Lars Westerbergs Blogg

Så är det siste april. Som barn stod man väl vid ett eller annat majbål och kände en kort stunds magi. Sedan jag kom till Lund har det framför allt varit förknippat med min hemstad. Jag är mer bunden av en metafysik än av en tradition. Mitt förhållande till hemstaden är mycket metafysiskt.
För all del, en period gick jag alltid till mösspåtagningen vid AF-borgen (Foreningen). Och på 1 maj lyssnade jag med ett snett leende till studentkårens ordförande och rektorstalet. Men så bröts traditionen och jag tappade lusten. Som liberal och kulturradikal hade jag från min första dag i Lund ett kluvet förhållande till traditionella, konservativa fjanterier. Festprissar i sina frackar som kråmade sig och var misslyckat spirituella. Det mesta föreföll mig som svenska flaggans dag för studenter.
Men vid sidan av mitt vanliga liv läste jag mycket lundensiana. Det har jag beskrivit i ett tidigare blogginlägg. Jag övade upp mitt öra för lundensiska tonfall. Jag gick omkring i hemstaden och mindes mitt liv, men också andras. Här boddde min första kärlek, här firade Åke Ohlmarks sin doktordisputation, här kom vi ut från ett romantisk möte och den snöade över elftegatan, här tentade man för Martin P:son Nilsson. Här bodde Albert Nilsson. Överallt gled skuggor och minnen omkring.
Kan man uppskatta Lund? Säkert. Lund är en söt liten stad, sötare än Eslöv, ehuru inte fullt ut lika vacker som Stockholm. Så där kan en rosig nutidsvensk resonera och inget ont i det. Gunnar Wennerberg, de uppsalienska Gluntarnas skald, försöker precisera varför Uppsala är bäst, fast man möter lokalpatriotism överallt. Somliga gillar Gränna eller Göteborg och så vidare. Men det är förstås det studentikosa bohèmelivet som Wennerberg prisar. Och något sådant finns ju inte längre.
När Wennerberg skrev sina gluntar var Lund en akademisk bondby, Uppsalas bedrövlige lillebror. Men från slutet av 1800-talet och kanske fram till 1970-talet var Lund viktigt. Och mer unikt än Uppsala, eftersom avståndet till Stockholm är större liksom närheten till Köbenhavn och kontinenten. I Uppsala är man svensk akademiker, i Lund är man inte fullt så svensk. Det är en tid när geografiska avstånd inte är ointressanta. I Lund korsas impulserna, man är inte bara en akademisk variant av Stockholm. Samtidigt är man för halva Sverige ett alternativ till Uppsala. ”När vi lågo i Uppsala och Lund” heter en gammal bok och länge fanns det inga andra alternativ.
Nu finns det många människor som tycker att historia och bildning är ointressant. Världens modernaste land har god koll på trenderna. TV-serier och popnyheter dominerar kultursidor och kulturprogram i radio och TV. Men visst, moderna böcker, i synnerhet deckare, spelar en viss roll. Och på tiden före 1980 kan man känna en viss nyfikenhet. ”Vem var Tingsten?”, kan man fråga med runda ögon. Strindberg är t.ex. ett känt namn, däremot behöver man inte ha läst något av Selma Lagerlöf. Det är inte troligt att man måste något alls längre, däremot är det fortfarande kul om man läst valda delar av världslitteraturen. Men den som känner till Lund och dess biskalder har definitivt gått över gränsen.
Men jag minns att mitt favoritprogram i radio Obs i två, tre år lät mig kåsera om Lund på siste april. Jag sa till Lena Brundenius att det var som att bjuda en alkoholist på sprit. Jag har aldrig varit så lycklig som då. Det är troligt att mina kåserier uppskattades i Lund och av lundensare i förskingringen. Men att de knappast uppskattades någon annanstans. Och synnerhet inte av de märkvärdiga män och kvinnor som styr trenderna från vår vackra huvudstad. De som vet vad folk vill ha eftersom de vet vad som roar demsjälva. Redan i min ungdom insåg jag att ingenting retar som fel sorts bildning.
