Lars Westerbergs Blogg

Kan man ha kunskaper som man skäms för en smula? Jag fick en stark känsla av det när jag nyligen besökte Gripsholms slott. Jag var nämligen som barn en starkt historieintresserad historieromantiker. Kunskaperna var alltså förknippade med en reaktionär ideologi och anpassade till den. Men låt mig ta det från början.
Jag gick i den s.k. folkskolan 1952-1958. Sex år, varav de två första åren kallades småskola. Man började med historia i femte klass ( med geografi i fjärde och med naturlära, som biologin kallades, i tredje klass - försök förstå tanken med detta!). Men redan när jag gick i småskolan proppade en ambitiös storasyster mig med historia. Tyvärr orkade hon inte riktigt med den allmänna historien, den internationella, utan kroknade efter den svenska historien. Men jag blev oerhört intresserad, läste historiska romaner av Carl August Cederborgh och Karl-Gustaf Ossian-Nilsson och naturligtvis Topelius ”Fältskärns berättelser”. Jag önskade mig alltid både fakta och romaner till julklapp och som födelsedagspresenter. Jag blev naturligtvis nationalist och nordist och drömde om en statskupp som kunde återinföra det kungliga enväldet. Fast nutidshistoria var tråkigt, freden och ätten Bernadotte var en förfallsperiod och djupt ointressant.
Det där bröt jag med när jag kom upp i puberteten och läste Strindberg. Jag blev liberal, ateist och republikan. Och internationalist. Och historieintresset föll bort.
Men jag minns. Den svenska historien, sådan den då skrevs med fokus på krig och kungar. Och det är den nya tiden från Gustaf Vasa och fram till Karl Johan, som står klarast i minnet. Medeltiden tyckte jag var lite tråkig, vilket är självklart med så dåligt omdöme. Så tiden från Birger Jarl fram till och med sturarna står lite dunklare för mig. Numera tycker jag Danmarks och Sveriges gemensamma historia under den här perioden är ytterst fascinerade. Den politiska förvirringen är en del av poängen.
Jag intalar mig att man bör vara lite fördragsam. Låt vara att historieskrivningen fokuserade på fel saker. Generalerna vid slaget vid Breitenfelt, som jag minns från Topelius, bör ju ändå ha varit korrekt benämnda. Och Håtunaleken och Nyköpings gästabud har - antar jag-ägt rum. Jag minns tydligt att jag sett Herman Lindqvist i TV rapportera från en källarhåla på Nyköpings slott.
Och det kan vara kul att ha kuriösa kunskaper. I Polen, i kyrkor och muséer, där så mycket är obekant, är det trevligt att känna till Sigismund och hans mamma Katarina Jagellonica. Eller Karl XII:s kusin och motståndare August den starke. Jag minns till och med vad lydkonungen hette som Karl XII tillsatte i Augusts ställe. Stanislaw Leszczynski, nämligen (fast där fick jag ta google till hjälp för stavningen, som ändå är förenklad. Lesinski var mitt originalförslag.)
Men bland porträtten på Gripsholm blir det liksom för mycket. Att känna igen varje kung och adelsmän och kunna hålla en smärre föredrag om var och en, det blir parodiskt. Det finns saker som ingen människa bör känna till. Och i synnerhet inte jag.
Därmed inget ont sagt om historia. Hade jag hållit intresset vid liv hade förmodligen skammen försvunnit. Men nu är intresset och kunskaperna starkt förknippade med en reaktionär ideologi i mitt minne.
23 aug.13

Något gjorde mig ledsen och två diktcitat kom mig i minnet:
 
Ett namn
och några dikter.
Ingenting annat.
Allt det andra
bedrar dig, förråder dig
förvandlas och försvinner.
 
Och:

Ensam är du hos mig kvar,
trogna Fantasi!
Ännu klingar i min barm,
lika frisk och lika varm
själens melodi,
evigt ung och klar.

