Lars Westerbergs Blogg

Det har varit en tid full av bekräftelser. I Aftonbladet bekräftar den gamle 68-an, Lennart Bromander, att vänstern ingenting lärt och ingenting glömt (23.6). Bromander var med redan på Karl Vennbergs tid så varför skulle man ändra tonfall bara för att Herbert Tingsten är på väg att återupprättas. Antikommunismen är dålig, hävdar Bromander. Givetvis var det hedervärt att bekämpa stalinismen, men antikommunismen, som tog sig uttryck i angrepp mot tredje ståndpunkten i Sverige och i mccarthyismen i USA, var inte bra. Nikita Chrustjov som tog avstånd från Stalin, var alltså inte antikommunist i denna dåliga mening, tänker läsaren. Men frågan är hur det går med Tingsten som tog avstånd både från mccarthyismen och tredje ståndpunkten. Och vilka människor är det som kämpar för fred och demokrati och som Bromander betecknar som oskyldigt drabbade? De som beskylls för att vara kommunister, utan att vara det (lägg märket till apartheid-och francoregimernas språkbruk)? Eller är det alla kommunister som inte är stalinister?
Så gör man en utställning om Lars Hillersberg som angrips av Henrik Bachner (DN 24.6). I utställningen tar man avstånd från Hillersbergs antisemitism, men visar inget prov på den. Man väljer att lyfta fram andra aspekter av konstnärskapet. Det är väl så man måste välja, om man skall ha en utställning med Lars Hillersberg. För varför alls ställa ut honom om man i första hand vill angripa honom? ”Går det att visa Lars Hillersberg?” är väl den fråga som bör ställas. Om man nu väljer att visa honom hade varje annan strategi varit sämre. Att visa är antisemitism, att inte visa är historieförfalskning. Ta sig ur den kniptången den som kan!
Den tredje bekräftelsen ger Aftonbladets avslöjande av en Säpo-agent som spionerat på Lars Ohly. Ännu har det inte kommenterats särskilt livligt tidningarnas ledarsidor, vilket kanske tyder på att man tvivlar på uppgifternas sanning. Men en Säpo-agent långt ut på högerkanten, som spionerar på en person som idag måste betraktas som en demokratisk radikal, har något underligt välbekant över sig. Från världskrigets nazikollaboratörer till efterkrigstidens spioneri på socialdemokrater. Står man långt ut på högerkanten blir katterna lätt grå på vänsterkanten. De stolta IB-avslöjarna brukar- numera, så här i efterhand, - framhålla att en demokratisk stat naturligtvis måste ha en hemlig polis. Men den bör inte vara i tjänst hos ett parti som IB, utan vara demokratiskt kontrollerad som Säpo. Jag hoppas att den demokratiska politikern Lars Ohly har varit i tillfälle att kontrollera mannen som spionerade på honom. Eller kan det vara så att han var alltför hemlig? Jag har alltid undrat vilka det är som i hemlighet utövar den demokratiska kontrollen av den hemliga polisen.
28 juni 13
 
Jag gör en semesterresa till Dalarna och gör ett blogguppehåll en vecka. Nästa blogg måndagen 8 juli.

Jag tänker på Vilhelm Ekelund. Och hans oerhörda känslighet för kritik och beröm. Han tyckte inte om någondera. Varför ogillar man att få beröm? Kanske därför att man hellre vill bli sedd och förstådd än älskad. På den punkten kan jag känna igen mig själv. Vad det möjligen bottnar i hos Ekelund är en stor intolerans mot felläsningar. Att få beröm för fel saker och för avsikter helt andra än de man avsett. Men här tycker jag att Ekelund är överkänslig och en tvärvigg.
