Lars Westerbergs Blogg

Det finns en rolig dokumentär om Monty Pyhton-gänget som jag spelat in från TV och som jag brukar titta på ibland. Där känner jag mig ogement hemma. Och det är kul att få veta hur det började. I studentmiljö, faktiskt. I Oxford och Cambridge. Tre av dem kommer från Cambridge och två från Oxford och de kompletteras av en amerikan som tecknade i MAD. Och sedan regisserat många filmer.
Men det där med studentrevyer och att upptäcka något stort redan när det börjar och ännu inte har blivit så stort får mig att tänka på mitt liv med Lilla Teatern. I Lund på 70-talet. Och det där gåtfulla att när många tillräckligt begåvade personer samlas på samma ställe kan det plötsligt hända fantastiska ting. Vi som var med glömmer det aldrig.
Jag var en inåtvänd kåsör i Dackekuriren, organ för Smålands Nation i Lund. Jag gick på nationens fredagsunderhållning Cabaret Cabarix. Ganska snart var de ledande gestalterna Jan Sigurd och Adde Malmberg. De kom från studentteatern, Lilla Teatern i Lund. Den lysande trubaduren Claes Rosvall uppträdde också och tog andan ur mig. Det var vasst, det var begåvat, det var livsfarligt. En dag var det någon som gjorde något så anspråkslöst som att läsa Flickan med svavelstickorna av HC Andersen. Den västsvenske mannen kom sedan och pratade med mig. Det visade sig att han var från Tjörn och hette Bengtåke Carlsson. Han vande sig vid att kommunicera med mig och han uppmanade mig att besöka Lilla Teaterns revyer. Jag gjorde så och blev besegrad.
Under ett antal år såg jag deras revyer gång på gång. Artisteriet var betydande, texterna av yppersta klass. Det var vasst, det var roligt. Man spelade ut och tillät sig att improvisera, som man kan göra när man vet att textmaterialet håller. Jag kunde inte se annat än att det var ett antal komiska genier som råkat komma samman, mig och andra till förnöjelse.
Liknade det Monty Python? Ja och nej. Intelligensen utan tvekan men med en starkare förankring i tiden. Det kunde bli mycket vasst hos Claes Rosvall. Bosse Andersson med den fantastiska rollfiguren Åke, som kunde ha varit Kurt Olsson eller Fibban Karlsson, men var roligare. Och den norske trubaduren Halvard Jensen, full av intelligens, spelande humor och skepsis. Bengtåke Carlsson hade en förmåga att rimma på ett roligt sätt, det var något av både Povel Ramel och Galenskaparna över honom. Jag undrar om det inte var hans förtjänst att det låg en sådan värme över revyerna. Generöst, publiktillvänt, ”vi skapar det här tillsammans, kära publik”. Man kom omedelbart i stämning vid inledningsmelodin och man letade sig omtumlad ut efter avslutningen.
Vad blev det av alla dessa? Jodå, så vitt jag vet lever de och frodas. Några namn tycks er kanske bekanta. Men jag såg dem när de var som bäst.
31 juli 13

Stina Wirsén intervjuas i Vi och försöker summera Lilla Hjärtat-debatten. Hon anklagades för att ha gjort en figur i film och bok som anslöt sig så nära till klichéer att den kunde betraktas som rasistisk. Nu, skriver Per Svensson i Sydsvenskan, är det fara värt att rasismanklagarna själva blir dömda (26 juli).
Jo, man harklar sig på Expressen och Sydsvenskan: ”Det här gick visst inte helt som det skulle”. Kan man snabbt byta position från bödel till offer, kanske man kan få en del sympatier. Jens Liljestrand påpekar i Expressen (26 juli) att redan intervjuaren i Vi menar att det är en djävla skillnad att anklaga en bild för att vara rasistisk och att anklaga dess upphovsman för samma sak.
Tja, vari ligger skillnaden? Skattade man inte när det begav sig gott åt detta att man sa sig vara oskyldig bara för att man inte haft några rasistiska intentioner. Och det måste väl vara i intentionerna som skillnaden skulle ligga. Den som inte är rasist skapar omedvetet en rasistisk bild.
Men frågan är naturligtvis svår. Och inte vinner man något på att anklaga anklagarna. Själv förebrår jag mig för att jag inte snabbt och tydligt kunde förklara vad som skavde i rasismanklagelserna. Jag borde ha lyckats förklara det innan vinden vänt och medan det ännu hade någon poäng. Att göra det i efterhand är naturligtvis lätt.
Och vem vill vara okänslig när människor känner sig kränkta? Det är ju alldeles sant att man inte är svart och inte har någon erfarenhet av att vara det. Och att vi alla har en överkänslighet för egna lidanden och okänslighet för andras. Vilket befrämjar lättkränkthet. Och i lika hög grad en okänslighet för andras kränkthet.
