Visar inlägg från november 2013

Tillbaka till bloggens startsida

Domsöndag

Jag drömde att det var på domens dag och levande och döda skulle dömas. Jag har aldrig sett maken till folkmassa. ”Det kommer att dröja innan jag får besked”, tänkte jag. Men jag såg en lite bra placerad kulle. Till min stora belåtenhet lyckades jag ta mig fram till den och hade god överblick över rättegångarna. Jag kände mig genast väl till mods. Det var som på lundakarnevalen när jag brukade kunna se karnevalståget minst tre gånger genom att förpassa mig från Sandgatan till Kyrkogatan och tillbaka till Krafts Torg.
Och det var verkligen mycket underhållande. Vänner och fiender ur kulturdebatten passerade revy. Gud var en förvånansvärt bra domare. Bara ibland fann jag hans domslut obegripliga och jag försökte bevara det i minnet, som om jag skulle få möjlighet till ytterligare gudskritik. Men på det hela taget var det upplyftande och det enda som retade mig var att jag aldrig skulle få skriva om det. Det var ju det viktigaste, att få skriva. Jag tänkte givetvis på Dantes gudomliga komedi, där alla hans samtida, alla som betytt något för honom, figurerar. Dömda och nästan dömda. Nu hade jag samma drömläge. ”Kanske lika bra att det är slutskrivet för min del”, tänkte jag sedan. ”Min gudomliga komedi hade nog mest verkat studentafton i Lund.”
Men, som sagt, jag hade inte långtråkigt en minut och tiden gick som en vind. Till sist var det bara jag kvar. Det verkade inte som Gud hade sett mig. ”Jag blir nog bortglömd”, tänkte jag ”det blev jag ofta i livet. När jag skulle göra militärtjänst, när jag skulle betala mina studielån.” Kanske Gud också glömmer eller struntar i att bry sig. Men så tänkte jag att jag inte skulle vara feg. Jag som så ofta stack fram hakan i livet. Skulle jag nu dra mig undan, bara för att jag stod inför evigheten?
Så jag gick fram och ställde mig mitt emot Gud och harklade uppfordrande. Gud tittade lite förvånat på mig som om han inte kände igen mig. ”Jaså, Westerberg”, sa han, ”jaha, jaha. Men du kan väl gå tillbaka och lägga dig i graven. Du har ju redan haft ditt helvete – evigt och till din yttersta gräns. Och ditt himmelrike - för jag gjorde dig ju den rättvisan att sända dig Christina och sönerna. Du kan lugnt gå och lägga dig igen.” ”O.K., Gud, men pågarna, pågarna?” ”Var helt lugn, Westerberg, jag tog ju hand om dem när du dog. Och jag kommer naturligtvis att fortsätta att ta ansvar för dem. Med förlov sagt, bättre än du någonsin kunde göra.”
Nå, eftersom domen var över så vände jag mig om och knallade i väg. Men kanske tyckte Gud att min ryggtala såg lite melankolisk ut, ty han ropade efter mig. ”Du, Westerberg, du kanske blir evig här på jorden genom dina lundakåserier”. Och tillade efter konstpaus: ”Men det tror jag knappast”.
Och muntrad av denna replik vände jag mig till hälften om och såg in i ljusets hjärta. Och slocknade.
22 nov.13

