Lars Westerbergs Blogg

I sommar har jag sett ett K-special i TV om Harper Lee. I likhet med de flesta andra ser jag ingenting direkt, men jag använder en föråldrad teknik för att senarelägga lustupplevelsen. Spelar in på gammaldags videoband. Men nu har jag sett dokumentären om denna enboksförfattare. Boken heter ”Dödssynden” på svenska och ”To Kill a Mockingbird” på originalspråket. Den kom ut 1960.
När vi var i Glasgow i slutet av 00-talet tittade vi ett Det Bästas bokval på vandrarhemmet. Christina kom att tänka på att hon hört talas om To Kill a Mockingbird i hela sitt liv och varit nyfiken på den. Själv tyckte jag mig möjligen ha hört den engelska titeln. Men den var något som jag just förknippade med bestsellers och Det Bästas bokval. Det Bästa var en amerikansk tidskrift, som hade en svensk edition, som var mycket spridd på 50-talet. Den finns kanske fortfarande, vad vet jag? Det Bästas idé med sitt bokval, var att ge ut fyra förkortade böcker i en volym. Det var högst förfärligt och jag kallade det ironiskt för Det Bästas kondenserade böcker. Min far abonnerade omdömeslöst ett tag på dessa böcker. Trösten var ju att man misstänkte att det inte var några värdefulla böcker som förstördes.
Men Christina lånade Dödssynden när hon kom hem och fann att den var mycket bra. Något år senare gick filmatiseringen på TV och vi såg den och fann filmen lysande. Senare läste jag även boken och fann den ännu mycket bättre. Och på något sätt unik, den liknar inga andra böcker. Utspelar sig i en liten stad i Alabama med en enda lerig gata. Och handlar om en justitiemord på en svart man som försvaras av huvudpersonens pappa, som är advokat.
Det är, som sagt, en märklig bok men enkelt skriven. Jag skulle inte tveka att sätta den i händerna på ett barn eller läsa den högt för ett barn. Och det skulle jag inte göra med Faulkner eller Flannery O'Connor eller Carson Mc Cullers. Hjältinnan Scout är nio år. Det är ett fantastisk porträtt av pojkflickan och de äventyr hon har med sin bror och sin kamrat Dill. Någon mamma finns inte och fader-dotter-relationen är central. Ytterst kärleksfull och helt fri från sentimentalitet och intimitet. Den bygger i stället på respekt och intelligens. En osentimental men mycket djup förståelse.
Barnens värld är en egen. Och denna värld blir mycket påtaglig och konkret. Precis som hos Astrid Lindgren får man en känsla av att denna värld finns i sin egen rätt. Boken är spännande och den på något sätt obönhörliga handlingen har naturligtvis sina kvaliteter som kanske är så stora att de länge har överskuggat det verkliga mästerskapet. Så kan det lätt bli. Det var en tidigt protest mot rasdiskriminering, en bok värd att hyllas även för detta. Men det är relationen mellan ett märkligt barn och en märklig far som är dess storhet.
Och så den djupare liberalismen. Respekten för och uppskattningen av det udda och annorlunda. Titeln syftar på detta. Att döda en härmfågel, att förgripa sig på det skygga och unika, det är det, som är dödssynden. Världen är inte alls som den fördomsfulle tror. Den svenska titeln tycks mig inte helt välvald, kan ge upphov till vilka associationer som helst. Men det finns ju ingen bra motsvarighet. Att döda en svart svan? En enhörning?
Harper Lee är en märklig sydstatsförfattare. Men man tänker knappast på faulknertraditionen. Snarare på Richard Wright, en annan författare, som inte alls har den ställning han förtjänar. Som en tidig svart författarpionjär finns det också i hans fall mycket som skymmer den litterära storheten. Jag anar inte hur han betraktas idag, men jag vill minnas att det radikala 60-talet fann sina föregångare för lama. Men bortse från detta, kära läsare, och läst Black boy, denna dramatiska och intressanta och verklighetsnära skildring. Och den kan också ett barn läsa.
