Visar inlägg från juni 2013

Tillbaka till bloggens startsida

Om midsommar

Midsommar. Midsommarnattens fagerlek. Det bor magi i den natten.
Så säger klichén. Men själv lever jag helt på den laddning som fanns i barndomen. Därför har julaftonen ännu magi, liksom den egna födelsedagen. Påsken, likaså. Fars dag är intressant, eftersom den hade en annan betydelse, när jag var barn. Blir i dag en anledning att tänka på den man vars roll och dag jag övertagit. Det är mer abstrakt och har ingen laddning.
Och så midsommar. Som var en lika tom helg som pingsten i mitt sekulariserade barndomshem. Den har fortsatt att vara utan laddning. Med förundran läser jag att det är en helg så viktig att den borde vara nationaldag. Och det är desto konstigare som jag delar mina landsmäns sommarfixering. Men regn och små grodorna? Knätofs älskade jag inte ens som barn.
Men vilken laddning har inte ett ord som ”sommarlov”. Skolavslutning – examen, som vi sa, lite oegentligt. Visst, Den blomstertid nu kommer, liljekonvaljer i ett glas i bänklocket. På den tiden skrev man med bläckpennor som man doppade i bäckhorn, en glasburk innehållande bläck. Det fanns ett hål i bänklocket avsett för dessa små burkar. Där satte man glaset med blommor på examensdagen.
Alla goda barnböcker började med raden, ”det var den första dagen på sommarlovet”. Laddningen var kanske oavsiktlig.
Skall man berätta ett äventyr som utspelar sig en sommar är det klokt att börja från början. Läsaren fick laddningen på köpet.
Men jag inser att denna laddning kom av ett intensivt skolhat. Det var inte formerna som var det väsentliga. Det var den djupa känslan av befrielse.
Egentligen fortsatte jag att hata skolan hela skoltiden. Men mitt hat bytte karaktär. Det var inte alls svårt eller arbetsamt att klara folkskolan. Det handlade väl om två saker. Drömmaren som fråntogs rätten till ett fritt och ohämmat fantasiliv. Verkligheten borde inte få störa mina tankar. Men främst den inlärt hjälplöse och inkapable, som påtvingades de andras normala värld av frilufsliv och verklighet. Simma, åk skridskor och cykla! Iakttag verkligheten!
Ja, nog var jag svag i skolan. Men på ett annat sätt än alla de andra. Det var ingenting i undervisningen som jag inte förstod eller kunde uttrycka. Men det ställdes krav på mig som jag inte kunde uppfylla. Att vara dålig i skolan i vanlig bemärkelse tycktes mig relativt enkelt. ”Stavningen är Lars svarta spöke”, sa min folkskollärare till mig. Men det tycktes mig oproblematiskt. Jag kunde inte bättre, vem kunde anklaga mig för det? Alla kan inte vara lika duktiga, det måste väl en vuxen inse och räkna med. Under realskoletiden förundrades jag mycket över den indignation som lärare tycktes känna över sina elevers bristande prestationer. Det var väl bara att sakligt bedöma graden av lättja och dumhet. Men att inte kunna cykla. Att inte klara enkla, praktiska uppgifter. Det var verkligen problematiskt. Ångesten över att inte kunna förklara och begripliggöra en oförmåga.
Detta var sommarlovet. En vila från en bekymmersam verklighet. Därav den kolossala lättnaden. Och på den tiden var sommaren lång.
Varför älskar svenskar midsommar? Jag tror det beror på att de älskar livet, spänningen, möjligheterna. Men sant att säga, kärlek och brännvin, är ingenting för barn. Och om vuxenhet handlar om – som för mig - att gå omkring och minnas sin barndom, så är midsommar inte mycket att tänka på. Andra, tror jag, lever här och nu. Hur konstigt det än kan synas mig.
20 juni 13
 
Bloggen tar midsommarfritt. Nästa blogg måndagen 24 juni.

