Lars Westerbergs Blogg

När jag var ung brukade jag se mina favoritfilmer två gånger. Mina favoritregissörer var Ingmar Bergman och Eric Rohmer. Detta är två mycket olika regissörer och mina skäl för ett snabbt återseende var också olika. Bergman var känslomässigt krävande och min starka koncentration gjorde att jag blev känslomässigt utmattad långt innan Bergman satt punkt. Jag kan ännu peka på den scen i Persona där jag tog slut första gången jag såg den. Men någon vecka senare var jag åter på plats för att ta in också sista halvan av filmen.
Rohmer gör eleganta och intrikata kärleksfilmer. Det är behagligt, scenerna har lyster, sällan har förförelse visats så oemotståndligt. Men man undrar alltid över huvudpersonernas motiv. Vad vill de egentligen? Hur mycket självinsikt har de? Varför handlar de som de gör?
Jag minns att jag efter varje film prövade olika hypoteser, vägde dem mot varandra. Och naturligtvis ilade jag till biografen en vecka senare för ytterligare personiakttagelser och för att testa mina hypoteser, nu när jag såg skeendet på nytt. Men naturligtvis var jag också förförd av de vackra hjältinnorna. Vacker och psykologiskt spännande, finns det en bättre kombination?
I detta kalla och lutherska land är det självklart att min Bergman-kärlek är en lycklig kärlek. I Sverige vårdas Bergman-arvet. Hans filmer visas gång på gång i TV. Han är ständigt närvarande. Rohmer är dold och föga uppskattad i Sverige. Ett fåtal av hans filmer har visats i Sverige. De svenska filmkritikerna brukade säga att hans personer pratar för mycket, ett förtjusande uttryck för svensk antiintellektualism.
Så som gammal man får jag leva utan Eric Rohmer. Min situation förbättras inte av att jag som de flesta svenskar i min generation inte kan mer än några stapplande fraser på franska. Och engelska klarar jag- till skillnad från alla andra- inte heller. Så jag måste ha dem översatta till skandinaviskt språk. Min favoritfilm ”Pauline på stranden” har jag typiskt nog inspelad från dansk TV.
Rohmers mest kända film ”Min natt med Maud” har jag dock lyckats spela in. Den har ett visst anseende eftersom den har en filosofisk överbyggnad, det är Blaise Pascal som kastar långa skuggor. Inget ont i det, jag minns att kritikerna i Sverige tolkade Rohmer som moralkonservativ. Men tvetydigheten i hans framställning gör att detta bara blir en av tolkningarna. Hans moralism tycks mig mer vara av det ibsenska slaget. Vad döljer människorna, vad finns under ytan?
Men ”Kärlek på eftermiddagen”, ”En sommarsaga”, ”Flygarens hustru”, ”Det fulländade äktenskapet”, ”En vårberättelse”,”En höstsaga”, allt detta är lysande.
Idag är förhållandena för mig radikalt förbättrade på filmfronten. Jag har möjlighet att se om de favoritfilmer, jag har tillgång till, hur många gånger som helst. Och jag har upptäckt många gamla filmklassiker som jag inte kunde se i min ungdom. Fritz Lang och Carl Th. Dreyer har jag väl upptäckt på senare år. Dreyer är dock mycket snålt behandlad av TV och dvd-producenter. Jag förstår inte varför man inte visar hans filmer oftare. Varför mörkar man denna store klassiker som alldeles tydligt är en föregångare till Bergman? De få filmer jag har lyckats se av honom har gjort ett oerhört intryck på mig.
Men givetvis har tidigt tysk expressionism många höjdpunkter, ”M” är väl Fritz Langs bästa film. Och givetvis älskar jag också Murnau och Doktor Caligaris kabinet av Wiene. Den svenska stumfilmen är naturligtvis också klassisk. Men mellan stumfilmen och Bergman? Alf Sjöberg tycks mig något överskattad. De expressionistiska greppen verkar på mig schablonmässigt tillämpade. Och Hasse Ekmans höjdpunkter från 40-talet är inte fullt i klass med Bergmans startpunkter. Möjligen förvånar det mig att ”Flickan och djävulen” i Erik ”Hampe” Faustmans ojämna produktion inte har rang av självklar klassiker.
