Visar inlägg från september 2013

Tillbaka till bloggens startsida

Liv efter detta?

Filosofen Mats Furberg ondgör sig i sin bok Jesu barnbarn över en form av kristet hyckleri. De säger sig tro på ett liv efter detta men reagerar på och betraktar döden som vi andra. Men detta är troligen inte hyckleri i den meningen att man inte verkligen tror på vad man säger sig tro på. Jag läste en artikel av Lars Gustafsson på 70-talet som öppnade mina ögon på den punkten.
En kristen människa menar att man verkligen dör. Men i bästa fall blir man återuppväckt på den yttersta dagen. För att ta en bild, någon sover. Av två oberoende iakttagare menar den ene att denna människa kommer att vakna i morgon, den andre att han aldrig kommer att vakna. Men de är helt överens om att personen sover.
Tid förflyter inte för den som saknar allt medvetande. Från det vi somnar tills dess att vi vaknar finns ingen tidsupplevelse. Men så länge jag lever är den som är död verkligen död och när jag dör förblir hen död. När vi träffas igen har ingen av oss upplevt någon tid sedan vi dog. Men under den tid jag har kvar på jorden som efterlevande är den som jag sörjer faktiskt död. Till dess jag själv går in i samma omedvetenhet.
Nu är jag inte säker på att föreställningen på domedagen är så teologisk levande. Den ställer ju till åtskilliga problem. Framför allt med det urval den framtvingar. Vem väljs ut till paradiset? Men den föreställningen är logiskt oberoende av föreställningen att man får vara död en tid innan man uppväcks. Men jag är inte säker på att den senare föreställningen heller är särskilt levande. Den föreställningen som är vanligast i kristen folktro är förmodligen att man går direkt till himlen, iakttar sina kära med bekymmer och glädje och otåligt inväntar en återförening.
Det är endast om man har denna folktro som spiritism och nära-döden-upplevelser har någon relevans. Håller man dessutom fast vid den gamla dogmen att man på den yttersta dagen skall få en ny kropp är denna föreställning väl förenlig med att man förnekar att det finns själsliv utan kroppsligt underlag. Och kärnpunkten i spiritismen är ju just själens oberoende av kroppen.
De s.k. nära-döden-upplevelserna är naturligtvis lättförklarade utifrån ett materiellt ateistiskt synsätt. Vi vet att man upplever hallucinationer när man är sjuk eller drogpåverkad. När hela maskineriet håller på att lägga av- man är på väg att dö - är man naturligtvis långt borta från allt normalt upplevande. Att uppleva ljus och frid när allt tar slut tycks mig intuitivt ganska rimligt. Liksom möjligen att förväntningar och önskningar, om de är tillräckligt starka, styr de sista hallucinationerna. Under alla omständigheter är döendet ett onormalt tillstånd när man är mycket lite tillräknelig.
Men möjligheten av en återförening? Ja, där har vi ju hela problemet med den mänskliga identiteten. Är den som är renad från allt ont verkligen i någon mening den hen var här på jorden? Här kan man naturligtvis skämta och säga: I somliga fall, nästan inte alls. Man får väl ha den möjligen romantiska föreställningen om en personlighetens kärna. Och kanske är det inte så dumt: Det vi älskar hos dem kommer att överleva. Bara det vi skrev i dödsannonsen - om vi inte var ovanligt uppriktiga - går vidare.
16 sept.13