En märklighet med To Kill a Mockingbird är att förbilden för en av de tre barnen är Truman Capote. ”Hur stor är chansen att två stora författare har träffats som barn i en liten stad i Alabama, som bara har en gata?” frågar man med rätta i dokumentären. Truman Capotes namn har ju varit bekant för envar och inte något som man avlägset förknippas med en sedan länge glömd bestseller. De senaste åren har dock kultursidorna skrivit en hel del om Harper Lee och boken har kommit på nytt i pocket. Enboksförfattare har alltid vissa problem, inga andra böcker kan ge draghjälp. Men det här är verkligen ett mästerverk att upptäcka.
30 aug.13

Det stod på DN:s första sida i går. IB-avslöjaren Peter Bratt anser att tillkomsten av IB berodde på socialdemokratins misstro mot Säpo. Jan Guillou tycks gå på samma linje. Det har jag, som bekant, ofta hävdat. Men tidningsartikeln går försiktigtvis inte in på varför socialdemokratin misstrodde Säpo. Hade man kanske goda skäl?
Den tanken bortser DN:s ledarredaktion från när den producerar en ledare i ämnet. I stället förhåller det sig sålunda, enligt ledarskribenten. ”IB skapades av Socialdemokraterna och skötte uppgiften att kartlägga partiets motståndare med hjälp av skattemedel. Ty den som var fiende till det statsbärande partiet var också fiende till staten”.
Demagogiskt nonsens, Dagens Nyheter! IB kartlade inte motståndare till partiet - ingen spanade på centerpartister, folkpartister och moderater. Man spanade på revolutionärer och antidemokrater. Inget tal om att hennes majestäts lojala opposition löpte någon risk.
Men visst. Ett av skälen till misstro mot Säpo var att det hade svårt att skilja på socialdemokrater och kommunister. Man kunde alltså inte skilja det statsbärande partiets radikaler från rena samhällsfiender. Befinner man sig så långt ut på högerkanten, att man inte klarar av dessa distinktioner, så är man synnerligen oägnad för sin uppgift. Då förstår man inte det samhälle man är satt att värna.
Sedan är det ju händelserna under andra världskriget. Mycket tyder på att Säpo samarbetade med Gestapo. I bästa fall förhöll det sig så att samlingsregeringen brast i kontrollen av sin säkerhetstjänst. Man hade ju en del annat att tänka på. I värsta fall ville man inte vara alltför nitisk med kontrollen av en verksamhet som höll tyskarna på gott humör. I vilket fall fanns det säkert en del underlåtenhetssynder från demokratiska parlamentariker här. Tanken: ”Inte en gång till!”, måste ha legat nära till hands efter kriget. Men det finns ju regler om ämbetsmän åsiktsfrihet, även hemliga ämbetsmän har rätt att stå långt ut på högerkanten. Och var gör man då? I efterhand kan den revolutionära 70-talsvänstern verka som ett skämt. Men ute i Europa var det inte alltid så. Baader-Meinhof, Röda brigaderna och Blekingegatsbandet.
Det är sant att socialdemokratin satt vid makten väldigt länge. Och visst fanns det maktfullkomlighet, konstigt hade det varit annars. ”Förvånansvärt lite korrumperade, med tanke på det långa maktinnehavet”, kan man trankilt konstatera, med tanke på den mänskliga naturen.
Sedan kan man försöka förklara Sveriges dubbelspel med Sovjet. ”Sovjet betraktades som evigt”, säger DN anklagande. Ja, det var det inte bara den socialdemokratiska regeringen som gjorde. Avvek man från den bedömningen berodde det förmodligen på högerextremt önsketänkande. Om någon annan förutsåg Sovjets snara undergång bör hen ge hals. DN:s duktiga ledarskribenter var kanske clairvoyanta?
Det hände nog att Sverige överdrev sin betydelse. Men rädslan för ett nytt världskrig var betydande under 50-talet och i viss mån decennierna därefter. Att inte i onödan krigshetsa ansågs vara en förnuftig politik. Att sluta sig till demokratierna i väst men tona ner krigshetsen verkar inte vara någon usel strategi.
29 aug.13

”Det kan tenkes at de döde möter dype ensomheter, ennå större ensomheter enn de finnes på vår jord”. Heter det i en norsk dikt. Det tror jag knappast, de döda möter väl ingenting. Man är inte bara bortom alla ensamheter, man är också bortom alla möten och upplevelser. Däremot finns det en total ensamhet i själva döendet. Den slutliga ensamheten. Och kanhända är den ensamhet, jag känner nu i höstens tid, en förberedelse till denna.
