Visar inlägg från maj 2013

Tillbaka till bloggens startsida

P.K. och kristendom

Jag har alltid varit stolt över att vara politiskt korrekt. Det har så uppenbart betytt att försvara demokratiska grundvärderingar. Att vara mot rasism, kvinnoförtryck och homofobi. Termen är använd av antidemokraterna för att få oss demokrater att se ängsligt tidsanpassade ut.
Nu skulle jag vilja lansera termen ”politiskt hyperkorrekt”.
I kampen mot rasism gäller det att beivra rasistiska övertramp. Jag har alltid varit noga med att tolka min medmänniska välvilligt. Rasism är en hård anklagelse och bör alltså sparas till de otvetydiga fallen. Men det går ju också att benämna ett gränsfall som ett gränsfall.
Termen ”politskt hyperkorrekt” bör reserveras för när det inte handlar om gemensam idékamp utan om att vara bäst i klassen. Precis som när den gamla sektvänstern tävlade om att vara vänstrast. Inte kamp mot högern och imperialismen, utan kampen för att vara bättre än kamraterna. Numera letar man upp mönster i idéhistorien, som man märker om någon omedvetet ansluter sig till. Och genom sin större kunskap kan man gotta sig åt andras aningslöshet.
Det är sant att människor ibland kan vara omedvetna om sina fördomar. Då får man på ett bra sätt försöka göra dem medvetna om dem. Men att leta upp avladdade mönster ur historien tycks mig mindre fruktbart. Lars Gustafsson beskyllde en gång Olof Palme för antisemitism för att han använt formuleringen ”häpp, häpp” i en debatt med Ulf Adelsohn. Uttrycket hade tidigare använts i antisemitisk agitation. Det hade hunnit bli obekant. De flesta förknippade det med den användning som Olof Palme tillämpade. En trollkarl eller clowns sätt att väcka förvåning. Ungefär: ”Hokus, pokus”. Parallellerna till Lilla Hjärtat-debatten är slående. Det gjorde ett starkt intryck när en forskare från USA hånade det efterblivna Sverige för dess obekantskap med de amerikanska fördomar, som detta upplysta land sedan åratals år gjort upp med. Sverige var efterblivet för att det inte att samma behov av att göra upp med slaveriet och dess efterbörd som USA.
I går rekommenderade jag vissa böcker om Islam. Men är inte kristendom en lika obekant företeelse. Jo, för väldigt många av oss. För några är den bara alltför välbekant.
Vad skall man rekommendera för böcker om kristendomen? Jag skulle vilja föreslå Jonas Gardells båda böcker om gamla och nya testamentet. Jonas Gardell skriver lättläst och tillgängligt. Den som tvekar att närma sig ett så allvarligt ämne genom en populär underhållare bör betänka de teologiprofessorer som står bakom böckerna. Fredrik Lindström (nej, inte den Fredrik Lindström) för Gamla Testamentet och Samuel Byrskog för Nya. Man får, kort sagt, en bra bild av vad modern teologi kan åstadkomma. Jonas Gardells personliga engagemang gör inte saken sämre.
Nu är naturligtvis moderna teologer oense. Det finns givetvis teologer som inte skulle vilja ta i Jonas Gardells böcker utan handskar. Givetvis är teologi en vansklig vetenskap.
Ty vad kan vetenskapligt undersökas? Vilka möjligheter har man att förstå bibelförfattarnas intentioner? Förutom det filosofiska problemet om det alls går att intentionstolka- vad betyder det att vi menar vad vi säger?- så undrar man hur mycket man måste ha läst och tänkt för att göra rimliga intentionstolkningar av människor som levde för tvåtusen år sedan. Hur nära sanningen går det att komma?
Men Jonas Gardell? Är inte det första man skall göra att i stället läsa Bibeln? Det är ju det gamla frikyrkorådet: ”Läs Bibeln! Där har du allt. Att läsa något annat är egentligen onödigt.”
Låt inte lura dig av detta! Att begränsa sin läsning till Bibeln är naturligtvis antiintellektualism. Men det förutsätter också en bibelsyn som är långt ifrån självklar.
Att hävda att Bibeln är Guds heliga ord, tycks konstigt, när den uppenbarligen är skriven av människor. Man kan naturligtvis mena att evangeliernas författare var inspirerade av Gud. Men då får man förutsätta samma Guds närvaro vid de kyrkomöten som valde ut vilka böcker som skulle ingå i Bibeln. Och kanske är pastor Svensson också gudsinspirerad när han läser och utlägger Bibeln? Det blir en mycket utsträckt helighet. Är det inte bättre att i stället räkna med mänskligt ofullkomlighet?
Bibeln är en litterär klassiker av enorm tjocklek. Min folkskollärare i Småland berättade imponerad om en fjortonårig flicka som läst Bibeln två gånger. Så kunde man få status i det gamla Småland.
Men Bibeln är inte en bok, utan en samling böcker. Det är onödigt och antagligen fördummande att läsa Bibeln från pärm till pärm. Fördummande därför att det tar tid från annan läsning. Men prioritera en bibelbok och läs den och så har du läst en klassiker. I Bibeln finns alltså många klassiker, som man bör ha läst. Som gett starka ekon i den profana litteraturen. Och mer än någon annan, mer än Faust och Shakespeare, är Bibeln en svensk bok. De olika översättningarna har blivit en del av den svenska litteraturen.
Vad såg människorna för tvåtusen år sedan och vad tänkte de om det? Och vad var verkligheten bakom det de tyckte sig se och med sina begränsade möjligheter tolkade?
24 maj 13

