Lars Westerbergs Blogg

Det mörknar alltmer och det regnar. Det lackar mot jul. Och jag vill ifrågasätta julens kristna budskap.
Den här hösten har jag med liv och lust deltagit i religionsdebatten. Jag skriver om annat också men mest om detta. När jag följer debatten i de kristna tidningarna, Kyrkans Tidning, Dagen, har jag starkt känt att jag är en utomstående. Jag försvarar inte något inifrån. Jag ser på något utifrån.
Det är en gammal tanke hos mig att kristendomen inte i första hand bör förknippas med julen utan med påsken. Men hur är det omvänt, bör julen i första hand förknippas med kristendomen? Bör man, som det enda verkligt viktiga, betänka julens kristna budskap? Och vilket skulle det vara?
Julen har i västerlandet firats till minne av Jesu födelse sedan kristendomen blev romersk statsreligion. Men föddes Jesus faktiskt vid juletid? Det är det ingen som vet och man har inget skäl att anta det. Däremot är hans död verkligen förlagd till den judiska påsken.
Det finns en nordisk midvinterdepression som gränsar till galenskap. Den har ingenting med traditioner att göra. Men allehanda besvärjelser ligger nära till hands. Såsom dryckenskap och vilda sånger. En liten tid vi leva här, med mycket möda och stort besvär.
Men julens budskap, vad är det? Vad betyder det att barnet föds? En påminnelse om ett hopp? Inkarnationen har för alltid förändrat något. Ett nyfött barn, som innebär en stor förändring. Vår situation är inte förtvivlad därför att Gud har blivit människa.
Är det detta vi tänker på, när vi tänker på julens budskap? På Karl-Bertil Jonsson och Dickens ”En julsaga”? Nej, vi tänker på altruism, på gåvor och generositet. Plötsligt har Sankt Nikolas tagit över. Att rätt förstå julens budskap är att inte fixeras vid julklapparnas ömsesidighet. Utan att inse att det är saligare att giva än att taga. Det handlar om att leva upp till en generositet. Så brukar julens budskap utläggas.
Det är ett dåligt budskap eftersom altruism aldrig handlar om saligheten av att ge. Altruism är mera en livshållning, att alltid finnas till hands för medmänniskan, när man behövs. Den generositet som söker sitt, har vi anledning att misstro. Om altruism är kristendomens moraliska konsekvens ligger det något väldigt egendomligt i att förlägga den till julen. Jag förmodar att den gode kristne varje dag kämpar för att räcka till i kärlek. Och de gör vi andra också. Och vi misslyckas alla.
Så det är mera hoppet, som jag tycker är julens kristna budskap. Det är inte något enkelt hopp eftersom det går genom Golgata. Och ingen Sankt Nikolas skulle kunna gestalta det.
Så står vi där med barnet. Vad är sentimentalare än ett barn i en krubba? Det fyller alla behov av gullighet. Det är som att titta på kungahuset i TV. Det känns så gott och rörande i hjärtat.
Men finns här inte en ingång till ett djupare känslomässigt förhållningssätt. Änglakörer, herdarnas förundran. Rymden som jublar. Vad känner vi inför ett barns födelse? Aldrig hopp, tycker jag, aldrig jubel. Men ömhet och mening. Kanske kunde detta vara julens budskap för den kristne. Jag har fått en mening och ett ansvar. Det är tungt. Men när jag ser barnet vågar jag lita på min kärlek.
20 dec.13
 
Bloggen tar nu jul- och nyårsledigt. Tillbaka torsdagen 2 januari 2014

Än en gång lägger jag pannan i djupa veck och försöker förstå vad Göran Lambertz menar. Efter att ha läst en helsida av honom i Dala-Demokraten (17 dec.) och ett nytt påhopp på honom i DN av Per Lindeberg (18 dec.). Lambertz får säga vad han vill om massmedia, men tillfälle att komma till tals har han fått. Däremot är det, som sagt, rysligt svårt att förstå vad han menar.
Lindeberg har en nyckel. Lambertz har en formalistiskt juridisk inställning, menar Lindeberg. Och han jämför med en jurist som inte ville riva upp en korrekt dom bara för att ny teknik tillkommit som ställde saken i en annan dager. DNA- tekniken visade att en dömd man var oskyldig i ett faderskapsmål. ”Varför skulle man riva upp en dom som var fullt korrekt”, menade denna jurist.