Gunnar Reiss - Andersens dikt är en hyllning till vardagslyckan manifesterat i ett lyckligt äktenskap. ”Lykken er en hverdagsaften. Gjör det livet mindre rikt?” Och diktaren kommer fram till att om de döda saknar något så är det detta. ”Vaere ventet, - komme hjem”. Det är en ganska söt liten dikt och speglar naturligtvis en äldre tid. Det är mannen som kommer hem till den väntande hustrun.
Jag är ingen Ayn Rand fast min liberalism är stålhård. Man kan märka att jag ofta kretsat kring problematiken frihet-gemenskap. Friheten är svaret på den destruktiva och påtvingade gemenskapen. Och det har varit en befriande insikt att själsfrändskap är något ovanligt. Här och nu är jag ensam, men möjligheten finns.
Men tiden och förändringen är inte enbart vår vän. Det kommer ögonblick när man blir lämnad. I sociala sammanhang har jag ofta känt mig främmande i livet. Sådana upplevelser förstärker ens ensamhetsupplevelse, men är naturligtvis något ytligt. Lyhördheten för andra är paradoxalt nog en förutsättning för denna ensamhetsupplevelse. Man måste höra att man är en främling. Den som är upptagen av sig själv hör bara andras brist på lyhördhet. ”Varför lyssnar de inte på mig?”. Jag hör de andra och hör att jag inte hör dit.
Jag tänker på min långa ungdom när jag satt till bords med marxisterna. Det var bara sex år men det var en tidsanda, en intellektuell debatt, som varade i ungefär tio år. Och hur jag genom att gifta mig med en präst kom att sitta bland de kristna. Också detta främlingskap har längre rötter. Det är den påtvingade konfirmationen och min olyckliga ungdomskärlek.
Jag tycker inte det är dåligt. Jag tycker det är bra. Min gamle far döljer sig bakom Svenska Dagbladet, han vill inget annat än att indoktrineras i sina egna fördomar. Jag lever i det öppna och låter vindarna blåsa genom mig.
Men vad jag ville beskriva är en känsla av att bli lämnad, att bli övergiven. Det är hårt för den hängivne, men jag saknar ju inte mod. Förr eller senare får man ändå gå ensam ut i mörkret.
28 aug.13

När jag citerade två dikter i mitt blogginlägg i torsdags gjorde jag det under intryck av en synnerligen påträngande känsla. Två dikter skrivna med cirka 150 års mellanrum tycktes sammanfatta vad jag kände. Orsaken till min ledsnad kunde jag inte redogöra för, det handlade så mycket om aningar, som kanske var rena hjärnspöken. Jag tror att man kan vara mycket utlämnande och uppriktig om sig själv. Men till sina närmaste måste man ta hänsyn. Och det finns mycket i privata konflikter som inte ökar läsarens människokunskap eller förmåga till inlevelse. Det ter sig bara smått och privat.
Så jag fick uttrycka min känsla genom två citat. Den intelligente läsaren ser genast att det är samma tanke som varieras. Men stämningsläget är helt olika. Det var därför jag placerade Atterbom-citatet sist. Såsom mer uppmuntrande såväl för läsaren som för mig själv.
Att jag skulle låta citaten förbli anonyma och därigenom aktivera den läsare, som roades av detta, var bara ett infall. Ett lyckosamt infall visade det sig. Under den kommande helgen lyckades jag sedan skriva mig fri. Kom slutligen på hur jag skulle gestalta det hela. Så det får ni förhoppningsvis läsa i morgondagens blogg.
Kan inte låta bli att påpeka att Atterbom tillhör världslitteraturen. Det är James Joyce i Finnegan's Wake, som lär skriva något i stil med (nej, jag har själv inte läst det verket): Attaboom, attaboom, attaboom-boom-boom. Det var inspirerat av namnet på hans svenska översättare (en kvinna) som var släkt med skalden. Så indirekt kan det gå bra också för den av tiden mest marginaliserade östgöte.