Ideologiska svek

En sakuppgift i Anna Dahlbergs söndagsledare i Expressen (8 sept.) i fick mig att haja till. Det var att kristna i Syrien tydligen stöder al -Assad. Jag har läst mycket i kristna tidningar om vikten av att reagera när kristna är förföljda. Om den protesen mot religionsförföljelse är endast gott att säga. Ingen bör någonsin bli förföljd för sin religions skull. Och det kan vara värt att uppmärksamma just de kristnas situation eftersom en fördomsfull identifikation av kristen med stark och vit bör undvikas. Det finns kristna ute i världen som sitter illa till och inte alls är starka och välmående som vi.
Men det förtjänar också att uppmärksammas när kristna ute i världen står på bödlarnas sida. Så komplicerat är det. Och några kloka reflektioner kan man göra om detta förhållande. Att förtryckare och galningar inte nödvändigtvis är representativa för den religion de säger sig företräda. Gäller det en god gud förefaller det omöjligt. Att det som kallas religiösa motsättningar ofta i stället är politiska motsättningar och handlar om maktkamp mellan grupper. Att religionstillhörighet kan vara ett sätt att identifiera en viss grupp, som sedan kan fungera som hat -grupp eller syndabocksgrupp. Och att religionen kan vara ett sammanhållande band bland några som värnar sina gruppintressen.
Att de kristna tidningarna speciellt värnar om utsatta kristna hoppas jag inte är influerat av ett vi-och-dom-tänkande. Utan av en uppriktig solidaritet med alla förföljda. Och avståndstagande från alla bödlar och alla bödlars stödjare torde vara lika självklart. Fast det är naturligtvis intressant hur man teologiskt kan försvara övergrepp. Man kan jämföra med hur herrarna i Sovjet använde sig av marxismen. Hur ideologin fick legitimera makten. Det är inte lätt att påverka människor som befinner sig i en härva av konflikter och gruppmotsättningar. Men dålig teologi förtjänar alltid att punkteras. Vare sig kristna eller muslimer bör få påstå att Gud gillar kemisk krigföring.
Men jag är glad att jag lever i Sverige när läser Aftenpostens kommentar till det norska valet (10 sept). Tidningen är kritisk till Fremskrittspartiet ty man finner inte dess ekonomiska politik ansvarsfull. Däremot inte ett ord om främlingsfientligheten. Inget konstigt i det kanske, höyreledaren var helt öppen med att att hon skulle samarbeta med Fremskrittspartiet. Så det skulle väl strida mot partilinjen att låga av indignation över Fremskrittspartiets politik. Då faller ju skuggan tung över andra som inte är lika indignerade. Så föga indignerade, faktiskt, att de kan tänka sig att ingå i en koalitionsregering med Fremskrittspartiet.
Men det tycker jag ändå att det skulle vara pressens uppgift att protestera. När partierna sviker sin egen ideologi borde den fria pressen stå fast. Höyre har väl inte svikit konservatismen men väl de demokratiska grundvärderingarna. Hur ogärna man än går emot partilinjen borde man den här gången känna sig tvungen. Det är en helt annan sak när man finner partiets förslag mindre kloka och välbetänkta. Och tvivlar på att de leder till något gott. Då kan man kanske tiga. Men knappast i detta fall.
13 sept.13

Tännsjö och Lena Andersson

Marie Pettersson recenserade i förra veckan Lena Anderssons roman ”Egenmäktigt förfarande” i Helsingborgs Dagblad. Det som intresserar mig är den lilla passus hon i förbigående skriver om Lena Anderssons kolumner på DN:s ledarsida:
”Kolumnisten Lena Andersson är ibland ganska störig med sin lite fyrkantiga övertro på tankens och förnuftets kraft. Inte minst för att jag ofta håller med henne fram till en viss punkt, blir det extra steget alltid så enerverande, att hon liksom inte kan låta bli att växla upp från analytiskt drivet till knäppteoretiskt världsfrånvänt”.
Detta tror jag är en mycket representativ reaktion på Lena Anderssons kolumner. Representativ för en konventionell mediavänster. Det är en beskrivning som bättre passar in på en annan skrivande analytiker, Torbjörn Tännsjö. Som ofta hamnar i galenskap inte tack vare - utan trots - att han resonerar förnuftigt. Problemet med Tännsjö är nämligen inte att han är för teoretisk och alltför kallt förnuftig. Problemet med Tännsjö är att han är moralfilosof. Vilket är en mycket vansklig sysselsättning.
I synnerhet när man som Tännsjö försöker vara konsekvent. Den benhårda konsekvensen i moralfrågor, att renodla ett synsätt, hålla sig till samma grundläggande princip och sedan tillämpa den konsekvent, tycks alltid leda till underligheter och galenskap. Och det gäller även det till synes bästa systemet, utilitarismen. Där man endast tittar på nyttan och konsekvenserna.
Sedan finns det naturligtvis en glädje hos Tännsjö i att på ett intelligent sätt provocera. När han kommer till underliga slutsatser blir han inte betänksam, utan jublar. Han drar slutsatsen att det han säger är något intressant, som han omedelbart måste delge en häpnande allmänhet. Tännsjö följer sina moralprinciper logiskt och konsekvent. Så han kan inte tvivla på att det han säger är sant. Uppenbarligen är det inte heller trivialt, eftersom det har förmåga att chockera. Det är ju en fullpoängare för en filosof, att säga en sanning, som har den säljbara egenskapen att vara sensationell.
Problemet med Lena Andersson är ett annat. Det är att hon kommer till andra slutsatser än den konventionella mediavänstern. I början håller den med, ja, kanske mest hela tiden, men så upplever den plötsligt att det här skilde sig från vad den brukade tycka. ”Det här strider ju mot vad jag brukar säga och vad alla andra som jag pratar med brukar tycka”, tvingas den tänkande mediavänsterpersonen att resonera. ”Störigt”, sa Bull.
Då vill man inte gärna dra slutsatsen att man själv och andra vänner har fel - det är en djärv tanke att det skulle finnas en allmän upplyst opinion som faktisk har fel! Då förefaller det rimligare att tro att Lena Andersson, utan att varken hon eller hennes läsare märkte hur det gick till, hamnat i ren galenskap.
Nå, vad är massmediavänster för något? Ja, inte är det som i min ungdom stålhårda marxister. Det är i stället de politiskt korrekta som är antirasister, feminister och anhängare av sexuellt likaberättigande. I denna mening tillhör alla upplysta demokrater massmediavänstern. Men dessa goda och invändningsfria grundvärderingar kopplas ofta med trender och kotteriåsikter, som inte alltid är så välunderbyggda. Och det är de åsikterna som det känns så jobbigt att få ifrågasatta. Hur kan den som har sunda grundvärderingar tänka fel? Låt oss tro att det är orimligt.
12 sept. 13