Göndör om Islamofobi

Eli Göndör hade i tisdags en artikel i Östgöta Correspondenten där han skriver att han vill ha bort ordet ”islamofobi”. Det är ett konstigt ord som säkert kan vara vilseledande. Han tanke är förstås den helt riktiga att en religion -ingen religion- inte kan göra anspråk på att vara okritiserbar. Men man löser inte många problem genom att ta bort ett ord.
Problemet är att den nya rasismen inte längre är biologisk utan kulturell. Tanken fanns redan hos den gamle fascistledaren Per Engdahl. Judarna är inte längre mindervärdiga på grund av sina gener utan för att de är en produkt av en mindervärdig kultur. Jag påpekade en period gång på gång de svårigheter detta problem ställde den kämpande antirasisten inför. Och det var naturligtvis de svårigheter som Per Engdahl hoppades ställa sina motståndare inför, det skulle bli svårare att få träff på rasisterna. Ty även kulturer och kulturella seder och bruk måste ju kunna kritiseras. Allt i en kultur är inte nödvändigtvis bra. Och-tillade jag- hur går det med religionerna? Religionen är ju en viktig kulturell faktor för de flesta folk. Skall all normal religionskritik kunna stämplas som rasism. Till och med kristna blev förhoppningsfulla vid denna tanke. Jag erinrar om en famös ledare i Kyrkans Tidning som jag, när det begav sig, kritiserade i Sydsvenskan.
Den kulturelle rasistens strategi är förstås ett utdömande av hela kulturer (och religioner). Och sedan anser han att alla som tillhör denna kultur och/eller religion är präglade av dessas mindervärdighet. När slår kultur och religionskritik över i kultur- och religionsförakt? Som genom kopplingen till dess bärare blir ett människoförakt.
Utan tvekan har muslimen övertagit judens roll för många rasister. Och på ett nästan parodiskt sätt odlas samma konspirationsterorier och paranoia som i Nazityskland. Det är ju detta man brukar kalla islamofobi. Det kan vara ett illa vald ord, men utan vidare behövs det ett ord för det. Så mycket mer som denna kulturella rasism inte enbart riktar sig mot araber. Utan mot alla islams folk och kulturer.
Som bekant lever också antisemitismen, det klassiska judehatet, i högönsklig välmåga. Och det gör inte saken bättre att den fått näring av det hat som uppstår ur politiska konflikter.
Men vad skall man göra åt enfaldig religionskritik, med människor som ser Islam som en ond religion? Kunskap hjälper väl en bit på väg. Själv tycker jag att Karen Armstrongs böcker har varit kolossala läsupplevelser. ”Historien om Gud” tecknar judendomens, kristendomens och Islams gemensamma historia. Det är häpnadsväckande att man kan skriva en sådan bok. Det måste vara en unik idéhistorisk prestation att skildra dessa tre olika linjer, så att berättelsen blir sammanhängande och konsekvent. Tydligare och mer oavisligt än så kan inte dessa tre religioners historiska samband visas. Samma gud är det förvisso.
Hennes bok om profeten ”Muhammed, en biografi” är självklar för den som intresserar sig för Islam. Och den är inte skriven av en muslim. Men står i bjärt kontrast till alla okunniga och onyanserade hatporträtt.
Jan Hjärpes böcker är mycket bra som läroböcker. Men kan naturligtvis inte beskrivas som läsupplevelser.
Eli Göndör påpekar att det inte kan beskrivas som islamofobi och korrekt citera Koranen. Det är sant, lika lite som det inte är kristendomsförakt att korrekt citera Bibeln. Det gamla uttrycket ”som fan läser Bibeln”, torde syfta på illvilliga och missförstådda citat. Men det som står, står onekligen. Frågan är dock om inte den protestantiska kulturen, som betonar skriften allena, har skapat en kolartro på källskriftens betydelse. Man behöver bara läsa i den för att förstå vad en religion är. Och eftersom knappast någon orkar igenom hela källskriften så bygger man sin uppfattning på godtyckliga fragment. Man bör ju också känna till tolkningstraditioner och vad man brukar lägga vikt vid. Både Bibeln och Koranen är gamla skrifter tillkomna i en historisk situation. Man kan förhålla sig till dessa böcker på mångahanda sätt.
23 maj 13

