Visar inlägg från september 2013

Tillbaka till bloggens startsida

Bohman och Aftenposten

Varför tycker jag så genuint illa om Gösta Bohman? Ingen annan av moderaternas partiledare, från Jarl Hjalmarsson och framåt, väcker så starka antipatier hos mig. Det har naturligtvis med hans konservatism att göra. Och att jag, som var 40 år yngre än mina föräldrar, känner den typ av gammaldags konservatism som han representerar. Och det är förstås inte bara föräldrarna utan hela deras umgänge, gruppens socialt betingande attityder, som ligger i botten.
Men gåtan är inte löst med det. Vissa typer av konservatism kan jag respektera, ja, rent av, förstå. Jag kan förstå konservativa romantiker, de som genuint vantrivs med sin samtid och längtar tillbaka. Jag kan förstå en livshållning av anspråkslös försiktighet. Som hos T.S. Eliot och Per Erik Wahlund. Jag har till och med en motvillig respekt för gamla elaka, konservativa professorer, som föraktar sin omvärld därför att den är mindre bildad och intelligent än de själva. Det är ju faktiskt sant att de representerar en elit och jag förstår deras känsla av att detta egentligen är ett moraliskt fel hos omvärlden. Den är inte lika beredd till andliga ansträngningar. Men Bohmans arrogans berodde ju inte på någon stark och överlägsen personlighet. Hans nedlåtande inställning till kvinnor och meningsmotståndare fanns till synes av födsel och ohejdad vana. Den var bara ett uttryck för gammal god officersanda.
Man har sagt att Gösta Bohman var befriande rak. Hans uppriktiga solbrända uppsyn, hans utstrålning av friskhet och ärlighet, gav en attraktiv bild av modern konservatism. Inte längre en konservatism försonande slagrörd av punsch och flaggor. Utan en frisk och enkel borgarkonservatism, som ärligt sa vad den tyckte. En enkel och tydlig röst för dem som var lika enkla i huvudet. Och de som inte delade hans meningar kunde åtminstone uppskatta enkelheten och tydligheten. Han gör sig inte klokare än han är. Men är arrogant säker på att ha rätt. Där har vi grunden till min antipati. Konservatism parad med ytlighet.
Det var genom min bakgrund jag kom att hata en konservatism, som inte längre finns. Och Gösta Bohman representerade det sämsta hos den.
I förra veckan skällde jag på Aftenposten i Oslo för dess inställning till Höyre och Fremskrittspartiet. Att man tycktes nonchalera Frps främlingsfientlighet. Men i fredags hade tidningen en utmärkt ledare. Siv Jensen väser i mungipan ”Gör inga kommentarer” till Erna Solberg, när denna blir pressad på sin inställning till uttrycket ”smygislamisering” , som Frp brukar använda. Den norska pressen kommer att fortsätta att reagera mot dylika uttryck även om Frp kallar den ”språkpolis”, framhåller tidningen.
Det är en ledare skriven med spänst och nerv. ”Solberg valgte altså å ta politisk suffli fra ( lät sig suffleras av) Fremskrittspartiets leder, kanskje for förste gang i sitt liv. Det skal bli spennende å se om det skjer igjen”. Det gläder mig att norska demokrater är på hugget. Inte heller i Norge är den konservativa pressen tandlös.
23 sept. 13

