Visar inlägg från april 2013

Tillbaka till bloggens startsida

Om Åsa Linderborg

I söndags tog Åsa Linderborg bladet från munnen i Aftonbladet och förklarade kvalitetsbristerna hos Jasenko Selimovic. Detta är alltså de förmenta kvalitetsbristerna! Det positiva man kan säga om Åsa Linderborgs artikel är att den är mycket klar och avslöjande. Låt mig ta upp några punkter.
Linderborg skriver: ”Du skriver att Reva 'står dig upp i halsen'. Kan du utveckla det? Det är trots allt Reva Khemeris artikel handlar om.........” Det är inte sant. Khemiri redogjorde för sina personliga erfarenheter av rasism med anledning av Reva. Selimovic redogör på samma sätt för personliga erfarenheter. Och visar att hans är annorlunda. Han framhåller i en bisats att han naturligtvis tar avstånd från Reva. Eftersom den var utgångspunkten för Khemiris artikel, bör Reva kanske ändå nämnas. Är detta konstigt på något sätt?
På en annan punkt skriver Åsa Linderborg: ”Har du några empiriska belägg för att en anorektiker känner sig mera utsatt än en jude som attackeras i Malmö”. Det förefaller inte rimligt att i det här fallet kräva empiriska belägg. Artikeln är personligt hållen och talar om alla som känner sig kränkta. När de kränkta talar om sin egen kränkthet så får man som lyssnare känslan av att de känner sig som de mest kränka i världen. Och de refererar sällan eller aldrig till andra som kanske också känner sig kränkta och med större skäl. Påpekade man det för dem skulle de sannolikt retirera. Men det galna är att kräva empiriska belägg. Det är som om man mött Khemiri med: ”Det är nog bra i och för sig med personliga upplevelser, men har du statistiska bevis för att din upplevelse är representativ? Och kan du bevisa att det du beskriver verkligen ägt rum?” Det är helt enkel inte rimligt att ställa vetenskapliga krav på en personligt hållen artikel. Det blir chronschougheri.
Med jämförelsen med Axpixlat vill Selimovic förmodligen inte säga någonting annat än att det inte finns någon ren erfarenhet. Erfarenheten är alltid beroende av våra tolkningar och vår förförståelse. Vilket är trivialt sant. Men viktigt att ha i minnet. Eftersom det komplicerar.
Sedan är det en mening som Linderborg inte förstår. Det känns nästan som en lättnad att hon på en punkt inte är auktoritär utan bara dum i huvudet. Jag tycker inte Selimovic mening är det ringaste svår att förstå. Så här låter den.
”Men när jag försöker byta kropp med dig, ser jag ett land uppdelat i grupper, och på andra sidan ett Sverige fullt av rasister, kvinnoförtryckare , islamofober, antisemiter, homofober, folk som föraktar äldre, afrikaner, invandrare, arbetarklassen, konstnärer, jag såg elaka själviska människor som bara hade kränkheten gemensam”. Det kommenterar Linderborg med att hon inte får något grepp om vilka grupper som står på den ena eller andra sidan. Jamen, det är väl fullkomligt klart. Å ena sidan allehanda behjärtansvärda grupper och å andra sidan resten som är elak och föraktar de behjärtansvärda och diskriminerade. Kan inte Åsa Linderborg klara så enkla rimlighetstolkningar- som vanliga läsare inte har någon svårighet med- är det en smula kusligt att tänka att hon är kulturchef och skall sitta och bedöma artiklar. Dumhet är inget brott, men det är inte någon helt god egenskap för en chefsperson med de uppgifterna.
Lite allvarligare blir det längre fram i Linderborgs artikel. ”Det är därför jag sörjer att Selimovic artikel stod att läsa i just DN och gavs samma dignitet som Khemiris text. Khemiri borde fått triumfera i ensamt majestät: Det här är vår linje”.
Våra meningsmotståndare åsikter är inte lika mycket värda som våra. Våra åsikter bör stå oemotsagda. Det är inte bara rasister som bör refuseras utan också liberaler som vill nyansera debatten. Jag tror att Åsa Linderborg är en genuint auktoritär människa, det står hon för och det är hon uppenbarligen stolt över. Vår linje är viktigare än den fria debatten. Det är onödigt att några meningsmotståndare kommer till tals. Och när Åsa Linderborg säger sig stå för den hållningen finns inget mer att säga. Därmed är diskussionen slut.
Åsa Linderborg talar senare om det meningslösa i att diskutera med fascister. Ty fascismen är antiintellektuell och antirationell till hela sin attityd. Och hur meningsfullt tror Åsa Linderborg att hennes meningsmotståndare tycker det är att resonera med henne? Genuint antiliberala människor kan man inte påverka.
23 april 13