Kahle och svenska åkommor

I går recenserar många tidningar Sigrid Kahles memoarer. Man skall väl inte tycka synd om en diplomatfru, men det var förfärligt vilket gubbvälde som rådde. När jag kom ner till Lund 1965 och började läsa kultursidor var min första reflektion vilket förlegad tidning Svenska Dagbladet var. Man var bildad och vårdade en akademiskt prosa, som borde ha frilysts som fornminne. Så långt var allt gott och väl, det var inget fel på deras bildning och om stilideal skall man inte träta. Det var tydligt att man behärskade den stil man valt. Det var själva tänkandet som brast. Det var tydligt att man på denna sida utan att blinka publicerade människor som inte ens kunde skilja på fakta och värdringar.
Och någon som helst orientering i omvärlden tycktes man inte ha. Dumhet och förstockelse, det är ingen bra kombination. Men Sigrid Kahle fick mig att häpna. En intelligent människa, utan konservativa skygglappar. Svenska Dagbladets bästa skribent, den enda som var värd att ta på allvar. I varje fall om man ville ha något bättre än korkade konservativa kåserier.
Jag förmodar att min ungdomliga bild var något överdriven. Många skribenter ägnade sig åt en strikt opolitisk recensentverksamhet. Det fanns t.o.m. konservativa skribenter som jag så småningom skulle lära mig att uppskatta, Leif Carlsson och Per Erik Wahlund. Men jag var en ung man som var intresserad av världen och Sigrid Kahle framstod som en ljusgestalt, deras bästa skribent. Kanske för att hon skrev om samtiden, och gjorde det intelligent.
Så kunde en fördomsfri ung student se det. Medan gubbarna nådigt publicerade henne. Jag kände ingen annan hierarki än vettets. Då blir värdringarna annorlunda. Hållbarare sett ur evighetens synvinkel.
Sydsvenskan hade igår en besynnerlig förstaledare. Sällan har jag sett en tydligare förväxling mellan liberal demokratiska grundvärdringar och svenska konventioner. Sådana förväxlingar ger många vatten på sin kvarn. Som menar att man bara är entocentrisk när man försvarar människorätt och frihet. Sydsvenskan tror att svenska hälsningskonventioner ingår i den svenska värdegrunden. Det handlar alltså om att inte ta i hand när man hälsar på kvinnor. Att invända mot det är lika dumt som att vilja förbjuda burka eller slöja. Det kan ju också på något sätt sägas spegla en oacceptabel syn på kvinnor och könsroller. Men hur man klär sig och hälsar väljer individen, att hävda det är att vara i enlighet med den svenska värdegrunden. Allt annat är antiliberalt. Det finns människor som inte hälsar alls, inte på någon, det är buffligt, men inte direkt odemokratiskt. Och några duar och andra niar, det är inte heller någon värdegrundsfråga. Om man i övrigt visar respekt så bör man inte tvingas att ta någon i hand. Inte i ett fritt land.
Lars Linder skrev igår i DN om tyska hembiträden. Jag fäste mig vid en passus. ”Många mötte en avoghet mot det tyska som märkligt nog bara tycks ha blivit starkare med tiden-de som kom hit så sent som på 1960-talet fick känna av rent fientliga stämningar. Som om bilden av tyskar och nazister först då hunnit stelna till den kliché som blev bestående så länge”. Själv tror jag inte på den förklaringen. Jag tror det var myten om Sverige under andra världskriget som hunnit sätta sig. Sverige hade varit en fredlig demokrati, i tydlig motsättning mot nazisternas krigiska diktatur. En demokratiskt stat där nazisterna varit i försvinnande minoritet.
Straxt efter kriget hade man ännu inte hunnit förtränga att Sverige inte varit en kämpande demokrati. Utan en nation som förde en egoistisk (inte bara fredsegoistisk som Per Albin sa) och nationalistisk realpolitik. Vem som än vann världskriget skulle Sverige se till att Sveriges intressen inte blev lidande. Och väldigt länge såg det ju ut som Tyskland skulle vinna, bäst att göra det bästa av situationen. Denna neutralt opportunistiska politik hade ganska länge gynnat Tyskland. Och var de svenska nazisterna få, så hade de svenska tyskvännerna varit många. Att man röstade på ett demokratisk parti var ingen garanti för att man inte var tyskvän. Det talade man inte om efter kriget. Men det var först när man rejält hade hunnit förtränga det och människor hade vuxit upp, som var indoktrinerade, men inte själva hade upplevt tiden, som man med blossande kinder med full kraft kunde ge sig på tyskarna. Lite sent tycker man, men bättre sent än aldrig. Man måste bara först bli av med sin rädsla och sedan sitt minne innan man kraftfullt kunde ge sig på det tyska tjänstefolket.
22 maj 13

