Lars Westerbergs Blogg

Det lönar sig att läsa skandinavisk press. Länge har det varit uppenbart att Sverige och Danmark inte förstår varandra och nu har också samma oförståelse infunnit sig med Norge. Dels har Fremskittpartiet intagit regeringsställning, dels har en anhängare till Fremskittspartiet blivit hedersdoktor i Karlstad, vilket renderat universitetet en storm av protester, och dels har man i norsk TV censurerat ett avsnitt ur Skavlan, där en svensk komiker angriper den norska regeringens politik mot romer. Vilket var en i sak alldeles korrekt kritik. Men den ville man inte låta de norska tittarna höra.
Det som mest har förvånat mig är den nationella självförsvarsposition som våra grannländer hamnar i vid svensk kritik. Dansk folkeparti och Fremskittspartiet är bara än minoritet av befolkningen men angriper någon dem utifrån är det den nationella självhävdelsen som styr reaktionerna. Jag har trott att de försvaras mot bättre vetande. Det är ungefär som när den israeliska regimens politik angrips. Alla som gillar Israel har utomordentligt svårt att ta kritik som kommer utifrån. ”Visst jag inser också att landet bedriver en betänklig politik, men en så stor bov är det inte. Det finns ju värre skurkar, varför angriper man inte dem i stället? Det måste vara antisemitism att det just är Israels politik som angrips.” Ungefär så resoneras det.
Nå, det var norrmännen jag var inne på. Och jag läser en rätt balanserad analys av Aftenpostens politiske chefredaktör, Harald Stanghelle (26 okt.). Som han framställer saken kan tydligen inte Fremskittspartiet utan vidare kan jämföras med Dansk Folkeparti och Sverigedemokraterna. Det började mera som Glistrup, förstår man. Höga skatter och byråkrati var vad man riktade sig emot. Men jag citerar direkt: ”Her skiller Frp seg dramatiskt fra de fleste höyrepopulistike bevegelser i Europa, sel om partiet har surfet på den samme fremmedfrykt som disse”. Hur skall man förstå det? Även Pia Kjaersgaard började hos Glistrup. Kan det förflutna verkligen ursäkta nuet? Men det är tänkvärt att de svenska populisterna, till skillnad från de danska och norska, började hos nationalsocialismen.
Men sedan medger Stanghelle att Sverige har en mer generös invandringspolitik än Norge. Och Sverige är lika överens om en generös invandringspolitik, som norrmännen om en restriktiv. ”Det er selvsagt dumdristig å konkludere med att i en brutal virkelighet er det vi som representerer realismen der svenskene dyrker idealene”. Men hur kan man tala om realism här, generositet och egoism är så vitt jag förstår värderingar. Den som är generös får problem, som den som är egoist slipper, kan man möjligen påstå. På den punkten är nog svenskarna lika realistiska som norrmännen. Man väljer att vara generös i klar insikt om detta. Därför att det är det enda humana.
Norge är ett rikare land, framhåller Stanghelle, och det har hjälpt norrmännen att göra sig av med sitt lillebrorskomplex. Det är ju utmärkt. Men det har tydligen inte gjort dem generösare. ”Vi er livredde for alt som kan stemples som snillisme”.
Och det är klart att de främlingsfientliga står ut på ett annat sätt i ett land med en generös invandringspolitik än de gör i ett land där man enligt egen utsago är enig om att vara restriktiv. Att Sverige inte förstår Norge kan ju bero på det.
Men jag håller fortsatt Aftenposten räkning för dess fräna angrepp på Fremskittspartiiet och dess användning av begreppet ”smygislamisering” (20 sept.). Ett sådant uttryck motiverar väl att man inte vill göra deras anhängare till hedersdoktorer. Det verkar som om vakthållningen fungerar bättre hos tänkande norska konservativa när de inte irriteras av svenskar.
Jag ser just nu att Erik Helmersson behandlar samma ämne på Dagens Nyheters ledarsida idag. Läs det till ytterligare belysning.
31 okt.13

Jag minns alla mina debatter och hur de brukade ta på mig. Ja, så tänker jag i stunder av trötthet. I själva verket är jag mycket glad över den frihet som mitt nuvarande skrivande ger mig. Det är plågsamt med alla debatter i medierna som avbryts i förtid. Journalister litar inte på människors tålamod och engagemang. Och vänjer också sina läsare vid flyktighet. Och lämnar ingen möjlighet åt de människor, som faktiskt också finns, som vill gå till botten med ett ämne.