Esbati, Lena Nyman och kyrkan

Så kommer våren. Vintern i Lund ligger normalt kring noll grader. Det har inte blivit varmare när februari övergått i mars och mars i april. Nu är det äntligen vårvarmt, när man brukar kunna hoppas på den första sommarvärmen.
Jag känner väl en sorts sorg. Den är inte mycket att tala om. Det man inte kan säga klart bör man tiga om. Det förutsätter en inlevelsefull läsare, en läsare i stånd att dikta vidare. Och det kan man inte hoppas på. Det låter bittert, men är det inte alls. Vad jag egentligen menar är att osannolik psykologisk intelligens är sällsynt. Den skarpsinne läsaren ser genast att det är en truism, en logisk självklarhet.
Problemet är vanligen det motsatta. Potentialen för att undgå att förstå också det klaraste och tydligaste är betydande.
Debatterna går vidare. Jag ser i lördags i Göteborgs-Posten att jag gjort Ali Esbati orätt. Jag förlitade mig helt på Yrsa Stenius' tolkning av honom. Men hon tillskriver honom något som han faktiskt inte sa. Han påstod inte att Hitler hade stoppas om man haft vett att inte ta debatten med antisemiterna. Han påstod i stället att det den gången inte hjälpte med fri debatt. Och det har han ju alldeles rätt i. Det enda man möjligen kan förebrå honom är att han använder ett exempel, som är mindre väl valt, eftersom skillnaderna mellan nu och då är så uppenbara. Att fri debatt inte löser alla problem, vet var och en, som låter eleverna debattera fritt i en grundskoleklass. Men där har man möjlighet att lära dem logik och konsekvens och inpränta den moraliska nödvändigheten av intellektuell hederlighet. Det senare är kanske inte så svårt att inse i princip, det svåra är att leva efter den hederligheten i praktiken.
Vi hör mycket tal om eliter. ”Kulturelit”, ”Tyckareliten”, någon lanserade t.o.m. ordet ”moralisk elit”. Detta bygger på ett missförstånd av vad det innebär att vara demokrat. Dumhet är nämligen inte lika bra som klokhet, ondska inte lika bra som godhet. Varför skall en elit hävda det, det är ju en ren värdering? Varför är min dumhet inte lika bra som deras klokhet? En ann är väl så god som en ann.
Att vara människa är att respektera logik och konsekvens. Och att altruism är bättre än egoism. Det är inget svek mot demokratin att hävda detta, utan det är de krav som varje människa är underkastad. Jaget är aldrig större än kravet på redlighet. Det är alldeles utmärkt om en elit hävdar detta. Det är när den sviker sitt ansvar och själv av känsloskäl resonerar ohederligt som det finns anledning att reagera. Ofta känner jag benägen att utropa till den s.k. eliten detsamma som jag alltid vill utropa till näthatarna: Har ni ingen självaktning!