Jag tänker mig att återvändandet till klassikerna och det återupprepade återvändandet kan vara en motvikt mot förflackningen. Mot splittring och fragmentering. Men ett kort utblick mot vad som hänt efter Bergman och den nya franska vågen skall jag återkomma till.
31 maj 13

Jag minns en juni när det regnade så här. Jag skrev brev till en flicka som jag var förälskad i. Och läste ”Hans nåds testamente” av Hjalmar Bergman. Den hade jag hört som radiouppläsning när jag var barn. Det har sina fördelar med litteratur i småportioner. Man följer texten med större koncentration och man har gott om tid att tänka och fantisera mellan avsnitten. Precis som många idag hävdar att datorverkligheten är lika verklig och viktig som det reella livet, så är i mitt minne denna bok en del av min barndom. Jag gick runt veterinärbostaden i Sävsjö, ett f.d. apotek, och tänkte på Jacob och Blenda. Starkt förundrad, djupt intresserad, mest av Blenda. Denna sommar i Sävsjö är en Hjalmar Bergman-sommar.
Denna junius läste jag den på nytt. Gick i sommarregnet med mitt brev till brevlådan. Återvände till sommaren på Rogershus, som också var en 50-talssommar i Sävsjö. Och idag för mig minnet tillbaka till Smålandsgården 1971.
Jag har just läst ut Viktor Klemperers dagböcker från åren 1933-45. Klemperer var en tysk jude bosatt i Dresden och han överlevde nazisttiden. Hur klarade han sig? Först och främst genom en makalös tur. Han var professor i litteraturhistora, gift med en ariska och hade förtjänsttecken från första världskriget. Under de sista åren är han befriad från arbetstjänst p.g.a. att han var dödssjuk. Från och med då kan man tänka sig att det var mer rationellt att låta honom dö på egen hand. Men ändå, den som varje dag på året lever under dödshot och klarar sig år efter år, det är mirakulöst. Och som hela tiden berättar om sitt liv fast sådana nedskrifter givetvis skulle lägga både honom och hans fru och alla som befattat sig med dessa anteckningar i en säker grav. Men har skriver och gömmer, skriver och gömmer och det är en heroisk motståndshandling.
När kriget vänder och Tyskland börjar bombas skonas gåtfullt nog Dresden. Detta måste vara avsiktligt, resonerar Klemperer, de allierade vill kunna överta staden intakt. Den bildade läsaren vet att är det någon tysk stad som är känd för att bli gräsligt och besinningslöst bombad så är det Dresden. Alldeles i slutet av kriget och utan krigsstrategisk poäng. Och dessa hemska februaridagar 1945 kommer slutligen. Vilket driver Klemperer och hans fru ut på tyska landsbygden ända bort till München och där lever de på skilda orter tills kriget tar slut i juni.
Vad som förvånar mig mest vid denna läsning är de många beläggen för en tysk antinazism. Så är det hela tiden, människor som avskyr nazismen. Som skäms över nazismen och visar vardagsvänlighet i smyg. Sticker hemligt och illegalt till dem extra mat o.s.v. När judarna tvingas bära ett J så vet den som är antinazist att är hen ensam med en J-bärare, så kan hen utan risk förtala regimen. Och så sker också. Naturligtvis finns det många antisemititiska vardagstrakasserier också, som kommer från vanligt folk och inte från regimen. Men det var, för mig, mer förväntat. Klemperer som är en intelligent iakttagare noterar både det ena och det andra. Omväxlande hoppfull över vox populi ömsom förtvivlad.
Men det är klart att det kanske är dumt att bli så förvånad. Hitler kom till makten på demokratisk väg men han hade aldrig absolut majoritet. Och visst gjorde den skickliga propagandan intryck, men det är måttligt vad man kan åstadkomma med hjärntvätt med en hel nation.
För oss sentida är det ett memento. Detta kan hända en nation om den hamnar i händerna på sina inre fiender. Sådana som blåser upp nationalismen och hetsar mot syndabockar. Faran i att bli så rädd för det främmande att man förlorar rädslan för det vanliga. De egna fördomarna uppblåsta till galenskap.