Lennart Hyland

Hur bra var Lennart Hyland? Varför var han så stor i sin tid och varför är han så bortglömd nu?
De flesta minns honom som programledaren från radio och TV som hade alla de där fantasifulla infallen. Man talade om Hyland-jippon, hur han lekte med hela svenska folket. Men egentligen var han genial på ett helt annat område, gåtfullt, obestridligt genial. Och det var som idrottsreferent i radio.
Och där har vi förklaringen. Det enda område där han var obestridligt genial är ett område som förlorar sitt intresse när TV kommer. Hyland är en stumfilmsstjärna och inte ens det. Därför är ingen numera så intresserad av hans gåtfulla genialitet.
Radioreferat är egentligen en omöjlighet. En idrottstävling går så snabbt, man springer, sparkar en boll till varandra eller jagar en puck. Det är inget man kan fånga i ord. Det är spännande för den som tittar, men att få det berättat för sig? En radioreferent kan naturligtvis tala om vem som vinner, och om han är någorlunda snabb kan han rapportera om läget o.s.v. Ändå börjar den unga radion ge sig på det hela. Och Sven Jerring sköter sig bra. Över förväntan skulle man kunna säga, med tanke på svårigheterna.
Men så kommer Lennart Hyland. Han är tillräckligt snabb för att hänga med hela tiden. Och i hans röst finns hela spänningen och laddningen. Hans referat är hela tiden interfolierat att spänningsmarkörer ”får se nu vad han kan göra”. ”Han är duktigt trött nu, kirunagrabben”, ”Han ger allt vad han någonsin kan” ”Och Andersson är strax bakom, Andersson är strax bakom, han kommer att gå om, nej, det gör han inte, och han kränger på kroppen nu Nilsson och Anderson kommer inte om”. Hans språk är målande ”men seeegt och trögt går det på upploppet”. ”Nu ligger svenskarna illa till: burri, burri, burri”. ”Nersläpp, svenskarna samlar sig”. Och man hörde på spänningen i rösten, här är meningarna korta, förtätade, hur de verkligen samlade sig. Frasen inför en fotbollsmatchen ”gräsmattan är så grön, som den någonsin kan vara”, lär vara en hylandparodi. Men en mycket träffande sådan. Från första början skapade han en förväntan. Och sedan behöll han spänningen. Endast ett vetenskaplig studium skulle kunna förklara hur han egentligen bar sig åt.
Han hade en suverän blick för spelet. När passningen var slagen visste han redan var den skulle hamna. Vilket visade sig i att han ofta sa ”den går till Bengtsson, nej, till Kronlund blir det”. Han låg alltså ibland lite före spelet.
Den förtätade spänning som fanns i Hylands röst kan inga synbilder ersätta. Han suggererade med sin entusiasm och sin förtvivlan. Han var idrottsevenemangens store författare. Och filmerna man sett sedan är bara en blek avglans.
Därför skulle jag vilja veta hur han åstadkom denna förtätade dramatik. Att vara snabb nog att hinna med den snabbaste tävling. Att ha en enorm talhastighet utan att tydligheten försvinner. Och att ha blick för spelet. Ja, det är ju egentligen bara en grundförutsättning för att man skall kunna utveckla den hylandska genialiteten.
Men som underhållare? Povel Ramel har talat om hur tacksamt klimatet var för honom själv. Radion var högtidlig och uppfostrande. Skämten kom inte från varietén utan från katerdern. Det behövde så väldigt lite av respektlöshet och fantasifullhet för att göra succé. Det fordras bara att man vågar vara kul. En smula fantasi i fyrkantigheten. Och det fodrar ju ett visst mod. Men ett nedtryckt och disciplinerat folk kände en plötslig befrielse.
Men kanske hade Hyland även i detta fall förmåga att läsa spelet. Han visste vad tiden var mogen för och han gick aldrig över gränsen. Kanske var han trots sin muntra djärvhet lite för försiktigt. Han trodde säkert några svindlade ögonblick att Per Oscarsson gick över gränsen, när han klädde av sig i Hylands Hörna. Det var förmodligen hans karriärs svåraste ögonblick. Men svenska folket gick inte under och det var inte slutet för Hyland.
Och eftersom alla gränser förskjutits och alla bottnar gått ur sedan dess, så kan man inte längre förstå varför Hyland var så populär.
20 sept. 13