Det gör nu inte så mycket. Vi lever i en tid när alla vill skriva och ingen vill läsa. Makt och prestige och fåfänga är viktiga drivkrafter. Men det finns andra. Att gå omkring bland sina skuggor i en älskad hemstad. Kommunikation är en sak, fördjupning en helt annan. Man kommunicerar bäst om man vet lite om mycket. Läsaren blir bara glad över att känna att hon vet bättre. Att veta mycket om lite, utestänger alltid.
Själv läser jag just nu Algot Werins gamla biografi över Vilhelm Ekelund. Och går på en föreläsningsserie på stadsbibioteket som handlar om fyra F. Fakiren, Frank Heller, Frans G. Bengtsson och Fritjof Nilsson Piraten. Det senaste föreläsningen, som handlade om Frans G. Bengtsson, var ett briljant kåseri av Svante Nordin. Det är skönt med människor som inte behöver pråla med sin bildning, men som har den till sin egen glädje och till de intresserades gagn. Och samtiden var inte bättre förr. Fråga Frans G. Bengtsson.
30 april 13

I Svenska Dagbladet hade docent Kjell Magnusson ett inlägg (25.4) som öppnar för en mer grundläggande debatt. Docenten diskuterar Omar Mustafa-debatten och gör det från Islams synpunkt. Vad krävs för att en svensk muslim skall accepteras i ett svenskt parti. Bakom ligger en rimlig varning mot svensk etnocentrism.
Han reagerar liksom jag gjort i ett tidigare blogginlägg mot Peter Weideruds i grunden nedlåtande påstående att Islamiska förbundet ännu inte hunnit lika lågt som vi själva i sin politiska agenda eller realpolitiska mognad. Det jag reagerade mot var inte främst etnocentrismen i detta utan att det rent generellt innebär arrogans mot meningsmotståndare. Jag tar inte dina värderingar på allvar därför att mina ligger på en högre utvecklingsnivå. Därför inväntar jag lugnt att du blir lika klok som jag.
Men låt mig ta ett annat rätt långt citat av Magnusson som utgångspunkt för vidare funderingar. ”Om däremot livsstilsfrågor- vilka i vårt land anses vara en privat angelägenhet- ingår i definitionen av en god socialdemokrat blir läget ett annat. Måste till exempel en praktiserande muslim inom sitt samfund argumentera för enkönade religiösa äktenskap? Eller räcker det med att han definierar homosexuellas rättigheter sådana de är definierade i Sverige? Är det tillräckligt att följa svensk lagstiftning eller måste man dessutom anamma majoritetsbefolkningens kulturbetingade värderingar vad gäller familj, samlevnad och uppfostran? Det är svårt att komma ifrån intrycket att den bäste muslimen är den för vilken en svensk politisk ideologi och en svensk kultur betyder mer än religionen och den egna traditionen”.
Det ligger mycket i vad han säger. Men det finns också ett bagatelliserande av en värdekonflikt, som är en följd av själva språkbruket. Vad skall vi kalla sådant som antirasism, antisexism och anti-homofobi. Livsstilsfrågor? Eller demokratiska grundvärderingar, demokratiska grundattityder? Vad skall man kalla sådant som människosyn och tolerans? Det är svårt att tala om detta, därför att alla är överens om värdeorden- alla menar sig vara goda och justa- men därför är inte nödvändigtvis alla eniga i sak. Livsstil verkar ytligt och inte så viktigt, talar man om livshållning och människosyn och tolerans verkar det genast viktigare. Och säkert är det värderingar, som ligger djupare och under det som vi kallar politiska värderingar. Hela tiden har vi ett vacklande språkbruk att kämpa med. Man kan mycket väl välja att inkludera livshållning, människosyn och tolerans i begreppet politiska värderingar, ja, mena att de är de mest grundläggande. Säkert är att de är något annat än ekonomiska värderingar.