Svensk film efter Bergman

Hur är det med svensk film efter Bergman? Många ropar: ”Widerberg!” Widerberg och Troell! Men själv finner jag linjen Roy Andersson-Rudolf Östlund viktigare. Jag har inte något gott förhållande till Widerberg och Troell. Jag skall försöka bli klar över huruvida det kan bero på – enbart - subjektiva faktorer.
Hos Bergman har jag tyngden och alla ekona från Strindberg och Ibsen. Det är klassisk litteratur lika mycket som klassisk film. Därav min gamla idé att Bergman borde fått nobelpriset i litteratur som filmdramatiker. Vilgot Sjöman såg länge ut att bli Bergmans arvtagare. Han gjorde några mycket bra filmer i Bergmans anda. Men sedan kom ”Jag är nyfiken-gul”. Han ville göra politisk film och han ville utmana tabun. Jag kände stor entusiasm. Plötsligt hade vi en Godard i urskogen. Politisk-ironisk, det var lite mer tungfotat, men det var inte Sjömans fel, utan ett nationellt lyte.
Så här i efterhand har väl filmens storhet krympt. Man tänker mer på de olycksaliga konsekvenserna för Lena Nyman. Politiskt verkar den naiv och valhänt och alltför typisk för sin tid. Men den är naturligtvis mycket bättre än de filmer Sjöman gjorde därefter. Det blev ett förfall. Tabuutmaningarna ter sig programmatiska och poänglösa. Det som står sig bäst i Sjömans produktion är faktiskt de tidiga filmerna i Bergmans anda.
Var Widerberg ett bättre alternativ? Han som medvetet utmanade Bergman. Jag medger att jag inte tycker om spontanitet - jag föredrar det genomtänkta - och inte lyrisk esteticism. Jag tycker inte om skådespelare som mumlar naturligt, precis som vi gör till vardags. Jag tycker om den som uttrycker sig klart och förtätat. Jag tycker inte filmen skal härma vardagen utan att vardagen skall härma filmen. Som den var före Bo Widerberg och Keve Hjelm.
Så jag vet inte. Elvira Madigan, Ådalen 31, Joe Hill? Däremot tycker jag att ”Kvarteret Korpen” är ett mästerverk. Men det gäller också om ”Lust och fägring stor”, som jag tycker är underskattad. Berättelsen om den skoleleven och hans lärarinna är lysande gestaltad av Johan Widerberg och Marika Lagercrantz. Detta måste vara Bo Widerbergs näst bästa film. Det är i det självupplevda som Widerberg är verkligt bra.
Kanske underskattar jag Ådalen 31, eftersom jag minns att de verkliga marxisterna vände sig mot den. Opportunistisk mjukvänster för de naiva. Jag var inte marxist men jag ogillade sentimentaliteten. Kanske skulle jag se något annat i filmen om jag kunde frigöra mig från en gången tids ideologiska diskussioner. Kanske skulle jag se en laddad och dramatisk framställning av ett stycke svensk samtidshistoria.
Jan Troell får jag lämna därhän. Jag var mycket kritiskt till Sagolandet, rent ideologiskt. Jag tyckte den filmen var illa tänkt och insinuant. Utvandrarna och Nybyggarna, som svenska folket älskar, lämnar mig kall. Böckerna tycker jag håller hög klass, men jag tycker inte att filmatiseringen lägger någonting till. Jag misstänker starkt att Troell åker snålskjuts på kärleken till Vilhelm Moberg. Det kan vara så att den som får det att lysa om gråheten, stillsamt och utan Widerberg-excesser, som Troell lyckas med i ”Här har du ditt liv” är en märklig regissör. Och att jag bara är fel sorts åskådare. Men vad ni än åberopar, Hamsun, Ingenjörs Andrées luftfärd, Il Capitano, förblir jag lika kallsinning. Den film jag tycker bäst om är ”Så vit som en snö”. Kanske är det berättelsen och tiden som tilltalar mig.
Roy Andersson har ju en märklig bana. Hans ”En kärlekshistoria” gjorde succé. Det var en bra film bland andra goda filmer. Den torde vara något överskattad. Sedan gjorde han ”Giliap” som floppade. Här är han redan på väg att hitta sin form. Den är tung och svart och skoningslös. Men utan den absurdistiska ironi som höjer hans senare filmer. Här säger han samma sak, men med ett visst pretentiöst allvar. Samtiden förstod ingenting och Roy Andersson fick övergå till att göra reklamfilm. Sedan kommer han tillbaka med två mästerverk ”Sånger från andra våningen” och ”Du levande”. Fruktansvärt genomarbetade, mångtydiga, vassa och sorgliga på ett roligt sätt. Detta är långt ifrån Bergman, men något annat, som är mycket bra. Tyvärr har jag om möjligt ännu mindre förtroende för Roy Andersson som tänkare, än jag har för Jan Troell. Men det har inte försvagat hans filmer.
Ruben Östlund är väl den av de nya regissörerna som fullföljer Roy Andersson-linjen. Dessa små psykologiska ministudier är mycket intressanta och moraliskt utmanande. Det kan påminna om Roy Andersson, men på ett självständigt sätt. I det allmänna medvetandet är Östlund ännu bara en av de många prisade bland de senaste årens svenska filmskapare. Men vänta ni!
19 juni 13