Om Eskil Block

Jag ser i tidningen att Eskil Block är död. Från min gymnasietid och tidiga studenttid minns jag honom från TV. När jag kom till Lund och Liberala Studentklubben fann jag i honom en beundrad äldre liberal. Han anlitades ofta för våra estraddebatter. Och man anade en spänning mot oss som var verkligt unga.
Hans far hade emellertid varit schartauansk kyrkoherde i Göteborg och hans farbror hade varit biskop i samma stad. Hans yngre bror, Per, som också var bemärkt inom Lunds studentkår, var en känd kyrklig reaktionär och kvinnoprästmotståndare. Lysande dock, även han. Eskil hade emellertid revolterat mot sitt reaktionära ursprung. Dock så att han hade en smula svårt att hänga med i det mest sexualliberala svängarna. Jag fick den uppfattningen som novisch 1965 att han var Lunds viktigaste intellektuell.
Men i studentvärlden går allting fort. Namn bleknar och nya fixstjärnor uppträder. Håkan Wiberg och Daniel Kallós kom att efterträdas av den nya vänstern, där den imponerande Göran Therborn var den första stjärnan. Snart var alltså Eskil Block borta ur medvetandet bland andra försångare.
Och sedan hände det underliga att Eskil Block bytte ideologisk position med sin bror Per. Medan denne gick i psykoanalys och kom ut som liberal, började konservativ moralism alltmer bekaja Eskil Block. Han angrep Ingemar Hedenius i Sydsvenska Dagbladet och Hedenius försvarades av Per Block under rubriken ”Blamant, bäste bror!”. Betecknande nog såg Eskil Block ett oförlöst fadersförhållande som Hedenius drivkraft. Det föreföll vara en solklar projicering. Fadersfixering - positiv och negativ - tycks i stället förklara mycket hos Eskil Block och hans syskon. Ytterligare en bror - matematiker, tror jag - kom på 80-talet ut med en bok där han gör upp med sin schartauanska uppfostran. Och systern, Cecilia Cervin, har doktorerat på Jan Myrdal - vad nu det kan vara tecken på.
Dock, Eskil Block skrev alltmer besynnerliga och monomana artiklar i Dagen under 80-talet och jag polemiserade mot honom under min korta tid på Expressen. Vilket fick honom att ringa mig i Alingsås, där jag bodde då. Det var på den tiden då det var ovanligt att intellektuella av denna kapacitet skrev i Dagen. Dock var han om möjligt ännu reaktionärare än tidningens övriga skribenter och han skrev med en sällsam intensitet, som gjorde en betänksam. Det gamla uttrycket ”det måste ha slagit över” låg nära till hands.
Men sedan blev det tyst. De senaste tjugo åren har jag inte ägnat honom en tanke. Jo, han ringde faktiskt en gång till min fru när hon recenserat en bok i Sydsvenskan som var skriven av en släkting till honom och som hade präster i den tidigare generationen som förebilder. Jag minns inte vad han ville, jag tror att han ville tala om sin släkt. Boken kom 2001, så det måste ha varit då. (Karin Norborg: Min faders hus - en synnerligen läsvärd roman i sin egen rätt, som varmt rekommenderas).
11 sept. 13

