Visar inlägg från oktober 2013

Tillbaka till bloggens startsida

Ulf Lindes moster

En gång, sommaren 1967, var jag en ledsen student. Min kristermin låg bara något halvår bort. Och jag besökte min mosters torp i Värmland. Där träffade jag Ulf Lindes moster. Hon sa: ”Den där djäkla Ulf som aldrig tackar för julklapparna!” Då tänkte på mostrarna i världen. Och jag tänkte på Ulf Linde vars briljanta artiklar jag brukade läsa på DN:s kultursida. När min moster talade om honom var han en f.d. odåga som hade spelat i ett jazzband. Ty han var ännu inte med i Svenska Akademin på den tiden. DN:s kultursida kunde man ju undvika. Det var väl måttligt fint att skriva i en tidning. Så tänker världens mostrar.
Min mamma och min moster var ungdomsvänner med Ulf Lindes mamma och moster. Dessa var döttrar till en vid den tiden uppburen konstnär, vars konstnärliga halt eftervärlden har betvivlat. Johan Krouthén hette han och jag vill minnas att han finns med på skagenmålarnas berömda konstverk ”Hipp, hipp. Hurra”. Som ju också är namnet på Kjell Gredes film om skagenmålarna. Nå, Johan Krouthén och hans döttrar kände jag till från min mammas berättelser. Men släktskapen med en konstkritiker på DN:s kultursida fick jag inte kunskap om förrän denna sommar i Värmland. Ulf var nog i stort sett inte mycket att tala om. Och jag kunde inte längre fråga min mamma som varit död i fem år. Men barnsligt nog tröstade det mig att den store kritikern - ty han var en lysande kritiker som gnistrade och brann, en sådan som inte finnes längre – att han också hade mostrar.
Och jag var 22 år gammal och till hösten skulle jag börja min trettonåriga bana i lundensisk studentpress. Och det är ganska långt från att skriva på DN:s kultursida. Där har jag bara fått in två notiser under årens lopp. En handlade om min förste pojkes födelse och den andra om hur den europeiska unionen eventuellt skulle påverka tillgången till europeisk kvalitetsfilm. Jag gissade att man snarare skulle få Rambo dubbad till tyska än mer av Eric Rohmer. Det lär ha varit Maciej Zarema som såg till att den flöt in. ”Med undantag av Zarema är det ingen” (citat ur gårdagens blogg), kan man tänka. Notisen om Elias refuserades av Nils Gunnar Nilsson på Sydsvenskan. Men han ångrade sig förstås, anförtrodde han mig, när DN publicerade. Flocken kan aldrig ta fel och DN:s kultursida är naturligtvis ledarhunden.
24 okt.13