Kungadebatt

Det ser ut som en debatt om kungen snabbt kom att spåra ur. Carsten Palmaer uppträdde i Aftonbladet (15 sept.) originellt nog till kungens försvar och det gjorde Johan Croneman i Dagens Nyheter (17 sept) rasande. Det var påståendet att kulturradikaler sväljer kameler men silar mygg som retade Croneman. Och det är något avslöjande i den vreden.
Ty Palmaer har ju alldeles rätt i att avskaffandet av kapitalismen är en större fråga än avskaffandet av monarkin. Det är naturligtvis retligt för marxister att det finns människor som inte vill avskaffa kapitalismen, att det finns människor som av feghet eller dumhet – andra skäl låter sig knappast tänkas – tar avstånd från marxismen. Och sannolikt har han också rätt i att när man nu inte är marxist så blir man lätt fixerad vid smärre demokratiska oegentligheter som monarkin.
Men både Croneman och hans försvarare Malin Ullgren (18 sept.) blir så arga på Palmaer att man tror att han kommit åt en öm tå. Kan det vara så att Ullgren och Croneman egentligen är marxister fast de inte vågar säga det högt? I så fall har ju Palmaer rätt i att de är fega.
Själv har jag inget problem med att vara ogillad av Palmaer. Motsatsen vore obehaglig. Men jag gillar hans försvar av kungen. Ty jag gillar inte heller monarkin. Det är kungen personligen jag känner en viss förståelse för.
Och nog tycker jag att det pågår en viss skolgårdsmobbing. Ullgrens förklaring till aggressionen är att kungen inte låter sig rubbas. Men det går utmärkt att avskaffa monarkin om man får demokratisk majoritet för det. Och att man inte har samma åsikt som majoriteten får man tills vidare finna sig i - så fungerar demokratin. Men man har full rätt att försöka vända opinionen. Det är dock ingen ursäkt för att gå på person.
”Det dryper av bitterhet och missriktad ironi”, säger Croneman om kungens sätt att formulera sig. Jag ser i stället en mycket ledsen humor. Ibland mycket riktigt så ledsen att sorgen tar över. Och då blir det absurt och sorgligt i stället för roligt. Men jag håller honom räkning för att han fortfarande försöker skämta. Jag tror att alla skriverier om kaffeflickor har tagit på honom. Denne man har dock varit utsatt för ett karaktärsmord. Ni kan tycka att han fått sina gärningars lön, men hur kan ni tro att han är oberörd? På samma sätt kan jag känna sympati för hans vilja att slå fast enkla rimligheter. Hans upprepade ”inte sant?” uttrycker det. Detta måste ni i alla fall hålla med om, trots er ovilja och er överlägsna intelligens. Han försöker sorgset hitta fram till något enkelt och rimligt att säga. Jag ser en mycket mänsklig människa.
19 sept. 13

Jaget och de andra

”Ingen människa är en ö”, sa John Donne. Kanske är det rent av så att ingen människa vill vara en ö.
Marxisterna i min ungdom hade ett skällsord: Borgerlig individualist. Det var kanske därför jag brukade älska att kalla mig borgerlig anarkist. Det blev till sist tydligt för mig. Det är inte den som drar sig undan mängden, som verkar fjärran från vimlets yra, som är den verkligt självhävdande. Utan den som stannar i flocken och blir dess ledare. Det är svårt att hävda sig själv när man lever långt från människorna. Det var kollektivisternas illusion att själva grupptänkandet vaccinerade dem mot tävlan och dominans.
Nå, politiska kollektiv kan knappast existera utan en viss inriktning på makt. Men det finns ju andra gemenskaper. Och där kan altruism och empati förhoppningsvis blomma. Ensamheten befriar en visserligen från frestelsen att dominera andra. Men den ger också få möjligheter till handgriplig medmänsklighet.
Man säger att ensam är fri. Det är ett påstående som har sin sanning. Men ingen människa är en ö. Datorerna ger möjlighet att vara ensam och delaktig samtidigt. Då prövas friheten.
Tänk på alla näthatare. Socialt isolerade personer i ständig verksamhet för att göra intryck på medmänniskorna genom att kränka dem. Kopplade, man kan säga kedjade, till mänskligheten på ett negativt och oförlöst sätt. Jag ser ingen frihet i detta. Bara försök att kompensera bristen på gemenskap.
Jag iakttog ett barn som jag var släkt med. När man gjorde något roligt, besökte spännande platser, tycktes hon sitta fast i sitt relationsspel. Hon kunde inte bortse från sitt ständiga positionerande mot mamman och systern, inte lägga det åt sidan för ett tag, för att ta emot en ny upplevelse. Efteråt har jag förstått att det är så nästan alla fungerar. Ingen sakfråga är så intressant att den slår ut relationsspelet mellan människorna. Och den sociala observansen handlar oftast om självhävdelse och mindre ofta om social omsorg. ”Vad tänker de om mig, vilket intryck gör jag på andra? Hur skall jag göra för att få min vilja igenom?”. Mindre ofta: ”Är alla glada, mår alla väl?” Men ytterst sällan glömmer någon jaget och duet och de andra för saken.
Ofta tänker jag på Bengt Lidforss. Det är en scen där han sitter intensivt grubblande på ett vetenskapligt problem – jag har läst det någonstans, kanske hos Gustaf Hellström. Det är ett självförglömmande som varit omöjligt för August Strindberg, har jag tänkt.
Hur fri är en skrivande människa? Ja, inte är hen oberoende av alla andra. Kanske kan man också bland de som lever i elfenbenston göra samma distinktion som bland kollektivisterna. De som hellre imponerar än kommunicerar och de för vilka det är viktigare att nå fram och bli förstådda än att bli beundrade.
Och de författare som skriver som de måste och som aldrig sneglar mot sina läsare? Det ligger väl en form av fokuserad genialitet i detta. Eller kanske bara en form av geniideal. Jag läste nyligen i en dansk tidning att det var därför Kirkegaard inledde sin bana med ett angrepp på H.C. Andersen. Andersen hade antytt att också ett geni behövde hjälpas fram av sina medmänniskor, behövde beskyddare. Och det stred mot Kirkegaards definition av geni. Ett geni är aldrig beroende, just förmågan att fokusera på verket är det geniala.
Men då blir det obegripligt att så många genier är posörer och iscensättare. Att offra sina närmaste är en helt annan sak än att helt våga strunta i sin publik.
18 sept. 13