Det finns naturligtvis en motsättning mellan bredd och djup. Men det är inte säkert att bredd alltid är att föredra.
Vad lämnar den senaste tidens teologiska debatt för eftertankar? Ja, tydligen att traditionalister uppfattar dogmen om jungfrufödsel som en förutsättning för påståendet att Jesus är sann Gud och sann människa. Och i själva verket är det tvärtom. Jungfrufödseln, om man tolkar den bokstavligt, förvandlar Jesus till halvgud. Och då kan han knappast vara sann Gud och absolut inte sann människa. En halvgud är ingen sann människa, halva hans biologi är ju omänsklig. En sann Gud inkarnerar sig naturligtvis i en sann människa och han förändrar honom inte till något annat innan han inkarnerar sig. Att Gud skulle behöva biologiska metoder för att inkarnera sig i en människa är som att påstå att han skulle behöva en mobil för att göra sin röst hörd. Och förmodligen är det också så, bibeltidens människor befinner sig ännu på barnstadiet.
Nå, jungfrutron försvaras mest av insändarskribenter i Dagen och har inget stöd i Kyrkans Tidning. Vad som naturligtvis förvånar mig är påståendet att det långt ifrån är kontroversiellt att påstå att muslimer och kristna dyrkar samma gud. Det säger ingenting om hur kontroversiellt förnekandet av detta är och det torde betyda att ett förnekande betraktas som fullt möjligt. Och det är kanske möjligt. Men inte utan översofistikerade resonemang kring identitetsbegreppet. I synnerhet gör tron på Guds objektiva existens det svårt att förneka att det är samma gud. Man kan naturligtvis mena som Luigi Pirandello i sin pjäs ”Alla har rätt” att en människas identitet bara är summan av alla bilder av henne. Men i så fall får man också bekymmer med påståendet att alla kristna tror på samma gud. Eftersom alla kristna bevisligen inte har samma gudsbild.
Min slutsats blir alltså att teologiska frågor borde debatteras mer. Inte bara när missförstånd gör kinderna röda och raseriet driver själarna. Har jag rätt i det ovanstående är den klyfta, som många tycker sig ha upptäckt, i hög grad en kunskapsklyfta. ”Dunbolsterteologi” kan vara så mycket. Att man inte delar med sig av sitt vetande och sin reflektion eller är så otydlig att åhöraren inte upplever något motstånd. Man skall inte låta människor höra vad de vill höra. Det borde vara grundregeln för en predikant. Jag har en stark känsla av att det finns en teologisk intelligens som inte når ut.
Jag tänker också att evigheten har svårt att hävda sig mot tidens fördomar. Vem tror att den förvirrade frågan: ”Anser du att Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed” hade ställts utan en upplevd motsättning till muslimerna och ett stark behov av att profilera sig mot dem. För en kristen betyder ju frågan ”Ger Gud en sannare bild av Gud än Muhammed”, en fråga som även en muslim hade besvarat med ja. I den mån han hade förstått den. ”Kan Gud ge en sann bild av Gud?”, torde vara en semantiskt knepig fråga, oberoende av religionstillhörighet. ”Anser du att Jesus är Gud?” är däremot en relevant fråga. Men det hade ju inte haft någon udd mot muslimerna. Hade man följt upp med frågan ”Anser du att Muhammed är Gud”? hade man inte heller kunnat profilera sig mot muslimerna. Eftersom kristna och muslimer är överens på den punkten.
Hade man i stället frågat ”Varför blev Gud människa?”, hade man ställt en betydligt intressantare fråga. Men alla svar hade godtagits, därför att de flesta kristna inte vet eller bryr sig om svaret. Man känner på sig att den gamla försoningsläran, baserad på skuld och straff, inte räcker till, men man har inte något tydlig annan förklaring. Men att fundera över detta är inte lika roligt som att slå varandra i huvudet med dogmer. Som jag ser det har kristendomen en central poäng och en fruktansvärd relevans i sitt hävande av Gud blev människa, led och dog. Om kristendomen är sann är en annan fråga. Sanningsfrågan kan alltid diskuteras och jag har ofta gjort det, med ett lugn som är få ateister förunnat. Men jag ser en stor relevans hos kristendomen, den svarar på frågor som är mänsklighetens eviga. Men då måste man lyfta fram den relevansen. Och det borde vara en viktigare uppgift än att göra troligt att kristendomen är sann. Så har många moderna teologer och andra kristna tänkare resonerat. Men att pedagogiskt föra ut detta har man inte lyckas med. Reaktionerna här visar att när sanningen avslöjas så missförstår den kristna allmänheten eller förstår ingenting. Och förstår den något så blir den rysligt indignerad. Ty detta har ingen berättat för dem tidigare.