Kan du placera dessa citat, kära läsare, är du osannolikt bildad. Frågan är om ens google kan hjälpa dig. Det första är slutdikten i en mycket svart och uppgiven diktsamling från 1966. Den kom lägligt nog under min kristermin, när jag vacklade på självmordets brant, och var mig till stor tröst. Den andra är skriven av en bortglömd klassiker 1814. Idag har han inte många förespråkare med ansågs ännu som en klassiker, när jag gick i gymnasiet, den första delen av 60-talet. Så det är inte Böttiger eller Nicander eller Erik Vitalis Sjöberg - inte så till den grad bortglömd. Möjligen har han fortfarande sina anhängare i Östergötland.
Men egentligen hade jag tänkt skriva om förälskelse. Egendomligt nog får jag idén när jag läser Anne Franks dagbok. Där skriver Anne Frank om en förälskelse som måste vara förpubertal, innan hon som 13-åring kommer till gårdshuset där hon gömmer sig för nazisterna. När jag i min ungdom diskuterade förälskelse och kärlek med andra liberaler, var alla övertygade om sexualitetens allt avgörande roll. Det vore ju dumt att förneka dess betydelse, vare sig den är medveten eller dold under andra motiv. Om ytan handlar det utan tvivel. Men ett sympatiskt utseende tilltalar även i icke-sexuella sammanhang. Det gör oss sympatiskt stämda även om personen inte tillhör våra naturliga sexualobjekt. Så det fysiska är mer än det sexuella.
Och jag undrar om inte utstrålning och attityd betyder mycket. Och det är faktiskt psykiska egenskaper även om de ligger på ytan. Inte ens människorösten är ju obesmittad av de psykiska. Vårt sätt att tala är något mycket mer än röstens fysiska förutsättningar.
Men attityden, alltså? Det handlar om egenskapar som märks på ytan, men det behöver inte betyda att de saknar djup. Det kan handla om egenskaper så dominerande att de slår igenom också på ytan. Jag tror att om någon har en attityd, som svarar mot staka behov hos motparten, så kan det lätt uppstå förälskelse. Tänk en motsatspar som gladlynt-melankolisk, spontan-kontrollerad, extrovert-introvert, pratsam-tystlåten och ni har egenskaper som ofta märks vid första mötet med en människa. Bland det intressantare torde vara egenskaper som manlighet och kvinnlighet. Om man med dessa egenskaper menar två typer av omsorg. Mannen ordnar för kvinnan, tar viktiga beslut, underlättar och banar vägen. Kvinnan tar hand om mannen, ägnar sig åt honom, lyssnar på honom, gullar med honom. Nästan alla reagerar på sådant - positivt eller negativt. Manligheten kan lätt slå över i något auktoritärt, kvinnligheten kan verka påträngande och kväljande.
Behov har att göra med det man behöver, men det finns också ett starkt behov av att känna sig behövd. Att utstråla ett behov, som inte verkar överdrivet svårt att tillfredsställa, kan också väcka förälskelse.
Naturligtvis kan man inte tala om förälskelse utan att komma in på projicering. Säkert också idealisering, tolkningar av den andre, som har drag av önsketänkande. Jag tror också att ett beslut, en gång fattat, har en tendens att förstärka sig självt. ”Den vill jag ha!” och sedan får man svårt att se det som talar mot. Jag tror att beslut alltid fungerar på det sättet, inte bara i förälskelse.
Intellektuella kvinnor beskriver ofta sin dragning till tysta män. I stället för att som mer ytliga systrar välja män som dominerar i ytlig mening, söker de dolda djup. Men finner ofta att tystnaden bara döljer en tomhet.
Men det finns otaliga behov. Behovet av någon att beundra, eller behovet av någon att genomskåda. Behovet av att känna sig stark och behovet av att känna sig svag.
22 aug.13