Den här dagboken har jag läst länge. Mest på morgnarna när jag läst morgontidningarna och det ännu inte varit dags att väcka hustrun. Och det har varit bra. Tolv år är en lång tid så man bör också befinna sig i denna mardrömsvärd en längre tid. Och det ger perspektiv på den egna vardagen. Väldigt mycket i denna bok är odramatisk vardag. Bara sorglig, trist och inskränkt. En snara som långsamt dras åt. Vardagens små nålstick. Och trötta och pressade människors kamp för att överleva.
Så har jag några månader levt detta parallella liv.
30 maj 13

Inte för att det spelar så stor roll men i går hade Anna Sofia Bonde en kolumn i tidningen Dagen. Det är sällan man ser ett så kraftfullt klarspråk vara så oklart. Men ur oklarheten kan ibland intressanta frågor uppstå.
Hon börjar med att klaga på att morgontidningarna blir allmer oseriösa medan Bibeln däremot är seriös. I Bibeln finner man svar på varför det finns så mycket ensamhet, grymhet och miljöförsörjing vilket däremot inte Dagens Nyheter kan upplysa om. Det beror på att människor saknar kunskap om Gud. Och vems fel är det? Jo, prästernas. Det sa redan profeten Hosea och så är det än idag.
Varför vet Bibeln bättre än nutidsmänniskan? Jo. ”En fördel när man läser texter som har några tusen år på nacken är att de lyckats skaffa sig perspektiv, något som inte ens den mest initierade bloggare kan sägas ha”. Här måste tanken har glidit betänkligt. Vi kan skaffa oss perspektiv genom att läsa dessa gamla texter parallellt med de nya, men det tidsöverskridande perspektivet finns inte i själva texterna. Man får inte mera perspektiv genom att verka tidigare i historien, däremot har man ett annat tidsperspektiv än det nutida. Det tidsöverskridande får man genom jämförelsen mellan olika tider.
Hjälper kännedom om Gud mot ensamhet, grymhet och miljöförstöring? Det är många som rasar mot miljöförstöring, inte minst moderna präster. Blir man moraliskt bättre genom att vara from? För hjälper det inte mot miljöförstöring- som verkar vara ett strukturellt problem- så borde det hjälpa mot grymhet och den hjärtlöshet, som skapar ensamhet hos några. Men alla gudlösa är inte grymma och grymheten verkar snarare vara ett pyskologiskt än ett moraliskt problem. Tvärtom är det väl ett problem för tänkande kristna om vad som blir bättre av att fromheten ökar. Blir människorna lyckligare genom att bli kristna? Blir de bättre människor? Och hur skall vi motverka ondskan? Den kristna och den okristna?
Och sedan sitter vi med det kunskapsteoretiska problemet, brännande för alla intellektuellt hederliga kristna. Vad vet man om Gud? Finns det andra källor än Bibeln? Kan samtal med Gud ge någon hjälp? Hur långt vågar vi gå på den vägen utan att hamna i Knutby?
Och först som sist hur skall vi betrakta Bibeln? Guds heliga ord eller ofullkomliga och tidsbundna människors försök att tolka sin gudsupplevelse? Problemet är nog inte en ovilja att kommunicera vidare det man vet om Gud. Utan frågan vad Gud vill kommunicera till oss nutidsmänniskor genom tidens raster? Det centrala här tycker jag inte moderna präster missar. Jesu kärlek och hans varning för rigiditet och dogmatism.
Och kanske bör man också betänka att när profeten Hosea gav sig på prästerna så gav han så på människor med den makt, prestige och auktoritet som politiker och ledarskribenter har i dag. Problemet är nog inte att det är prästerna som bortser från miljöförstöringen. Vi har ett annat samhälle. Det är inte längre så klokt och rimligt att förvandla samhällsproblem till moraliska problem. Men man kan naturligtvis envisas med det.
29 maj 13

Det har blivit glest med mina kommentarer till debatten i medierna de senaste dagarna. Det beror på att debattsidorna har diskuterat händelserna i Husby och där har jag inget att säga. Jag kommenterar aldrig upplopp, skolmasakrer, sensationella mord. Men andra känner sig föranlåtna. Detta är allvarliga händelser, därför måste det kommenteras. Händer det något så måste det ha en förklaring och det är de intellektuellas uppgift att ge denna förklaring. Och de intellektuella skyndar till.