30 okt.13

Anna Ekström är en energisk skribent med starka känslor. Hon har tidigare angripit påven för att inte tillräckligt reagera mot det våld som utövas mot de kristna runt om i världen. Nu är det den nyvalda ärkebiskopen i Svenska Kyrkan som står i skottgluggen (Kvällsposten 27 okt.). Fem hårda angrepp där ärkebiskopen i det femte angrips för samma sak som påven. Kyrkan försvarar främmande religioner när de utsätts för förföljelse, men Anna Ekström saknar samma nit när det gäller de kristna. Ärkebiskopen menar visserligen, det framgår också hos Anna Ekström, att det inte är bra när kristna förföljs. Så man tycker att allt skulle vara frid och fröjd på den punkten. Men Anna Ekström saknar kraft i indignationen.
På den fjärde punkten påstås ärkebiskopen i en internetsänd julhälsning ha använt julevangeliet till att väcka agg mot israeliska judar. Dessutom påstås hon ha arabiserat Jesus. En sådan kritik lämnar jag därhän. Men jag anar starka politiska övertygelser både i tolkning och uttryckssätt. Eftersom det talas om israeliska judar och inte om judar i allmänhet, anar man att det här finns politiska motsättningar.
De andra punkterna intresserar mig mer eftersom de handlar om teologi. Ekströms första fråga är om ärkebiskopen tror att Jesus är helt och fullt Gud och helt och fullt människa? Jag håller med om att det vore bra med ett kraftfullt ”Ja!” här. Tvivel på denna fundamentala dogm är ju vad man läst in i ärkebiskopens uttalanden. Det vore bra om denna tolkning, som ju hela tiden har varit en orimlig övertolkning, – vilket jag vi ett flertal tillfällen påvisat - definitivt undanröjdes.
På punkt nummer två visar Anna Ekström sin barnslighet och sin ovilja att tänka. Hon vill ha ett enkelt ”ja” på frågan om Jesus är vägen, sanningen och livet utan att Antje Jackelén relativiserar och slingrar sig. T.ex. genom att säga att Jesus inte menade att han var den enda vägen. Ty det vill Anna Ekström inte höra! Att bara svara ”ja” är i och för sig tillräcklig. Men tillägget utplånar inte eller villkorar ja-et. Utan är ett exaktare och fullständigare svar.
Tänk en yta som är till hälften röd och blå och du skall ta ställning till påståendet ”Denna yta är blå”. Svarar du då ja och endast ja så har du talat sanning. Men svarar du ”ja, men inte enbart blå” så har du varit tydligare. Liksom om du påpekar att det påstående du hade att ta ställning till, inte behöver tolkas som ”denna yta är enbart blå”. Man vinner alltså ingen ökat tydlighet med den kortare versionen och man förklarar inte bort något i den längre.
Som nummer tre har hon en roligare teologisk invändning. Om Gud är större än våra föreställningar, hur kan man veta något alls om Gud? Kanske Gud rent av är ond? Det är precis det argument jag brukar använda mot traditionalisterna. Om Gud är allvis, allsmäktig och allgod kan han inte vara dum och ond – och man kan knappast slingra sig med att säga att det som människor uppfattar som ondska är en form av högre gudomlig godhet. Att Gud är större än våra föreställningar kan alltså knappast betyda att vi måste avstå från att ha en gudsbild eller att vårt mänskliga förnuft och sinne för humanitet är helt ogiltigt. Utan att vi aldrig helt och hållet kan förstå Gud. Redan vid begreppen allvis, allsmäktig och allvis svindlar tanken. Eftersom detta inte är något vi har någon mänsklig erfarenhet av.
Så Anna Ekström försöker. Hon tar verkligen i. Det får man hålla henne räkning för.