Men vad menar Lambertz? Att döma Quick skyldig var fullt korrekt. Det var en riktig dom. Han var otvivelaktigt skyldig, enligt Lambertz. När åklagarna nu lägger ner målet för att de inte anser honom otvivelaktigt skyldig så måste det respekteras och Quick betraktas som oskyldig. Ren juridiskt. Men här måste Lambertz ta ställning. Men antingen är det korrekt att anse Quick otvivelaktigt skyldig eller är det korrekt att anse honom icke otvivelaktigt skyldig. Det gäller rent logiskt. Båda kan inte vara korrekta, även om båda måste respekteras juridiskt. Lambertz tycks otvivelaktigt luta starkt åt det förra. Alltså måste han anse att åklagarna hade fel. Men det kan han inte säga. Det vore ju att kvälja dom och desavouera det senaste juridiska utslaget.
Och sedan lägger han i Dala – Demokraten fram några av sina femtio indicier. Och de ter sig lika svaga och otillräckliga som förut. Och kan man verkligen förstärka bevis på det här kumulativa sättet? Att värdera tio svaga bevis som ett starkt? Är det inte bara starka och klara bevis som gäller? Att man gissar rätt misstänkt ofta väger väl lätt om man vanligen gissar fel. Och är inte verkligheten fruktansvärt mångtydig? Är det inte i alla rättegångar indicier som pekar åt fel håll, besynnerligheter som man måste bortse från?
Men att Thomas Quick har det rätta gärningsmannaprofilen är otvivelaktigt sant. Han är en ful fisk. Och jag är tillräckligt mycket lekman för att inte tycka att han erkännande och hans tillbakatagna erkännande väger tungt. I synnerhet som psykologerna – och de skulle ju ändå vara experter – ansåg honom högst trovärdig. Och inte som en som erkände av dunkla psykologiska orsaker. En människa som tar tillbaka sitt erkännande borde inte heller utan vidare bli trodd. Antag, bara som en vild hypotes, att psykologerna säger till Thomas Quick: ”Du är skyldig!” ”Ja, jag är skyldigt”, säger Thomas Quick. Så säger journalisterna till Thomas Quick: ”Du är oskyldigt!”. ”Ja, jag är oskyldig”, säger Thomas Quick.
19 dec.13

Ofta hör man från vänsterhåll att de nya moderaterna har lurat oss. De genomför en klassisk högerpolitik maskerade till folkhemsvänner och de nya arbetarpartiet. Bara för att retoriken är en annan är inte politiken det.
Det där är svårbedömt. P.O. Tidholm som i Dagens Nyheter i går recenserade Aron Etzlers bok ”Reinfeldteffekten”, tycks se vissa svårigheter med ett sådant resonemang. Tiden har också förändrats och socialdemokratin. Om alla för högerpolitik, vem är då den verkliga högern?
Ty privatiseringen härjar. Jag tror inte att det är så lyckat att privatisera vård, skola, omsorg. Den privata åldringsvården är inte nödvändigtvis sämre än den offentliga, framhåller de borgerliga ledarskribenterna av ideologiska skäl. Naturligtvis inte, det stora problemet är att åldringarna inte är lönsamma, och att ekonomi väger tyngre än humanitet. Människor i de produktiva åldrarna är i samma situation som Molières Den girige. Man vill ha ett gott bord för lite pengar. Eller översatt ”en human och god åldringsvård, som kostar så lite som möjligt”. För politikerna är det då bättre att upphandla. Så kan man få det billigt, vilket ger röster. Och samtidigt blir man inte så direkt ansvarig. Det är en mekanism jag försökt peka på. Men ingen har ideologiskt intresse av att se denna risk.
Och jag tror också att det gör något med ett samhälle om varje glas vatten till en döende är kostnadsberäknat. Hur rationellt det än kan tyckas och att inget utesluter att man är snäll ändå.
Inte heller tycker jag det är bra att rektorerna blir försäljningschefer i stället för skolmän. Och att man försöker köpa de bästa eleverna, vilket utarmar resten av skolorna. Och utarmar också den köpta eliten genom att det viktiga och mödosamma slitet av försäljningsskäl måste göras lätt och lustfullt. Dessa privatiseringar ser jag som ideologiskt betingade och utomordentligt onödiga. Och det engagerar mig mer än skattepolitik.
Men gammal högerpolitik? I en tid när valfrihet har slagit ut paternalism? Moderaterna ligger utan tvivel i mitten av det politiska fältet. Och av konservatism finns knappast ett spår. Vad det handlar om är olika nyanser av högerliberalism. Och moderaternas är långt ifrån extrem. Moderaternas högerliberalism ligger kanske en aning till höger om socialdemokratins högerliberalism. Och högerliberalismen är allmänt accepterad i samtiden. Det gör det lite underligt att tala om en maskerad höger.