Vi fick i Dagens Nyheter i går ett utdrag ur den nya boken om Lena Nyman. Man kan känna sig främmande för den nya kränkhetskulturen. Men utdraget ger ett tydlig insikt i hur mycket som gått framåt. Det är alldeles bottenlöst vilka kränkningar en ung kvinna fick stå ut med. Och hur en lysande kvinnlig talang misshandlas i männens värld. Man tappar andan över vad manliga kritiker kan vräka ur sig. Ändå tror jag att de själva inte fattade vad de sa. De var uppväxta och präglade av könsmetafysik. Kvinnor och män var olika. Och därifrån är ju steget inte långt till att anse att män är bättre, i synnerhet om man själv är man. ”Du är inte lika mycket människa som jag”, den slutsatsen ligger snubblande nära.
”Jag är nyfiken”-filmerna var på många sätt nakna och uppriktiga. Men jag ser en parallell till Gustaf Fröding. Att ställa sig naken och skyddslös kan slå tillbaka. En flicka med kroppskomplex kan i dag trotsa dem och få gillanden på Facebook. I en fördomsfullare tid kan det i stället slå tillbaka. Uppriktigheten möts med hån.
Mycket mer finns att säga om männens värld. Så förnedrande att vara begåvad och spela på andras villkor. Otvivelaktigt fick Lena Nyman bära på dessa kränkningar hela livet.
Var finns tröst i detta? Lena Nyman berövades chansen att bli lycklig. Så hemskt är det antagligen. Men hon blev Lena Nyman, en stor och unik skådespelerska. Hur många når så långt?
DN har också denna söndag ett reportage om striderna inom svenska kyrkan. Vad handlar de egentligen om? Vad är det för en stor konflikt som ligger bakom. På ett plan kan man säga att det är samma konflikt som finns i samhället i övrigt. Islamofobin. Och nödvändigheten att kritisera antidemokratiska och auktoritära idéer också när de förkommer hos muslimer. Där den rimliga kritiken å ena sidan stämplas som islamofobi, å andra sidan används som argument för islamofobin.
Men djupare ligger naturligtvis problemet med politik och religion. Och politik i det här fallet betyder moral. Ty det är ju ett faktum att de viktiga moralfrågorna inte längre ligger på det individuella planet. Skall vi försöka sträva efter att Guds vilja sker i världen? Eller är Gud något privat.
Däri ligger problemet, inte i att man pratar om politik i stället för religion. Frågan är dock inte lättbesvarad. Själv tror jag att kristendomens poäng är existentiell snarare än moralisk. Förmodligen gäller det att ha kvar båda perspektiven.
Som utomstående betraktare finner jag inte debattnivån inom kyrkan skyhög. Den som vill ha tillbaka den gamla religionen bör betänka att det har sina problem att tolka en allintelligent gud genom de första kristnas ögon. En tid när man visste långt mindre än vi. Och jag tror dessutom att de flesta kristna inte vet hur man tänkte på den tiden, jag gissar att också experternas kunskap är ofullständig. För de som längtar tillbaka handlar det nog oftare om att längta tillbaka till sin barndoms tro, präglad av 1800-talet. Och den som har läst Bengt Lidforss vet hur psalmerna gick på den tiden.
22 april 13