Katrine Kielos sommarprogram i radio (16 aug.) får mig plötsligt att lystra till och sätta mig spikrakt upp på stolen. Maken till cynism! Men sedan lugnar jag ner mig och lyssnar eftertänksamt på vad hon har att säga.
Det handlar om var det innebär att vara ledarskribent. ”Det kan hända att du måste skriva en ledartext till morgondagens tidning, som driver en åsikt, som du själv har ägnat en timme på förmiddagen åt att vråla om hur feltänkt den är”. Kan man som läsare ha något förtroende alls för en sådan skribent? Som medvetet argumenterar mot bättre vetande. Gör det inte att det blir utomordentligt rimligt att misstro ledarskribenter?
Det är naturligtvis en del av ett större problem: Det fria ordets problem generellt i ett samhälle. Men låt oss först titta på ledarsidornas problematik. Om en tidnings ledarredaktion skall ha en gemensam linje, som representerar tidningen, inte den enskilde skribenten, så måste skribenterna naturligtvis respektera den linje man kommit överens om. Jag har uppfattat de där kolumnerna, när en ledarskribent skriver i eget namn, som ett sätt att ge skribenterna större frihet. Inte så att de ens där skulle kunna opponera mot ledarsidans kollektiva linje, men så att deras åsikter där inte nödvändigtvis behöver vara förankrade i det övriga ledarkollektivet. Men det intressanta är då hur ledarsidans linje bestäms. Att man inom kollektivet måste respektera gemensamma beslut är en sak. Intressant är hur fri från ovidkommande hänsyn och högre makters inflytande ledarsidan står som kollektiv.
Jag citerar Kielos på nytt. ”Att skriva ledare handlar om att läsa det politiska landskapet, upptäcka de politiska möjligheterna och sedan artikel för artikel försöka flytta den politiska debatten åt det hållet”. Vad betyder det? Detta sägs av en skribent, som nyss sagt att ärlighet och tydlighet är något som utmärker den goda texten.
Betyder det att man endast skall slåss för de värderingar som man bedömer ha utsikt att vinna allmänt gillande. Och i så fall hur kortsiktigt tänker man? På tillräckligt lång torde allt kunna ändras. ”Politik” tycks vara ett nyckelord här och det är ju mångtydigt. Det kan handla om de samhällsvärderingar som finns hos opinionen och de möjligheter man har att förändra dem. Men det kan också handla om det politiska maktspelet, om vad som är möjligt med tanke på styrkeförhållandena hos de politiska partierna. Och kanske om interna motsättningar och opinioner inom ett parti. Då handlar det mer om att påverka makthavare. Om politik som det möjligas konst.
Jag har ofta berömt ledarsidorna för deras positiva utveckling de senaste decennierna. Allt mer självständiga och intelligenta och stilistiskt eleganta. Den kielosska cynismen är kanske bara en prisvärd uppriktighet. Som påminner oss om att det fortfarande finns skäl att misstro ledarsidor.
Och vad blir slutsatsen? Att ju högre upp du sitter i tidningshierarkin dess då säkrare sitter du och desto ofriare är du. Kultursidorna är mer värda allmänhetens förtroende. Men också kultursidorna har sin linje, vilket kan binda skribenter som inte har så mycket integritet. Friast är de svagaste och maktlösaste, frilansarna. Tidningsägare kan sparka sina chefredaktörer, chefredaktörer sina kulturchefer. Och kulturredaktionerna sina obekväma frilansar.
Hur står det till med det fria ordet? Finns här inte ett strukturfel? Vad gör tidningen ”Journalisten” för att ändra på detta?
21 aug.13

För att täta en bildningslucka läser jag Joseph Hellers ”Moment 22”. Jag är inte riktigt i sinnesstämning för den. Jag anade inte att den var så farsartad. I en bok finner jag karaktäristiken ”manus till en film av bröderna Marx, skrivet av Kafka”. Det är väl karaktäriserat och förklarar varför jag först kommer att tänka på ”Liftarens guide till galaxen”. Moment 22 är som bröderna Marx på ett yttre plan, men den känsla som ligger bakom är nattsvart förtvivlan. Och då hade Beckett eller andra djupa pessimister varit en lika bra referens- och kanske bättre - än den stilistiskt hårt tillbakahållne Kafka.
Dialogen är mycket bröderna Marx' inspirerad, liksom tempot och det fragmentariska, ryckigheten i skildringen. I mångt och mycket är det förstås också en realistisk skildring - att detta speglar en hemsk krigsverklighet, så vidrig som den verkligen är, tvivlar man inte på. Den kan kanske endast skildras som fars för att bli uthärdlig. Det är naturligtvis en gammal nordamerikansk tradition det där, tänk bara på Mark Twains vildavästernhumor! Där det hemska skildras med drastisk och brutal skämtsamhet. Men i det andra världskriget når vidrigheten sådana proportioner att den grundläggande skräcken blir skärande.
När jag kommit till slutet av boken finner jag att den också är en förintande replik till Herman Wouks ”Myteriet på Caine”. Som kom ut precis tio år tidigare (1951). Det blev en stor och prisbelönad bestseller och blev filmad med Humphrey Bogart, som den nervöse fartygskaptenen Queeg. Det är en mycket reaktionär bok, vars poäng är att man av patriotism och med tanke på det högre målet att besegra nazismen, skall stå ut med befälens brister och övergrepp. Hellers bok är en uppgörelse med cynism, fåfänga och hänsynslös idioti. Att det handlar om människoliv glömmer han aldrig. ”Vet han att vi är i krig?” mumlar befälen till Yossarian.
”Myteriet på Caine” tillhör min ungdomsläsning. De första jag såg av TV-teatern var en svensk föreställning som koncentrerade sig på rättegångsscenen och försvarsadvokatens uppgörelse efter frikännandet med de anklagade. Lars Ekborg spelade hjälten och Sven Lindberg advokaten. Detta var 1960. Jag läste därefter omedelbart boken. Filmen såg jag först på 90-talet. Men föräldrar och syskon såg den naturligtvis när det begav sig och talade fascinerat om kapten Qeeg och hans nervösa lekande med stålkulor, som han rullade i handen.
Det reaktionära budskapet var inget jag som 15-åring reagerade mot. Men det gick naturligtvis inte många år förrän jag förstod det. Och där bör Joseph Heller ha varit nyttig. Tio år senare skriver han en bok, som får hart när lika stor genomslagskraft, trots att det är en bok som håller en helt annan standard. Begreppet Moment 22 används fortfarande flitigt, även om få väl återvänder till romanen.
Moment 22 är förvisso inte min enda bildningslucka. När det gäller nordamerikansk litteratur har jag koncentrerat mig på sydstatsförfattare. Där Faulkner är det stora klassikern - av mig högt beundrad - och Flannery O'Connors tre böcker, som jag finner ännu bättre. Och det är en öppen fråga om Joseph Heller är väsentligare än alla andra östkustförfattare, som jag har missat. Och om det kanske rent av ligger något i Horace Engdahls famösa förakt för nordamerikansk litteratur.
20 aug.13