Matthis och Thente

I Dagens Nyheter i går kommer Moa Matthis med en ny replik. Det handlar om den debatt som Johan Hilton startade om en alltför proportionslös och identitetsfixerad antirasism. Så här långt in i debatten förstår Moa Matthis plötsligt inte längre vad den handlar om. I alla fall är det vad hon först ger sken av. ”Vilka det är som angrips?” frågar hon sig.
Johan Hilton exemplifierade visserligen i det första debattinlägget, medger hon, men de debattörer som kommit efter har slutat med det. Jo visst. Först ger man några exempel på en tendens som sprider sig i debatten och när läsarna har fattat vad man åsyftar så kritiserar man tendensen. Detta om man inte är intresserad av att stämpla enskilda debattörer, utan av att angripa attityder som sprider sig. Johan Hilton hade redan gjort jobbet åt de andra, därav deras tystnad.
Men det skapar kanske en möjlighet för Moa Matthis och likasinnade att göra sig dumma och låtsas som om man inte längre förstår vad man talar om. Lilla Hjärtat-debatten har aldrig ägt rum och det är inte sant att Stina Wirsén och hennes få försvarare hukade. Makode Linde och kulturministern har aldrig fått på skallen. Berns fick aldrig be om ursäkt för att en vit skådespelerska maskerade sig till Josephine Baker, fast teaterns hela idé är att man låtsas vara någon annan än den man är. Och så vidare.
Sedan visar det sig längre fram i artikeln att Moa Matthis mycket väl vet vad det handlar om. Hon bara låtsades. Ty hon exemplifierar själv med Kinapuffar och flyttad Tintin och Disneys julafton. Hon vill nämligen också påvisa att småaktigheten hos vissa antirasister ingalunda spelar sverigedemokraterna i händerna. Det kan hon kanske ha rätt i. Kritiken av denna småaktighet handlade ju om att man inte skall syssla med bagateller, utan ha sinne för proportioner. Den som inte upprörs över en kinesschablon på kinapuffar, upprörs inte heller av att den tas bort. Det vore ju att hemfalla åt samma småaktighet som hen kritiserar. Men det är klart att rasisterna kan använda det som ett exempel på hur löjlig och småaktig den politiska korrektheten är. Och det är inte så bra, när det i stället gäller att få människor att begripa att det här med politisk korrekthet är att värna rimliga, demokratiska grundvärderingar.
Man skall kanske inte dra för stora växlar på en enstaka formulering. Men jag fäste mig vid formuleringen: ”Med undantag för Zarema är det ingen”. Det är vad som gäller i gänget som är det betydelsefulla. Det är det allmänt accepterade inom medieetablissemanget som betyder något. Inte argumentens kraft.
Jonas Thentes replik i dag ger en än kusligare beskrivning av den moderna intoleransen. Byggd på direkt erfarenhet. Det är uppenbart inte alla som blir glada ”av de nya kunskaper och erfarenheter som förändrar samhället och den offentliga debatten”, för att använda Matthis ord. Men Jonas Thente är kanske ett undantag. Det berör kanske inte ”folk i allmänhet”? Viket väl är det större gäng som gänget anser sig representera.
23 okt.13

Anna Ekström slår till igen

Anna Ekström i Kvällsposten är ett fenomen. Hon uppträdde i söndags i tidningen som ”katolsk hedning” (20 okt.). Man undrar oroligt vad som har hänt. Hr hon blivit exkommunicerad sedan hon angrep påven från höger. Den nye påven var inte tillräckligt reaktionär och militant. Kanske mer som den där mesen Jesus, kan man tänka, som ansåg att man skulle vända andra kinden till. Man förstod att Ekström inte tyckte att detta var riktigt bra.
Nå ja, den här gången jagar hon inte högvilt, utan nöjer sig med att ge sig på Svenska Kyrkans nya ärkebiskop. Man tycker kanske att jag skulle lämna dumheten därhän och i stället förtrösta på lösnummerköparnas klokhet. Även om den teologiska allmänbildningen är så låg att man kan gå på vilken desinformation som helst, så fungerar dock elementär logik hos de flesta. Men för säkerhets skull.
Först ett citat från Anna Ekström: ”Som kristen förkunnare kan man inte säga att Jesus är vägen och att Gud erbjuder flera vägar än Jesus. Det är detsamma som att säga att Jesus inte är Gud, eller att det finns fler med samma gudastatus som Jesus.”
Jaså, det tror Anna Ekström? Att det är detsamma! Här behöver man ingen teologisk kunskap för att genomskåda henne. Det finns många vägar till Gud. Goda medmänniskor och kloka profeter och en rad andra omständigheter kan föra människor till Gud. Att erkänna detta är fullt förenligt med att påstå att Gud har blivit människa i Jesus Kristus och att Gud inte har levat på jorden i någon annan mänsklig inkarnation.
För att genomskåda hennes slutkläm fordras dock en viss minimal teologisk kunskap. ”Jackelén verkar alltså vara på väg att skilja Jesus från Gud och instifta en ny monoteism inom vilken judendomen, kristendomen och islam är underavdelningar.” Detta är att överskatta nytänkandet hos Jackelén, det är inte hon som hittat på religionshistorien. Däremot kan Anna Ekström göra anspråk på att vara en förnyare om hon tvivlar på att kristendomen är en monoteistisk religion. Här underblåser hon en muslimsk fördom: treenighetsläran är oförenlig med en strikt monoteism.
Det hävdar muslimer ibland mot de kristna men de kristna försvarar sina anspråk på att vara en monoteistisk religion. Anna Ekström är bekymrad över att kristendomen är monoteistisk, det har hon inte hört talas om tidigare. Nya påfund, förmodligen. Ty det leder ju till förfärliga konsekvenser. Då skulle man vara tvungen att tro på samma Gud som judar och muslimer. Och det vill man ju inte gärna. Det är nog säkrast att helhjärtat gå över till hedendomen.
22 okt.13

