Lars Westerbergs Blogg

I morgon är det 30 november, Karl XII:s dödsdag. Vad blir det? 295 år sedan. Jag bortser från att tideräkningen inte är exakt, den har ändrats sedan dess, det är det där vanliga fejket som jag skrev om i en tidigare blogg. Själv minns jag hellre att det är exakt tolv år sedan jag såg Kristianstads revykung, Ingvar Andersson, spela Trollkarlen från Oz i Malmö. Men dock.
Ingen kung är så belastad som Karl XII. Han dyrkas av nazister och skinnskallar. Men det börjar redan kort efter hans död. De krigiska hattarna skriver Sincairsvisan – som hyllar den gamla goda Karl XII:tetiden - och använder den mot det konkurrerande, mer fredliga partiet, mössorna. Och sedan genom hela historien. Runeberg låter Gustaf IV Adolf klä sig i Karl XII:s kläder och det skulle han kanske låtit bli, eftersom han därefter förlorade mot ryssarna. Sådant där är dock avlägsen historia. Men under den oscariska punschpatriotismen var Karl XII en given referens. Och Heidenstam skrev Karolinerna, så Strindberg visste vem han skulle hoppa på, när Heidenstam hyllades för mycket.
Så då frågar man sig, bortsett från all ideologisk användning, för och emot, hur var det egentligen? Till den ändan läser jag en artikel i Populär Historia skriven av en militärhistoriker Gunnar Åselius. Var Karl XII ett militärt geni? Förmodligen inte. Segrarna planerades av generalstaben. Däremot var det säkert stärkande för krigsmoralen att kungen själv var med och slogs. Indelningsverket, som gjorde soldat till ett yrke, fick också att den svenska armén att fungera bra. Det var likadan för ryssarna, framhåller dock Åselius, där soldaterna var närmast livegna. Medsoldaterna var den enda familj man hade, då slåss man bra och solidariskt. Detta tycker jag dock inte är motsägelsefullt, eftersom ryssarna var de enda, som besegrade svenskarna. Svenskarna vann visserligen vid Narva, men då hade ryssarna yrsnö i ögonen.
Men krymper Karl XII:s segrar så krymper också hans nederlag. Det är ingen kung besatt av en fix idé, som han offrar allt för. Varför gick han mot Polen i stället för att utnyttja segern vid Narva mot sin farligaste fiende Ryssland? Man kunde inte komma till Moskva den vägen, man måste ta vägen genom Polen. Vad man möjligen kan undra över är varför han stannade så länge i Polen. Och inte gick mot ryssarna så snart han hann.
Och framför allt framhåller Åselius att ryssarna var så många fler, ett större land och därtill kom Polen/Sachsen och Danmark. Och alla Sveriges tänkbara allierade var upptagna med spanska tronföljdskriget. Det var helt enkel kört från början.
Det har länge sagts att Sveriges stridstaktik var ny och originell. Offensiv, inriktad på närstrid. Men Åselius tvivlar på att den var så ny och originell.
Och sedan finns det väl ett slumpmoment också, föreställer jag mig. Med tanke på att det dog fler i det osunda fältlivet än vid själva fältslagen så är väl det olyckligaste man kan göra att fastna. Och sällan har det fastnats så mycket som i Karl XII:s krig.
Så något geni var han inte. Och inte heller någon envis tjockskalle. Utan en man med normal militär intelligens. Vilket väl gör det synd om alla romantiker, han blir vaken hjälte eller ett offer för sin egen tragiska fastlåsthet.
Däremot är han ju ”vigder vid soldathopen”. Krigarlivet är hans allt, han förblir grabbig hela livet. I det fallet är han ju en tragisk nörd. Som andra tragiska nördar kan identifiera sig med.
29 nov.13

Samma dag som Henrik Arnstad i Dagens Nyheter hade sin slutreplik om Norges förhållande till främlingsfientlighet (26 nov.) skrev Thomas Hylland Eriksen i Svenska Dagbladet i samma ämne. Han kallar de norska reaktionerna på den svenska kritiken ”direkt sorgliga”. Det kanske de är men det viktiga är ju inte norrmännens försvarsreaktioner utan hur man korrekt skall karaktärisera Fremskittspartiet. Kanske har de norska bedömarna tenderat att bagatellisera Fremskrittspartiets demoni därför att man inte varit tillräckligt observant på dess utveckling. Det är skillnad på oansvarig populism och en genomtänkt främlingsfientlighet. Men det är väl illa nog om populisterna inte drar sig för att spela på främlingsfientligheten när man märker att det lönar sig. Man får aldrig bli för tolerant mot intoleransen.