Observera att jag ännu inte på någon punkt motsagt Magnusson. Bara visat att språkbruket kan göra värdekonflikter mindre än de verkligen är. Det finns en värdekonflikt mellan demokrater och antidemokrater. Och det finns en helt annan mellan liberaler och konservativa. Och i det senare fallet förleds Magnusson i att alltför starkt fasthålla vid sin kritik av etnocentrismem. Det är hans utgångspunkt för denna argumentation. Och det hindrar honom från att se att konservatism varken blir bättre eller sämre av att vara etniskt betingad. Demokratisk konservatism bör alltid respekteras, men det är ointressant om den är sekulär, kristen eller muslimsk. En antidemokratisk och intolerant hållning kan däremot aldrig accepteras.
Att respektera lagarna är ett minimikrav för en samhällsmedborgare. Oavsett vad man tycker i uppfostringsfrågor får man inte slå sina barn. För att någon skall accepteras i ett demokratiskt parti fordras det naturligtvis betydligt mer.
Nu finns det partier sverigedemokraterna (ett parti som knappast kan vara ett förstahandsval för en god muslim) kristdemokraterna, förmodligen till och med moderaterna där det inte är alltför kontroversiellt att vara konservativ. I andra partier kan det nog vara det.
Men här finns nog en viss etnocentrisk blindhet. Man är inte van vid åsiktskombinationen ekonomiskt progressiv och kultur- och moralkonservativ. Det har vi inte sett sedan nationalsocialismen och det går för en svensk inte ihop. Men det är nog ingen ovanlig kombination hos invandrade svenskar. Det är ingen självklarhet till vilket parti en sådan invandrad svensk ansluter sig. Eller vilket parti som med öppna armar är berett att ta emot henom. Kanske uppstår det nya partier eller kanske förändras de gamla. Att det är värdefullt att de nya medborgarna engagerar sig politiskt är ställt utom allt tvivel. Och att de vore fatalt om de kände sig utestängda. Att inte känna sig hemma med den svenska politiska kartan är dock inte uteslutande ett invandrarproblem.
Vad befriande det för övrigt var att läsa Aftonbladets intervju med Nalin Pekgul i går. En rak och uppriktig hållning bland alla de som tassar och sneglar.
29 april 13

Jag avslutade mitt blogginlägg i går på ett sätt som kanske kunde verka förbryllande. På vad sätt kunde kännedom om mitt vindlande förflutna hjälpa läsaren att förhålla dig kritisk till mig? Förkaringen ligger naturligtvis i att jag är väl medveten om att man inte bara kan tala om maktens korruption. Utan också om maktlöhetens och vanmaktens. Det är lätt att hamna i bitterhet, rättshaverism och fixering vid frågeställningar, som kanske inte är så allmänintressanta. Människan står där med sin kärlek, sin sorg, sin skuld och sin olycka och funderar på sitt liv. Mycket verkar då ointressant och irrelevant. Världslitteraturen verkar ha mycket att säga, dagens debatt föga. Då är det synd om en outsider, om han kört fast.
Stor sak i det. Nu vet du var du har mig.
Kristian Lundbergs senaste bok recenserades i går . Det råder stor enighet om att han är en betydande författare. När Helle Klein recenserade honom i Sydsvenskan råkade hon nämna den samtalsbok Lundberg skrivit tidigare i år tillsammans med Crister Enander. Det måste ha förbryllat mången läsare ty den hade läsaren aldrig tidigare hört ett ord om. Och vad beror det på? Jo, att alla tidningar i Stockholm, Göteborg och Malmö har tigit om den. Själv har jag hittat inalles fyra recensioner i landsortspressen, men det kan ju hända att jag missat någon.