Konstens skönhet

Johan Hilton skrev en viktig artikel i DN om identitet. D.v.s. om debattens tendens att låta en skribents identitet, kön, ras och driftsprofil, överskugga varje sakfråga. Denna debatt dog så småningom i skönhet, som alla debatter, men den här gången i dubbel bemärkelse. Ty den fick ett egendomligt sidospår, där man klagade på att tidningarnas kritiker ägnar sig för lite åt estetik. Och det sidospåret lever fortfarande.
Låt mig säga att jag har bekymmer med estetiken. Jag avvisar tanken på konst för konstens egen skull, l'art pour l'art. Jag menar att det inte är fel att betona konstens nytta, bara man inte gör nyttobegreppet för snävt. Och t.ex. begränsar det till att betyda samhällsnytta. Dess samhällsnytta är ingen eller ringa. Den nytta konsten gör oss är att den gör oss bättre rustade som människor och medmänniskor. Detta är något helt annat än att säga att den gör oss till bättre, moraliskt bättre, människor. Så är det med all intelligens, erfarenhet och insikt - den kan användas till både gott och ont. Men dessa saker gör oss, liksom konsten, bättre rustade att möta de problem som hör livet till- sorgen, kärleken, smärtan, konflikterna.
Konsten är inte den enda faktor som påverkar oss i livet. Men en viktig faktor. När alla andra livsomständigheter är lika, skapar kulturen en bättre rustad människa.
Men vad skall man göra åt den rena estetiken? När det bara handlar om skönhet, inte om en berättelse att reflektera över - som det ofta gör i film och litteratur. Försvinner inte här den medmänskliga poängen? Kan den göra något annat än att ”förfina vårt eget körtelsystem”? Som det heter i en tidstypisk dikt från 67 (spåra verket, kära läsare!).
Nu har det naturligtvis sitt värde att den enskilda människan förbättrar sina lyckomöjligheter, får möjlighet till en djupare lycka. Och därtill kommer att den moderna konsten, modernismen, inte har lagt vikt vid skönhet utan vid uttrycksfullhet. Vid den förvåning som är reflektionens början.
Dock finner jag mig främmande för en filmkritik som vill återuppliva cineasternas tal om kameravinklar och estetiska konstgrepp. Som Jan Holmberg föreslår i DN (18 okt.). Det mötte mig ofta i min ungdom och jag finner det mest vara ett sätt för kritiken att briljera i stället för att kommunicera. De flesta ser på film för att få ett innehåll att reflektera över. Om konsten är till för människans skull och inte människan för konstens skull, älskar vi konsten för vad den kan ge oss som människor.
Men det är naturligtvis möjligt att se film som en serie bilder. Att söka en känslomässig/estetisk upplevelse. Varav följer en vilja att få den analyserad och förklarad. Varför påverkas jag så starkt av detta?
Det var fascinerande att se Hynek Pallas, Svenska Dagbladets filmkritiker, uttala sig i TV:s Kobra om Bechdel-testet. Jag uppskattade hans förbannelse över samtiden. Jan Holmberg tar också avstånd från Bechdel-testet. Ni vet den där feministiska varumärkningen av filmer. Det handlar om att en film skall innehålla minst två kvinnor, som talar med varandra om något annat än män. Det har visat sig att det är ytterst få filmer som klarar dessa modesta krav och det är ögonöppnande. Så manschauvinistisk är filmen generellt och så omedvetet accepterar vi det utan att reflektera. Självklart kan det i vissa fall bli besynnerligt när det tillämpas på enskilda filmer. En ensam kvinnas kamp mot manssamhället klarar inte testet, inte heller en film där två kvinnor förbannar männen. Medan en kvinnoförlöjligande film, som låter kvinnor prata med varandra om löjliga ämnen, klarar sig. Det räcker ju med att inte hela deras löjlighet är fokuserad på förhållandet till männen. Men detta är egentligen ointressant för man ser ju omedelbart om det förhåller sig så. Det centrala är att man bli observant på att så många helt vanliga filmer faktiskt inte klarar testet, fast de kan ha andra förtjänster. Stämpeln säger: Bortse inte från detta!
21 okt.13

