Visar inlägg från mars 2013

Tillbaka till bloggens startsida

Vår och Billström

I går, denna snöiga vinterdag, åkte Nils Holgersson med vildgässen. ”Ute var det allra vackraste vårväder. Året var inte längre kommet än till den tjugonde mars, men pojken bodde i Västra Vemmenhögs socken långt nere i södra Skåne, och där var våren redan i full gång. Det var inte grönt än, men det var friskt och knoppande. Det fanns vatten i alla dikten, och hästhovsörten stod i blom på dikeskanten. Allt det krattet, som växte på stengärdsgården, hade blivit brunt och blankt. Bokskogen långt borta stod och liksom svällde och blev tätare för varje ögonblick. Himmelen var hög och rent blå. Stugdörren stod på glänt, så att det hördes in i rummet hur lärkorna drillade. Hönsen och gässen gingo på gården, och korna, som kände vårluften ända in i båsen, gåvo ibland till ett råmande”.
Det är helt uppenbart: Nils Holgersson av Selma Lagerlöf ger en falsk bild av våra levnadsvillkor. Denna dag var en vinterdag som andra. ”Ser du, där står i drivor av bländvit snö Soracte; under flingornas tunga dok tycks skogen digna, och av frosten bäckarna slagits i hårda fjättrar. Låt frustna leder tina! Lägg på mer ved, sätt fart i brasan! Spara ej längre på din fyraåriga sabiner, outspädd vara av egen tappning”.
Just nu väcker Tobias Billström stor indignation. Det är svårt att göra en pudel när man har råkat försäga sig. Justieministern under andra världskriget, som värnade om lag och rätt och drog in antinazistiska tidningar, var olyckligtvis antisemit. Men det vet man först nu, när man har kunnat kika i hans dagböcker. Så vad innebär Billströms ursäkt: Förlåt, det här var menat endast för dagboken, det avsåg jag inte att säga offentligt.
En migrationsminister som är rasist är inte särskilt bra. Men å andra sidan, en justieminister som är antisemit, när Hitler är ute och går i Europa, är inte heller särskilt bra. Så det finns ju svenska traditioner.
Lite intressant är också något annat som Billström säger och där har han en poäng. Han får frågan hur man argumenterar mot dem som gömmer flyktingar och svarar: ”Jag har inga effektiva argument i en situation där människor väldigt ofta har den här självbilden: Jag är god och jag gör gott.” Det är sant att det är svårt att nå fram med argument till övertygade människor. Men övertygelsen skapas knappast av självbilden. Förhållandet är det omvända. Man prövar argument för att hitta fram till det goda och humana. Men när man funnit det och vågar följa sin övertygelse, så kan det gott hända att det påverkar självbilden.
Men det finns en verklig poäng hos ministern. Det finns inga argument mot godheten. ”Vi har inte råd” betyder ju ”Det finns en gräns för vår solidaritet”. Mot den som säger: ”Det är vår plikt att hjälpa så länge vi har skjortan kvar.”, finns inga argument.
21 mars 13