Och Henrik Arnstad har en viktig poäng i sin slutreplik. Det centrala är kanske inte hur demoniskt Fremskrittpartiet är utan att det hamnat i regeringsställning. Inget samhälle är fritt från avundsamma, ogina, fördomsfulla människor. De finns och deras existens är inte förbehållet nazityskland. Vem tror att den fascistiska människan uppstod och försvann med nationalsocialismen? Alla små regimtrogna gummor och gubbar i trappuppgångarna som svällande av indignation och moralisk egenrättfärdighet anmälde till myndigheterna alla som försökte hjälpa judar och annat pack. Tror någon att arten är utrotad? Det enda som förundrar mig är att de inte är fler i dagens värld. Men det är viktigt att de inte får inflytande, att de förgiftar oss andra. Jag tillhör inte dem som häpnar över att Sverigedemokraterna växer. Att de hamnat i riksdagen och är ett möjligt parti gör att de får fler sympatisörer. Så länge valhemligheten är tryggad, kan man åtminstone smygsympatisera. Men så länge vi håller dem utanför finns det hopp. Jag är säker på att de skulle bli mer lika oss andra om det släpptes in i värmen. Men vi skulle också påverkas och den risken bör vi inte ta. ”Hyckleriet är lastens hyllning till dygden” som bekant och så är det väl med Sverigedemokraternas ”nolltolerans mot rasism.” Jimmy Åkesson är en smart politiker och han vet mer än väl att politik är det möjligas konst. Därför bör han hållas borta eftersom han kommer att skärpa tonen när tidsandan tillåter honom. Och ligga lågt när det är mer taktiskt.
Så låt oss konstatera att Fremskrittspartiet inte är några Sverigedemokrater. Men det är illa nog. Varför skulle annars Aftenposten kritisera höyreledaren Erna Solberg (20 sept.) när hon vägrar att kommentera Fremskrittspartiets partiledare Siv Jensens vägran att ta avstånd från ordet ”smygislamisering”. Om inte ens partiledaren tar avstånd sådana paranoida fördomar och koalitionspartnern avfärdar det som en gammal debatt, som man är färdig med, så kan och bör man undra. Och ett folk har ju i någon mån ansvar för sin regering.
28 nov.

Debatten går vidare. I går diskuterades Obs nedläggning både i Svenska Dagbladet och i Expressen. MarieLouise Samuelsson inlägg i Expressen är säkert det bästa som hittills skrivits. Eftersom de makthavare som beordrat nedläggningen synbarligen har för vana att svara på varje kritisk inlägg borde de den här gången få det svårt. Men jag tror inte de låter sig bekomma. De är förtjusta i sin tanke och vill genomföra den. Och deras argumentation är alltid densamma. I går i Svenska Dagbladet svarar de på ett upprop till förmån för Obs. Och samma inlägg har de väl redan skickat till Expressen. Obs skall slås ihop med Kulturnytt och Nya vågen, men det är egentligen de andra programmen som läggs ner. I synnerhet Nya vågen.
Ty det nya programmet skall bygga på upplästa inlägg (alltså Obs) och sedan skall det knytas till kommentarer (som tydligen inte är Nya vågen). ”Samarbetet med kulturredaktionen i Stockholm handlar om att tillföra kunskaper och innehåll, och nå en bred publik via kortare inslag i Kulturnytt”. Så Kulturnytt skall bidra med att göra inslagen kortare och bredare. Då kunde man ju tänka sig att tunga Obs-inslag populariserades och förkortades, kanske på ett så bra sätt att det var onödigt att sända dem i originalform. Vilket ju dessutom skulle innebära en absurd fördubbling. Och när Kulturnytt nu tydligen även skall bidra med kunskaper och innehåll så kan man undra vad Obs skall bidra med. Liknar det inte en sammanslagning av Kulturnytt och Nya Vågen? Även Kulturnytt har ju lästa inslag, men lättillgängligare och aktuellare. Namnet på det sammanslagna programmet är inte bestämd ännu, sägs det, men man förstår att cheferna känner sig frestade att döpa det hela till Obs. Då blir det ju äntligen klart att Obs har bidragit med något väsentligt till det nya programmet. Nämligen namnet.
Men det ligger mycket i vad kloka personer säger dessa dagar: problemet är inte att nå fler, som kan hänga på och diskutera. Debatten är redan livlig i sociala medier och gammalmedia får inte vara i fred utan kommenteras ständigt. Det är ett liv och ett kiv. Är det något som sitter trångt så är det eftertanken, det genomtänkta och välformulerade. De flesta moderna människor har inte så mycket tid för eftertanke. Hur skulle man annars kunna vara snabb nog? Obs har länge varit ett andrum från andfåddheten. Däri ligger dess unicitet. Det som behövs är fördjupning och distans. Inte minst distans till Stockholm. Tro en man som vilat sig ett helt liv i en fin universitetsstad. Låt de tänkande radiolyssnarna få lyssna och fundera! Så kan ni andra ägna er åt att klicka och dela och gilla. Alla behöver inte lyssna på Obs. Men möjligheten att göra det är ovärderlig.