Entusiastiska svensklärare som vill göra sitt ämne populärt brukar betona läsarens stora frihet när det gäller litteraturläsning i allmänhet och diktläsning i synnerhet. Det finns inget rätt eller fel när det gäller dikttolkning. Så står det t.ex. i en lärobok för grundskolan som jag ibland använt (jag är utbildad lärare och har något praktiserat i detta yrke). Jag brukar invända att också den mest mångtydiga dikt är något mycket mer bestämt än en bläckplump. Men naturligtvis är dikten betjänt av egensinniga och självständiga läsare. Man läser för att få något och vad man vill ha bestämmer man själv. Man måste inte vara lojal med författarens intentioner. Det man är intresserad av som läsare är att själv bli berikad, man har ingen skyldighet att tolka författaren rätt.
Jag tror att man som författare måste vara tolerant. Man får finna sig i att en text, en gång formulerad, kan användas på många sätt. En god formulering kan vara träffande för en läsare även om hen lägger en helt annan innebörd i den eller använder den i ett annat sammanhang. För en läsare kan en text vara viktig ända tills den drar i väg i en för läsaren ointressant riktning. Författaren måste tänka, detta är min text, jag vet vad jag har menat och vad som är mina poänger. Nu står det läsaren fritt att använda den på det sätt han finner för gott. Det centrala är ju att texten alls kan användas. Det är lite bättre än att ens text ter sig helt ointressant, vilket rimligen också ofta sker. Att man stimulerar till invändningar är naturligtvis också bra. Men där är det viktigare att läsaren läser i enlighet med författarens intentioner. Det är betydligt mer deprimerande att få kritik på grund av missförstånd, eller otillräcklig förståelse, än när det föreligger en genuin värdekonflikt.
En annan typ av motläsning kan också förekomma. När jag skrev om svensk film efter Bergman var jag angelägen om att ge läsaren möjlighet till en kritisk motläsning. Genom att visa att mina värderingar kunde bottna i en viss estetisk okänslighet och rigid rationalism. Att man kunde se med distans på mina värderingar genom att ha klart för sig att det värderande subjektet också alltid måste tas med i beräkningen. Och när jag motvilligt berömmer något, trots ett visst inre motstånd, tänker den intelligente läsaren att här har konstnären besegrat en motvillig kritiker. Då måste det verkligen vara bra.
Ekelund har själv blivit berömd för kreativa och personliga felläsningar av de litterära klassiker han beundrade. Hela hans senare författarskap, sedan han vänt ryggen åt lyriken, handlar om detta. Men att man är en stor och lyckosam felläsare betyder inte att man accepterar att man själv blir felläst. Tolerant mot sig själv, men intolerant mot andra, det är bara mänskligt och alltför mänskligt. För att nu citera en av Ekelunds idoler, Friedrich Nietzsche. Och att använda citatet i detta sammanhang kan i sin tur vara en felläsning.
27 juni 13

Vi står vid Birger Sjöbergs grav en solig dag i juni. Så lämnar vi kyrkogården och uppsöker hans bostad. En gammal skylt upplyser om att Birger Sjöberg bodde där, när han var redaktionssekreterare på Öresunds Posten. Men Sjöberg var redaktionssekreterare på en helt annan helsingborgstidning. Jag undrar varför man låter den felaktiga informationen står kvar. Så mycket mer som det finns en större och modernare skylt. Måhända är skylten svår att avlägsna utan gruvliga konsekvenser. Huset ser stort och stabilt ut och skylten är liten. Men man vet ju aldrig. Ty det är väl inte rådman själv, som satt upp skylten. Och vördnad och pietet förhindrar att den avlägsnas.
Därefter går vi till Olympia, fotbollsarenan. Vi var mycket fotbollsintresserade som barn och Hif var Peters favoritlag. Och där står den evige landslagsmålvakten Kalle Svensson staty. Många tankar och många orealiserade drömmar var förknippade med fotbollsallsvenskan. Sedan tog livet andra vändningar för mig. Men Peter har följt och sett sitt favoritlag spela under årens lopp.
Medan vi går ner mot bilen kommer jag på att rektor Wägner bodde här i krokarna. Harald och Elin Wägners pappa, syskonens barndomshem. Men då blir Birger Sjöberg svartsjuk. Vi irrar utan att hitta rätt och det börjar regna. Först när vi vänt kylaren mot Ramlösa blir det sol på nytt.