Varför behandlar man en viktig författare som Kristian Lundberg så? Ja, han hade säkert fått fler recensioner, om det inte varit för Crister Enander. Han är nämligen en annan sådan där outsider i svenskt kulturliv och anses inte böra förekomma på agendan. Han har gått- och går i denna bok- hårt fram med diverse kulturskribenter och det är naturligtvis inte trevligt. Den, som är utanför cirklarna, strider helt visst mot kultursidornas linje. Och deras linje-deras i detta fall nobla och genomtänkta grundvärdering- är att man inte bör kritisera kulturskribenter. Man kunde ju i stället tycka att det vore en hedersak att ta upp den kastade handsken, men det skulle väl inverka menligt på debattens stil och värdighet. Kvalitet till varje pris, även om det ser skumt ut. Själv har jag läst boken, ”Hat och bläck” heter den, och finner att den innehåller mycket av värde, även om man inte behöver instämma i allt. Tvärtom, föresten, det höjer bokens värde att den på vissa punkter lockar till motsägelse. Vi får hoppas att Helle Kleins teaterviskning hörs. Kanske har hennes prat bredvid munnen att göra med att hon under sin journalisttid skrev på ledarsidor och inte på kultursidor. På ledarsidorna är man som bekant inte alls så fri som man är på kultursidorna. Kultursidorna går inte i ledband. Där är linjen är på en gång fast och fri. En flock av individualister.
För övrigt. Maria Schottenius, som recenserade Kristian Lundberg i DN, kände ett starkt behov av en käck redaktör som kunde förbättrat texten genom strykningar. ” I stället måste man som läsare slå sig fram bland vildvuxen snårskog av bilder och tankar tills man utmattad är ute på andra sidan”. Ja, vad skulle inte Maria Schottenius ha kunnat göra för Dostojevskij!
I förgår handlade både Politiken och Information om Sören Kirkegaard. Det är Kirkegaard-forskaren Joakim Garff som kommit ut med boken Regines gåde och den sågas vällustigt av Björn Bredal i Politiken. Det är Kirkegaards älskade Regine, som boken alltså skall handla om, men Bredal menar att Garff är förblindad av sin kärlek till Kirkegaard. Garff är egentligen inte alls intresserad av Regine utan bara för hennes roll för Kirkegaard. Det finns ingen gåta och knappast någon Regine i boken, menar Bredal. Men Information som i stället skriver om en Kirkegaard-utställning på Kungliga biblioteket i Köbenhavn, anför en dikt av Regine som berör mig starkt erotiskt.
Och er dig min arm till saa stort behag,
till tröst och roe;
Skiön havman, saa skynd dig, saa kom kun, og tag
dem begge to!
Och medan den infame läsaren funderar på om hon är för gammal eller för ung för mig (vilket beror av om man räknar den reala åldern eller åldern vid skrivtillfället), så konstaterar jag att hon verkar vara en intressant flicka i sin egen rätt.
26 april 13

Debatten engagerar mig tydligen fortfarande. Lite för mycket, tycker jag. Jag märker också tydliga spår av ressentiment från mitt liv i offentligheten.
Ty vad är egentligen viktigt? Vart vill man nå och vad vill man uppnå? Jag tror att min våldsamma förtrytelse över maktmissbruk hos publicistiska makthavare i kultursvängen berodde på en alltför optimistisk förförståelse. Det var ju så roligt att läsa kultursidor. Världslitteraturen i all ära, men här fanns ju det dagliga personliga tilltalet. Karl Vennberg satt i klarakvarteren och tänkte över samtiden. I DN skrevs stora artiklar som förändrade samtalet. Samma dag, när man träffade likasinnade på studentcafét Athen i Lund, kunde man säga: ”Såg ni dagens artikel i DN?” Också i Malmö tänkte man, i någon mån. Över kultursidan föll visserligen skuggan av Jean Braconnier tung och trög och på ledarplats skrev Olof Wahlgren tidningshistoriens kostbaraste pekoral. Men Sven-Eric Liedman var en vital röst och han har sedan dess bara blivit bättre och bättre.
Beträffande politiker och politrukernas lakejer på ledarplats fanns inget att hoppas på. Men på kultursidorna fanns de fristående intellekten och de känsligaste samvetena. Man var inte alltid överens med dem, men de förde en viktig diskussion. Och man tvivlade aldrig på deras heder och uppriktighet.