Vital kulturdebatt

Magnus Linton hade i Obs i onsdags ett uppfriskande debattinlägg där han gladde sig åt hur vital kulturdebatten är. Det kan man hålla med om. Men det är inte utan att den på sina håll börjar bli lite andfådd.
Åsa Linderborg beskyller i onsdags (17.4) i Aftonbladet Monica Gunne i samma tidning (16.4) för att ha påstått att Omar Mustafa är för hedersvåld. Men detta har Monica Gunne varken skrivit eller menat, som var och en kan se, som kan läsa innantill. Eftersom Omar Mustafa är ordförande i Islamiska förbundet borde han ha arbetat aktivt mot hedersvåld, eftersom hedervåld är ett stort problem. Och Gunne misstänker att det kan ha varit lite si och så med det, eftersom Omar Mustafa i sitt avskedsbrev inte uttryckligen nämner frågan. Eller jämställdhet och kvinnorättigheter. Jag tycker visst att man kan polemisera mot Gunne, men man bör inte beljuga henne.
”Källkritik och empiri är tydligen nåt som journalister inte känner sig nödgade att tillämpa”. Säger Lindeborg i meningen före sin uppgörelse med Gunne. Det är nog ett högt krav, när det till och med verkar vara överkrav att kulturchefer skall kunna läsa innantill.
Ett intressant meningsutbyte mellan Ali Esbati och Yrsa Stenius avslöjar främst en bottenlös historisk okunnighet. (GP 17.4) Och det gäller båda debattörerna. Det Stenius polemiserar mot är Esbatis påstående att nazismen aldrig hade kommit fram om man förhindrat debatten och aldrig tagit debatten med antisemiterna. Mot detta påpekar Stenius att man inte hade någon fri debatt i nazitysland. Hade man haft en fri debatt så hade förintelsen inte kunnat äga rum. Man tar sig åt huvudet.
Först Esbati. Hans förmodan förutsätter att det fanns ett antirasistiskt etablissemang som hade kunnat utesluta nazisterna från debatten. Det är kolossalt ohistoriskt. Rasismen var inte alls tabu vid den här tiden, man trodde allmänt på nationalkaraktärer. Antisemiter var det gott om även utanför nazismen. Man hade kunna stoppa nazismen, men inte genom att vägra debattera med den. Det förutsätter en konsensus som inte fanns. Kommunister och nazister okvädade varandra en del, men mest slogs de. Det var ingen som fattade att det verkligt demoniska med nazismen var deras rabiata antisemitism. Däremot såg de klarsynta att nazismen var ett hot mot demokratin.
Stenius tror att man hade kunnat förhindra förintelsen genom fri debatt. Och hur debatterar en antinazist mot en nazist?
”Det är inhumant att förinta judar”. Och vad svarar nazisten då?Detsamma som han sa hela tiden när han hade monopol på debatten. Jo: ”Det är alldeles riktigt. Humanitet är inte något bra, utan en svaghet som det är varje medborgares plikt att bekämpa och sätta sig över”. Att detta var nazismens ideologi var helt klart för tyska folket, och alla andra folk, och någon debatt hade inte haft något att tillföra. Hade man däremot haft informationsfrihet så hade de varit förödande för nazibödlarna. Om man i minsta avskyvärd deltalj hade vetat vad som ägde rum i förintelselägren. Därför att denna praktik var så bottenlöst hemsk att den var för magstark för alla utom de mest fanatiska. Och det bästa argumentet mot nazismen. Är detta ideologins konsekvenser behövs inga ytterligare argument mot ideologin.
Kort sagt, irrellevanta historiska paralleller som slagträ för och emot publicistklubbens vilja att ta debatten med rasisterna.
Intressant är också att Edda Manga i Göteborgs-Posten (16.4) och Gunnar Bergdahl i Helsingborgs Dagblad (16.4) polemiserar mot de som ville avsätta Omar Mustafa, utan att med ett ord nämna motsidans argument. Att det som tillvitas honom är att han anses ha varit för tolerant mot intoleransen. En normal debattör hade försökt vederlägga detta och sedan gissat i det egentliga motivet är islamofobi. Kanske inte helt renhårigt, men det skulle låta sig göras. Men Bergdahl och Manga hoppar över motsidans uttalade argument och kör med islamofobin direkt. Det är att vara ojuste mot sina läsare. Både Bergdahl och Åsa Linderborg (se ovan) är kulturchefer. Och kulturchefer är som bekant personer som refuserar halvdåliga artiklar för att kunna skriva de verkligt usla själva.
En stackars man i Borås Tidning, Erik Jullander, (16.4) undrar hur man kan påstå att Åsa Linderborg har velat stoppa Jasenko Selimovic artikel bara för att hon kritiserade den? För att Erik, som kanske inte läser tidningar, inte skall behöva grubbla, skall jag upplysa honom om det. Det handlar om att Åsa Linderborg sagt att Selimovic artikel överhudtaget inte borde ha publicerats, den borde ha refuserats. Att refusera är att stoppa, ser Erik!
Och det är ju lite intressant med tanke på vad jag sa i en tidigare blogg om kulturredaktioners makt. Man får anta att Åsa Lindeborg hade refuserat Selimovic artikel om han försök få in den i Aftonbladet. Och av rena kvalitetsskäl kan man förmoda, något åsiktsrefus kan det ju inte vara frågan om. DN hade tydligen andra kvalitetskrav, lägre än Aftonbladets, vilket man inte skulle kunna tro när man läser tidningarna. Och tänk om Selimovic hade haft en åsikt som varken varit möjlig i DN eller i AB. Då hade han kunnat bli refuserad i hela svenska pressen. Av rena kvalitetsskäl.
Det går att maskera sin maktvilja och sin vilja att styra debatten. Men inte alltid med fullt bevarad trovärdighet.
19 april 13