Som pensionär funderar jag numera ibland på arbetet. Innan jag blev pensionär kunde jag inte förstå dem som saknade sitt arbete. Maken till fantasilöshet! Att göra arbetet, det förhatliga, till hela sin värld! I stället för att se friheten, som ett gyllene tillfälle.
Nu förstår jag att det mer är en fråga om språkbruk. Och att det bara för vilse att utgå från termerna arbete och fritid. Jag tänkte på detta tidigare i sommar när jag läste något som Aase Berg skrev i DN om att arbeta just som skrivande människa.
Jag tror det är så här. Det är viktigt och en lycka att skapa mening genom ansträngning. Detta är det bästa för människan. All ansträngning sliter, pauser i det ansträngande finns just för att göra fortsatt ansträngning möjlig. Det låter kanske överambitiöst och man kan komma att tänka på gammaldags arbetsgivare som bara tillåter så mycket fritid, som behövs för att få arbetarna att prestera maximalt. Men märk, att jag inte talar om arbete utan om meningsskapande. Finns det saker som är meningsskapande utan att kräva minsta ansträngning? Ja, inte kärlek och medmänsklighet i alla fall och inte föräldraskap. Lyx, lugn och vällust? Jo, säkerligen. Men ett helt liv fyllt med detta?
Vad har detta för relevans för begreppen arbete och fritid? Hur skall man definiera arbete? Den unge Marx skilde listigt på att arbeta och att vara fritt verksam. Hos moralistiska marknadsliberaler betyder arbete det man tjänar pengar på- oavsett graden av ansträngning det kostar för den som åstadkommer det och oavsett nyttan för den som betalar. Det är allas plikt att tjäna pengar, är deras mantra. Det är lätt att se att visst arbete kan upplevas som starkt meningskapande och man behöver inte utgå från att ett arbete alltid saknar den aspekten (och det var väl var jag gjorde när jag inte kunde förstå olyckan i att bli pensionär).
Själv kan jag lugnt säga att skrivandet är mitt liv. Jag förstår att läsaren ler milt och vänligt vid tanken på att en sketen kåsör kan vara så monoman på den punkten. Men absolut, så är det. Och det betyder att allt står i meningsskapandets tjänst- och det är verkligen inget att beklaga sig över, det är en väldig lycka. När man läser, när man tänker, allt har samband med den centrala verksamheten. Fritiden blir en form av kollaps, jag tänker på Wittgenstein som tittade på westernfilm. Det kan vara ett problem om man får svårt att koppla av. Men det är det pris man får betala för en stark upplevelse av meningsfullhet.
Det jag tycker är intellektuell förhävelse är att se intellektuell verksamhet som den enda meningsskapande sysselsättningen. Det är verkligen inte den enda verksamhet som man kan uppleva som meningsfull. Alla arbetsnarkomaner har väl den upplevelsen. Man skapar, man är kreativ, man har makt och inflytande, som ger en frihet att förverkliga idéer. Möjligen är de skrivande privilegierade i det avseendet att de knappast riskerar att någon tar pennan ifrån dem. Medan förlusten av inflytande och möjligheter kan bli svår att handskas med.
Men de flesta arbeten är inte meningsskapande. Och då blir fritiden värdefull. Det är i stället där man skapar mening. Då är det viktigt att fritiden kan vara något mer än en kollaps för att kunna prestera mer. Det blir i stället det centrala i livet. Och då är det en befrielse att slippa sitt arbete. Inte en meningsförlust, utan en meningsvinst. Den omställning det alltid kräver när ens vanor radikalt förändras skall man inte förväxla med att något hemskt har drabbat en.
Och här sitter jag själv och bloggar. För denna öppna dagbok i hopp om att bli läst av dem som förstår mig. Jag vet inte vad jag sysslar med, jag läser inga andra bloggar. I denna underliga nätvärld, som jag mött först på min ålderdom, råder otålighet och slump, föreställer jag mig. Att marknadsföra sig hårt, att nischa sig, är antagligen god strategi om man vill bli läst. Men jag vill att människor skall höra min levande röst. Som de gjorde i min ungdom, när jag var en ensam kåsör som bodde på studentkorridor.
19 aug.13