Visar inlägg från juli 2013

Tillbaka till bloggens startsida

Makt och kommunikation

När jag skrev i Lundagård sa en läsare till mig. ”Man har alltid ett val, man kan välja att bli en underhållningsskribent eller en allvarlig skribent”. Han tyckte väl att jag alltför mycket tenderade mot det underhållande. Den uppskattning jag fick drev mig väl i den riktningen.
Nu skriver jag för en oftast tyst läsekrets. Det är både bra och dåligt. Jag har tidigare skrivit om att läsaren har rätt till sin tolkning. Texten föreligger och läsaren har rätt till den. Berörs hen av något i den är det gott, hen kan ta till sig det som angår henom, skrapa fram det i texten som har personlig relevans. Men författarens intention kan vara en annan. Författaren har att fortsätta att skriva i enlighet med sin egen intention. Den läsarkommentar som författaren uppskattar är den som hjälper honom framåt i denna ambition. Plötsligt pekar någon på ett resonemang i texten som författaren kan utveckla. Påpekanden som ställer författaren inför nya och stimulerande frågor.
Själv är jag mycket upptagen av minnet. Jag minns fler saker från mitt liv än de flesta andra. Och jag finner det viktigt att relatera detta och att tolka och bearbeta. Det gör ofta människor besvärade, eftersom de själva inte minns lika mycket och inte är lika fascinerade av vad det de minns betyder. Att aggressivt framföra sina åsikter är däremot viktigt för nästan alla. Det är en lite obehaglig insikt för den som ett långt liv varit åsiktsjournalist. Varför är det så viktigt för människor, varför är det så viktigt att komma till tals med sin åsikt? Oberoende av tankedjup och sofistikationsnivå och formuleringsförmåga. Det tycks vara någon basal självhävdelse som alla eftersträvar. Det är inte funderandet, vägen till åsikten, som är det njutningsfulla, den processen kan i många fall saknas. Åsikten finns ofta inte som tänkandets slutpunkt, utan som tänkandets utgångspunkt. Argumenten leder inte till åsikten, utan söks för att underbygga åsikten. Så känslostyrda är vi ofta. Det var väl detta som Hume anade.
Det problematiska med revolutioner sägs vara att upproret lätt slår över i ett nytt förtryck. Detsamma kan sägas om den mänskliga självhävdelsen. Vi behöver den för att värja oss mot andras maktambitioner med oss. Men kan också bli vårt medel att slåss med medmänniskorna, att hävda oss mot dem och på deras bekostnad. Hur mycket präglar inte sjävhävdelsen, hierarkierna, vår värld? Hur mycket av det vi kallar kommunikation står egentligen i hackordningens tjänst? Sen ett tiotal, tjugotal år har denna tanke besvärat mig. Det enda man kan göra åt detta är väl att acceptera att det är så och själv försöka hålla sig så fri som möjligt.
Men jag gillar gillandet på facebook. Intellektuella hånar det ofta, det känns som något alltför enkelt och lättköpt. Men det är bara proffsnarcissisternas missundsamhet mot amatörnarcissisterna. Där människor ägnar sig åt att bekräfta varandra har näthatet sin motvikt.
24 juli 13