Schottenius och Gud

Maria Schottenius hade ett misslyckat kåseri i DN:s kulturdel i måndags. Jag analyserade det hela och redde ut tankefelen. Men sedan slog det mig att det inte var så intressant. Världen är full av förflugna ord. Det var i min ungdom jag hade föreställningen att centralt placerade tankefel nödvändigtvis måste bemötas. Annars kunde allmänheten bli vilseledd. Men det är skillnad på avspända funderingar och centralt placerade debattinlägg. Och när allt kommer omkring försvinner det mesta vi säger i vinden.
Maria Schottenius hade upptäckt en likhet mellan Nidarosdomen och en nutida flygplats. Och kom efter ett längre resonemang fram till att vi nog i vår tid bytt ut Gud mot Mammon. Tankefelet består i att hon inte klart skiljer på Gud och kyrkan och att Mammon redan på medeltiden spelade en betydande roll. Kyrkan ersatte både välfärdsstaten och var en multinationell institution. Och i sin senare funktion kan det mycket riktigt påminna om nutida flygplatser med sina formaliserade ritualer. Lika över hela världen.
Kyrkan hade en betydande ekonomisk roll. Det kan man analysera och också förhållandet mellan människans ekonomiska förpliktelser till kyrkan och den hjälp hon kunde tänkas få. Normerna för de ömsesidiga förpliktelserna var en smula vagare då. Det var lite oklart vad man betalade för och vilken hjälp man kunde vänta sig. Och vissa rent moraliska förpliktelser födunklade de strikt ekonomiska resonemangen.
Men vad kommer Gud in? Förr trodde man att det var Gud som fixade min transport från Trondheim till Åre, numera vet vi att det är våra pengar, menar Schottenius. Med Gud hjälpte ju i det här fallet genom sin kyrka. Det står fortfarande den troende fritt att mena att det var Gud som gjorde att Schottenius hann i tid till verkstaden med bilen och såg till att transporterna i övrigt fungerade. Förr använde han sin kyrka, nu använder han sin flygplats. Att människor i stor utsträckning slutat tro på Gud beror inte på Mammon.
Men det verkligt intressanta är den religiösa föreställningen om Gud som en fixare. Den fanns säkert då och den finns förmodligen ännu. Gud som önskeuppfyllare. Gud som människans serviceman. Så är det många som tolkar satsen ”Gud hör bön”. Och förmodligen har det ett betydande övertalningsvärde. Du kommer att bli lyckligare om du blir troende. Du får kalvstek i himmelens höjd. Be och du skall bli framgångsrik!
Det finns subtilare argument. Det är ett faktum att vi blir lyckligare av att bli bättre människor. Kärlek, generositet, har en förmåga att befria. Men det torde gälla med eller utan Gud. Men vad gör föreställningen av att vara omgiven av en god makt, att vara beskyddad och buren genom svårigheterna, med vår livskänsla? Inre frid och glädje. Befriad från ensamhet och förstådd och sedd åtminstone av någon. Lyckomoral? Jo, på sätt och vis.
Hur är det med tron på ett liv efter detta? Den tycks inte ha något starkt bibliskt eller teologiskt stöd. Och ändå sitter det djupt hos människan, denna längtan efter att återse sina döda. Kanske bottnar hela problemet i vår tidsuppfattning. Kanske är det som Piet Hein diktar i anknytning till Wittgenstein. ”Det det ges av evighet går vinkelrätt mot tiden”. Tiden upphävs, det är tidlöshet. Inte oändlig tid utan tidlöshet.
Men människan står där med sin tidsuppfattning och sin längtan. Så här har tänkande kristna ett problem. Liksom att missiontanken numera är svår att försvara. ”Kommer gudsriket verkligen närmare av att de kristna blir fler?”, den tanken kastar en tvivlets skugga över många missionsargument.
Men jag tror att de bästa kristna inte har blivit kristna för att göra det lätt för sig. Utan för att göra det svårt för sig.
18 april 13

