser vi det i hetsen mot Göran Lambertz. Han anses inte riktigt klok. Vi har ju alla sett rättsskandalen skildras i en skakande TV-dokumentär och hur polisen manipulerats av ett ovetenskapligt psykologteam med en identifierbar sektledare. Det enda som Lamertz hävdar är ju att man dömde en person som erkände en massa mord och att det fanns en del som tydde på att han var skyldig. Att Lambertz lägger större vikt vid detta bevismaterial än de flesta av oss finner rimligt gör honom ju inte till ärelös person. Rättspsykologernas och Thomas Quicks skuld är ett kapitel för sig. Men för en fullständigare redogörelse se min blogg den 3 december.
Detta om svensk konformism. Huvudproblemet är att den alltid slår över i fanatism och sekterism. De mest besynnerliga saker kan sägas bara de ligger i tendensens riktning. Sverige lyckas alltså hela tiden med konstrycket att vara extremkonformistiskt.
Men något om skolan också. Zaremba säger att det kommer an på lärarna. Johan Hakelius i Aftonbladet i går menar dock att man alltid får räkna med att de mediokra lärarna är i majoritet. De är i stället skärpta kunskapskrav det kommer an på. Medan Aftonbladet i en ledare menar att det handlar om det fria skolvalet. Om eliten ger sig av till elitskolorna så sjunker standarden i de vanliga skolorna. Men det är ju ett faktum att också elitens prestationer sjunker och det hänger samman med skolans kommersialisering.
Ty gäller det att konkurrera om eleverna så är förstås höga betyg för måttliga prestationer, det bästa man kan erbjuda. Plus naturligtvis en hel del lek på programmet. Nå, enligt marknadens lagar så borde den försäljare som erbjuder en dålig vara inte klara sig. Men det gör ju ingenting om eleverna fördummas, om omgivningen fördummas ännu mer. Relativt sett växer ändå klyftorna. Det är bara internationellt som det visar sig och det är det det har gjort nu.
Mot Hakelius kan man invända att det gäller ju inte att få fram superlärare utan lärare som är tillräckligt bra. Men det som talar för Hakelius är att läggning och personlighet hos lärare alltid väger tyngre än kunskaper och pedagogisk träning. Vi har alla erfarenhet av högt meriterade men misslyckade lärare och lysande outbildade vikarier. Men jag kan ändå se stora poänger i det Zaremba säger. Och själv tror jag mer på kunskaper än den lilla pedagogiska träning som lärarhögskolorna ger. Man lär sig i stället med åren och kontrollerande rektorer – som Zaremba föreslår - är enbart fåniga. Men vad gör man åt lärarnas bristande kunskaper? För att det alls skall vara någon mening med att kunna lära ut måste man ha något att lära ut. Och man måste ha kunskapens trygghet och överblick.
Det kan se ut som en ond cirkel. Man går i en dålig skola. På grund av detta får man en dålig universitetsutbildning och blir en okunnig lärare. Som gammal överliggare har jag bara ett råd: ”Låt människor studera längre!” Fast det kostar mer. Det är en illusion att man skulle kunna gå tillbaka till gamla tiders fria studier. Men en längre utbildningstid är ingen utopi. Detta tror jag kan vara en medel att förvandla en ond cirkel till en god cirkel. Kunnigare lärare ger en bättre skola vilket i sin tur kommer att göra framtidens lärare ännu bättre. Och höj lönerna för lärare i naturvetenskapliga ämnen så att läraryrket blir ett alternativ för begåvade naturvetare.
10 dec.13

Barndomstrauma?