Carl Rudbeck och hämnden

I går uppmärksammade alla tidningar med självaktning tvåårsdagen av Utöya. Jag ser att den store rationalisten Carl Rudbeck på nytt pläderar för att man skall ta hänsyn till människors hämndkänslor i rättsskipningen (Expressen 22 juli). Här har vi en man som vanligen med ett känslokallt flin för förnuftets talan i alla sammanhang. Han brukar stoltsera en smula med sin cynism. Men här gör han ett undantag. När det handlar just om denna primitiva känsla är han full av förståelse. Och han underbygger sin åsikt med korkade och känslostyrda argument, som han aldrig skulle tillåta sig i andra sammanhang. Den store antimetafysikern konstruerar ett moraliskt universum där någon sorts rättvisebalans skall vara rådande. Man häpnar.
Hämndmotivet har en framträdande plats i litteraturen och filmen, påpekar Rudbeck vidare för att underbygga sin tes. Jo, liksom ondska, övervåld och en massa andra fula saker. Att gestalta ett fenomen är inte att plädera för det. Nu finns det naturligtvis filmer och böcker som verkligen vädjar till människors hämndkänslor. Spekulativ film och litteratur vädjar som bekant ofta till det sämsta hos människan. Men det gäller inte uteslutande dålig konst, det finns även stora konstnärer med fascistoida tendenser. Så mycket för det argumentet.
”Mycket få reagerar med avsky” skriver Carl Rudbeck om skildringar där en rättvis hämnd utkrävs. Ett populistiskt argument som han aldrig skulle förfallit till i andra sammanhang.
Nu är Carl Rudbeck en intelligent människa, inte utan självdistans. Han borde åtminstone kunna se att han i det här fallet resonerar atypiskt. Man kan till och med se den store liberalen använda sig av konservativa argument: Hämnd har gamla anor. Jag förmodar att det inte finns några bättre argument för hans ståndpunkt än dem han använder. Det är i så fall inget att göra åt. Men kan förklara varför han använder den typen av argument just här.
Redan Fakiren konstaterade att: ”Hämnas är så fult att man, blott i smyg det göra kan”. ”Hyckleriet är lastens hyllning åt dygden” sa La Rochefoucauld. Att undvika denna hyllning genom att göra en dygd av lasten torde inte vara välbetänkt.
Jag vill för undvikande av missförstånd konstatera att jag finner hämndkänslor mänskliga och förlåtliga. Precis som människor under tortyr inte kan göras fullt ansvariga för sitt beteende. Man uppträder kanske inte värdigt, men omständigheterna är ohyggliga. På samma sätt kan den som är hårt och personligt drabbad ha svårt att förhålla sig objektiv och förnuftig. Men det är en annan sak att sanktionera primitivt hat och lust att hämnas. Och det är beklagligt att Carl Rudbeck släpps fram just på tvåårsdagen av Utöya. Där man tydligare än någonsin ser vad primitivitet och känslotänkande kan leda till.
23 juli 13

Privat och om Utöya

I denna djupa sommar återvänder jag till Lund. Jag kommer från ett somrigt Småland. Jag har varit på begravning i Växjö. Därefter några dagar i Forsheda utanför Värnamo med den närmast sörjande. Det är min bror som förlorat sin särbo.
Man funderar på sig själv och sina syskon. Varför blev det så här? Vilken frihetszon har människan? Syskonen kan man se utifrån. Men i dem ser man också sig själv. Jag är yngst i en syskonskara på fyra och sex år yngre än min bror. Det skiljer två respektive ett år på syskonen. Två systrar är äldst. Detta sagt för den som är obekant med mina familjeförhållanden.
Jag tittar i gamla fotografialbum. Där är föräldrarna unga och nyförälskade. Min mamma är på besök hos min pappas mor och syskon, prästgården i Saleby, förmodligen. Albumet sträcker sig fram till mina syskons tidiga barnaår, åren före min födelse.
När jag träffar mina syskon känner jag starkt att jag bor på en annan planet eller åtminstone befinner mig i en annan klimatzon, atmosfär. Jag har många egenskaper gemensamma med dem och dessa mina egenskaper fungerar analogt i denna andra värld. Jag är kritisk till många av mina egenskaper, syskonen är mer inriktade på självförsvar och självrättfärdigande. Men det är en marginell skillnad, man ser ofta samma mönster. Den stora skillnaden är att jag valt att leva med en annan horisont.
Så det finns en del i mitt liv som är analog med min brors. Ett brott med det förväntade. Veterinärens son blev affärsbiträde. Ingen förstod då, inte heller han själv, att han hade talang för vårdyrken. Först mot slutet av sin yrkesbana fick han arbeta med gamla. Och det blev bättre, mycket bättre.
Hans liv har haft långa perioder av ihållande motvind och kortare perioder av befriande medvind. Det känner jag ju också igen från mitt eget liv. Man kan aldrig väga det ena mot de andra, de står oförmedlat mot varandra. Också den syster jag den här gången besökte har valt på ett otraditionellt sätt i livet. Följt andra stjärnor än konventionernas. Åtminstone den likheten finns.
Jag mår bättre när jag inte kräver likhet och förståelse. Det var min räddning att jag i unga år insåg att själsfrändskap är något sällsynt och inte nödvändigtvis tillfinnandes hos syskon. Jag blev medveten om att jag själsligen måste söka mig bort. Jag blev hemma i en annan värld. Och innan jag mötte hustrun var min upplevelse av främlingskap redan kopplad till den världen.
Så är det två år sedan Utöya. Jag har skrivit så mycket om det att jag inte har något mer att säga. Jag ser nu många kommentarer som fokuserar på att dådet riktade sig mot arbetarrörelsen. Det är ju sakligt sett sant. Var det viktigt att det var just arbetarrörelsen som drabbades? Själv kan jag ju spontant tycka att det är extra sorgligt att galenskapen drabbade snälla socialdemokrater av vilka många dessutom inte var mer än barn. Och det är sant att det finns en tradition av sossehat inom borgerligheten, vilket hänger samman med brist på liberala traditioner. Det är de självrättfärdiga revanschisternas hat mot den solidaritet och humanitet, som står i vägen för deras egoism. I stället för ”med hjärtat vordet stort, vidsträckt, bottenlöst, befriat från all ond vilja”. Som det heter hos de gamla buddhisterna.
Men idag provocerar en dåligt profilerad och försvagad arbetarrörelse inte som förr. Hatet har i stället kommit att rikta sig mot hela etablissemanget, Reinfeldt och Löfvén lika. Man hoppas på en ny front i den låga pannans tecken. Och det vill man gärna göra till en underdogs och en underklassfråga. Den sant folklige har låg panna, är dum och inskränkt. Den som är dum och inskränkt är den sant folklige- även om han kommer från överklassen. Se här vår nya kämpande underklass! Det är nationalsocialisternas gamla dröm om en ny klassindelning. Den klassöverskridande dumheten och inskränktheten skall bilda grunden för en uppgörelse med en intellektuell och moralisk elit. Där intellektuell elit innefattar alla som tänker efter och moralisk elit alla som är medmänskliga.
22 juli 13