Teologiveckan slut

Hur såg det ut på torsdagen efter ärkebiskopsvalet? Sa Dagen något nytt? Och vad sa Kyrkans Tidning?
Jo, Dagen tiger och slickar sina sår. Det visar sig om det bara var en dag för att pusta ut eller om det blir tyst nu. Och Kyrkans Tidning skickar fram sin andre ledarskribent, Fredrik Modéus, som hälsar Antje Jackelén välkommen och skriver med insikten om att ingen ifrågasatt Jesu gudom. Därmed är den matzolska upphetsningen i förra veckans tidningsledare överspelad. Modéus är klok alltigenom och jag uppskattar hans kärleksfulla ton. Man skall inte karikera och vara tarvlig mot sina meningsmotståndare.
Däremot har Annika Borg en besynnerlig fristående kolumn. Det är inte lätt att förstå vad hon menar. Hon tycks mena att striden inte var något strid mellan konservativa traditionalister å ena sidan och mer liberala och radikala å den andra. Striden handlar i stället om Jesus. Det är att hårdnackat hålla fast vid det matzolska missförståndet. Så kan man bli bunden vid ett missförstånd som man knutit ett starkt engagemang till. Hon säger inte rent ut att någon har förnekat Jesu gudom. Men det är om Jesus som striden står och i denna strid är konservativa och radikala förenade mot de förnekare, som möjligtvis finns eller kunde finnas. Jag tror detta är tanken. ”Ses den Kristustro som nu bekänns i många av de pågående diskussionerna som näring, levande och uppbyggande, eller inte? Svaret kommer att avgöra Svenska kyrkans framtid.” avslutar hon. Tro det? Men om alla är överens om Jesus kan den väl knappast ses som någonting annat. Ingen tycker väl att det är en felaktig grundhållning. Men frågan faller om man erkänner sina missförstånd.
När jag tittar på onsdagens ledarsidor ser jag många som gläds åt att vi fått en kvinnlig ärkebiskop. Det är den vanliga ledarkommentaren, på teologiska resonemang ger man sig inte in.
Detta retar med rätta en del knökar, som den konservativa falangen av moderater kallas. Men själva lyckas de sällan åstadkomma något intelligentare än att den som inte föredrar Kristus framför Muhammed är en olämplig företrädare för kyrkan. Barvå, i Nya Wärmlands Tidningen, ställer sig bakom sina kolumnister. Det finns ingenting att hoppas på i den tidningen. Men jämför man Smålands Posten med Barometern kan man se att den ene knöken är oerhört mer intelligent och initierad än den andre. ”Men om jungfrufödelsen anses vara en abstraktion hur ser hon då på Kristus? Svävar man på målet i så centrala frågor borde man kanske man snarare borde bli föremål för entledigande än upphöjelse.” skriver Marcus Svensson i Smålands Posten.
Så jungfrufödelsen är att jämställa med att Gud blivit människa. Nej du, Svensson, du skall nog inte ägna dig åt teologi.
Jag har utförligt analyserat frågan, här finns ställningstaganden att göra. Men kan man inte tala om teologi utan att förenkla till parodins gräns, gör man nog klokast i att vara tyst. Svensson har generellt inte gjort intryck av att vara en dumskalle, så han har ett anseende att förlora.
Tills vidare kan han lyssna på sin kloke granne i Barometern, Martin Tunström. ”Antje Jackelén tillhör inte den mer radikala teologiska och politiska strömning med Stockholm och Uppsala som bas utan har en tydlig luhtersk identitet. En majoritetskandidat, helt enkelt. För den lilla mer radikala minoriteten var kyrkans 'chefsideolog' Christina Grenholm den givna kandidaten”. Det var upplysande. Så skriver en kunnig man som vill något annat än att stryka sin läsekrets fördomar medhårs.
För mig förklarar det min fäblesse för Christina Grenholm.
18 okt.13

Äldre inlägg

Nyare inlägg