Manlig sexualitet?

När jag på 70-talet diskuterade sexualsyn var jag starkt inspirerad av de frågeställningar som väcktes av feministerna. Ja, jag uppfattade mig själv som feminist. Jag ville bryta ner de könsspecifika konventionerna. Jag tog mycket skarpt avstånd från särartsfeminismen. Min gamla idé var att själen inte hade något kön och jag fann till min glädje att Simone de Beauvoir menade detsamma. Jag var alltså vad som senare kallades konstruktivist.
Jag var ivrig sexualliberal. Och jag pläderade för en syn på sexualiteten som var könsneutral, i den meningen att den borde omfattas av båda könen. Den stod alltså i motsättning både till den traditionellt manliga och till den traditionell kvinnliga sexualiteten. Givetvis var jag starkt kritisk till dem, som missbrukade sexualiteten för att uttrycka aggression, dominans och makt. Som varit starkt inslag i den traditionellt manliga sexualiteten. Min kritik av majoritetsfemnismen handlade i stället om att den brast i frihetlighet.
Jag ogillade starkt uttryck som ”ögats våldtäkt” och vojanden över det förfärliga i att förvandlas till ”sexualobjekt”. Det var som om själva den manliga lusten fördömdes. Ty rimligen är vi varandras sexualobjekt, liksom vi är subjekt och någonting mer än sexuella varelser. Herrtidningarnas pornografi fördömdes starkt, över damtidningar som Elle och Femina moraliserades måttligt. Skall man se en tanke i detta är det att bejaka kvinnlig exhibitionism, samtidigt som man starkt fördömer den manliga voyeurismen. Det liknar vår nuvarande prostitutionslagstiftning. Det står var och en fritt att sälja sin sexualitet, däremot är det strängeligen förbjudet att köpa densamma. Det blir bara konstigare av att det också finns homosexuell prostitution och manliga gigolos (alltså kvinnliga sexköpare). Men motiven till lagstiftningen är väl feministiska.
Nu talas det om att potensen sviktar hos en del män och att felet är feminismens. Det kan naturligtvis vara så att makt och sexualitet är oupplösligt förenade hos en del män. Vilket visar behovet av att upplösa denna osunda koppling. Men annars tror jag som D.N.:s kloka kolumnister, Malin Ullgren (12 juni) och Catia Hultqvist (17 juni), att feminismen är rätt oskyldig till dessa sexuella svårigheter. Dylika svårigheter brukar ha individuella förklaringar. Spontaniteten kan naturligtvis hämmas av att sexualiteten flitigt diskuteras, vilket kan skapa en alltför stor medvetenhet. Viljan till inkänning och kommunikation förbättrar givetvis samlivet, men kan hämma en viss primitiv sorglöshet. Den ängslighet, som Catia Hultqvist nämner, kan ju bottna i överambition att vara inkännande.
Sexuellt ointresse, som det också talas om, kan bero på många saker. Jag känner starkt hur formbar och habituell sexualiteten är. Här kan ju möjligen känslan av att den manliga sexualiteten inte är välkommen spela in. En sann manlig feminist tänker inte bara på en sak, ja, han tänker väl i stort sett inte alls på sex. Kvinnan får ju inte bli ett objekt. Det är något skumt med ditt sexuella intresse!
Det är klart att förlorar man sin livsglädje och är mycket bekymrad, så är det inte roligt. Då är det svårt att ha sex, vare sig man är kvinna eller man. Och vad kan inte göra en bekymrad? ”Feminismen” är en god syndabock för många män. Något att skylla på, när det inte vill sig i livet.
Och, som sagt, och som också skymtar hos de kvinnliga kolumnisterna, alla människor är inte lika intresserade av sex. Själv tycker jag det är kul med sex. Men det är i hög grad kulturellt påverkbart. Man kan i hög grad medvetet odla ett intresse, likaväl som reducera det. Otillfredsställelse leder lätt till fixering. Man kan inte bortse från behovet av mat, när man är hungrig. Men man kan vänja sig vid att vara liten i maten.
Generell tror jag på bejakelse. Både av de egna behoven och av medmänniskans.
18 juni 13.