Lööv och Obs

Jag blir lite orolig för centerpartistiska Östersunds-Posten. Den härbärgerar på sin ledarsida Sven – Olov Lööv, mannen som tyckte att Jimmy Åkesson var utsatt för Palme-hat. Nu skriver han ännu en gång en ledare som får en att ta sig åt pannan. Hur mycket islamofobi är tillåtet på en demokratisk ledarsida?
Han menar (19 nov.) att Antje Jackelén är aningslös som har valspråket ”Gud är större”. Det är hon naturligtvis inte, det är mycket medvetet. Genom att peka på att detta står i Bibeln gör hon synnerligen åskådligt sambandet mellan kristen och muslimsk tradition. Sådant kunde motverka en okunnig islamofobi. Bortsett från att det är ett väldigt bra valspråk, uttrycker människans begränsning, ja, hennes begränsning också när det gäller gudsbilder. Själv använde jag det som avslutning på ett inlägg i Obs redan under Rushdie- affären. Som en vädjan till de förnuftiga muslimerna och som påminnelse om att de fanns.
Varför är Lööv missnöjd med ärkebiskopen? Tydligen anser Lööv att muslimska övergrepp i samtiden är tillräckligt för att döma ut religionen som helhet. Man kan inte använda uttryck som förknippas med Islam, så som de far fram i Syrien. Nu är muslimer i det här fallet också offer och delar sina bödlars valspråk, vilket gör Löövs fobi ännu konstigare. Ty han menar att ”Gud är större” är lika belastat som nazisternas ”Arbeit macht frei”.
Men övergrepp i religionens namn går genom hela världshistorien. Det är inte så klokt att bygga en allmän religionsfientlighet på det. Sambanden är nämligen komplicerade. Religionen har alltid varit på gott och ont. Historiskt sett har kristna varit mer religiöst intoleranta än muslimer. Och haft värre religionsförföljelser. Men börjar man resonera om vilka som är värst, muslimer eller kristna, så har man hamnat i sandlådan. Det viktiga är att människor av god vilja – oberoende av religiös eller annan tillhörighet – tar avstånd förföljelser och förtryck. Tro mig, fanatikerna är aldrig representativa. Och inte kan jag tro att de som förtrycker och mördar har fått tag i religionens kärna.
I ett försök att vara objektiv framhåller Sven – Olov Lööv att förtrycket i Syrien utförs av shiiter medan Antje Jackelén sägs ha dialog med sunnimuslimer. Men fanatikerna finns inom båda riktningarna. Ayatollah Khomeini var visserligen shiit men Saddam Hussein var sunni. Och förföljde naturligtvis sina konkurrenter. Jag drar inga paralleller med debatten om det svenska ärkebiskopsvalet. Även om det gick hett till.
Men jag tycker att den demokratiska tidningen Östersunds – Posten borde dra öronen åt sig. Men vi får hoppas att det bara handlar om aningslöshet. En ledarskribent har råkat titta på TV och blivit upprörd. Och har inte kunskaper att förstå vad han ser.
Debatten om Obs fortsätter också. Ledarskribenten Marcus Bohlin i Sundsvalls Tidning (ÖA 18 nov.) varierar Per Gudmundsons tanke från Svenska Dagbladet att det finns större anledning att gråta över ett nedlagt Obs än att vinter-OS-sändningar har flyttat till en kommersiell TV-kanal. Och i Expressen (20 nov.) försvarar en makthavare nedläggningen eller rättare sagt sammanslagningen med att antal andra kulturprogram. Gudmundsons tanke att public service skall vara public service och inte söka vara maximalt marknadsmässig förefaller dock svår att säga emot. Det finns gott om programidéer. Man skulle kunna göra ett program som var maximalt folkbildande. En god lärare ligger varken för högt eller för lågt, men har man tillräckligt med programtid han man göra program också för dem som behöver mest förklaringar. En tidningskrönika för kultursidesdebatten är en annan möjlighet. Och kanske ett debattprogram kopplat till detta. Eller en blogg- och twitterkrönika, om något sådant skulle vara möjligt. Ett klick i andra riktningen och en service till de nätlösa.
Men visheten i att lägga ner – eller radikalt förändra – ett program som fungerat bra för intellektuella i över 50 år - den går inte att förstå.
21 nov 13