Så ser vi Villa Daghill där Birger Sjöberg bodde efter det att han slutat på tidningen. Och det pepparkakshus han bodde i första tiden i Ramlösa. Det är inte lätt för en nervös människa att vara journalist. Verklighetens buller blir aldrig så smärtsamt som i de dunkande nyhetsmaskinerna.
Det har nyligen kommit ut en bok som försvarar de introverta och varnar för att underskatta denna stigmatiserade folkgrupp. Viket naturligtvis introverta kulturjournalister med inkänning har applåderat. Ändå känner jag, av självsyn, lusten att fly världen och att det inte alla gånger är så lyckligt när man tillåter sig att göra det. Kanske var det inte alls bra för Birger Sjöberg att lämna tidningen. Han var uppskattad och en del av en helhet
Men kanske var isoleringen bara en liten del av problemet. Ett kraftfullt stöd från ett intellektuellt avantgarde var vad han hade behövt, när Kriser och kransar kom ut. När han självmant lämnade den popularitet han haft hos den breda publiken.
Jag tänker på Birger Sjöbergs radikalism. Han debuterade i den radikala skämttidningen Karbasen, inte i Albert Engströms Strix. När han skrev Frän kallades Vänersborg för ”Brackestad”. Ironin mildrades i fridavisorna, men den finns. Det förälskade överseendet döljer inte Fridas inskränkthet. Liksom hos Grönköping är det småstadssatir men småstaden speglar riket och tiden.
Intressant är den rollomkastning han företar i Fridas neuralitesförklaring, där han direkt kommenterar tidshändelserna. Där är det Fridas vän som är beskäftig och inskränkt och Frida som intar den humana och rimliga positionen. I stället för att delta i första världskrigets krigshets ser hon att alla lider och är offer. Det är inte de krigförande staterna utan den lidande mänskligheten som förtjänar vår solidaritet. Fridas vän instämmer i hennes neutralitet men bara så länge hans eget land är det. Gäller det Sverige är det slut med hans neutralitet. Det är naturligt att det här är den manliga kontrahenten, som står för den patriotiska stupiditeten. Med äkta småstadsbeskäftighet.
Helsingborgs-Posten var den mest konservativa av stadens två högertidningar. Men cheferna kan beundra Strindberg och franska revolutionen. Man får tänka sig att den fördemokratiska oscariska ideologin har vissa likheter med andra totalitära ideologier. Dess försvarare är ibland medvetet hycklande: ”detta måste man säga, det är nyttigt och nödvändigt, fast ingen människa egentligen tror på det”. Den försynte och ängslige Birger Sjöberg var inte ämne till en stor revolutionär. Förmodligen stod han i ett vänskaps- och beroendeförhållande till sin högste chef, beskyddaren och hans protegé. Lång fram i tiden har mäktiga tidningschefer haft den rollen.
Sjöbergs revolt är knappast politisk. Men han avskyr hyckleriet och den falska idyllen. Ändå är han den gode och rolige Birger Sjöberg som tycker om sin publik och blir värmd av deras uppskattning. Han betalar ett hög pris för sin revolt. Men vinner en säkrare odödlighet.
26 juni 13

För några veckor sedan var jag i hustruns barndomstad Vänersborg. Det är också Birger Sjöbergs stad. Nu träffar jag min egen barndomskamrat på nytt. Och vi möts i Birger Sjöbergs andra stad, Helsingborg.
Att det blir just Helsingborg är följd av lyckliga omständigheter . Barndomskamraten har starkt förälskat sig i denna stad. Det visar sig, när jag talar med honom, att det är en ganska gammal kärlek. Slumpen och omständigheterna kan föra en till de mest skiljaktiga platser, men med den stad som man väljer av böjelse, är det något särskilt. Många pensionärer kan känna igen sig i detta. När man är fri att välja är det här man vill vara.