Sexualflykt

Jag kan inte släppa tanken på Stefan Ingvarssons artikel i Sydsvenskan i söndags. Som handlade om Katolska Kyrkan och homosexualiteten. Och celibatet.
Det är värt att fundera på hur det psykosexuella kan påverka oss. Vad är egentligen sexuell frigörelse? Jag tror det handlar om att acceptera sig själv. Acceptera sin kropp och sina begär. Och inte minst att acceptera sin brist. Detta, som jag alltid tänkte, som ung sexualradikal. Det största tabut är det sexuella misslyckandet, det sexuella tillkortakommandet. Och det tror jag gäller långt fler områden än sexualiteten. Att se sin brist och acceptera den. Det tycks vara det svåraste. Få orkar med den ärligheten. Upplevelsen av sig själv som dålig.
Celibatet som flykt från sexuella svårigheter. Homosexualiteten blir då bara ett exempel på det som kräver flykt. Kompensation är något annat än flykt. Intellektuella prestationer, att göra det man är bra på, kan vara en kompensation för bristande sexuell framgång. Känslan av andlig utvaldhet likaså. Moraliska prestationer etc. Och lägg märke till att det inte ens behöver vara ett reellt misslyckande, det kan räcka med skräcken för att misslyckas. Det jag tror att viktigt är själva genomskådandet av sådana mekanismer. Livet är fullt av brist, det är gott att man kan söka kompensation. Jag tänker mig att ett sådant kompenserande mycket väl kan förenas med självinsikt och självaccepterande.
Problemen uppstår i bristen på självaccepterande. Upplevelsen av sig själv inte bara som misslyckad utan som fel, äcklig. Är det det jag vill fly ifrån leder det inte till något gott.
Celibatet i sig är däremot harmlöst, Erotik är något vanemässigt och formbart. Det är som med ätandet. Det är självföraktet och självförtrycket som är bovarna i dramat.
Så här långt tycks jag knappast ha sagt någon alls om Katolska kyrkan. Eller ens om kristendom och sexualitet. Om synd eller tabu. Men naturligtvis kan man säga allt det vanliga också. Man stämplar något som synd och så uppstår ett behov av flykt och förlåtelse. Och så erbjuder man det. Det finns en skuld och förlåtelse-maskin och jag har alltid varit misstänksam mot den. Erotiken vill gärna vara gränsöverskridande och det bästa sättet att låta den vara det är att sätta gränser för erotiken. Det är ungefär som äkta par som grälar för att det är så trevligt att försonas. En protestantisk kultur, där skuld spelar en så stor roll, kan ibland bli lite skrämd av en kultur där man ser synden som oundviklig och förlåtelsen som alltid möjlig.
Kristendomen både har och bör ha en etisk fokusering. Därmed är inte sagt att etiken är kristendomens poäng. Men synd är ett konstigt begrepp, om man med synd menar att bryta mot förbud. Att ingen av oss räcker till i kärlek är däremot en viktig insikt. Och att vi sviker i medmänsklighet, på grund av vår egoism, hela tiden. Men ord som bud, förbud, lydnad, regelbrott, tycks tillhöra en äldre tid. Lika konstigt är det naturligtvis med sexuella tabun.
En kyrka av sublimerade begär är naturligtvis betänklig. Man bygger inget gott av förnekelse och flykt.
20 mars 13