Lena andersson och Sydsvenskan

Så har också Lena Andersson i Dagens Nyheter (15.6) sällat sig till de liberaler som angriper den man som inte vill ta kvinnor i handen. Men det gäller fortfarande att individen får klä sig och hälsa som hen vill. Och står vi andra inte ut med det, så är det vi som är intoleranta.
Nå, Lena Anderssons argument är att en arbetsgivare har rätt att anställa den mest kompetente. Den som inte vill ta i hand är socialt inkompetent och bör bortväljas.
Nu finns det goda marknadsekonomiska skäl för en svensk arbetsgivare att inte anställa invandrare. Det stöter bort rasistiska kunder. Och är någon av arbetskamraterna rasist kan det bli bråk och det goda samarbetet kan äventyras. Där anser vi ju alla att arbetsgivaren likväl bör anställa. Hen har ingen rätt att ta hänsyn till andra människors fördomar. Även om det skulle vara lönsamt.
Lika generell kan man naturligtvis inte vara när det gäller beteenden. Det finns beteenden som är i högsta grad opraktiska. Ett avvikande hälsningsbeteende tillhör inte dem. Om vederbörande eljest är vänlig och artig. Det handlar ju bara om konventioner. Det är att vidga toleransramarna att acceptera annorlunda kulturmönster. Och annorlunda klädedräkt. Jag kan inte tycka att ett säreget sätt att hälsa säger något generellt om en människas sociala kompetens.
Jamen, kvinnodiskrimineringen? Skall man vara skyldig att anställa en sexist? Men betänk att en muslimsk kvinna av samma sekt inte får ta en man i hand. Är det ingen som kommer ihåg att en av flickorna i Halal-TV vägrade att skaka hand med flickfotografen Bingo Rimér? Och säga vad man vill om Bingo Rimér, men det hade han ingen svårighet att tolerera. Han skattade lite generat och sa att det gick lika bra att hälsa utan att ta i hand.
Vad det handlar om är en sexualsyn driven till beröringsskräckens gräns. Det är framför allt det som den uteblivna handhälsningen speglar. Att detta i sin tur är kopplat till patriakala mönster är visserligen sant. I ett patriarkal sammanhang blir puritanismen också patriarkal. Men det är framför allt puritanismen och extrema föreställningar om monogami, i betydelsen sexuell monopolisering, som uttrycks här.
Vi har som liberaler och demokrater att acceptera de kulturkonservativa. Annars blir det orimligt och vi blir intoleranta. Att ha en reaktionär könsrollsyn är inte alldeles detsamma som att vara kvinnoföraktande. Lika lite som särartsfeminister direkt kan beskyllas för manshat. Jag tror att denna hållning inte är fullt demokratisk. Men någon störning i arbetslivet leder den knappast till. Att rata någon på dessa grunder har drag av åsiktskriminaliserande. I det praktiska agerandet får naturligtvis inte liberala och demokratiska värden kränkas. Men man måste skilja mellan viktiga liberala och demokratiska värden och seder och konventioner.
Denne man är inte representativ för muslimerna. Att förmodligen få muslimer skulle stödja honom gör inte principfrågan mindre viktig. Tvärtom, de är mot de små minoriteterna vår tolerans sätts på verkligt prov.
Och har ni sett på maken! Idag fortsätter Sydsvenskan i en huvudledare på sitt gamla spår i den fråga jag nyss diskuterat. Det är så mycket försåtligare som man bäddar in det i helt rimliga resonemang om andra frågor. Det finns en tendens att acceptera kulturellt betingat förtryck av individen. När en individ förtrycks i traditionens namn har samhället att ställa sig på individens sida. I detta har tidningen helt rätt och det är viktigt att det påpekas. Det gör dock inte tidningens gamla feltänkande i hälsningsfrågan bättre. Man bör inte instämma i detta, när tidningen försöker smuggla på den intelligente läsaren detta. Tidningen hoppas väl att man skall nicka av bara farten och inte märka att detta är en annan sak än tidningens övriga rimliga påståenden. Tidningen bör fortsätta att skämmas!
17 juni 13