Debattorka

Sommartorka i kulturdebatten. Kaum einen Hauch; Die Vögelein schweigen im Walde (knappast en fläkt, de små fåglarna tiger i skogen). Jag blir lite orolig för Daniel Sandströms Svenska Dagbladet. Men jag bör ge honom minst ett halvår till innan jag börjar klaga. Jag minns att jag var missnöjd med Björn Wiman på DN också i början. Men så började det komma intressanta debatter som aldrig tidigare i DN:s historia. Om god kulturjournalistik är att skapa lust, förena det tändande och kittlande med det väsentliga (och utan tyngd blir det egentligen aldrig roligt), så är detta god kulturjournalistik. Det är lite förunderligt eftersom man faktiskt saknar de stora elefanterna från förr. Av DN:s bästa skribenter skriver en på ledarsidan, Lena Andersson, och den andra Nina Björk, förlorade sin fasta anställning när Wiman tillträdde. Hon förekommer lyckligtvis ändå ibland.
Och de skall sägas att de stora skribenterna var få också förr. Jag undrar varför det anses omodernt att skriva så att läsekretsen sitter trollbunden. Eller skriva så att aha-upplevelserna lämnar läsaren omtumlad efter avslutad läsning. Eller att vara en lysande stilist, med en formuleringskonst som är personlig och märks. Men det var så länge sedan man läste något sådant att man numera skulle uppleva det som oanständigt.
Och en poäng med att göra alla skribenter utbytbara är att man inte blir så ledsen när det byts ut. Vem skulle man egentligen sakna? När den vasse Magnus Eriksson försvann från Svenska Dagbladet blev jag lite ledsen. Och därmed är vi tillbaka vid Svenska Dagbladet. Det är många sidor på söndagarna och det är elegant och luftig layout. Finns någon som skulle kunna skriva så att blev drabbande och väsentligt? Vi får se.
Men nu spelar man EM i fotboll i Sverige. Monica Gunne i Aftonbladet (16 juli) förundras över att se tjejer frigjorda från falska kvinnobilder. Ja, det känns verkligen befriande. Fotbollen tar fram sanningen. Man kan inte hålla på och sjåpa sig och chosa sig när bollen skall in i nätet. Och det känns, som sagt, fullkomligt naturligt. Vem inser inte efter det här att kvinnligheten är en konstruktion?
Jag ser i tidningen att Camilla Odhnoff är död. Hon som var statsråd i Tage Erlanders regering 67-73. Och jag kommer plötslig ihåg att jag hörde Maxwell Overton skryta med hur väl han kände henne under hennes lundatid. Det måste ha varit när hon just kommit in i regeringen. Och nu tänker jag att det måste vara märkvärdigare att ha träffat Maxwell Overton än att ha träffat Camilla Odhnoff. Hasse Alfredsson har flera gången i skrift relaterat anekdoten när Maxwell cyklar omkull och blir biten av sina egna löständer, som han har i fickan. Nu senast såg jag att Alfredsson förvandlat berättelsen till fiktion i en av sina novellsamlingar, Avbrott. Nästan lika användbar som han som knäppte ihop västen med gylfen. Som också har verklighetsbakgrund. Men som jag inte berättar eftersom den handlar om en känd uppsaliensare. Dock på besök i Lund, när händelsen inträffade. Det är alltid i Lund sådant inträffar.
19 juli 13