Liberal ohälsa

Det finns debatter som får mina händer att skaka. Det gäller inte minst den debatt om handskakning som inleddes på DN-debatt (13 nov.) Inlägget genererade en ledare i DN dagen efter (14 nov.) Och nu har även Ivar Arpi på Svenska Dagbladets ledarsida gett sina synpunkter (17 nov.).
På mig gör nämligen hela diskussionen intryck av att man försöker rationalisera sin egen intolerans. Försöker låtsas som det finns rationella skäl för att de egna godtyckliga konventionerna är bättre än andra lika godtyckliga konventioner.
Den ursprungliga artikeln argumenterade för att rätten att vägra skaka hand inte skyddas av europeiska människorättskonventionen. DN-ledaren påpekar att resonemanget är grundligt men irrelevant. Medan Ivar Arpi konstaterar att allt som motiveras av religion inte skyddas av religionsfrihetslagstiftningen. Eftersom de flesta muslimer inte har någon svårighet med att skaka hand, skyddas inte den vägrande minoriteten.
Men bör det vara så rent juridiskt? Bör friheten gälla för de som är många, men inte för de som är få? ”Människor har rätt att tolka sin tro själva så länge tolkningen inte utmanar andras fri- och rättigheter”, medger visserligen DN. Men det leder inte till några synpunkter på de juridiska reglernas rimlighet.
Sedan kommer DN ändå fram till att man bör skaka hand. Hela deras resonemang bygger på tesen ”att ta i hand är ett så vedertaget sätt att hälsa att den som inte är beredd att göra det svårligen kan sägas stå till arbetsmarknadens förfogande”. Och då måste andra försörja personen ifråga och då går hens frihet ut över andras frihet. Gott försök, kära DN. Men hur ofta har man skakat hand med ett affärsbiträde eller en serviceman på en bensinstation. Det finns människor som aldrig tar i hand utan bara nickar och det går alldeles utmärkt och anses knappast oartigt.
Ivan Arpi skriver att han gärna vill vidga toleransramarna men det är inget som staten skall lägga sig i. Det som i det här fallet är offer för omvärldens intolerans - så att hen nekas ett arbete som hen vill ha, därför att han på denna punkt vägrar att följa konventionen - bör alltså inte skyddas. Det förefaller konstigt. Mot diskriminering på grund av ras, kön eller drifsprofil, bör man alltså skyddas. Men inte mot diskriminering på grund av ett beteende som är religiöst motiverat. Kön, ras och driftsprofil väljer man inte, men religion väljer man. Så kan man resonera. Men i så fall bör man väl ändra på lagarna. Så att inget som helst religiöst beteende, som kan väcka anstöt, skyddas från andras intolerans.
DN:s resonemang är alltså följande. Vi har inte rätt att låta oss försörjas av andra. Eftersom Sverige är intolerant måste vi börja oss för intoleransen. Annars får vi välja att samhället försörjer oss och har då kränkt andras frihet. Gärna för mig att samhället blir tolerantare, men det skall man inte lagstifta om, säger Ivar Arpi. Liksom han inte har några synpunkter på att majoritetstolkningar av religionen gynnas juridiskt och minoritetstolkningar missgynnas.
Det hör ju till saken att ett avvikande hälsningsbeteende är helt harmlöst, det är bara att vänja sig. Invänder man att varför skall majoriteten anpassa sig till minoriteten, tänker man fel. Ingen kommer att hindra eller diskriminera någon som vill ta i hand. Det är att tillåta fritt val när det gäller hälsning det handlar om. En dagisfröken i burka kan skapa praktiska problem, fast de nog är möjliga att lösa. Men knappast en som har sitt eget sätt att hälsa.
Och att börja prata om jämställdhet är fullkomligt irrelevant i det här fallet. Det är helt jämlikt. Kvinnor i den här riktningen vill inte skaka hand med män. Beteendet är betingat av en särartssyn kombinerat med en extrem sexualsyn. ”I jämbördiga möten finns ingen rätt till mer närhet än den andra parten vill ge. Och det är alltid den som vill minst som bestämmer var gränsen går”. Avslutar DN sin ledare med en prima självmotsägelse. Jamen, det är ju därför dessa muslimska män inte vill ta kvinnor i handen. De har snävare gränser än vi. Det är ingen diskriminering i detta.
20 nov.