Barndomskamraten och jag var tillsammans varje ledig stund i sju års tid. Men det är tidig barndom. Han är inte mer än tolv när jag försvinner till Ljungby. Sedan träffas vi varje sommar i fyra år. När vi skiljs för gott är jag arton och det skall dröja arton år innan vi ses igen. Det betyder för min del två gymnasieår och sexton år i Lund.
Sedan blir det några hastiga möten när vi bor i Göteborg respektive Alingsås. Vi får små barn, två var, och sedan flyttar en till Varberg och den andre tillbaka till Lund. I två decennier skickar jag mina månatliga kåserier i Smålänningen till honom. Det är den kontakt vi har.
I puberteten revolterar man mot sina föräldrar, i varje fall gjorde jag det. Jag tänker mig att mitt förhållande till Peter efter flyttningen kännetecknades av brist på lyhördhet och önsketänkande. Att han omedelbart accepterade att det var slut, att han omorienterade sig mot andra kamrater, var inget jag var medveten om. Jag behövde honom som motvikt mot mina föräldrar med vilka förtroendekrisen var påfallande, i synnerhet efter konfirmationen. Och naturligtvis fann jag det borgerliga livet kvävande och smått. Just förhållandet till Peter blev då svårt att ifrågasätta.
Sedan dog min mor. Jag var en vilsen nihilist som försökte stå ut med den plåga som den skadade och beklämmande människa som var i mors ställe, utsatte mig för. Hennes liv hade inte varit någon idyll, mitt blev det heller inte. Det var först när jag bottnade i Lund, som jag hade hittat den verkliga motvikten. Jag var inte ens där älskad av alla, men så var det i Lund. Man hade vänner, det var bra, man hade fiender, det var också bra. Och horisonten blev vidare, sikten friare.
Hur är mitt förhållande till barndomskamraten i dag? Jag får ju acceptera att han är en främling. Men en bildad och intressant främling med vilken jag delar de potentiella minnena av många barndomshändelser. Det förhållandet har jag inte till någon annan.
Hans beläsenhet är god. Själv en bagares son, som slitit hårt i många år som kamrer. Två klassiska författare står hans hjärta nära, Gustav Fröding och just Birger Sjöberg. Där är han mycket inläst.
Så temat för dagen är ju givet när vi träffas i Helsingborg, Birger Sjöberg. Vi letar upp huset där tidningen, Helsingborgs Posten låg. Där var Sjöberg redaktionssekreterare och det var i denna stad hela hans vänerborgsinspirerade författarskap kom till. Mitt emot tidningen låg Vita Bandets café där journalisterna ofta häckade. Båda husen är väl igenkännliga.
Sedan går vi till donationskyrkogården och Birger Sjöbergs grav. Och Peter inhandlar en ros som han lägger hos skalden. Och så läser han den sista versen av Bleka dödens minut.
Ja......men har du en ros
kan du lägga den hos
mig på kullen, när dock du går
vägen strax här förbi
under fåglarnas skri,
medan sommaren den glada rår.

Och runt om kring oss är sommaren. Och när Peter kommit till fåglarnas skri hör jag en fågel kvittra ljuvt och sommarlikt. Det skall naturligtvis stå ”fåglarnas skri”, dödsstämningen och tristessen från föregående verser måste hållas kvar. Begravningsföljet som stampar i vinterns hopplösa landskap, blad från kransar som höstlikt virvlar kring i luften. Sommaren är bara en framtida sommar när något i förbigående passerar förbi och skänker den anspråkslöse skalden en tanke. Men livet är ljuvare i denna framtida sommar än den stackars skalden kunde föreställa sig. Och vår beundran långt större.
25 juni 13

Lundaoriginal. Men jag var original redan som barn. Och det är nog rätt ovanligt.
Jag brukar säga att min lösning på problemet är och har varit paradoxalt självaccepterande. Men jag undrar hur det självaccepterandet ser ut. Snarare än att tycka att jag duger – ändå - är det kanske att acceptera att jag inte duger.