Om kränkthet och kyrka

I hela mitt liv har jag kämpat för rätten att vara annorlunda. Och för andras rätt. Så jag mår inte så bra i den kränkthetskultur där man är så rädd för att kränka någon att man t.o.m. respekterar skammen över att vara annorlunda. Med är det inte att lägga ett hyende under lasten? Har man rätt att skämmas över sig själv bara för att man är annorlunda? Skall du rita en svart man får du inte rita honom alltför svart. Du får inte kalla någon jude, ty då pekar du ut någon. Men vad är det för fel med att vara jude, vad är det för fel med att vara svart? Det är ju det ni antyder med allt ert tassande.
Själv har jag lättare att leva med andras förakt än att leva osedd och förnekad. Eufemismen är mer kränkande än karikatyren. Föraktet kommer man inte till rätta med genom att linda in det. Det kan bara trotsas. Här är jag och jag skäms inte. Och ingen bör medlidsamt dölja mitt ansikte, för det finns inget att skämmas för.
Elisabeth Åsbrink avslutade sin besynnerliga recension av Staffan Skotts bok ”En mänsklighet i mänskligheten” med orden: ”Ge mig två veckor så kommer jag att finna din judiske anfader.”
En hoppfull tanke! Vem skulle inte tycka det vore häftigt. Lite förmätet att hoppas på bara.
Peter Hjörne hade en bra turnering i Göteborgs-Posten i söndags. ”Spotta inte på min tacksamhet” skrev Jasenko Selimovic i Svenska Dagbladet häromsistens. Hjörne påpekar att tacksamheten är ömsesidig. Sverige är ett bra land, demokratiskt och humant, fast kanske lite stelt och tråkigt, det är det inte bara invandrare som tycker. Men det är klart att Sverige ter sig som bättre än länder, som är så besvärliga att man måste- eller åtminstone väljer- att lämna dem. Men Sverige har blivit varmare och mer spännande genom invandringen. Det är inte att sopa något under mattan att se det också.
Gabriel Byström, som är kulturchef på samma tidning, skriver samma dag om Svenska Kyrkan. Det ser inte hoppfullt ut, tycker han. Kyrkan tappar nämligen medlemmar. Och Anders Wejryd ligger lågt och det gör de andra biskoparna också. Och Dag Sandahl är en skum typ som umgås med islamofober.
Men jag tror detta medlemstapp beror på större saker. Vi har länge varit ett sekulariserad land. Religion var något så likgiltigt, att man inte ens gitte gå ur kyrkan. Man föddes ju in i kyrkan, alla tillhörde den, det verkade överdrivet att gå ur. Man verkade misstänkt intresserad av religion om man gick ur. Nästan lika illa som att vara aktivt religiös. Nu har medborgaren blivit en medveten kund, som hela tiden måste välja. Femte generationens ateist- eller vad det kan bli- gör äntligen slag i saken. Inte därför att hans inställning till religionen har förändras. Utan därför att han är mindre konformistisk eller snarare därför att den nya normen är att välja i tid och otid.
Samtidigt ser vi ett nytt intresse för religion hos de intellektuella och hos medieetablissemanget. Skammen över att tala om religion börjar alltmer vika. Det tar tid för sådant att nå ner till folkdjupen. Men jag tänker på Niklas Orrenius fråga om jungfrufödsel till ärkebiskopen. Hans kolumn handlade om att han vågade ställa den frågan.
Det ser kanske hoppfullare ut för kristendomen än för kyrkan. Men när tänkande människor inser att de måste skaffa sig kunskaper om världsreligionerna och ta ställning till dem så finns det onekligen än ny chans för religionen.
Detta är det betydelsefulla. Enstaka reaktionärer som längtar efter the old time religion, och som vill missionera i tydlig motsatställning till andra religioner, betyder inte så mycket. Det handlar bara om de auktoritäras längtan efter auktoritet. Konservatism (tidsbunden till en förfluten tid) är det stora hotet mot evighetsperspektivet och en banalisering av det. K.G. Hammar är en i många avseenden betydelsefull gestalt. Wejryds tystnad är förmodligen en vilja att lugna ner och konsolidera de hammarska vinsterna. Jag menar att den förändring kyrkan genomgick under Hammars tid skapar förutsättningar för en kristen renässans. Han har undanröjt många hinder för tro. Det finns ingen framtid i en back lash.
I vilka former kyrkan (i betydelsen de kristnas gemenskap) överlever är en mindre fråga.
21 maj 13