Hammar och Borg

Jag medger. När jag i fredags skrev om teologi försökte jag också kommentera en kritik som Annika Borg, i sin kolumn i Kyrkans Tidning, riktar mot en insändare av K. G. Hammar i förra numret. Där han utmanade skriver att Jesus är en tankekonstruktion. Jag har tidigare deklarerat att jag är en man som söker klarhet, men det jag finner alltför svårtolkat lämnar jag därhän. Uppenbarligen tror Annika Borg att hon förstår K.G. Hammar tillräckligt väl för att kunna kritisera honom. Jag känner mig mer som i min ungdom när jag hörde två existentialister diskutera med varandra. Det var uppenbart att de förstod varandra, men själv förstod jag ingenting.
Men nu har jag i alla fall delgett dig, käre bloggläsare, att denna intressanta diskussion har ägt rum och det kan ju hända att det kommer en spännande fortsättning i nästa nummer. Vi kan ju fundera ett tag under tiden.
Det finns en gammal filosofisk idé om verklighetens natur som man kallar immanenstanken. Allt vi kan veta något om är våra upplevelser. Alltså har vi ingen anledning att tro att något annat finns. Allting sker i det inre. Det finns bara en verklighet och den finns i det inre. Det är en åsikt så svår att motbevisa att den skarpsinnige Georg Edvard Moore viftade med händerna i luften: ”Det här är en hand och det här är den andra”. Sålunda bevisande yttervärldens existens. Georg Henrik von Wright antyder lite ursäktande att Moore nog insåg att det inte var något argument. Han tyckte bara inte att filosofin skulle syssla med sådant som han ansåg vara sofistiska hypoteser som stred mot common sense.
Jag tänker mig att finns det ingen yttervärld så är Gud helt immanent. Gud kan inte existera i en yttervärld, som inte finns. Han finns bara i den enda verklighet som finns, den inre. Jag laborerade ett tag med att Hammar var anhängare till denna tanke. Men troligen inte. Inte ens i dess kantianska variant, där yttervälden visserligen finns, men man kan inte veta något om den. Man kan dock postulera att den finns. Detta för att kunna skilja tolkning från rena påhitt.
Det är nog en övertolkning att tillskriva Hammar denna verklighetsbild. Att Gud är alltigenom immanent kan man ju tro ändå. Men inte ens detta kan man ta för givet att Hammar menar.
Har han en mer normal verklighetsbild kommer man inte ifrån sanningsfrågan. Det finns alla skäl att tro att Jesus har existerat, det tror även de flesta ateister. Den verkliga sanningsfrågan är då hur sann bild evangelierna ger av Jesus. Även ateister tror att han levde, predikade och blev avrättad. Men hur är det med evangeliernas sanning i övrigt? Ger de en sann bild av karaktären Jesus? Finns det ett någorlunda korrekt tolkningsunderlag för de tolkningar som kan ges av Jesus? Jonas Gardell bröt ju i sin Jesus-bok nacken av sig i försöket att basera en tolkning på det man empiriskt kunde säkerställa om Jesus. I någon utsträckning måste man lita på evangelierna om man skall kunna åstadkomma någon tolkning av intresse. Tror man på Jesu gudom finns det skäl att tro på allt som bevisar att Jesus är kärleken, ty det följer av att han är den inkarnerade allgode guden. Och misstro alla under, eftersom det bevisar att han är en gud som fejkar att han är människa.
Det är möjligt att jag sitter för fast i ett gammaldags teologiskt språk för att göra rättvisa åt K.G. Hammar. Ibland får jag en känsla av att han menar tolkning när han säger tankekonstruktion. Och det är klart att handlar det om hur den levande guden talar till människor här och nu är väl sanningshalten i de historiska dokumenten ointressant. Det innebär ett radikalt ifrågasättande av den kristna traditionen, menar Annika Borg i sin skarpsinniga kolumn. Men det är knappast något argument mot Hammar och inte heller gör det honom till ateist. Förmodligen är hans gudsbild mycket präglad av Jesus. Det är inte hur Gud kommunicerar sin sanning som är det viktiga. Utan huruvida det är sant och relevant att Gud är här.
19 nov.13

