Lars Westerbergs Blogg

Det finns en obesvarad fråga (eller snarare frågekomplex) som ständigt dyker upp i debatten. Den ger alltså hela tiden stoff till nya funderingar. Man kan avvisa alla falska svar och försöka ge ett eget. Som blir mera vagt och inte nödvändigtvis bättre underbyggt. Eller avstå från att ge något svar och hoppas att ens grandiosa – ehuru självklara – vederläggningar, kan vara tänkvärda nog.
Det handlar om kultur. Kultur i betydelsen konst (litteratur, bildkonst, musik). Och frågorna i frågekomplexet är; Gör konsten oss till moraliskt bättre människor? Till finare humanister? Är det nyttigt med konst och kultur? Ökar vår kulturtillägnelse vår samhällskompetens? Ökar den vår förmåga att ta oss fram i samhället, bättre klara vår roll som medborgare? Gör konsten oss lyckligare och gladare?
Alla dessa frågor kan ju besvaras med nej. Med vissa modifikationer. Och det finns många som finner detta vara en chockerande insikt, väl värd en kulturartikel. Efter detta skickliga genomskådande, kan man antingen lämna frågan om varför man egentligen skall bry sig om konst och kultur öppen eller försöka sig på vaga och misslyckade svar. Kanske kan man älska konsten på rent djävelskap? Eller kanske börja tro på tesen om konst för konstens egen skull (l'art pour lárt). Vilket är att upphöja konsten till religion. Det är inte människan som är viktig, utan Gud. (Se Jonas Thentes artikel D.N. 28.9).
Men frågorna upplöses om man tänker klart. Konsten är nämligen nyttig om man inte använder sig av ett alltför snävt nyttobegrepp. Om man anser att människan är alltings mått och att människan inte är till för samhället utan samhället för människan. Då finns det en annan nytta än samhällsnyttan. Människan är inte bara samhällsmedborgare. Konstens uppgift är inte att förbättra vår ställning i samhället eller få oss att fungera bättre där, andra till gagn. Mer produktiva, mindre bråkiga och krångliga. Men det är sant att läsning av skönlitteratur ökar den språkliga kompetensen. Och jag tror att det endast är när språket har en koppling till fantasi och känsla som den språkliga kompetensen tidigt kan grundläggas. Den, som läste Per Svensson i Sydsvenskan i går (29.9), ser en plädering för semantisk analys och som framhåller kritiskt tänkande såsom värdefullare för en tonåring än skönlitteratur. Men jag tror att man behöver grundlägga språkkompetensen tidigare och då är skönlitteraturen överlägsnare. Kritiskt tänkande kan man locka en tonårig med, men då har man redan haft språket länge. Men denna eventuella samhällsnytta är på sin höjd en spin -off -effekt.
Gör oss konsten till bättre människor? Nej, men den gör till bättre rustade människor. Litteraturen ökar vår människokännedom, skärper vår psykologiska skarpblick, vilket naturligtvis är användbart både för goda och onda syften. Och konsten är bara en av faktorerna som formar oss till människor. Vem tvivlar på att det är bättre att vara rik än fattig? Ändå kan man fråga sig om rikedom gör oss lyckliga, om den rike alltid är bättre ställd än den fattige. Och det beror naturligtvis på att det finns fler faktorer att räkna med. Konsten är en av de saker som gör oss bättre rustade. Nazisterna blev inte onda för att några av dem uppskattade konst. Konsten kan inte utplåna alla mänskliga störningar, t.ex. en barndom präglad av svart pedagogik. Och skönhetsdyrkare kan man ju vara – konst för konstens egen skull -fast man är ond.
Litteraturens nytta är alltså är att den gör oss insiktsfullare, mer reflekterande, gör oss bättre rustade att klara våra nära relationer och kan i bästa fall bygga upp ett motstånd mot livets eviga besvärligheter. Döden, sorgen och den olyckliga kärleken. Att få lite stil på vår olycka, för att tala med Hjalmar Söderberg. Om vi är goda människor kan vi använda den för att bli bättre fungerande medmänniskor.
Och jag tror inte att litteraturen bör påtvingas någon. Den viktigaste insatsen en folkbildare kan göra är att betona den subjektiva karaktären i all konstupplevelse. Sök den konst som känns viktig och nödvändig för dig själv. Litteraturen är ett rikt landskap, det finns något för envar. Men sök inte enbart bekräftelse, bevara din nyfikenhet på det för dig främmande. Det kan förbli obegripligt för dig, men det kan komma att vidga dina gränser – plötsligt ser du att det är bra! Var inte så högmodig att du tror dig oförmögen att växa.
30 sept.13

Ibland blir man glatt överraskad. Det blev jag när jag läste Catia Hultquists kolumn i DN:s kulturdel i måndags (23 sept). Det skriver hon om det kvinnliga kravet att få se mer av nakna män. ”Vi ber er inte att visa färre bröst, vi vill bara att ni i så fall visar mer penis”, säger en amerikansk feministisk sajt till en TV-kanal. Detta krav möter en kompakt oförståelse hos kolumnistens manliga omgivning. Som kallar det hela för: ”denna hätska attack på män”.