Själv säger jag mig alltid att våld och kriminalitet har funnits i alla tider. Skulle det varit en period med ovanligt många våldsdåd utgår jag från att det är en slump.
Beträffande händelserna i Husby tycks det vara så, att antyder man att de kan ha något att göra med ojämlikhet och ökande klyftor, så undrar liberala ledarskribenter vad man har för belägg för det. Men det är väl en ganska rimlig hypotes att beter sig människor desperat, så beror det på att de är desperata. Att de inte ser något hopp, att de inte tycker sig ha någon framtid, att de inte har den utbildning som gör att de kan hitta konstruktiva lösningar. Det kan man ju inte precis belägga. Men är det inte en ganska rimlig hypotes? Om man inte gör anspråk på att det är annat än en hypotes.
Det är något helt annat än att tala om en medveten och konstruktiv protest. Och att glorifiera protesten, som en del vänsterdebattörer gör.
Jag citerar Jan Myrdal (via Smålands Posten): ”Alltså borde de grupper Reinfeldt talar om inse att det i längden är viktigt att storma Rosenbad och göra sig av med hela den korrupta statsapparaten. Om de menar att de måste hänga Reinfeldt så förstår jag dem. Det skulle jag också vilja i deras skor. Men det är en bisak. Hela rasket måste bort”.
Det är intressant. Det är en bisak om man hänger Reinfeldt. Det viktiga är att man har en riktig politisk analys. Det kan vara viktigt att betänka detta för alla som menar att 68 främst var ett antiauktoritärt uppror. Det var ju frihet och humanitet man strävade efter. Jan Myrdal var nämligen en beundrad tänkare och skribent i slutet av 60-talet. Han ansågs förnuftig och helhjärtad. Sedan kom han i konflikt med Vennberg-Sara Lidman-falangen och dyrkades därefter endast av maoisterna i FNL-rörelsen och folkfronten bakom Fib kulturfront. Ty vad är det mannen säger? Jo Behring Breivik har en felaktig politiskt analys, men hade han bara mördat rätt sorts människor, så hade det varit i sin ordning. Och detta har hela tiden varit Jan Myrdals hållning. Den politiska analysen är allt, om man är psykopat eller gravt inhuman är en bisak.
Johan Hakelius hade en kolumn i Aftonbladet i går som får mig att falla i korinter. Han påpekar helt riktigt att det var en kort period av evigheten som svenska folket lyssnade på samma radioprogram och därefter, vid TV:s genombrott, tittade på samma TV-program. Och det är alls ingen katastrof att man slutat med det. Det var möjligen lite viktigt att män från skilda samhällsklasser gjorde lumpen tillsammans. Det har han ju rätt i. Det där med gemensamma referenser underlättar samtalet. Men en större betydelse än så har det inte.
Men sedan säger han något som jag tyckt mig märka om samtiden. Vanliga människor tittar på Melodifestivalen, Let's dance, Hockey-VM, Mästarnas mästare och Ullared. Men Hakelius tittar på Mad Men, House of cards och Breaking Bad. Själv har jag bara hört talas om Mad Men av Hakelii favoriter, men jag har givetvis inte sett det. Medan jag nog har hört namnet på samtliga av folkets program.
Nå, det intresserar mig inte så mycket. I likhet med Hakelius tycker jag att man ska titta på det som intresserar en. Men tydligen finns det en elit som tittar på vissa utvalda TV-serier.
Det är precis det jag tycker mig märka när jag läser kultursidor nuförtiden. Det är det eliten sysslar med idag. I stället för att läsa litterära klassiker och se filmklassiker. Och det handlar inte alls om att de gillar vita bönor på rostat bröd. Där vet de att det är småaktigt men gott, för att tala med Swedenhielms. Gott, men småaktigt. Det är Mad men som höjer dem över mängden.
28 maj 13

I går var det Mors dag. Åsa Beckman skriver av den anledningen i DN en liten hyllning till den ursprungliga modersinstinkten. Och hon ser i andanom att männen kastar sig på sina datorer för att utropa: ”Det är likadant för pappa!” Jo, man känner sina pappa-heimare. Jag tror henne utan vidare, avundsjukan mellan könen bara tilltar. Det är överhuvud något typiskt för samtiden att man inte kan höra talas om andras förtjänster utan att ropa: Jamen, mina! Jamen, mina!