Alternativ för tänkande

Jag tänker på radioprogrammet Obs som skall läggas ner efter över 50 år och det gör mig naturligtvis mycket sorgsen. Björn af Kleen skrev om saken i Expressen i fredags (15 nov.) och det var en upplysande artikel. Som min gamla chef, Lena Brundenius, konstaterar i artikeln, har Obs ideligen varit nedläggningshotat. Så länge hon och jag och Willy Josefsson och Björn Kumm varit med sedan 80-talets början. Men motiveringarna har ju växlat.
Nu tycks det vara Obs oförmåga att vara agendasättande i kulturdebatten, som invänds mot programmet. Om det kan väl sägas att det liknar en gammal kritik av Obs, men också på sätt och vis är en ny. Ty Obs har alltid ansetts för tungt, för allvarligt, för okarismatiskt. Det skärps säkert i nätets tidevarv, där otåligheten och bristen på koncentration tilltar och de snabba framgångarna prioriteras. Men vad programmet betytt genom åren för tänkande människor kan knappast övervärderas.
Men just nu tycks det reta att man är för ointresserad av svensk debatt. Det känns lite konstigt för det var ju främst den internationella inriktningen, som gjorde mig överflödig som medarbetare 2009. Jag var kulturkvast 1987-1992. Varje vecka hade jag ett rasande, ofta satiriskt, inlägg i svensk kulturdebatt. Jag avslutade min karriär med en månatlig kulturkrönika, något mera dämpad nu, i 00-talets början, men förvisso aktuell. Resten av tiden var jag tidskriftsbevakare vilket också är ett sätt att delta i samtidsdebatten.
Var jag någon gång agendasättande? Nej, och det tror jag är omöjligt att begära av ett radioprogram. Allt som står på DN:s kultursida blir inte automatiskt agendasättande. Men har man skrivit en agendasättande artikel så är det klokt att placera den på DN. Det kan inte vara lika attraktivt att placera den i ett radioprogram. DN:s nuvarande kulturredaktion har varit bra på att få fram agendasättande artiklar, ovanligt bra, och på just detta har man varit bra. Att skriva sådant som stimulerar debatten.
Så jag tror tyvärr radion får nöja sig med att hänga på. Det gjorde jag på min tid. Vad man än kan invända mot mig i övrigt.
Så för mig är det konstigt att just detta efterfrågas. Ständigt nedläggningshotad och två gånger sparkad, som jag var. Först som kulturkvast 1992, sedan definitivt 2009. Och en gång inledde jag en sommardebatt i Obs om frånvaron av religiös debatt och den allmänna teologiska okunnigheten i kulturdebatten. Fråga mig inte vilken sommar det var, men det var förmodligen 90-tal. Ledande kulturdebattörer som Anders Ehnmark skakade på huvudet, teologisk okunnighet och religiöst ointresse, det hade han aldrig hört talas om. Den debatten borde ha varit agendasättande. Men det var kanske för tidigt ute - det var ännu inte i den skymning då Minervas uggla lyfter - och radion var ett övergivet medium. Sedan allting flyttade in på nätet har människor numera på ett helt annat sätt koll på allting. På den tiden tittade man på TV och läste tidningar. Och radion stod utanför det massmediala kretsloppet. Och med det massmediala kretsloppet menar jag när man i ett medium eller organ refererar till ett annat medium eller organ. Däremot satt det folk i stugorna på den tiden, som lyssnade mer eftertänksamt, än man nu har tid med.
Jag har lyssnat på Obs i alla år. Jag minns att jag sprang hem från debatterna på AF för att hinna lyssna på Obs. Jag tänkte att alla kultursidor är det omöjligt att läsa, man fick nöja sig med de bästa, men etermediernas enda kulturprogram borde ingen missa. Ty detta var långt före Kulturnytt i radio och Kuturnyheterna i TV, ja, man hade inget enda kulturmagasin i TV och kom det något så var det fruktansvärt dåligt. Så varför lyssnade inte alla på Obs?
Det var de första femton åren under växlande redaktioner. Sedan blev jag själv medarbetare. Mitt medarbetarskap inföll under den 30 år långa epoken Willy Josefsson – Lena Brundenius. Efter min tid har vi fem år med Fredrik Pålsson- Pernilla Ståhl. Jag tror att jag under min tid var en avvikande röst och det är alltid tacksamt. Samtidigt vet jag att man hade mycket olika meningar om mig. Jag var, skall vi säga, mycket ojämnt älskad. Åtskilliga människor ogillade mig bland radions chefer och bland lyssnarna, det vet jag. Endast bland kulturskribenter och i synnerhet kulturredaktörer var man mer enhällig i bedömningen av mig. Där var ogillandet massivt.
Numera är väl Obs kontroversiell bara genom att vara för seriöst. Det var det redan på min tid. Och till min heder får väl sägas att jag på mitt underhållande och spektakulära sätt alltid häcklade kulturförfallet i dagspressens kultursidor. Det är samma kulturförfall som nu tycks bli Obs bane.
Per Gudmundson går i ett ledarstick i Svenska Dagbladet till försvar för Obs (17 nov). Han pekar på det självklara att Public Service skall vara ett alternativ till marknaden i stället för att tävla på marknaden. Det är inte bra att man tänker marknadsmässigt, därför att alla andra gör det, när man är till för att öka valfriheten genom att skapa möjlighet för det som annars slås ut.
18 okt.13

Äldre inlägg

Nyare inlägg