Marsmeditation om Sveland

Dessa kalla och blåsiga dagar i mars kan jag tänka en vemodig tanke. Sen och fördröjd vår borde i och för sig inte bekymra en så mycket. Det borde kännas värre i oktober och november, ja, kanske rent av i september, när allt det mörka och kalla ligger framför en. Men det är någonting med det fysikt-psykiska. Man är trött vid slutet av en ansträngning, vid påfrestningarnas slut. Då blir en sen och kall vår en förlängning av vinterns plåga.
Och min vemodiga tanke? Att detta kanske är en lycklig tid i mitt liv. Jag var engagerad i min blogg, jag skrev varje dag, det kändes meningsfullt. Kanske kommer jag i efterhand att minnas det som: ”Då var jag ännu lycklig!” Och tittar jag bakåt, när var jag egentligen lyckligare?
Det måste sägas, eftersom det är sant, att Christina var den stora vändpunkten i mitt liv. Jag är en stillsam man som skriver. Innan jag träffade Christina var jag också en stillsam man som skrev. Ingen kan se att någonting förändrats. Men det är ett radikalt annorlunda existentiellt landskap.
När jag hade små barn? Varje gång jag nu hör ett barn gråta vill jag ta upp det. Jag vill känna dess tyngd, jag vill att det skall gnaga på mig, jag vill trösta det. Sådan förhållande till småbarn, att det ankommer på mig att göra detta, har jag inte längre. Eftersom det förutsätter att man kan bjuda barnet det vanda, inte det främmande. Det var en speciell lycka under denna tid, sannolikt obegriplig för den som inte upplevt det.
Ändå längtar jag inte tillbaka. Det är skönt för alla människor att den egna barndommen är över. Precis som man unnar det främmande barnet det vanda, unnar man sina egna barn deras vuxenhet. Och det är ett under i sig att de som nyss var små barn numera är mina vuxna vänner.
Att följa upp sina ämnen. Annika Borg gav i söndags i Svenska Dagbladet sitt stöd till kritiken av Sveland. Sveland anklagas där för att använda samma härskartekniker som sina motståndare. Det är en väl genomförd artikel. Förödande på ett stillsamt sätt.
Arbetarbladets politiska redaktör Jenny Wennberg ägnade däremot en helsida till stöd åt Maria Sveland i lördags. En jättelik bild på Janne Joesefsson och den feta rubriken Gubbslem. Samma dag beklagar sig Fredrik Virtanen på Aftonbladets ledarsida över uttrycket Gubbslem. Gubbslemmet leder in i en intellektuell återvändsgränd, tycks han mena. ”Sluta klistra förklenande etiketter på meningsmotståndare”.
Tja, man får försöka förstå de kränkta också. Men själv skrev jag i Helsingborgs Dagblad, när det begav sig, att jag alltid försök ge gubbslemmet ett ansikte. Vad alla de kränkta saknar är modet att ta på sig de andras förakt. Ty bakom föraktet ligger nästan alltid reella meningsmotsättningar. Det är gott att de blir tydliga.
Daniel Swedin på Aftonbladets ledarsida har av Dagens Nyheter tolkas som en uttolkare av kollektiv manlig skuld. Han svarar inte på hur rimlig denna tolkning är, när han på nytt skriver i går. I stället levererar han appellen: ”Helt kort. Svik manligheten, skända patriarkatet. Vi börjar nu”. Jag undrar vilket vi det är, som skall börja nu. Själv har jag hållit på hela livet. Men bättre sent än aldrig.
Jag har alltid varit mera rädd för patriarkerna och kvinnoföraktarna än jag är för feministerna. Men maktlystnad och vilja att exkludera meningsmotståndare är naturligtvis inte könsbundet. Det vore omvänd sexism att förneka att också en kvinna kan ha furst Bismarck i själen.
19 mars 13