Och så kom man själv med i svängen. Och fann att det var makten som gällde, ingenting annat och precis som det är i alla andra mänskliga sammanhang. Sören Halldén, framliden professor i teoretisk filosofi, som skrev den lysande boken Humbugslandet, uppfattade kulturskribenterna som närmast sinnessjuka. Det var att ta i. De var bara alltför vanliga i sin småsinthet, avundsjuka, självhävdelse och tarvlighet. Men säkert är att det osäkra i deras ställning- vad är egentligen en bra kulturartikel?- gjorde rösterna ännu gällare och självhävdelsen stegrad. Jag menar att i all litterär bedömning kommer ett mått av subjektiv värdering in. Därför måste en framstånde kulturskribent alltid leva med misstanken att hen är överskattad. Och en kulturredaktion med misstanken att dess kompetens vilar på lösan sand.
Det var en stor upptäckt för mig, men är det så intressant för andra? Det är väl en betydande risk att den förnuftige läsaren utbrister: ”Du har säkert rätt, lille Westerberg. Utan att ha det minsta kännedom om saken är det väl klokt att utgå från att makt alltid korrumperar. Varför skulle kulturmänniskor vara bättre än andra? Det är så klart samma mobbning och samma hackordning, samma hyckleri och samma ljugande, som överallt annars.
Under min tid i offentligheten visade jag mig först passa dåligt i Expressen. Sedan försökte jag med Sydsvenskans kultursida under Nils Gunnar Nilsson och GT i Göteborg. På den senare stället skrev jag bara två eller tre artiklar, men blev refuserad när jag försökte berömma Kurt Olsson. Han var ännu inte alls känd, utan förekom i lokalradion i ett program som hette ”Helt frankt med Kurt”. Frank Gunnarsson var en ruskig radikal, som stod i ständig konflikt med Hjörne-pressen. Därför kunde min artikel inte publiceras. I vredesmod lämnade jag tidningen. Nu i efterhand kan jag tycka att det har lite Kurt Olsson-kvaliteter att falla på Kurt Olsson. ”Det fria ordet hotat, frilans fick inte berömma Kurt Olsson!”
Tåligast var Obs, kulturkvarten. Där kunde jag förekomma ibland. Och när jag blev far, började jag att stillsamt och regelbundet bevaka tidskrifter.
Men jag fick min chans. Programmet kom på att man skulle göra en kulturkrönika varje vecka. Man valde namnet ”kulturkvasten”. Det var egentligen ett lån från en teaterföreställning i Göteborg av Kent Andersson och Bengt Bratt. Men det var väl oemotståndligt med tanke på att programmet fortfarande kallades kulturkvarten. Varje debattör skulle fungera i tre veckor, sedan skulle en annan debattör ta över. Jag hade förmånen att få börja.
Men efter tre veckor hade man inte en tanke på att byta ut mig. Jag kom att hålla på i fem år. Det var en utmärkt position och jag häcklade hårt ett korrumperat kulturliv. I synnerhet var det förmånligt när programmet gick på fredagskvällen och sedan i repris på måndag eftermiddag. Då kunde ryktet sprida sig över veckoslutet. Och den påhoppade kunde höra reprisen. Detta var 80-talets sista år och 90-talets första.
Med viss självkritik ser jag tillbaka på denna tid. En fråga man inte riktigt kan lösa är hur mycket hänsyn man skall ta till maktpositioner. Principen att uteslutande slå uppåt. Jag följde inte den principen. Jag tycker det är arrogant att anse någon så obetydlig att man inte kan argumentera mot henom. Min kärlek till landsortspressen gjorde att jag tyckte att alla måste med i debatten. Det är inte din ställning, utan dina argument, som är väsentliga. Att jag inte tog makthänsyn, gjorde att många menade att jag slog neråt. Vilket jag alltså kom att göra ibland. Dessutom råkade jag nog ofta ut för Palme-Fälldin-effekten. Man tyckte synd om den jag angrep. Det var för skoningslöst.
Och dessutom läste jag denna tid mycket Strindberg, Palmaer och Lidforss. Polemiska föregångare, alltså, och jag tycker att den satirisk-polemiska genren är mycket ouppmärksammad, jämfört med romankonst och poesi. Men jag tror polemik lämpar sig ytterst dåligt för l' art pour l' art-tänkande. Det är viktigt att undvika att bli låtsaspolemiker, att undvika att orden blir skarpare än vad känsla och övertygelse kräver. Där känner jag att jag ibland brast.