Det kom många självbiografiska berättelser i samband med debatten. Om hur det kändes på dagis och i skola när rasism i den klassiska litteraturen okommenterat framfördes från katedern. I det här fallet läsning av Robinson Crusoe. Eftersom de kom från katedern och inte handlade om dumma barns nycker tycktes det ge sanktion åt rasismen. Det är onekligen ett intressant problem. Hur introducerar man något som är roligt och utvecklande, utan att döda det med alltför långa förklaringar. Och utan förklaringar och kritisk belysning kan det alltså ha sådana grymma konsekvenser.
Jag kan känna en sorg över små skolbarns rädsla för att bli utmålade som annorlunda. En känsla som finns där i stället för stoltheten över att vara annorlunda. Kanske handlar det bara om vår vilja att bli älskade och accepterade. Och vilket barn vill inte det? Men nog borde man från vuxet håll försöka motverka flockreflexer. Det uppstår ingen verklig tolerans ur förnekelsen av olikhet.
Nå, Lilla Hjärtat var ingen Fredag. Hon var bara ritad på ett sätt som var alltför lik en svart stereotypi. Den debatten lärde oss en del. Man kan tycka synd om Stina Wirsén, som mådde illa och genast hukade lydigt. Och kanske kan man nu också tycka synd om hennes anklagare. Det löser sig om vi är varsammare nästa gång. Och spar vår indignation till all uppenbar rasism och påfallande illvilja på vilket livet är så rikt. Men då handlar det endast om sådant som alla kan genomskåda. Och får en inte att framstå som smartare än de smarta.
30 juli 13

Hanne Kjöller diskuterade i DN i fredags (26 juli) en fråga med stor relevans för mångas vardag. Nämligen barns attityder mot sina plastföräldrar. Tyvärr led artikeln av vissa konstigheter. Det är svårt att moraliskt ta föräldrarnas parti i sådana konflikter. Och därför får man slingra en del för att hitta områden och situationer där man verkligen kan göra det.
Som när vuxna barn kräver plastförälderns frånvaro för att komma och hälsa på. Det kan man tycka är utpressning. Lite grann handlar det väl om svårigheten att inse att man blivit vuxen. Man har inte rätt att längre ställa infantila krav på sina föräldrar. Och för föräldern gäller det på samma sätt att inse att barnet blivit vuxet. Man har ingen bestämmanderätt längre men man behöver å andra sidan inte tillmötesgå några infantila krav. Nu skulle ju också andra vuxna kunna ställa sådana krav, bjuder du ihop mig med min dödsfiende, så kommer jag inte. Och då får man välja. Om den andra vännen inte är lika utpressande bör man kanske välja henom. Man kan alltså med viss rätt kan man kritisera den som ställer sådana ultimata.
Men så länge barn är barn. Så kommer man inte ifrån av det är de vuxna som har makten. Det är de som bestämmer att de skall skiljas, det är de som för in nya människor i familjen. Det är de som bestämmer om man skall bo kvar eller flytta till Söderköping. Och det är ett faktum att man har valt att sätta barn till världen, men barnen aldrig har valt att bli till. Det måste vara den moraliska utgångspunkten.
Skilsmässa är ofta problematisk. Men det måste barnen acceptera under förutsättning att de inte behöver förlora någon av föräldrarna. En helt annan sak är det att introducera en ny människa i familjen. Där kan man väl knappast kräva acceptans för den nya.
Visst, kollektiv skapar alltid problem för liberaler. Individens rättigheter lyser klart men hur skall man hitta moraliska sanningar för kollektiv? Hur man skall ordna en gemenskap, hur maktbalansen skall se ut, är det så gott som möjligt att slå fast något om. Vanligen är det de råaste som dominerar, så hemskt är det. Bara detta med föräldrarnas nödvändiga makt över sina omyndiga barn. Och naturligtvis har också den maktlöse sin makt. Kan spela på skuldkänslor och utnyttja den andres kärlek. Men där är man långt från generella principer och hamnar i individuell psykologisk analys.
Hanne Kjöller börjar med att tala om ”föraktade 14-åringar” men exemplifierar sedan, klokt nog, enbart med vuxna barn. Hur lätt är det inte att acceptera sin pappas nya sambo när man själv är vuxen! Om man tycker om sin pappa och han blir lycklig av den nya. En annan sak är att acceptera någon som man har grundlagt antipati mot i barndomen. När man äntligen blivit vuxen och kan slippa människan.