Påvar och kristen konservatism

Vi har fått en ny påve. Så bör det formuleras i insikt om katolska kyrkans globala betydelse. Och vad är att säga? Det blev en av de många konservativa kandidaterna, fast kanske inte den mest profilerat konservativa. Det var inte så chockande som med Ratzinger, en konservativ påves rabiata bakblåsare, som förra gången själv skulle blir påve. Utan bara en normalt konservativ kraft. Hur intimt den nye påvens samarbete varit med världens högerkrafter är väl svårt att veta. Jag syftar naturligtvis på hans förhållande till den forna diktaturen i hans hemland där en kulturradikal journalist lyckats gräva fram en del graverande uppgifter.
Ann Heberlein jublade häromdagen i Sydsvenskan över existensen av sega gubbar. Som kan motverka allt för snabba förändringar. Det är klart att man kan se ett värde i konservatismen, om man tycker så. Jag har både hört och förstått de klassiska argumenten för en klassisk konservatism. Man skall inte förändra för snabbt, varken förnuft eller vetenskap väger så tung som traditionen, därför att den vuxit fram ur människans erfarenhet. Dock är katolska kyrkan en mycket seg institution. Inte ens den mest progressive påve kan göra så mycket åt det. Det är knappast förändringsbenägenhet denna institution behöver frukta. Däremot förstelning.
Och här finns ett större ämne gömt. Det om förhållandet mellan kristendom och konservatism. Vad finns det alls för möjlighet att vara kristen och radikal? Det kan synas vara en underlig fråga när man tänker på Svenska kyrkan och på svensk kristenhet. Ser vi inte just en till ytterlighet förändringsbenägen kyrka? Finns det alls någon kristen profil kvar?
Låt mig säga det med en gång. Det är inte svårt att vara politiskt radikal för en kristen. Det finns i den kristna traditionen saker som gör det naturligt att reagera mot kapitalism och konsumtion. Det finns inget som hindrar att man kämpar för de fattiga. Det första jag läste om den nye påven var att han var radikal och stod befrielseteologin nära. Det är lätt att förena konservatism med social medvetenhet och viss ekonomisk jämlikhet. Nationalsocialismen gjorde det, peronismen likaså. Stötesten är upplysningen och liberalismen. Den konservatism det handlar om är kultur- och moralkonservatismen. Det är där de kristna- historisk sett- har haft svårt att vara radikala.
Det där kan man bortse från som kristen och hamna i ett självbedrägeri. När demokrati och upplysning slagit igenom- under hårt kristet motstånd- kan man i efterhand säga: Titta här, demokrati och upplysning är kristendomens förtjänst! Nu läser vi nämligen Bibeln med demokratiska glasögon och har ingen svårighet att förstå att detta är kärnan i Bibeln. De mycket korkade kan till och med här se en skiljelinje mot muslimerna, som av naturen, d.v.s. Koranen, är odemokratiska.
Saken är egentligen inte konstig. Traditionen kan ha många värdefulla konsekvenser men står i en naturligt motsättning till radikalism. Fördomar och förlegade konventioner är svårt att bekämpa på kristen grund.
Men egentligen det går utmärkt att vara kristen utan att vara traditionalist. Tanken att det är med kristendom, som med vetenskap, den förändras av nya insikter. Tiden är ingen fiende som måste bekämpas, den är en vän. Men då hamnar man väl i en total relativism, en postmorden dimma? Ingalunda. Det existerar en gud, som är personlig, allgod och allvis. Det finns en historisk berättelse om hur han en gång blev människa, som man kan läsa och försöka hitta fram till kärnan bortom det tidsbundna i framställningen. Här finns en möjlighet till en kristen radikalism.
Så länge man inte hittar den kommer man aldrig att gå i spetsen i kampen mot fördomar och konventioner som bara plågar människor. Man kan på sin höjd acceptera frihetsvinsterna när alla andra redan gjort det. Fast gubbarna kan onekligen vara mycket sega. Och sedan, när seklerna gått, kan de i efterhand tänka att frihetsvinsterna nog berodde på dem.
Stor sak i det. Kanske betyder det bara att man inte kan få vinsterna med konservatism och vinsterna med radikalism på samma gång. Men det känns ibland konstigt att det finns moraliskt kännande människor, som står i altruismens tjänst mot kallgrinande cynism och egoism. Och så är de alltid på motståndarsidan innan segern är vunnen.
Men jag rekommenderar en viktig artikel i Sydsvenskan i går. Stefan Ingvarsson har en artikel om homosexualitet och den katolska kyrkan. Den är skriven med varsamhet och förståelse. Kanske får jag tillfälle att återkomma till den.
18 mars 13