Men underligare är Stig – Björn Ljunggren i Borås Tidning (13 dec.). Han vill punktera en del vänstermyter. Men är det något som försöker sprida myter så är det herr Ljunggren själv.
Vänstermyterna är enligt Ljunggren: 1. Nyliberalerna menar att demokratin inte skall styra samhället utan det skall marknaden göra. 2. På sextio- och sjuttiotalet var världen vänsterradikal. Så kom den nyliberala epoken och vände allt uppochner 3. Socialdemokraterna har böjt sig för nyliberalismen och kantrat åt höger.
Detta är alltså inte sant, enligt Ljunggren. På den första punkten är hans invändning att nyliberalerna inte enbart förlitar sig på marknaden utan också på de små kollektiven. Det är väl en definitionsfråga. Är man inte snarare konservativ eller kommunitärist om man hyllar familjen och de små kollektiven?
De två andra invändningarna från Ljunggrens sida är verkligt hårresande. Nyliberalismen är 68:as fortsättning, säger Ljunggren. Den individuella frigörelsen fullföljdes av nyliberalerna. Har man hört? Jag skall tala om för Stig - Björn Ljunggren hur det var med 68, för jag var med på den tiden. Det fanns oväntade liberala drag i 68-rörelsen, men de var långt ifrån dominerade. Man var stålhårda marxister och man hyllade kollektivet: ”Tillsammans är vi starka!” De var verkligen liberalismens motpol och deras förakt för liberaler var gränslöst. Och man behövde inte vara liberal för att bli stämplad som individualist. Alltid med epitetet borgerlig, för att förvärra det hela. Nyliberalerna återlanserade en liberalism som ansetts förlegad och extrem också bland liberalismens riksdagsmän. Nog vände den allt uppochner.
Invändningen på punkt tre är väl mest ideologisk. Socialdemokratin gjorde i själva verket våldsamt motstånd mot nyliberalismen, menar Ljunggren. Han förvandlar stillsamma reservationer, snabbt övergivna, till hårt motstånd. ”Sprattlade som bara den”, så karaktäriserar han socialdemokratin. Så kan man också beskriva den som inte är tillräcklig snabb med att byta fot.
I övrigt har Dagen (17 dec.) en ledare av Carl – Henric Jaktlund som varnar för att i ljuset av Knutby misstänkliggöra all nära församlingsgemenskap. Det har han rätt i. Vad jag däremot efterlyser är en reflektion över en teologi som gör att man saknar teologiska argument mot galningar och religiöst inspirerade mördare av Knutbys typ. Om Bibeln är sann vad är det för fel på Abraham-Isak-exemplet? Varför kan Gud inte då befalla att du skall mörda din granne? Om Gud meddelar sig till den enskilde här och nu, vem vet Guds vilja? Varför inte knutbypastorn Helge Fossmo lika väl som någon annan?
18 dec.13

K.G. Hammar intervjuas i senaste Lundagård. Och förklarar varför han är återhållsam med att tala om Jesus. Att tala om Jesus är exkluderande och inte inkluderande. Och Jesus gjorde själv allt för att inkludera.
Jag undrar om man bör vara så försiktig. Att Gud en gång blev människa är den mest kristna av idéer. Och skiljer mycket riktigt ut kristendomen. Det är inte samma sak att tro på Gud i största allmänhet som att vara kristen. Dessutom kan man knappast låta människor själv avgöra om de är kristna. Människor kan ju vara hur förvirrade som helst. De flesta rasister hävdar till exempel emfatiskt att de inte är rasister.
Men det är klart att det kan vara svårt. Om Gud finns i varje människa är det ju bara en gradskillnad till Jesus. Och är man starkt Jesus-påverkad, men förnekar hans gudom, så är man kanske ett gränsfall. Jag minns att religionsfilosofen Hans Nystedt i ett privatbrev till mig, fann det hemskt när jag påstod att Viktor Rydberg inte var kristen
Men att exkludera genom att hävda Jesus är Gud är något helt annat än att förneka vissa bibelord för att man delar dem med muslimerna. Där kan man tala om att vara mer exkluderande än man har fog för.