”Att kvinnor - öppet och ogenerat - skulle betrakta män på samma sätt som män ser på kvinnor skulle alltså vara så pass känsligt att det hotar att rasera hela manligheten”. Konstaterar Catia Hultquist. Tydligen vill man mörka kvinnors åtrå till manskroppen. ”Ni funkar inte så”, brukar det heta från manligt håll.

Detta förundrar mig. Jag invände i min ungdom alltid mot 70-talsfeminsterna att de lika gärna kunde kräva sexuell jämlikhet genom bejakelse, som genom förnekelse. Klaga inte över att kvinnan är exploaterad, exploatera mannen i stället! Det är nämligen kul med sexualitet. Och ständigt möttes jag av invändningen: ”Vi funkar inte så”.

Nu är den feministiska sajten en humorsajt. Det är inte säkert att den menar vad den säger. Den vill kanske bara retas. Men Catia Hultqvist förefaller uppriktig. Fast hur kan jag vara säker på det? Hon kanske inte tycker det är det minsta kul med penisar. Jag gillar att hon vill retas och provocera, men jag skulle bli glad om hon i huvudsak menar vad hon säger.

Men hur var det då med 70-talsfeministerna? Var de ouppriktiga när de påstod: ”Vi funkar inte så”. Jag tror inte det. Jag tror nämligen aldrig att människor är ouppriktiga, eftersom jag själv aldrig är det.

Snarare är det väl ett exempel på det tillägg jag brukar göra till ett bekant Simone de Beauvoir-citat som jag instämmande brukar anföra. ”Man föds inte som kvinna, man blir det”. Mitt tillägg är: ”Men man blir det så in i helvete”. Det är inte naturen, utan kulturen och miljön som styrs oss. Det medfödda kan ofta i viss grad modifieras och det kulturella formandet är vida mer än en ytlig roll, som man lätt kan förändra. Eller vill förändra. Man måste vara genuint missnöjd med sig själv för att vilja bli en helt annan. Vilja drömma helt andra drömmar, ha radikalt annorlunda lyckomål.

70-talsfeministerna trodde att det de såg var en genuint kvinnlig psykosexualitet och att det därför borde vara tongivande för det feministiska perspektivet. Men det var kanske bara den kvinnliga psykosexualiteten hos en viss kvinnogeneration.