I går fanns det i Dagens Nyheter en mycket bra artikel av Jenny Westerstrand om hedersvåld. Precis så komplicerat är det. Artikeln går så att säga bortom alla fåniga motsättningar. Givetvis har övergrepp alltid sin individuella historia och sina specifika sociala omständigheter. Samtidigt existerar kulturella konventioner och allmänna fördomar, som är olika i olika grupper. Vad som slår en vid läsningen av detta artikel är hur lätt moralkonservativ moralism slår över i dubbelmoral. Man förgriper sig på den kyskhet man säger sig värna och under den ideologiska kulissen ligger svartsjuka och äganderättskrav och brutal maktutövning. Och hur lätt särartstänkande slår över i förakt. Könen är inte bara olika, det ena könet är bättre. Som alltid går maktfullkomlighet och andra perversioner hand i hand med ideologier, som backar upp den. Förhoppningsvis blir det nu lite svårare att föra korkade debatter. Påståendet att allt uppmärksammande av hedersvåld bara är spridande av etniska fördomar, kommer att bli svårare att hävda. Liksom antydningar om att kvinnohat och patriarkala fördomar inte alls finns utanför hederskulturerna.
27 aug.13

Återigen hade Lena Andersson en briljant artikel i DN i lördags. Den handlar om tendensen att se föräldrar som värdefullare än barnlösa. Blir en förälder mördad är det så mycket värre än om det drabbar en barnlös. Hennes resonemang är som vanligt skarpsinniga och jag instämmer i nästan allt hon säger. Är det en rättighet att få leva, gäller denna rättighet alla. Varför är det en rättighet att få leva? Är livet heligt? Knappast, men var och en som lever har genom att inte ta livet av sig markerat att hen valt att leva. Ingen må kränka detta fria val.
Lena Andersons gör på ett bra sätt upp men allsköns metafysik. Att ta hänsyn också till ofödda barn verkar orimligt. Men bakom finns säkert värderingen av barndomens stora betydelse. Och är det en så galen tanke? Barndomen är upplevelsemässigt en stor del av vårt liv och en olycklig barndom är svår att reparera. Jag kan visserligen tänka mig en lycklig barndom som slutar i ett miserabelt vuxenliv. Men friheten är så mycket mindre under barndomen och beroendet av omvärlden så mycket större. Man kan i mycket mindre grad själv rå för barndomens olycka.
Jag kan rent av tänka mig en person med en olycklig barndom, som får ett lyckligt vuxenliv. Men jag förmodar att det är ett lyckligt undantag.
Därför utgår vi alla från att det i regel är en katastrof att i förtid förlora sina föräldrar. Naturligtvis finns det en tendens till biologisk blodsmystik här som man får värja sig emot. Att man inte får växa upp med sin biologiska pappa torde vara oproblematiskt, om man aldrig känt honom. Nämligen om pappan ersätts med någon, som kan vara lika bra. Detta om hänsynen till ofödda barn. Men att förlora en primärvårdare, som man är fäst vid, medan man ännu är barn, är i de allra flesta fall förskräckligt. Och det är inget att förundra sig över att man inte tycker de är samma tragedi när vuxna människor förlorar sina föräldrar. Då är ju barndomen över och var och en får vara sin egen förälder. Det är inget speciellt med föräldra-barn-relationen. Det är barndomen som är speciell.
Det är, kan man säga, utilistiska resonemang som förstärker rättighetsargumenten. Naturligtvis vore de ur utilistiskt synpunkt värre om Lena Andersson dog än om en anonym människa gjorde det. Mängder av DN-läsare läser henne med uppskattning. Somliga nördar, som jag, skulle tycka att livet blev avsevärt sämre, om hon gick bort. Så stor är hennes tillgång för svensk debatt och så viktig är debatten för mig. Texter har visserligen den sympatiska egenskapen att överleva sina upphovsmän. Det är möjligheten av nya texter man sörjer.
Men olika människor uppskattar naturligtvis olika skribenter olika starkt. Kristna Lugns fråga, som jag tycker är så kul, lämnar en del att tänka på. ”Skulle ni bli ledsna om jag dog? Eller skulle ni vara glada att det var jag och inte Bo Setterling som dog?” Det är inte ett dugg konstigare än att alla föräldrar inte är lika bra eller blir lika mycket saknade. I likhet med den gamle korvhandlaren vars enda arv till barnen var en varning för att äta korv, brukar jag framhålla en sak för mina söner. ”Misstro föräldrar! Det är det farligaste som finns.”
26 aug.13