27 nov.13

Naturligtvis kastade jag mig över den spännande fortsättningen på K.G. Hammar-debatten i Kyrkans Tidning. Det såg lovande ut. Tre hela sidor fulla med debatt. Tyvärr blev jag besviken. K.G. Hammars egen röst saknas och som jag visade har han en del att klargöra. De som polemiserar mot honom gör det vanliga debattfelet. Först måste man förstå, sedan kan man polemisera. Men man negligerar lätt tolkningsproblemet när man är uppfylld av lust att framföra sin egen oförytterliga mening.
Dessutom har kritiken följande karaktär. Man påvisar att K.G. Hammar inte är i enlighet med kristen tradition, kyrkans tro, och så vidare. Det är väl riktigt om man nu alls kan hitta någon enhetlig sådan. Men är ju inget argument för att göra troligt att den kristna traditionen är viktig. Varför är denna tradition viktig om Gud existerar objektivt och är här och nu? Om han är allgod, allvis och allsmäktig och personlig. Och om han har blivit människa i Jesus Kristus.
Det gäller ju inte att hitta fram till den kristna ideologins sanna väsen. Vad har de kristna trott och vad tror kyrkorna och hur förhåller sig detta till tolkningen av deras källskrift Bibeln?
Utan till hur Gud rimligtvis är. Vilken gudsbild är möjlig på nuvarande vetenskapliga stadium? Antag en gud som är allgod och allvis. Och i ljuset av detta: Vad kan vara sant i de bibliska rapporterna om Jesus? Tillräckligt mycket för att få en bild av Gud? Det tror jag måste vara utgångspunkterna snarare än ekumenik och tradition och en auktoritär närläsning av Bibeln. Och var och en måste ta ställning till teodicéproblemet. Hur kan Gud vara allgod och allsmäktig samtidigt när världen är full av ondska och lidande? Utan ett hederligt svar på den frågan – undvik semantisk manipulation ”ond betyder här egentligen god”, godhet och humanism är mänskligt önsketänkande - viftar ni förgäves med två tusen år av tradition. Vad blir det inför den frågan kvar av alla era bestämda meningar?
Dagens Nyheter har bekymmer med Norge. Först riktade Henrik Arnstad ett angrepp på ett antal norska företeelser (14 okt.) Sedan har Pål Veiden från Tankesmedjan Civita, som blivit felciterad av Arnstad, fått replik (20 nov.). Och till sist kommer det en stor uppgörelse med det svenska tjatet om den norska rasismen skrivet av Öyvind Strömmen (21 nov.). Jag måste säga att denna norrman ter sig sympatisk och jag vill ge honom rätt i långa stycken när han går till rätta med svenska röster. Börjar man klaga på 17 maj (misstänkt nationalistiskt) och nynorskan (ett konstruerat språk) kastar man sina pajer från ett fundament av historisk okunnighet. Och Pål Veiden blev verkligen felciterad. Vad återstår av intresse i detta debatt sedan detta blivit sagt? Jo, det vore intressant att höra vad den sympatiske norske miljöpartisten tycker om Veidens replik. Han var visserligen felciterad från början men även när han får rätta till detta är det han säger ohyggligt. Han behöver inte bli ännu värre genom att felciteras, det är fruktansvärt illa nog.
Att Öyvind Strömmen också tar avstånd från honom, tar jag för givet. Vad jag undrar över är om han är lika upprörd som jag. Detta skulle kunna spegla en reell skillnad i debattklimatet. Så kan vi lämna därhän om norrmännen har blivit avtrubbade eller om svenskarna är överkänsliga. Men jag står för åsikten att mina egna reaktioner är de rimligaste.
Henrik Arnstad svarar f.ö. idag i DN. Det tycks som om Arnstad i likhet med Strömmen är mer intresserad av att bekämpa främlingsfientligheten än att gaffla i en grannfejd. Och när båda är överens om detta undrar man vad debatten tjänat till. Men det är naturligtvis inte ointressant om Fremskittspartiet liknar Sverigedemokraterna mer än det liknar en något sinistrare variant att Folkpartiet. Folkpartiet, som genom sitt förslag om språktester för invandrare, också fiskat en del i grumliga vatten.
Sedan är det en annan sak. Man är i Norge mycket upprörd över Dagens Nyheters publiceringspolicy. Att man förhalar repliker, att man kräver förkortningar, att man läcker till sina egna medarbetare och skyddar dem från avslöjande kritik och håller dem om ryggen. Men, kära norrmän, detta har ingenting med förhållandet till Norge att göra, alla svenskar vet att det går till så. Så där har de alltid hållit på. Det är mycket bra att någon utanför landets gränser drabbas, så att världen får veta. Jag anbefaller till läsning Per Anders Madsens artikel i Aftenposten den 20 november. Där finns hela den sorglustiga historien.