27 sept.13

Härom veckan såg jag en diskussion mellan Lena Andersson och Helena von Zweigbergk i TV:s litteraturprogram Babel. Det handlade om kärlek och förälskelse. Det intresserade mig mycket. När jag var ung skrev jag en usel 4-betygsuppsats i Teoretisk filosofi om begreppet kärlek i Erich Fromms ”Kärlekens konst”. Den blev misslyckad på grund av mina alltför stora ambitioner. Det jag egentligen ville var ett krossandet av metafysiska och romantiska kärleksföreställningar. Det är också detta tänkande som ligger bakom min sexualliberalism.
Jag ville alltså dels göra troligt att Fromm inte var någon lyckad tänkare, dels att jag själv hade en bättre analys. Den blivande professorn i Umeå, Ingvar Johansson, beskyllde mig för att använda samma metod som Anders Wedberg, den analytiske filosofihistorikern. Vilket smickrade mig. Jag förstår nu att han menade att det enda jag lyckades göra troligt var att Erich Fromm inte var någon analytisk filosof. Och det hade han ju aldrig pretenderat på. Jag var förmodligen medveten om att det var detta jag sysslade med. Jag försökte översätta en del metafysiker - jag hade tidigare sysslat med Marcuse - till mer normalt tänkande.
När jag ser det här TV-programmet är jag inte säker på att jag förstår vad som sägs rätt, eftersom jag inte läst böckerna eller känner deras problematik. Jag sympatiserar på kravet på uppriktighet och tydlighet. Det tycks handla om det ansvar, som den som älskar mindre har mot den som älskar mer. Samtidigt är det svårt eftersom känslor kan förändras, fördjupas eller försvagas. Lena Andersson har rätt i att det är rationellt att vilja förverkliga sin kärlek. Men om den är omöjlig är det bättre att inse detta. I den situationen har jag många gånger varit. Det epikureiska kravet att ta på sig det lidande som är oundvikligt. Och det epikureiska kravet att inte göra lidandet värre än det behöver vara. Att aldrig plåga sig själv mer än nödvändigt.
Nå, det finns något motsägelsefullt i kravet på den som älskar minst. Man kan inte på en gång kräva tydlighet och tillmötesgående. Inte heller den andre vill ju egentligen avstå. Ty den situation som tecknas är ju när känslor finns från båda parter, men den ena älskar mer och djupare än den andra. Kan man egentligen begära att den andre vid varje given tidpunkt skall ange graden och arten av sina känslor. Den som älskar ytligt har lättare att avstå än den som älskar djupt. Men i själva verket vill hen sin ytliga kärlek, som den som älskar djupt vill sin djupa.
I kärleken finns det en stark risk att luras utan att ljuga. Låtsas du att du bränner dig på en platta, genom att rycka åt dig handen, har du inte i strikt mening påstått något. Men alla tror att du bränt dig. Det kan också ske oavsiktligt. Att du ser glad ut är också en signal till den andre. Kravet tycks vara att lägga band på sina spontana känslor för att inte riskera att övertolkas.
Och kravet på att alltid höra av sig efter ett samlag kommer också i konflikt med tydligheten. Vad kommer att tolkas som artighet och vad som något mer?
Lena Andersson uttrycker ovilja att skilja kärlek från passion. Det förblir en definitionsfråga. När jag i min ungdom ville göra den distinktionen, kontrade Svante Nordin på ett seminarium, med att anföra Somerset Maughams ”Människans slaveri”, som just skildrar en irrationell besatthet. Jag hade inte läst den då, men slumpen vill att jag nu nyligen läst den. Det är en mycket konstigt förhållande som skildras och jag har lite svårt att tro på det. Hjälten tycker illa om föremålet för sin passion på alla sätt. Han har ingenting intellektuellt gemensamt med henne, han finner henne tarvlig och småsint och anser att hon har en usel karaktär. Ingenting tyder heller på någon stark erotisk dragning. Enstaka drag hos henne kan han finna vackra, men någon sexuell besatthet är det knappast fråga om. Och är det inte fysiska behov det handlar om, så måste det väl bara psykiska. Och de ter sig, i det här fallet, som rent neurotiska.
De lyckliga kärleksförhållanden han hittar, vill han själv inte kalla kärlek, därför att känslorna är lugnare och mindre starka. Dessa kvinnor saknar tydligen förmåga att beröra hans centrala neuroser. Och inte heller dessa harmoniska förhållanden innehåller någon djupare känslomässig eller intellektuell kommunikation.
Min egen analys bärande bjälkar var just känslomässig och intellektuell kommunikation. Och min poäng var att sexualiteten kunde användas som känslokommunikation. Samtidigt som jag vände mig mot moraliserandet över den rena kommunikationslösa lusten.
Tydlighet är inte heller alltid funktionellt för den som vill uppnå sina mål. Gör man en skoningslös självanalys ter man sig inte attraktiv. Och det hjälper ändå inte för att skydda sig mot missförstånd och projiceringar. Vad som är verkligt graverande i motpartens ögon ser man kanske inte själv. Eller tänker på att framhålla. Man kan aldrig gardera sig mot livsavgörande missförstånd. Det har jag minsann insett.
Nyligen hörde jag Marianne Lindberg de Geer berätta om sitt förhållande till Björn Afzelius ( i TV:s Sverige). Som hade ett otal kvinnor samtidigt. Hur mycket i den s.k. kärleken är bara ett behov av bekräftelse och självhävdelse. Att bli avvisad kränker fåfängan, att kunna ha många stärker den. Den personliga framgången och motgången.
26 sept. 13