Ullgren och Weiderud

” Jag ser tre huvudorsaker till föreställningen att det finns en elit som kväver samtalet” skriver Malin Ullgren i DN idag.
Men hon glömmer i sin uppräkning den intellektuella underlägsenhetskänslan. Om den ena åsikten är lika bra som den andra blir det bara en fråga om makt, vilken åsikt som har tillgång till de stora medierna. Och detta bottnar i sin tur, tror jag, i att vi lever i en sådan psykologiserande kultur. Ingen skall bli kränkt. Också dina tankefel och din intellektuella ohederlighet skall respekteras. Det är viktigare att du mår bra än att du lär dig tänka. Denna föreställning är den moderna människan uppväxt med.
Man kan inte lära gamla hundar sitta. Dumheten är ett litet problem jämför med den intellektuella omoralen. Svårigheterna med att få människor att inse att de tänkt fel är gigantiska. Men det är ett intet mot att få dem att acceptera och respektera detta när de insett det. Det är svårt för en tid, som gjort sig av med all ödmjukhet, att hävda att denna form av ödmjukhet är en nödvändighet och en plikt. Aldrig i vår kultur betonas nödvändigheten av en sådan redlighet. Inte ens den s.k. medieeliten har detta klart för sig.
Så långt dagens debatt. Nu över till gårdagens.
”Vi blockeras av att detta samfund inte kommit lika långt som vi själva i sitt politiska agerande eller realpolitiska mognad”. Ja, det skrev faktisk Peter Weiderud i DN i går. Samfundet är det Muslimska samfundet och debatten rör Omar Mustafa. Man häpnar över den välvilliga nedlåtenheten. Det är sant att det är fördomsfullt att inte tro på människor och samfunds möjligheter att förändras. Jag har ofta påpekat världsreligionernas stora föränderlighet. Detta är inte svek och anpassning utan det enda som gör en världsreligions krav på universalism rimligt. En religion som inte tål moderniteten bevisar därigenom att den inte är giltig för alla tider. Det som är upphöjt över tiden, kolliderar aldrig med tiden.
Men det är nedlåtande att inte ta människor värderingar på allvar. Jag behöver inte bekymra mig om vad du anser, ty i morgon kommer du att vara lika klok som jag.
Man kan tänka sig att många muslimer gillar socialdemokratin, deras kollektivism, deras sociala omsorg. Som vi alla väljer de förmodligen parti utan att nödvändigtvis tycka att de instämmer till 100 procent med något parti. Lite annorlunda ställer det sig dock med partiföreträdare. Där finns naturligtvis ett större krav på renlärighet. Har jag förstått diskussionen rätt är Omar Mustafa inte antisemit, homofob eller kvinnoföraktare. Problemet är att han inte varit tillräckligt intolerant mot intoleransen.
Det är uppenbart att man är lite vilsen i Sverige när provinsialismen bryts. Skall vi bekämpa främlingsfientligheten får vi naturligtvis inte acceptera främlingens främlingsfientlighet. Gå inte på invändningen: ”Du är främlingsfientlig för att du inte accepterar vår främlingsfientlighet”. Så långt är det enkelt. Lika enkelt som att människor med konservativa värderingar inte bör företräda radikala partier.
Ändå är det faktiskt sant att andelen kultur- och moralkonservativa har blivit fler här i landet genom invandringen. Och det är ett problem att det knappast finns utrymme för något anständigt konservativt parti. Sverige har varit modernt så länge att ingen kan längta tillbaka till lämnade konservativa positioner. När SD försöker blicka bakåt kommer de inte längre än till det svenska folkhemmet. Moral- och kulturkonservatismen känns som ett hot mot svenska värderingar.
Det är alltså mycket svårt att få gehör för en anständig konservatism i världens modernaste land. Det är den oanständiga konservatismen som lockar och lyser. Vädjar du till fördomar, bekräftar du syndabockar, vågar du säga att människor rädslor och paranoior är sunda och förnuftiga- då har det kommit något lockande över ditt budskap. Däremot har det föga lockelse att bara så där i största allmänhet vrida klockan tillbaka. Få har ens tänkt på möjligheten. Det kräver både en viss bildning och en originell fantasi. Vissa sådana nördinslag kan man hitta hos SD. Men det är knappast något som säljer.
Men KD:s högerflank skulle kanske kunna bilda ett invandrarparti. Är den tillräckligt fördomsfri för det? Det måste ju nödvändigtvis vara att liera sig med företrädare för främmande religioner. De konservativa kristna invandrarna är inte tillräckligt många, alla konservativa kommer att behövas. Och är de konservativa invandrarna överhuvud taget tillräckligt många? Det finns ju gott om radikala invandrare också. Att de konservativa har blivit fler betyder inte nödvändigtvis betyda att de har blivit många. Och initiativet kan ju också komma från invandrare. Någon luttrad person som inte är helt nöjd med vad hen ser i Sverige.
17 april 13

Äldre inlägg

Nyare inlägg