Så den sentimentala tonen hos Hanne Kjöller är helt bortkastad. ”Föräldrar är också människor”. Man måste lära sig ”att respektera andra människor. Även om de råkar vara föräldrar”. Den där självsentimentaliteten verkar inte särskilt vuxen. Men man känner igen den hos föräldrar.
29 juli 13

Hur blir man mogen för vuxenböcker? När jag växte upp talade man mycket om de klassiska ungdomsböckerna. Jag misstror en stor del av dessa. I varje fall pojkböckerna. Fickböcker som Anne på Grönkulla, Claques böcker, Kulla Gulla, har jag i vuxen ålder funnit fullt hållbara (jag läste dem aldrig som barn). Men när det gäller pojkböcker har jag en känsla av att fäder uppvuxna på 1910-talet av nostalgiska skäl har hyllade vad de som omdömeslösa 10-åringar en gång gillat. Det skulle ju kunna vara så att den tidlöshet och allmängiltighet som fordras för att skapa en klassiker inte går att applicera på barndomen. Eller snarare på pojk- och flickåren. De rena barnböckerna, sådant som Alice i underlandet, Nalle Puh, Det blåser på månen, Det susar i säven, Peter Pan, kommer naturligtvis att stå sig.
Nå i min barndom fanns den underbara företeelsen Illustrerade Klassisker. Här presenterade man litterära klassiker i serieform. Det var nästan uteslutande ungdomsböcker. Men man blandade upp det med Shakespeare, Dickens, Joseph Conrad. För oss som tog det som boktips blev övergången till vuxenlitteraturen snabb och lätt.
Eftersom jag idag tar film på lika stort allvar som litteratur kan jag inte låta bli att reflektera över hur mycket sämre förutsättningarna för att odla ett filmintresse var. Man hade en mycket strikt 15-årsgränsen. Allt som riktade sig till en vuxen publik barnförbjöds. Det var hellre fälla än fria som gällde. Och det fanns inga som helst ambitioner att skapa bra barntillåtna filmer. Det man kunde se var det vuxna skräpet, som var så till den grad harmlöst och meningslöst, att det blev barntillåtet. Man verkade inte ha kommit på tanken av göra kvalitetsfilm för barn.
Jag uppnådde min 15-årsålder i TV:s barndom. Det var inte rätt tid att bli 15 år. Biograferna avfolkades, människor satt hemma och tittade på TV. Det berodde emellertid inte på att de goda filmerna visades i TV. Tvärtom. ”Förr gjorde man skokräm av gamla filmer, nu visar man dem i TV”, ljöd ett talesätt. Det var alltså endast filmer som var helt chanslösa på marknaden som fick visas i TV. Det var således inte film man satt hemma och tittade på, utan Lennart Hyland och Perry Mason. Biograferna svarade med ett nischat utbud. Man inriktade sig på halvvuxna, som inte stod ut med familjens TV-kvällar. Och det utbudet var inte kvalitetsfilm och till skillnad från TV hycklade man inte ens att man satsade på god underhållning. Och det är ju rimligt. Har man rymt från TV:n, behöver man ha något annat.
Så det fanns ingen möjlighet att, i unga år, bygga upp ett filmkunnande. Det utmärkta programmet ”Filmkrönikan” gick visserligen i TV. Gunnar Oldin och senare Nils Petter Sundgren kåserade elegant och spirituellt om filmer, som man ingenstans kunde se. Jag tror jag snappade upp namnet Godard och hörde talas om den nya franska vågen.
Men när jag kom till Lund hade jag sett sex bergmanfilmer och Alf Sjöbergs Domaren och Åke Falcks Bröllopsbesvär men ingenting av den internationella filmen. Jag fick börja från scratch när jag började gå på bio våren 67.
Den som vuxit upp med datorer har rimligtvis andra möjligheter. Risken är väl att det obegränsade utbudet skapar en viss otålighet. Att långsamt och systematiskt utöka sin bildning torde vara full möjligt. Men man kan givetvis också välja att strunta i överblick och sammanhang. Och låta det enskilda verket tala för sig.
26 juli 13

Jag tänker på min bildningsgång och mitt förhållande till medierna. Som barn hade jag äldre syskon som läste för mig, vilket var ovärderligt för en dyslektiker. Min bror talade om vissa böcker som långtråkiga men det hade jag svårt att förstå. Vissa böcker var mer stimulerande än andra, men allt var ju roligare än icke-läsning.