Det är klart att Johan Hiltons artikel i DN (17 sept ) var banbrytande. Som vanligt visar Dagens Nyheter att här står de viktiga artiklarna. Det var en uppgörelse med den av identitetspolitik präglade debatten. Det kändes för många av oss som en stor befrielse.
Tyvärr fick han två goddag-yxskaft svar, Jens Liljestrand i Expressen (18 sept) och Lawen Mothadi i Dagens Nyheter (19 sept.). Och då bortser jag från reaktioner från människor som bara vill rättfärdiga sig själva och anser sig missförstådda. Typen: ”Det har jag aldrig sagt”.
Mothadi frågar vad det är för problem med att nya röster hörs i debatten? Det är inga problem alls, naturligtvis, det är utomordentligt glädjande och det tycker både Johan Hilton och vi andra. Poängen är att de inte omedelbart har rätt, bara i kraft av sin identitet. Det är visserligen sant att den som inte haft A:s erfarenheter inte har haft A:s erfarenheter. Det var därför Jonas Hassen Khemiris artikel var så bra och drabbande. Men det förtjänar alltid att diskuteras när någon har rätt att känna sig kränkt och när hen bara är överkänslig.
Nu kan jag tycka att de nya rösterna är för få och att det finns andra frågor än hur utsatt man är som icke-majoritet, som skulle förtjäna att belysas. Hur är det att vara svensk muslim? Hur påverkar den dubbla identiteten ens ställningstagande. Hur skiljer sig ens värderingar från föräldrarnas och släktens? Hur representativa är de i sin tur för Islam idag? Om jag har alltigenom sekulariserade värderingar, hur kan jag då fortsätta att vara muslim? Och det är ingen insinuant fråga, utan en nyfiken. Man måste i så fall kunna försvara en islamtolkning som gör detta möjligt. Och har man inte alltigenom sekulariserade värderingar har man ju ännu intressantare saker att berätta. Är inte problemet i så fall detsamma som för de kristna? Förmodligen, och här kunde intressanta jämförelser göras.
Jag tycker inte att man hittills sett någon som i tillräcklig grad utnyttjat både sina inre funderingar och/eller sin unika inblick i för många av oss okända miljöer. Jag har ju den hemska misstanken att endast mycket sekulariserade muslimer anses platsa i den svenska kulturfamiljen. Och att även de, försiktigtvis, tiger om det intressanta de har att bidra med.
Jens Liljestrand försöker i stället bagatellisera problemet. Det gäller bara debatten på nätet. Vad är det för problem att man har olika åsikter? Det Hilton säger har ju redan debatthegemoni, motrösterna är få och tas inte på allvar. Man tar sig för pannan. Lilla Hjärtat-debatten har aldrig ägt rum och det är inte sant att Stina Wirsén och hennes få försvarare hukade. Makode Linde och kulturministern har aldrig fått på skallen. Berns fick aldrig be om ursäkt för att en vit skådespelerska maskerade sig till Josephine Baker, fast teaterns hela idé är att man låtsas vara någon annan än den man är. Jag håller med Liljestrand om att debatten böljar fram och tillbaka och ibland är det svårt att se vilken sida som har övertaget. Det kan ju hända att Hiltons artikel är ett exempel på hegeluttrycket att Minervas uggla lyfter i skymningen. Det vill säga att inlägget kommer när debatten redan har börjat svänga. Men Liljestrands totala förnekelse av problemets existens tyder på att han inte läser tidningar. Det händer lätt andfådda personer på kulturredaktioner. Man hinner inte riktigt med att läsa och reflektera.
25 sept. 13

Jag har många gånger skrivit om vilket problem det var under andra världskriget att just polis och militär hade så många högerextremister, nazisympatisörer och tyskvänner. De, som var tillsatta för att försvara den demokratiska rättsstaten, just bland dem fanns så många som var demokratins fiender. Det romska registret, som nu har avslöjats, visar att det faktiskt är ett aktuellt problem. Polisen vars uppgift det är att beivra rasism bör inte själv vara rasistisk.
Att bekämpa romers misstänksamhet mot myndigheter, tycks vara att börja i fel ända. Varför bekämpa misstron när den är fullt berättigad? I stället måste man ta itu med den svenska rasismen. Som uppenbarligen existerar. Inte bara hos mindre upplysta medborgare i den demokratiska staten. Utan hos den demokratiska statens förlängda arm.
Man kan reflektera över att inga tänkande människor tycks förvånade över avslöjandena. Bara lättade över att de gjorts. Nu kan man inte längre förneka att detta finns, inte låtsas som om det inte existerade. I går intervjuade TV:s Kulturnyheterna representanter för den romska kulturen för att få deras reaktion. En tyckte sig höra stöveltrampet på nytt och en annan krävde att huvuden skulle rulla bland ansvariga för skandalen. Jag kan bara instämma. Först gäller det att låta de ansvariga ta sitt ansvar och sedan sanera en hel kultur, ett kluster av attityder och föreställningar. Och det värsta är väl att stöveltrampet inte hörs på nytt. Det har trampats hela tiden i det fördolda. För det är ju det som sker. Det som hänt är att vi börjat höra det.
24 sept. 13