Syrien och USA

Bör USA ingripa mot Syrien? Något har man tydligen i svensk opinion lärt av Irak. Längre trodde jag att den s.k. bomhögern den här gången var frånvarande i svensk debatt. Men så läser jag Jasenko Selimovics i Expressen (5 sept), som med hänvisning till jugoslaviska erfarenheter, menar att blodbadet bör stoppas.
Själv tillhörde jag bombhögern i fallet Irak, möjligen kan det vara en förmildrande omständighet att jag blev bombhöger först i efterhand. Krig är ett stort lidande och i de flesta fall gör det ont värre. Och det riskerar att bli ändlöst, man kör fast som USA gjorde i Vietnam, och det enda som ökar är lidandet. Samtidigt var Saddam en kvalificerad skurk och hans diktatur ett plågsamt förtryck, som kunde bli hur långvarigt som helst. Så saken var inte enkel. Jag minns att Arne Ruth, som jag beundrar mycket, formulerade denna tredje ståndpunkt, som dock lutade mot ett icke-ingripande. Och jag var på samma linje.
Så kom kriget. Det är cyniskt att säga att det gick fort och lätt. För den som drabbas av krig är det aldrig lättvindigt. Men ändå - långt snabbare än jag hade fruktat. Och med önskat resultat, Saddam avlägsnades. Det såg ju ut som om bombhögern fått rätt. Länge trodde jag att rapporterna om den förlorade freden bara var en ovilja att erkänna att bombhögern fått rätt.
Idag handlar det mer om USA:s prestige. Det är sant att om man hotar med sanktioner om någon begår en oförlåtlig handling och det sedan inte blir några sanktioner, så ter det sig försäkringarna och hoten poänglösa. Och kontraproduktiva. Men hämnd är futtigt och den avskräckande effekten kanske inte så stor. Det finns bara ett respektabelt mål och det är att minimera lidandet.
Och naturligtvis har Lena Andersson rätt (DN 7 sept) när hon talar om behovet av en världspolis. Och eftersom denna världspolis inte kan bli annat än självutnämnd så kvarstår dilemmat hur man lagför polisen. Dock behöver man ju inte gerellt hylla USA för att gilla deras enstaka handlingar. Det var sannolikt välsignelsebringande för världen att Sovjetunionen kom med i kampen mot hitlertyskland. En skurk av samma dignitet som hitlertyskland räddade världen från hitlertyskland. Det är en sann paradox som inte ofta framhålls.
Men här handlar det väl inte om att stoppa skurkar. Utan att avskräcka skurkar från att gå över en viss gräns. Men mot tillräckligt stor galenskap fungerar ingen avskräckning eller sanktioner. Då är det praktiskt-humana det enda som hjälper. Att ta ifrån dem möjligheterna att göra mer ont.
Jag funderar en del på vad en samlad islamsk protest skulle kunna göra. Jag tror att Islams samhällelighet gör det svårt för denna religion att fungera som moralisk stormakt. Att den ena muslimska staten protesterar mot den andra har naturligtvis ingen verkan. Man kan tycka att Gud inte skulle gilla kemisk krigföring och att detta vore mer att indigneras över än över det som ter sig hädiskt. Men så länge medborgarna bara får den Islam som passar staten så finns det väl ingen möjlighet att kritisera staten utifrån Islam. Vad den än hittar på.
Till sist vill jag hänvisa till Anna Dahlbergs ledare i Expressen i söndags, som är bland det bästa jag läst i ämnet. Jag gör det trots att det kan få delar av detta blogginlägg att framstå som naiva.
10 sept. 13

Äldre inlägg

Nyare inlägg