”Norge har inte replikrätt – och inte Sverige heller”, skrev DN:s kulturchef Björn Wiman i söndags. Alldeles så. Dagens Nyheter bestämmer och för den stora tidningen gäller inga regler och ingen anständighet.
26 nov. 13

En debattör på Timbro har slagit fast att Sverigedemokraterna ligger i mitten av det politiska fältet i sin ekonomiska politik. Ja, Sverigedemokraterna lutar rent av åt vänster. Inget sensationellt i det, även om Svenska Dagbladet inleder en ledarartikel med analysen (22 nov.). Ty detsamma kan sägas om nationalsocialisterna i Tyskland på 30-talet.
Så här är det. Det finns en primitiv intolerans mot det som är främmande och avvikande. En rädsla för och ovilja mot främlingen. Men för att verkligen få glöd i detta fordras en mer specifikt definierad syndabock. För nationalsocialisterna blev det juden. För Sverigedemokraterna får islamofobin spela samma roll som antisemitismen för nazisterna. Någonting farligt och hotande – inte bara stötande som det avvikande - utan något obestämt smygande och skrämmande, som syftar till världsherravälde. Naturligtvis kommer denna paranoia att påverka diskussionen om de verkliga problem som uppstår ur kulturkrockar. Oviljan att bekräfta de paranoidas paranoia kommer att öka den. För det är naturligtvis intressant när icke-sekulära värderingar krockar med ett sekulärt samhälle. Att de icke-sekulära plötsligt blir fler. Det är alltså fundamentalismen som är problemet, inte islam. För den islamofobe blir kristendomen av naturen sekulär och islam av naturen fundamentalistisk. Så är det med konservatismen, varje reträtt den tvingas göra blir snart den sanna konservatismen. Också kristendomens modernisering har krävt hård kamp och kräver så fortfarande.
Men åter till Sverigedemokraterna. Här finns spontana fördomar och en glödande paranoid idé att bygga på. Vad finns det mera? Jo, främlingsfientligheten kan ju ses som ett uttryck för nationalism och kulturkonservatism. Det tar sig lite rörande och smått löjliga uttryck hos Sverigedemokraternas ideologer. Folkdräkter och konstruerad svenskhet. Och åter finns problemet med den ständigt retirerande konservatismen. Skall vi vara reaktionära - d.v.s. söka oss till konservatismens övergiva bastioner – eller nöja oss med att vara konservativa - försvara ännu inte övergivna bastioner? Det är ett sverigedemokratiskt dilemma. Vilket Sverige är det man vill försvara? Sverige från i går eller Sverige av i dag? Hur mycket knätofs kan vi göra oss löjliga med?Och hur mycket integrerad upplysning och liberalism kan vi använda mot den ännu konservativare främlingen? Så kan antifeminister börja klaga på muslimernas kvinnosyn. Så kan lätt homofoba personer kritisera islams syn på homosexualitet. Det handlar om den konservativa reträtten. För att kunna använda liberalismen mot muslimerna måste man själv har blivit tillräckligt liberaliserad.
Den ekonomiska politiken är naturligtvis ingen hjärtefråga. Men när trygghet och gemenskap är viktigare värden än frihet förefaller nyliberalism som en dålig idé. Nationalsocialisterna i Tyskand på 30-talet blev mindre ekonomiskt vänsterinriktade efter maktövertagandet. Nu behövde man stöd av det ekonomiska etablissemanget. En lätt kursförändring, som inte är så dramatisk för den som är mitteninriktad och pragmatisk i sin ekonomiska politik. För dagens Sverigedemokrater finns det säkert populistiska propagandafördelar i att anknyta till Per Albin och skärpa vänsterprofilen.
Naturligtvis var nazismen högerextremistisk i den meningen att det fanns en koppling till konservatismen, främst den konservativa nationalismen. Men idag när höger ofta betyder marknadsliberalism snarare än konservatism ter sig saken annorlunda. Konservatismen har ingen ekonomisk ideologi och borde därför kunna vara förenlig med vilka ekonomiska idéer som helst. Under min tid som skribent hos marknadsliberalerna, i FinansTidningen, insåg jag att omvändningen också gäller.
Den som främst är intresserad av ekonomi och är övertygad ekonomisk liberal behöver i övrigt inte ha någon frihetlig ideologi. Tvärtom visade sig marknadsliberalismen väl förenlig med de enklaste populistiska fördomar. Själva ointresset för de som låg utanför det ekonomiska området gjorde dem till ett lätt byte för primitivt icke-tänkande. Och det stärkte mitt tvivel på ett påstått nödvändigt samband mellan frihetlighet och marknadstänkande.
25 nov.13