29 okt.13

Vad skall man egentligen säga om Ann Heberleins försvar för den nya ärkebiskopen (DN 25 okt.) mot Lena Anderssons attack för två lördagar sedan. Ann Heberleins påstående att Lena Anderssons artikel är ”till brädden fylld av snåriga begrepp och irrationella påståenden” speglar väl mest hennes egna tankesvårigheter. Men hon har rätt i en sak. Det anges inte ett enda namn på företrädare för den tendens Lena Andersson kritiserar. Det anser jag i motsats till Ann Heberlein vara fullkomligt i sin ordning. Det är mycket bra om man vill undvika prestigekrig och avstå från att kränka struntviktiga debattörer. Det viktiga är att ha sett något väsentligt.
Är det sant är det betydelsefullt, är det falskt kan man argumentera i sak. Dock avstod jag från att kommentera Lena Anderssons artikel därför att jag uppfattade den mer som en bekännelse till en viss intellektuell hållning, än som ett avslöjande av aktuell dimbildning.
Och det är en smula mindre enkelt än vissa ateisters allmänna religions- och kristendomfientlighet. Varför nöjer sig inte ateisterna med att polemisera mot fundamentalister. Utan vill ge sig på även humana och demokratiska kristna?, frågar sig Ann Heberlein. Motiven kan verkligen vara de Ann Heberlein tror. En fördomsfull kristendoms- och religionsfientlighet.
Men också en klarhetslängtan. Det är lättare att handskas med påståenden som är empiriska lögner, de kan man ju lugnt avfärda. Än det är att handskas med påståenden som ter sig obegripliga. Så kan man åtminstone reagera som rationalist. Själv har jag här den omvända inställningen. Endast en sak fyller mig med större indignation än uppenbara och påvisbara lögner. Och det är inhumana och påvisbart destruktiva värderingar. Till det jag inte förstår förhåller jag mig neutral. Vad du säger nu förstår jag inte och jag återkommer när jag har kommit på någon tolkning. Om jag kommer på någon tolkning. Annars lämnar jag det därhän.
Nu finns det en misstanke att liberala teologer bara vill förklara bort och tolka bort. Nytolkningen av den kristna traditionen uppfattas som försök att förneka och förklara bort en tradition som ofta lett till inhumana konsekvenser. Jag tror att ateister som känner det så, sitter alltför fast i en fundamentalistisk/traditionell kristendomstolkning. Detta står faktiskt i Bibeln och de flesta rimlighetstolkningar av detta är förödande för kristendomen. Jag håller delvis med om att det finns bortförklaringsteologer. Det är inte hederligt att ge långsökta och orimliga bibeltolkningar för att på en gång bevara kristendomens goda rykte och Bibelns auktoritet. Så mycket bättre att inse att Bibeln är skriven av människor, som liksom alla andra människor är djupt nedsänkta i sin tids fördomar. Och säga: Detta är förskräckligt och det finns alla skäl att tro att bibelförfattaren gillade denna förskräcklighet. Så säger också de flesta intellektuella kristna. Är det sant att det finns en allvis Gud så betyder det att han är större än alla mänskliga tolkningar av honom. Bibeln är bara människans försök att för två tusen år sedan tolka honom.
Det är klart att uttrycket ”Gud är större” han fungera som ett uttryck för tankelättja. I stället för att fortsätta att anstränga sig att försöka begripa och ställa de vassa frågorna, så nöjer man sig med att sucka fromt. Men det kan ju också vara ett uttryck för en fullt rimlig mänsklig ödmjukhet. När vi gjort allt för att komma till klarhet återstår att konstatera att vi inte är allgoda, allvisa och allsmäktiga. Det ligger egentligen ingenting av uppgivenhet i det konstaterandet. Bara ett viss hov.
Problemet med Antje Jackelén är inte att hon är tankelat. Utan att hon inte är det. Vilket tydligen ställt till stora problem för den kristna pressen. Men det har åtminstone satt fart på den teologiska debatten.
Kyrkans Tidning hävdar, åtminstone hävdar en viss Martin Larsson det i tidningens namn, att det hela tiden är Jesu gudom som bekymrat tidningen. Det var det man var ute efter när den suddiga frågan om Jesus och Muhammed ställdes. Måste en kristen tro på Jesu gudom? Jag lägger ingen värdering i detta men jag har alltid hävdat att det är ett rimligt språkbruk. Kristen är den som tror att Gud har blivit människa i Jesus Kristus. Men ingen är ju tvungen att vara kristen, man är inte ens tvungen att tro på Gud. Men då bör man kalla sig för något annat än kristen.