Om kristendom

Ingmar Bergman längtade i slutet av sitt liv mycket efter sin döda hustru. Kände hennes närvaro, längtade efter att återse henne. Det speglar något djupt mänskligt.
Kanske är tanken att vi efter döden kommer att återse våra nära och kära kristendomens bästa försäljningsargument. Men det bibliska stödet för detta är tämligen tunt och föga centralt. Identitetsbegreppet är dessutom svårt att handskas med ur filosofisk synpunkt. Om vi blir renade från synd hur kan man då påstå att det är vi som överlever? Utan vår synd är vi ju inte längre oss själva. Det är dock inte så katastrofalt. Vi säger att vi är samma människa fast tiden går. Men vi förändras hela tiden. Under livets lopp byter vi ut alla våra celler, i en mening är vi samma människa, i en annan mening är vi det inte. Två bollar som har exakt samma egenskaper är i en mening samma boll. Men vi kan slänga den ena åt skogen, den andra i havet.
En biblisk berättelse som gjort djupt intryck på mig handlar om vandringen till Emmaus, där lärjungarna möter den återuppståndne Kristus utan att känna igen honom. Och så plötsligt ser och förstår de att det är han. Det liknar drömmar jag haft när en okänd drömperson plötsligt visar sig vara någon jag känner. Ilningen av glädje vid det oväntade mötet.
Om inte Jesus uppstod från de döda är kristendomen ett falsarium, skrev någon i en kommentar till denna blogg. Falsarium? Vad betyder det? Empiriskt falsk. Och Jesu under och allt detta. Vad är det man tror han bevisar med det, vad tror man att han försöker göra troligt? Att Gud finns, att han själv är gudomlig?
Är det sannolikt att Gud finns? Nej. Det svarar både ateisten och den kloke kristne. Är det existentiellt nödvändigt att Gud finns. Där går buden i sär.
Varför blev Gud människa? De gamle svarade med den besynnerliga och osympatiska försoningsläran. Synden gjorde att Gud måste straffa människorna. Eftersom han han älskade människorna blev han människa för att ta på sig straffet. Det hade ju varit enklare att förlåta dem. För det kan väl inte ha varit för att förebrå dem. Nu är väl pappa snäll för att han piskar sig själv, för straffas måste det.
Men det är ju faktiskt Guds människoblivande som är unikt för kristendomen. Ett primitiv rättvisetänkande kan leda till sådana missförstånd som försoningsläran. Någon sorts kosmisk balans, tänker man sig, vilket jag finner enbart fånigt. Men om Gud blir människa blir han begriplig, han får ett tolkbart ansikte. Ett människoansikte. Och varför hänger han på korset? Därför att lidandet är människolivets största och mest angelägna problem. Gud blir människa, helt och hållet människa, och delar det svåraste med oss. Gör det någon skillnad? Vissa tycker så, andra inte. Men även den som inte tycker så kan förstå att andra kan se det som en existentiell poäng.