Jag läste en muslim i Aftenposten, Mohammed Usman Rana den 8 december, som påpekade Jesus starka ställning inom Islam. Och han menar att muslimer har större anledning att fira jul än mången sekulariserad kristen. Och det har han sannolikt rätt i. Jesus nämns 25 gånger i Koranen och kallas Messias. Muhammed själv nämns bara fem gånger men det har ju sina speciella skäl. Dessutom tror muslimer på jungfrufödelsen och Jesu under. På dessa punkter står de närmare de kristna traditionalisterna än de står Antje Jackelén.
För övrigt läste jag nyss i Staffan Skotts lysande bok om judendomen ”En mänsklighet i mänskligheten” att muslimer har idén om omskärelse från Bibeln och inte från Koranen. Det är alltså judar och muslimer som är de verkligt bibliska här. Där ligger våra traditionalister i lä.
Göran Lamertz ger sig, som bekant, inte. Han var tillbaka i DN i fredags (13 dec.). Han menar att diskussionen om bortträngda minnen saknar relevans för frågan hur domstolen dömde. Jo, men Quicks erkännande var ju resultatet av samspelet mellan honom och psykologerna, en ömsesidig manipulation. Endast om erkännandet inte betydde det minsta är det helt irrelevant. Och det är väl troligt att om psykologerna i stället hade förklarat hans erkännanden som en typiskt uttryck för en otillräknelig människas skuldkänslor, så hade det också i någon mån påverkat domslutet.
Dessutom är ju inte frågan om vi varit med om en rättsskandal den enda fråga som är värd att diskutera. Det är oerhört intressant med rättspsykiatrins ställning och hur vetenskapliga synsätt som anses förlegade kan konserveras i vissa enklaver.
Däremot ter det sig för mig irrelevant att påpeka att man inte vet om Quick är skyldig eller inte. Det vet man väl aldrig i denna osäkra värld. Vad domstolen skall avgöra är om det är tillräckligt otvivelaktigt att han är skyldig. I så fall bör han fällas. Om det inte är tillräckligt otvivelaktig bör han frias.
Göran Lambertz står alltså och faller med sina 50 indicier på att Quick skulle vara skyldig. Anledningen till att han inte kunnat lägga fram något som är särskilt starkt talar för hans sak är att indicierna är svaga. Men det kompenseras av att de är så många och han kan ju inte rimligen räkna upp alla. Jag undrar om det kan vara rätt tänkt. Om inte en massa svaga indicier alltid uppstår av slump och ur tillvarons allmänna mångtydighet.
Dagens två inlägg i Dagens Nyheter behandlar andra aspekter. Dels utsätts Lambertz för kritik från Hans – Gunnar Axberger. Den kritiken går ut på att Lambertz å ena sidan säger sig acceptera Quicks frikännande, å andra sidan inte tycks göra det. Det finns en sådan ambivalens i Lambertz framställning.
Det andra är Lambertz egen artikel. Här berättar han om sin resa, hur han kommit fram till sin nuvarande hållning. Det förändrar ingenting i sak. Men gör läsaren misstänksam. Handlar allt om psykologiska faktorer, vilka personer Lambertz finner trovärdiga? Men sakfrågan handlar inte om vilka som är hedersmän eller om mediernas drev. Allt står och faller med Lamertz indicier.
17 dec.13

Den senaste insändardebatten i Kyrkans Tidning (12 dec.) aktualiserar två frågor för mig. Dels vilka ideologiska krav man kan ställa på en ärkebiskop. Dels frågan om Jesu uppståndelse. Det är ett inlägg från en religionsfilosof, Martin Lembke, som jag tycker behandlar den senare frågan på ett intressant sätt.
Jag är inte säker på att man skall se en ärkebiskop som en ideologisk ledare som skall samla kyrkan under bestämda dogmer. Och att hen därför bör ha en teologi som är representativ. En kyrkogemenskap är så mycket mer än en samling kring vissa försanthållanden. Det är en kärlekens gemenskap och ett aktivt arbete i medmänsklighetens tjänst. Det kan låta både sentimentalt och obestämt. Men det är så.
När det gäller försanthållanden vet vi att tro är ett komplicerat ting och är en fråga om tolkningar och tolkningsval. En likriktning är varken möjlig eller önskvärd. Det gäller för en kyrka att kunna samla många, skiljaktiga tolkningar inom sig. Och hålla diskussionen levande.
Frågan är då om kyrkan bäst leds av en ideologisk mittenperson. Som varken stöter bort med sin snävsyn eller förskräcker med sin frihet och sin brist på tydlighet. Det finns personer som envetet försvarar sin barnatro och som vill känna igen sig i sin kyrka. De kan knappast räkna med att längre sätta dagordningen. Men de kan kräva respekt för sin tolkning. Det är inte de liberala krafterna som kräver rättning i leden. Martyrrollen är en projicering. Som jag vill utstöta, vill man också utstöta mig.