En annan sak som förvånar mig är att Annika Borg, präst i Svenska Kyrkan, i samma nummer av tidningen tycks anse det som en trosfråga huruvida judar, kristna och muslimer ber till samma gud. Men är det inte snarare ett religionshistoriskt faktum. Kan man förneka att Jesus trodde på judarnas Gud? Och att Muhammed också gjorde det?
28 okt.13

Det är höst. Jag tillbringar en dag på sjukhus. Mitt ena ben svullnar gåtfullt upp och man vill undersöka om det är en propp. Det är det inte. Jag vet ingenting om anatomi men lekte - som det barn jag är - att jag hade ”vatten i knäna” och att det nu läckt ut lite vatten i benet. Jag har nämligen en längre tid haft träningsvärksliknande besvär som jag lokaliserat till mina knän. Det visar sig också vara sanningen. Det är mycket tillfredställande att vetenskapen kommit så långt att den kan bekräfta mina barnsliga fantasier. Jag anar inte om de knölar i knävecken synbarligen innehållande vatten är detsamma som vi på 50-talet kallade vatten i knäna. Men det vore signifikant om jag drabbats av en 50-talsåkomma. Nostalgin kan slå till på många sätt.
”Och hösten faller ständigt och teet är alltid kallt” heter det i en s.k. q-vers i Lundagård 1977. Den beskriver stämningen i mina 70-talsartiklar. Men nyligen läste jag hos Agnes von Krusenstjerna, ”Den blå rullgardinen”, om en höstförälskelse som gjorde hösten till vår. Och det får mig att tänka på den oktober när jag träffade Christina. Det blev en alltigenom annorlunda höst.
Och jag har också läst en synnerligen roande bok om när filosofen Ludvig Wittgenstein hotade filosofen Karl Popper med en eldgaffel (David J. Edmonds och John A. Eidinow: Wittgenstein och Popper). Det är en stålhård filosofisk konfrontation mellan två egensinniga, geniala och auktoritära filosofer. Men Karl Popper är där med hela sin själ, ingenting är viktigare för honom än att göra upp med Wittgenstein. Men Wittgenstein är mindre fixerad. Han tänker på en ung man och undrar om hans känslor är besvarade. Det där känner jag också igen från mitt liv om man bortser från det irrelevanta förhållandet
att jag råkar vara heterosexuell. Hur jag hela tiden gick och tänkte på mina förälskelser medan debatterna rasade runt omkring mig, de laddade åren kring 68. Jag förnekar inte de stora filosofiska frågornas vikt men jag upplever starkt att striden blir ett självändamål. Frågorna är kanske stora, men striden, polemos, är inte så stor.
Man kan tycka att det inte är stor mening att skriva en hel bok om en filosofisk diskussion en oktoberdag i Cambridge. Om den ene filosofen då verkligen hotade den andre med en eldgaffel. I Lund hade saken varit snabbt avgjord. Naturligtvis gjorde han det. Han höll ju eldgaffeln i handen och viftade med den. Då är det verkligen att fördärva en god historia att påstå något annat än att det förelåg ett hot. De som grälat om saken saknar lundensisk distans. Popper kan anklagas för att han troligtvis inte skämtade när han som moralisk princip anförde att man aldrig bör hota en gästföreläsare med eldgaffel. Och Wittgenstein och hans anhängare för att de inte valde att tolka det som ett skämt.
Men annars är det en lysande bok som ger två ingående och nyanserade porträtt av två framstående filosofer. Och miljön i Cambridge tecknas också med ett flertal porträtt av då verksamma filosofer. Och så de båda filosofernas gemensamma bakgrund i sekelskiftes Wien. Än en gång belyses denna rika och högintressanta kulturmijö. Och så de logiska positivisterna, som byggde på en delvis missförstådd Wittgenstein och som hade besvär med en kritisk Popper. Och så naziregimens ödesdigra betydelse för judiska intellektuella. Wittgensteins trängda familj.
De logiska positivisternas ledare Moritz Schlick blev mördad av en svartsjuk doktorand, eftersom den studentska mördaren älskade, svärmade för professorn. Jag har alltid trott att det var nazisterna som låg bakom och att Moritz Schlick var jude. Men så var det inte. Nazisterna nöjde sig med att jubla i insändarspalterna över hans död, ty var Schlick inte jude så företrädde han en judisk filosofi. Ibland vägde mentaliteten tyngre än biologin. Att vara logisk och förnuftig kunde ju inte vara riktigt tyskt, enligt nazisternas definition.
25 okt.13