Undren och uppståndelsen blir svårare att förstå. Ett sätt att göra Guds existens sannolik? Ett sätt att markera att Jesus är gudomlig? Fungerar dåligt i vår tid. Bara de vulgära tror på en Gud som kan trolla. Ju mer Jesus visar att han är gudomlig dess mer förlorar han i människotrovärdighet. Om Jesus är en halvgud har han inte delat våra villkor. Han är inte hjälplös, han låtsas bara vara hjälplös, väljer att ställa sig hjälplös. Vi som trodde att Getsemane var på allvar. Ingen kan längre se den existentiella poängen.
Vad är uppståndelsens poäng? Att döden är övervunnen. Vad betyder det? Att det finns ett hopp, att det goda kommer att segra. Måste uppståndelsen vara fysisk för att detta skall markeras? Jag kan inte tro det. Inte om det bara är detta som skall visas. Skall man göra troligt att vi kommer att fortleva med nya kroppar, en fortlevnad som i någon mening är fysisk, är det naturligtvis viktigt att man kan överleva fysiskt fast man är död.
Till och med folktron som längtar efter fortlevnad och återseende är nog föga fixerad vid att det sker i fysisk form.
Och där är vi tillbaka i teodicéproblemet. Om vi tolkar allmakten så att gudsriket en gång kommer att segra, så tycks det inte så mycket motsäga vår erfarenhet. Att världen inte är perfekt idag vet vi. Det är i själva verket påfallande bedrövligt, det verkar svårt att förneka också för den frommaste. Men det finns en god makt och denna makt kommer att segra. Är detta verkligen allmakt? Villkorad på detta sätt blir allmakten möjlig och människan får en mening som Guds medarbetare, är inte bara Guds marionett.
Man kan också göra som Ann Heberlein villkora allgodheten. Att Gud finns och definitoriskt är allsmäktig och allvis utgår hon från. Men allgodheten är ju mer en egenskap hos Gud och hur Gud är, det är hennes stora problem. Det är viktigare att ha en mäktig Gud än att ha en god Gud. Men ett sådant förhållningsätt skapar problem. Både för hennes medkristna och för oss ateister.
Till de medkristna kan hon säga att om människans uppfattning om vad som är gott och rätt kommer i konflikt med Guds så är det Gud som har rätt. Det som ser ut som ondska eller bristande godhet är i själva verket den sanna godheten. Men har hon rätt blir det de kristnas moraliska plikt att bekämpa Gud. Det spelar ingen roll att det är fruktlöst därför att makt är rätt, det förblir en moralisk plikt. Människan har inte rätt att acceptera ondska, även om denna ondska verkligen skulle vara Guds. För oss ateister finns den mera behagliga uppgiften att bekämpa denna gudsbilds konsekvenser. Alla dessa underliga och inhumana fördomar, som har påståtts vara Guds vilja.
Den barnsliga människan söker skydd hos styrkan oavsett vilket ansikte den har. Den vuxna människan trotsar det onda vilken makt det än besitter.
20 maj 13

Äldre inlägg

Nyare inlägg