Jag låg två gånger på sjukhus som barn. Första gången, då jag öronopererades, en månad, när jag var tre år gammal, eller två, berättades det ibland. Andra gången vid fem års ålder i fjorton dagar. Den första sjukhusvistelsen minns jag inte alls, den senare glasklart. Jag tror att jag möjligen var sex eftersom jag minns den så bra. Och vet att språkbruket i min familj är att räkna efter födelsedagar inte efter kalenderår. Det kan alltså ha varit tidigare på den sommaren då jag fyllde sex. Att det var sommar eller åtminstone vår, minns jag.
Jag har naturligtvis alltid varit intresserad av den psykologiska roll detta spelat i mitt liv. Jag vet inte vad psykologerna säger om tidiga traumatiska upplevelser eller hur väl underbyggda deras hypoteser är. Thomas Quick-fallet har ju aktualiserat frågeställningen. Jag har haft föreställningen att ju tidigare än upplevelse är, desto djupare går den. Men kanske stämmer i stället intuitionen att det är först när man begriper vad som sker, som det blir verkligt hemskt. När man förstår, men ännu inte har medel att handskas med det. Dock måste man minnas för att kunna bearbeta. Man kan alltså inte få fram i minnet tidiga händelser. Spelar de ändå en roll eller bör man resonera: ”det man inte minns är verkligen borta”?
Jag minns att man vid den senare sjukhusvistelsen berömde mig för mitt förbättrade beteende. Vid det första tillfället hade jag nämligen spytt när man kom in med maten. Detta tyckte jag mig då minnas, men mindes jag verkligen? Eller framkallade berättelsen en fantasibild? Jag tycker mig visserligen minnas själva operationen, men där är jag också osäker. Det kan vara att jag i efterhand föreställt mig en operation. Det kan vara så att ett fragment av ett minne har fastnat vid själva förståelsen av ordet.
Vare därmed hur som helst. Det intressanta är att den senare sjukhusvistelsen är ett trauma i sig men möjligen också en upprepning av ett trauma. Det är väl troligt att ett moment av skräck och obehag från förra gången fanns kvar hos sexåringen. Jag minns att jag grät och släpades bort av sjukhuspersonal och att man la mig i en spjälsäng som jag inte kunde ta mig ur. Jag vrålade och skakade galler, obestämt hur länge. Och jag minns att jag blev så trött att jag somnade, utmattad av så häftiga sinnesrörelser. Men jag tänker nu att sömnen också kan ha varit en alternativ flyktväg från en outhärdlig verklighet.
När jag vaknade fann jag mig i mitt öde. Jag har många gånger tänkt att här grundlades uppgivenheten som livshållning. Det tjänar ingenting till hur mycket du vill, det blir som det blir i alla fall. Men det är ju så mycket annat som påverkat mitt liv. Jag var sex år yngre av mina inbördes jämngamla syskon. Jag blev mycket överbeskyddad. Jag har tänkt att denna upplevelse av min förtvivlan var mycket svår för min mamma. För föräldrar är det skonsammare att lämna ett litet barn, som ingenting begriper, än att lämna ett barn som förstår vad som sker och tydligt ger uttryck för sin paniska skräck. Oavsett om barnet kanhända skadas mer av det förra. Ett barn som man tvingats svika så, kan i fortsättningen inte nog kompenseras. Så kommer också min fortsatta barndom att gå i den inlärda hjälplöshetens tecken. Och hotet om förnyade sjukhusvistelser blir kvar till trettonårsåldern.
För den som tror att min skildring är överdriven kan jag berätta att när min mamma kom för att hämta hem mig mötte jag på vägen ut ett annat barn som gråtande släpades i väg. Det gjorde ett starkt intryck på mig och blev en bild av livet. Idag jag, i morgon du.
När jag var åtta år skulle jag på nytt läggas in på sjukhus men mamma övertalade dem att låta bli. I stället skulle jag två gånger i veckan besöka sjukstugan, i den lilla stad, där jag bodde, och få sprutor. Det minns jag som något obehagligt, men ingalunda traumatiskt. En förnyad sjukhusvistelse hade jag upplevt som en katastrof.
Det är lätt att skylla ifrån sig. I vilken mån är jag ansvarig för den blandning av feghet, bekvämlighet och livsskräck som kännetecknar mitt liv. Ordet trauma kan tyckas överdrivet och jag har använt det i brist på bättre. Man kan lugnt säga att jag anpassade mig till sjukhusrutinerna. Här fanns de dagliga sprutorna, matrutinerna och efter maten hämtade små flickor fram byggklossar till mig, så att jag kunde leka. Flickorna var i treårsåldern och fann det uppenbarligen kul att ha denna uppgift. Själv var jag ju sängliggande, de kunde tydligen gå uppe. Jag minns ingen stark hemlängtan eller stark förtvivlan. Jag höll disciplinerat tillbaka alla känslor, det gällde att uthärda. Hur ofta har inte mitt liv handlat om att tiden skall gå, en längtan efter att det skall vara över. Livet är ett problem och inte en möjlighet. När jag ser på mina syskon präglas de av ängslan, inte av uppgivenhet. Det ger en alternativ förklaring till min uppgivenhet. Uppgivenheten som livshållning för att slippa ängsligheten som livshållning.
9 dec.13

Äldre inlägg

Nyare inlägg