Hagerman och Swartz

Kyrkoval och sverigedemokraterna ökade kraftigt. Alla de som menade att hotet från sverigedemokraterna är en kär sosselögn borde skämmas idag. Man kan inte tänka sig en mer felaktig och farlig förutsägelse. Susanna Birgersson på DN:s ledarsida uppmanade i söndags t.o.m. till röstskolk. Hon stödde sig på en timbromedarbetare Andreas Johansson Heinö. Jag tror inte att ledarskribenter någonsin skäms, det är min bestämda fördom att de inte kan känna skuld. Jag tror de är för uppblåsta för det. Men ibland borde de det.
Två kolumner i DN förra veckan handlade om Hitler. Maja Hagermans artikel (13.9) var en kritik av Karl Ove Knausgårds användning att Hitlers ideologiska verk. Och hon har uppenbarligen helt rätt. Man kan möjligen spekulera i hur Hitler var som ung, en Hitler innan han blev Hitler, men när han skrev Mein Kampf var han redan en fängslad och förhärdad kuppmakare. Och det häpnadsväckande är att han redan då visste vart han var på väg.
Richard Swartz varnar dagen efter för att demonisera Hitler. Det bidrar bara till att vi avskärmar oss från ondskan och gör oss mycket förvånade när vi hör att Hitler var snäll mot sina egna medarbetare, att han visade mycket vardagshygglighet. Swartz har naturligt rätt i långa stycken, när man läser Mein Kampf får man till och med en stark känsla att führens medelmåttighet. Men jag tror att det finns en fara också i att göra nazismen och nazisterna alltför vanliga. Det är dock demoniska idéer som ledde till demoniska handlingar. Frågan om vem som helst kan göra sig skyldig till vad som helst kan man lämna obesvarad. Men var och en som bidrar till sådana handlingar drar på sig en bottenlös skuld och förlorar en del av sin mänsklighet (vilket inte är detsamma som att säga att hen förlorar sitt människovärde). Vilket är någon annat än att påstå att hen därav skulle mista förmågan att klappa katten.
Det finns en tendens hos många att vara överseende mot åsikter och bara räkna handlingar. Men handlingslivet fungerar inte frikopplat från idéer. Onda idéer är en ond drivkraft. Nationalsocialismen var verkligen en omvärdring av alla värden. Och den kunde stödjas av moraliska principer som alla kände igen. När man väl vänt på moralen, blir den lika kravfull som den moral man lämnat. Plikt, viljan att gå den smala vägen, viljan att offra sitt egoistiska egenintresse. Det är förenat med stort obehag att vara inhuman. Men det är en plikt. Det är stort att vi kunna genomföra detta och ändå förbli anständiga människor, sa Himmler om judeutrotningarna. Jag citerar ur minnet så citat är kanske inte exakt. Men andemeningen var denna.
Det handlar inte om att vi skall sluta känna igen oss. Bara att vi inte heller skall sluta att dra en gräns mot det demoniska. Hur vanligt det än kan verka. Inte därför att vi vill avskärma oss, Richard Swartz. Men därför att vi inte vill relativisera hur långt som helst.
17 sept.13

Äldre inlägg

Nyare inlägg