Jag var en passionerad radiolyssnare. Det var ovanligt under 50-talet, eftersom radio var något trivialt och fanns i alla svenska hem. Men jag lyssnade monomant. Samtliga barnprogram, även de tråkigaste. Alla skivspelarprogram, underhållningsprogram, uppläsningar och radioteater. Vad betydde det inte att höra Olof Winnerstrand läsa en historia av Hasse Z? Genast sträcker sig ens minne längre tillbaka än till 50-talet. Radioteatern hörde jag osystematiskt och ibland bara i fragment. En pjäs om en ensam människa, som sol- och vårades, gjorde ett starkt intryck på mig. Han lurades av en kvinna som behövde maskera ett inbrott. När hon försvann blev han anklagad för att ha mördat henne. Han erkände brottet därför att det var en större skam att ha blivit övergiven.
Slutscenen i en annan pjäs där en kvinna valde en skenbart stark man framför en skenbart svag. Styrkeförhållandena var i själva verket de omvända. Det fann jag gripande och tyckte ändå synd om den försmådde som återvände till sin vanda utsatthet. Jag har senare kommit underfund med att det måste ha varit Bernhard Shaws Candida jag råkat höra slutscenen från. Helge Krogs ”På solsidan” har jag också i efterhand kunnat identifiera. När jag blev större lyssnade jag till radioteaterns serier med pjäser av respektive Shaw, Shakespeare och Strindberg. Då var jag redan 14, 15 respektive 16 år. Serierna sändes 59, 60 och 61.
När jag var sexton blev jag med TV. Det var en härlig tid med TV-teater var fjortonde dag. Jag antecknade allt jag såg och läste om författarna i min litteraturhandbok. Jag fick tidigt en världslitteraturhistoria i fickformat skriven av Tore Zetterholm och den har följt mig genom åren. Där finns så att säga mina baskunskaper. Det är mindre ambitiöst än hustrun som läste hela Schück-Warburg, åtta volymer i jättelika band, rakt igenom. Jag skulle knappast kommit på tanken att läsa om författare, som jag inte hade kommit i kontakt med. Men jag bläddrade flitigt i Zetterholm och läste om de författare jag såg pjäser av och sneglade lite på författarna runt omkring.
TV var en mäktig folkbildare. Det hände väl att man satt på kvällarna och lyssnade på radio tillsammans före TV:s genombrott. När TV kom såg många hela programutbudet och det blev sed att TV:n alltid stod på i svenska hem. Även när man hade gäster. Så var det i min familj och i flera familjer jag besökte. Det fanns en hunger efter fler program och den TV-fria kvällen mitt i veckan var en svår prövning för många. Public service hade folkbildande ambitioner och det fanns knappast något folkligt motstånd ens mot de bästa program. Här satt svenska folket och tittade på TV-teatern, naturprogram och dokumentärer om polarexpeditioner. Det fanns ingen valfrihet och hungern efter program gjorde att man såg allt. Det borde undersökas sociologiskt vad det gjorde med oss, som växte upp under denna epok.
Mycket vanligen förekommande var Nordvisionen. Aldrig har det förekommit så mycket danskar och norrmän i svensk TV. Programidéerna var ofta svaga, det var inte innehållet som betydde något, utan den nordiska tanken. Jag tror svenska folket samfällt blundade med öronen. Ingen norr om Osby begrep den oöversatta danskan, norrmännen förstod man hjälpligt. Men jag betvivlar att man blev bättre på norska. Jag hoppas dokumentärerna och Korsnäsgården och de dagliga nyhetsprogrammen hade större effekt.
Naturligtvis dominerade USA från första början utbudet. Vi var förberedda genom Hollywood, men här fick vi möjlighet att dela själsliv med genomsnittsamerikanen. Familjen Flinta, Bröderna Cartwright, Perry Como Show, Perry Mason, deckaren John Drake. Jag minns att jag antecknade amerikanska slangord från Familjen Flinta, som alltså inte var dubbat.
Som helhet var TV-utbudet begränsat och överblickbart, alla såg samma saker och programmen hade sina fasta programtider som bestämde svenska folkets vardag. Man samlades vid kaffet och fredagsunderhållningen. Tidningar och människor diskuterade sedan det som sänts: ”Vad säger du om det som visades i går på TV?”
När utbudet började bli stort och kanalerna fler, insåg man att man inte kunde se allt. Och då blev det lättare att stänga av TV:n, när det var något som inte intresserade en.
Idag är det lite gammalmodigt att titta på TV. Verkligheten har som bekant flyttat till datorerna och mobilerna. Där fotograferar man och samlar bilder, lyssnar på radio och tittar på TV. Och det finns mycket annat att titta på i datorerna än just TV.
Youtube-klipp t.ex.
Trots mina säregenheter kan du alltså se, käre läsare, hur mycket teknik och utbud betyder för vår kulturkonsumtion. Jag skall återkomma till hur det var att vara filmintresserad under den här tiden, när TV slår ihjäl biograferna och stränga regler gäller för vad som är barntillåtet.
25 juli 13