Jag ville ge dig dessa uppgifter om mig, käre läsare, för att du lättare skall kunna förhålla dig kritisk. Detta är alltså min förhistoria.
25 april 13

Så är det åter tveksam vår i Lund. Och siste april närmar sig. Då tänker jag på min ungdom.
Det gör jag också när det dyker upp saker i debatten som får mig att tänka tillbaka på mitt förflutna. Mina femton ensamma år i Lund, sista hälften av 60-talet och 70-talet. Tingsten, Carl Bildt, Olof Palme, har nyligen spökat i debatten. Och jag tänker på hur jag hade det då. Jag var nästan alltid olyckligt förälskad. Och det var det centrala i min livsupplevelse.
Livet pågick. Författare kom ut med böcker, debatten rasade. Filmer gjordes och visades. Och jag var där. Helt visst var jag där med en del av min själ.
Det är svårt att förklara min kontaktlöshet. Den som försöker leva sig in, på basis av sina egna upplevelser, riskerar att komma vilse. Olycklig kärlek betyder vanligen att man etablerar smärtsamma relationer. Och sedan kommer man inte loss. Man kan inte leva med det och man kan inte leva utan det.
I mitt fall var det långt abstraktare och främlingsskapet aldrig upphävt. Det handlar om dröm, längtan, projiceringar. Jag håller upp drömmen mot ljuset och frågar mig: Vad var den? Den dominerade mitt liv, men vad längtade jag efter, vad trodde jag att jag skulle finna hos en annan människa? Vad kan den enskilda betyda, hon är ju alltid begränsad. Världen var ju rik, säger jag mig nu, trots mina sår betraktade jag den. Vad hade ”hon” kunnat ge mig? Vad var det jag hoppades finna?
Visst finns det något religiöst i detta? Världen skall bli stor och vid och underbar. Något skulle öppna sig.
Jag vet inte om jag var så romantisk. Jag har ju egentligen aldrig varit romantisk. Jag tvivlade naturligtvis på mig själv. Jag är en förljugen stackare, som hoppas på något som jag aldrig skulle kunna klara. Jag skulle aldrig bli otacksam eller cynisk om den gyllene frukten föll i min hand. Men vad skulle jag kunna ge en annan människa?
Längtan och tvivel. Och i efterhand ter det sig som rök som driver. Upplöses av de milda vårvindarna. Den skingrade drömmen. En ungdom med lundensiska vårar.
Men vad var det jag sökte? Det jag verkligen till sist fann. Kommunikation på djupet. Att se och bli sedd. Det var ingen tom dröm. Att den i efterhand verkar konstig beror bara på att det eftersträvade har blivit självklart.
Hur var det för Christina? Vad hände? En människa är begränsad, skrev jag, men ingen är så begränsad som Lars Westerberg. Där har ni hennes problematik. Hon ville så mycket annat, hade så många andra sidor. Jag har hela tiden stått still och försökt fixera bilden.
Och förhållandet till sönerna? Det fanns aldrig i min dröm. Jag längtade aldrig efter att bli far. Hade någon antytt möjligheten, hade jag bara känt mig patetiskt otillräcklig. Det var varken önskvärt eller möjligt.
Den kärleken var oväntad. Den drabbade starkt och plötsligt. Och den var alls inte tung eller svår. Man har inga kommunikationssvårigheter med ett barn. Man behöver bara ge allt och det accepteras. Det är oerhört befriande.
Men barnet blir större. Jag har fyra söner och jag förmodar att det betyder fyra olika fadersbilder. Till slut blir man lika klok som sin far och klokare. ”Det är lättare att älska sina barn, än att älska sina föräldrar”. Det brukar jag alltid framföra som en generell sanning. Jag minns att mina svärföräldrar verkade förvånade över denna tanke, den hade uppenbarligen aldrig tidigare föresvävat dem. Det jag hoppas om mina söner är att jag inte skapat sådana låsningar och bindningar att det förhindrar deras klarsyn.
24 april 13