Jag var överbeskyddad. Jag opererades för öroninflammation när jag var i två/treåsåldern. Jag hade en senare sejour på sjukhus i fem/sexårsåldern. Efter vad man tror nu om människan, kan separationen från hemmet ha varit det värsta. Jag undrar hur mycket av kompenserad skuldkänsla det låg i min mors överbeskydd. Under alla omständigheter växte jag upp med en inlärd hjälplöshet.
Jag var mycket liten till växten. I Sävsjö tvivlade man allmänt på min ålder, ett så litet barn kunde inte vara så gammalt. Att okända barn ställde sig skeptiska till sanningen på den punkten minns jag som ett problem från hela min folkskoletid. Jag var en förskrämd lipsill. Jag gick sommartid med en toppluva nerdragen över ena örat. Detta ansåg min mamma vara en nyttig preventiv åtgärd. Det såg groteskt ut. Men jag var ett barn som resignerat. Annars hade jag kunna dra ner mössan för andra örat också. Dymedels åtminstone åstadkommande en viss symmetri.
Möjligen - jag säger möjligen - var mitt balanssinne något rubbat. Det kan ha påverkat att jag hade så svårt att lära mig cykla. Jag såg det mest som något jag inte kom mig för med eller brydde mig om. Men säkert hade det förenklat livet för mig att ha denna färdighet, som alla andra barn hade. Jag lärde mig slutligen cykla sommaren innan jag fyllde tretton. I vuxen ålder har jag som regel undvikit att cykla och gör det, om jag måste, ytterst försiktigt. Ändå har jag angenäma minnen av en 90-talssommar då jag cyklade varje dag till biblioteket. Jag förstår de som talar om cyklandets sinnliga fröjd.
Läkarna rekommenderade att jag, när jag badade, skulle ha polomössa. Det var inte så lätt att skaffa så det blev en vanlig badmössa. Det var sådant som endast flickor hade. Det gjorde det en smula genant att bada utomhusbad. Jag undvek det inte. Men fick räkna med att ett och annat barn kommenterade mig.
Man kan tro att jag därför undvek all idrott. Men barndomskamraten och jag spelade fotboll varje dag på gården och tävlade i löpning genom att springa runt huset. Vi ägnade oss även åt längdhopp och höjdhopp. Jag var usel i gymnastik och även i korgboll (som basket kallades på den tiden), som var den enda sport man utövade i gymnastiken. Först i slutet av folkskoletiden lyckades jag bli näst bäst i klassen på 60 meter och var två år med i skolmästerskapen. Och jag ansågs inte helt värdelös i fotboll.
Min idrottskarriär tog slut i realskolan (högstadiet) då min mamma såg till att jag blev gymnastikbefriad. Det tyckte jag var bra. Men måste tyvärr tacka nej när en behjärtad skolkamrat försökte värva mig till Ljungby if. Han hade sett mig i publiken på varenda hemmamatch och fann det naturligt att jag skulle vilja spela själv.
Men i Ljungby var jag inget original. Jag var bara en tyst och negativ elev som kommit inflyttande. Enligt dagens skolsystem var det när jag skulle börja åttan som jag kom till Ljungby. Men jag kände det som om mycket förändrades redan när jag började sjuan. På den tiden teoretiserades undervisningen och därmed skolvardagen i högstadiet. Jag var på väg bort från originalet.
Kanske finns här ett större problem gömt. Jag hade en känsla av att jag ofta gjorde bort mig. En sorts oförsiktighet, en sorts oförställdhet, en stark vilja till uppriktighet. En oförmåga, eller kanske en ovilja, att hålla masken. Detta medförde att jag ibland sa och gjorde saker som lockade till skratt. När jag började högstadiet var det alltså med en stark vilja att normaliseras. I Ljungby där ingen känt mig som mindre barn, ledde det till överdriven försiktighet och reservation.
En gammaldags gymnasist var inte rädd för originalitet. Det var snarare en väg att profilera sig. Det gjorde att jag under den delen av min skoltid var mer utåtriktad och aktiv än jag varit någonsin förr eller senare. Jag var elevrådets ordförande och redaktör för skoltidningen. Min mamma dog halvannan vecka innan jag började gymnasiet.
24 juni 13