Om Bertil Pettersson

Jag var en gymnasist i en sydsmåländsk stad. Mitt liv mörknade mer och mer. Sena nätter lyssnade jag på Lasse O' Månssons absurda program. Det var många som älskade detta sätt att skämta, det ansågs tabubrytande. Jag såg framför allt mörkret.
Lasse O' Månssons ständige parhäst var Bertil Pettersson. Han verkade ännu intressantare ty han skrev också dikter. Det gjorde mig nyfiken. Jag köpte hans tidiga böcker ”Ut ur människan” och ”Koltrastens morgon”. ”Ut ur människan” hade jag med mig på skoldans i Halmstad. Och satt och läste för mig själv när de andra dansade. Man kan tycka att det då hade varit bättre att stanna hemma, men jag var ordförande i elevrådet och det var vi som stod för transporten och överenskommelsen med Halmstadskolan, så jag kände att jag hade ett visst ansvar. Mycket var sorgligt i mitt liv vid den här tiden, min mor hade nyss dött och jag plågades av en galen husföreståndarinna. Men att sitta och läsa sin favoritförfattare medan andra dansade var inte det minsta sorgligt.
Så gick mitt liv. När jag var 55 träffade jag Bertil Pettersson på en träff med en kulturredaktion. Jag kände genast igen honom från fotografier jag sett under årens lopp. Han och hans fru satt sedan och sjöng danska psalmer med min fru medan jag hamnade vid ett annat bord. Men när vi skulle gå berättade jag om att han följt mig genom åren. Och det blev början till en fantastisk vänskap.
I denna sena ålder kom jag alltså underfund med att han inte var så bra som jag alltid hade trott. Han var ännu bättre. Hans kreativitet var häpnadsväckande. Alltid förvånade han. Bara det tilltaget att i sen ålder ge ut en bok om sina misslyckanden, alla geniala idéer som var för fantastiska och absurda för att förverkligas. Haverier 2006. Det var inget dåligt sätt av Sveriges främste absurdist att visa på livets absurditet. Och att vända nederlaget, de upprepade felsatsningarna, i en slutlig seger. Alla idéer kan inte förverkligas men själva tanken kan ta andan ur en.
”Koltrastens morgon” tycker han inte om. Det är en mycket atypisk del av hans produktion. Med en nästan eriklidegrensk förbehållslöshet. Det är väl bristen på distans och kontroll som i efterhand irriterar dess upphovsman. Hans parodi på den egna diktsamligen, ”Kontrastens morgon”, är ett tämligen klassiskt diktsabotage. Min svärfar brukade fördärva Runebergs Soldatgossen genom att skjuta in växelvis ”på ryggen” respektive ”på magen” efter varje versrad. Och det kan ju vara kul. Jag sjunger varje födelsedag Tegnérs Mjältsjukan på melodi av Fritjof i Arkadien (På Colla Bellas höjder). Det är inte för att driva med min favoritdikt utan för att förmedla svärtan på ett uthärdligt sätt. Liksom man lär kunna sjunga Lindegrens Arioso till melodi av Samling vid Pumpen. På så sätt kan man visa sitt missnöje med vissa dikter eller bara skämta med dem. Men det är något helt annat än att visa att de är usla. Jag håller fortfarande på ”Koltrastens morgon” mot dess upphovsman. Att den är atypisk är inte mitt problem. Även om skalden själv kan tycka att den helst borde vara skriven av någon annan.
Bertil Pettersson har ofta vunnit uppskattning med korta fyndiga dikter, det är de som oftast hamnar i antologierna. Som den ofta citerade ”Två”.
Mänskligheten
är ett annat ord
för gruppensamhet.
 
En människa
gör ingen sommar
Men två
gör vintern mindre kall
 
Lägg märke till den större komplikationen i ”En vanlig dag” ur Fristående fortsättning,

Det är en dag som alla andra dagar.
Men någonting har hänt, något
rör sig i mig
som en stråkkvartett, nej
mer som när musikerna
lämnar podiet
och minnet av musiken
sprider sig i hjärtat
som ljuset genom regnbågshinnan.
Och jag tänkte att något hade hänt,
mor dog
eller någon jag en gång älskade
hade förklarat
meningen med mig
 
18 juli 13

Äldre inlägg

Nyare inlägg