Men Åsa Beckmans resonemang har andra problem. Jag blir alltid illa berörd när man prisar föräldrar. Åsa Beckman går med på att barn kan komma till av grumliga motiv. Och att man resten av livet kanske inte är så bra för sina barn som önskvärt vore. Men just när barnet är nyfött, då finns det ett kort ögonblick av ren självförglömmelse, då är man en kort stund av evigheten fullständigt altruistisk. Jo?
Men själv brukar jag säga att det är så oerhört lätt att älska sina barn, men betydligt svårare att älska sina föräldrar. Och hur ofta möter man inte människor som har lättare att kommunicera med djur än med människor. Förmodligen för att djuren kräver ens omvårdnad, men inte ställer några ytterligare krav. Man vet att det är så, här krävs ingen empati eller psykologisk intelligens. Det räcker med ens grundläggande välvilja. På samma sätt är det med de mycket små barnen. Det är en mycket tillfredsställande situation. Och man kan också utan risk att bli motsagd projicera fritt om man har behov av det.
Visst kan man se denna spontana välvilja som något fint. Men man bör akta sig för självbedrägeri. Så snäll är jag egentligen om jag inte hela tiden stördes av de andra. Och i någon mån är det sant. Man bör vara medveten om att man får en gåva, när någon får en att känna att ens egen kärlek räcker till.
Jag tänkte på kvinnan jag är gift med sedan 32 år. Jag insåg häromdagen att hennes finaste egenskap är att hon är och varit en sådan bra medförälder. Att bli hindrad i sin viktiga relation till barnen är något förfärligt. Det slipper ensamstående föräldrar men de får det å andra sidan tungt. Min beundran för dem är stor.
Det bästa är en bra medförälder. Om Christina är en bra mamma får barnen bedöma. Jag hade inga drömmar om familjebildning när jag träffade henne och jag har aldrig upplevt hennes som moderlig. Hon var ung och ljuv men jag såg redan då att hon var salt. Och det var redan då den egenskap jag uppskattade mest hos henne. Hon saknar kvinnlighetens alla kvalmiga drag. Det är en friskhet hos henne som hon delar med sina syskon. Syskonen har rimligt nog gift sig med själsfränder och så har jag en hel krets som jag gillar mycket.
Jag tänker att jag är en lycklig man. Relationer har alltid varit viktiga för mig. Under barndomen hade jag en enda vän, som jag var tillsammas med varje dag i sju års tid. Vänskapen bröts inte naturligt, utan genom att jag flyttade. Sedan höll vi kontakt i fyra år, träffades fyra veckor varje sommar och en del dessutom. En sådan barndomsvänskap är ovanlig, jag undrar hur ovanlig den är. Jag minns den som något mycket viktigt och det är intressant att han inte alls ser det på samma sätt.
När jag kom till Lund var det kärlek jag sökte. Det tycktes omöjligt att krossa glasväggen som skilde mig från det. Jag såg bara bortvända ansikten, vilket jag respekterade, men det bedrövade mig. Jag var 33 år när jag mötte Christina. Men jag skulle möta kärleken ännu en gång.
Och det var när jag höll min förstfödde i mina armar. Efter förlossningen måste Christina sys. En kort stund var jag ensam med den nye värdsmedborgaren. Och jag var yr av lycka.
Och mitt skrivande? Som är så viktigt för mig. Hur gick det med det? Jag trodde att jag skulle bli något stort och så blev det så här? Nej, jag blir för varje dag allmer övertygad om att jag hittat tillbaka. Jag skriver mig tillbaka till guldåldern. Genom denna blogg har jag återtagit den frihet jag hade i studentpressen. Lyckan bor inte i den uppmärksamhet man får utan i den frihet man kan förverkliga. Det är en sanning som många gånger har fördunklats för mig. Det är ointressant hur många läsare jag har eller vilka som läser. Den som vill får läsa. Och den som inte vill har, som Allan Fagerström sa, ”den oerhörda förmånen att kunna låta bli”.
27 maj 13