Kanske är det bra med en ärkebiskop (som K.G. Hammar) som är orepresentativt liberal. Som signalerar: Så vida är portarna. Så kan man också vara kristen.
Men kan en bofink se ut hur som helst? Kan man ha kyrkoledare som är maskerade ateister? Som förnekar kristendomens grundtankar?
Håller kristendomen? Har kristendomen någon poäng? Det är ju frågor man ställer sig utanför kyrkan. Innanför kyrkan blir frågan i stället: Vad är sann kristendom? Traditionalisterna har ett bestämt svar och stöder sig på auktoriteter, främst Bibeln och en traditionell bibeltolkning. Eftersom det mesta i bibeln är sant, allt som är det minsta viktigt, behöver man inte fundera så mycket på om några sanningar är mer grundläggande än andra. Söker man poängerna och inte bokstaven får man en annan läsning. Jag brukar roa mig med att jämföra med Hamlet. En fundamentalistisk Hamlet-läsare börjar tro på vålnader. En fundamentalistisk ateist skulle förkasta Hamlet eftersom en vålnad spelar en bärande roll i handlingen. Själva väljer vi tolkningen att det är ett drama om utsatthet och ensamhet, igenkännligt i alla tider. Men det är också ett drama om.......Och så vidare.
Vad är då de kristna grundtankarna? Gud existerar och har blivit människa i Jesus Kristus. Tillhör uppståndelsen dessa grundtankar? Länge trodde jag så, precis som Martin Lembke. Men jag tror inte så längre.
Vad är det gemensamma för påståendena ”Gud existerar” och ”Jesus är Gud”. De kan inte prövas empiriskt. Inte ens principiellt. Det finns naturligtvis också saker som inte kan prövas empiriskt, men skulle kunna prövas om man haft praktiska möjligheter. Många påståenden om rymden är ju principiellt prövbara men ännu inte praktiskt möjliga att pröva. Men detta är alltså inte ens principiellt prövbart. De kristna hävdar att dessa två påståenden är sanna. Jag skulle vilja kalla dem metafysiska eller mystiska sanningar. Man kan naturligtvis kalla dem ”empiriska sanningar som inte är prövbara” om man föredrar det. Men jag vill inte kalla dem symboliska eller poetiska. Eftersom de skall vara sanna på samma sätt, med samma kraft, som de vanliga empiriska.
En ateist säger: Sådana sanningar finns inte. Vi har ingen anledning att tro att de finns. Och det är en omformulering av påståendena ”Gud finns inte” och ”Jesus var naturligtvis en vanlig människa”. Kategorin blir meningsfull bara för den som hävdar att Gud finns och är angelägen att precisera vad hen menar med det.
”Jesus uppstod från de döda” är däremot ett prövbart empiriskt påstående. Nu har vi ingen möjlighet att undersöka det, men i princip kunde vi haft det. Jag minns att Lars Gustafsson i en artikel i Expressen på 70-talet försökte tanken att eftersom uppståndelsen var en absolut unik händelse så kunde den inte inordnas i någon vetenskaplig lagbundenhet. Och därför stred påståendet inte heller mot vetenskapen.
Man kan säga att en sann människa inte kan bli levande efter att hen varit död. Det kan man kanske lösa med att säga att Guds uppdrag som sann människa bara varar fram till korsfästelsen. Ändå är det svårt att förstå att han går omkring på jorden, att han på så sätt förlänger sin jordevandring. Vad är poängen med det?
Varför uppstår Jesus? För att visa på det kristna hoppet. För att Guds rike är nära, rättvisan och godheten kommer att segra (och det behöver inte tolkas som omedelbart i tiden förestående som de första kristna och säkert Jesus själv trodde). För att döden och synden i någon mening är besegrade. Allt metafysiska sanningar.
Men uppståndelsen har inget egenvärde, den är bara sättet att visa det. Är det inte som med de andra undren? På en modern människa gör trollerier bara ett egendomligt intryck och strider definitivt mot anspråket att vara sann människa. Dåtidens människor trodde på grund av dessa tecken. För dem hade deras tro havererat om det inte varit empiriskt sant. Men för moderna människor? Hände det verkligen eller var det bara som de trodde? Den metafysiska sanningen kvarstår ju hur den empiriska verkligheten än såg ut.
Av denna grund räknar jag inte uppståndelsen som en nödvändig kristen grundsanning.
16 dec.13