Mera om Sjöberg

Den sämsta egenskap en man kan ha i en kvinnas ögon är löjlighet. Jag tänkte på det i samband med Birger Sjöberg.
Den i särklass löjligaste författarpersonlighet jag vet torde vara H.C. Andersen. Med sin hypokondri, sin naivitet, sin inställsamhet och sin fåfänga var han ett lätt byte för omvärldens styng och pilar. Men jag tror han var en god människa. De som velat spåra sadism i hans sagor har jag svårt att instämma med. Han är inte mer grym än vad livet stundtals är. Och på grund av sin godhet möttes han ofta med godhet och förståelse. I förvånandsvärd hög utsträckning. Hjärtlösheten var undantag.
Var Birger Sjöberg löjlig? Jag vet inte, men jag tror att han hade en stark medvetenhet om och en betydande överkänslighet för den egna löjligheten. Det är ju han som myntat uttrycket blamageguden, som väl hemsöker oss alla ibland. Själv har jag många löjliga drag. Hustrun brukar trösta mig med att det är långt ifrån allt man kan säga om mig. Men det är mycket jag känner igen hos Birger Sjöberg.
En mig närstående person brukade säga att det fordras en viss begåvning för att upptäcka begåvning. Så är det. Men det är i själva verket värre än så. Även när man ser någons begåvning är det inte säkert att begåvningen har den inriktningen att man fullt ut kan värdera den. Teknisk eller matematisk begåvning erkänner jag gärna där den föreligger, men jag är inte rätt man för att beundra just detta. För att inte tala om det som för mig är ännu otillgängligare.
I kamratkretsen i Vänersborg fanns det säkert de som såg Birger Sjöbergs begåvning, den skarpe Bertel Hallberg i synnerhet. Men bland de flickor som intresserade honom var det knappast så. Hos Anna Kihlberg tycker jag man märker ett erkännande av hans begåvning, utan att hon riktigt själv kan bedöma den. Jag tycker mig ha mött sådana attityder hos flickor som jag varit mer eller mindre intresserad av. Och frågan är om Karin Lustine insåg ens så mycket som Anna Kihlberg.
Nu hade ju Birger Sjöberg också mycket tillgängliga talanger. I likhet med Bellman var han också underhållare, humorist, parodiör. En journalistkollega har berättat att Sjöberg, efter det högtidliga tvåhundraårsminnet av slaget vid Helsingborg, tog sig före att parodiera hela tillställningen. Med knappast hörbara tal, soldater som paraderade och hästar som frustade och galopperade. Att gestalta detta i en enmansföreställning kräver både mångsidighet, skådespelartalang och humoristisk skarpblick. De som var närvarande glömde det aldrig.
Lille Päta (Birger Sjöbergs kamratnamn), som var så rar och rolig, var ingenting att ta på allvar, sådan var och förblev Karin Lustines inställning. Å andra sidan, Bertel Hallberg mer än anade hans begåvning, och en borgerlig och akademisk publik tog honom till sitt hjärta när Fridas visor och Kvartetten om sprängdes kom. Det gick mindre bra med ”Kriser och kransar”. Det var inte många som förstod den fulla vidden av hans begåvning. Han lyckades förbli oförstådd hela livet.
14 juni 13

Äldre inlägg

Nyare inlägg