System och patiideologi

Min gamle far märkte aldrig när Moderaterna blev liberala. Och det ställer begreppet partilojalitet i en sällsam dager. Vad är patilojalitet? Hur mycket är det lojalitet mot idéer, hur mycket grupplojalitet, laganda?
Idag, i trianguleringens tid, är det värre än någonsin. Partierna stjäl inte bara varandras konkreta förslag utan också varandras idéer, för att inte säga ideologier. Men jag skall försöka teckna en bild, fast verkligheten är förvirrad.
Vi har två stora partier, Moderaterna och Socialdemokratin, som står varandra nära. Moderaterna är det nya arbetarpartiet, Socialdemokraterna är borgerlighet light. Det är uppenbart att detta är den nya mitten. Nå, vem imiterar vem i denna mittpunkt? Är det högern eller vänstern som har vunnit? Privatiseringen av den offentliga sektorn, skola, vård, omsorg, tycks mig vara en testfråga. Förmodligen är det borgerligheten som är segraren, socialdemokratin som högervridits. Det Moderaterna har stulit från socialdemokraterna, eller försökt stjäla, är mer en image, ett folkligt förtroende. Längre demokratiska traditioner, omsorg, det vackra ordet folkhem. Vår icke-extrema samarbetstradition. Skickligare analytiker får här fortsätta min analys.
Otvetydigare är kluvenheten hos de tre borgerliga småpartierna. Folkpartiet är idag ett konservativt parti med lätt populistiska anfäktelser. Spåktest för invandrare var en sådan anfäktelse, Sabunis förslag om slöjförbud ett annan. Samtidigt har partiet ett liberalt arv att släpa på. Väljarpsykologiskt borde det ha sin attraktion. Att få vara intolerant och auktoritär, med bevarad tolerant och frihetlig självbild!
Centerpartiet har sin stureplanscenter och sina nyliberaler. Men också ett gammalt centerarv. Jag tror inte det finns något kvar av den gamla bondekonservatismen från andra världskriget. Då justieministern och antisemiten professor Westman var deras akademiska stolthet och rasbiologi var inskrivet i partiprogrammet. Däremot finns det väl kvar en småfolksanda från Hedlund och Fälldin. Hedlunds parti var ett stödparti till socialdemokraterna och Fälldins hade en viss radikal image genom sitt kärnkraftsmotstånd. Det är svårt att säga hur sådant präglar ett parti? Men det kan göra det svårt att förankra nyliberalismen i väljarkåren.
Och kristdemokraterna har sin spänning mellan moral- och kulturkonservatism och libertariansism. Det blir bara konsekvent om man tänker sig att frihetskärleken är villkorad. Det är det statliga förtrycket man vänder sig mot. Inte minst när den försöker trycka på medborgarna krav på tolerans och försöker riva ner frihetsinskränkande konventioner. Friheten som sådan älskar man däremot inte.
Vänsterpartiet tycks mig ha potential för att bli det vänstersocialdemokratiska parti som hemlösa socialdemokrater längtar efter. Men det har en tråkig historia, som det finns ett känslomässigt motstånd mot att radikalt ta avstånd från.
Och miljöpartiet? Djupare sett ställer det nya frågor och är ett parti för en ny politisk karta. Det är deras självbild och jag tror det stämmer. Vi, som tänker i gamla banor, kan kanske- kanske?- se dem som ett hopp för hemlösa vänsterliberaler.
Lena Andersson hade i lördags i DN på nytt en lysande artikel. Hennes stora styrka är generellt att hon plockar ner abstraktionerna till begriplig nivå. En sådan reduktionism sker alltid till priset av en viss förenkling. Men i en förvirrad värld är det klarhet som måste skapas. Att se det underliggande, var de djupaste motsättningarna går, vad som döljer sig under de svepande abstraktionerna. I lördags hade hon ett stort ämne, alldeles för stort för att avhandla i en artikel. Hon försökte visa på kapitalismens frihetspotential. Att få producera skräp och få köpa skräp utan att hindras av en mäktig stat. Det kan onekligen upplevas som en frihet.
Som ett försvar för marknadsekonomin contra planekonomin är det okontroversiellt. Som ett försvar för nyliberalismen är det minst sagt förenklat. Då har jag dragit ut Lena Anderssons resonemang till dess yttersta konsekvenser och det är den metod hon själv brukar använda.
Vad gör man åt marknadsekonomins innneboende konformism? Det blir ett majoritetsförtryck. Om allt konkurrerar om att vara mest säljbart, vad blir friheten av för den som vill ha något radikalt annorlunda?
Den stora frihetsskillnaden ligger inte i systemet jämfört med andra system, utan mellan de som har goda konsumtionsmöjligheter (är rika) och de som har ytterst begränsade konsumtionsmöjligheter (är fattiga) inom systemet.
För att säga något om ett stort ämne. Men, som sagt, den här gången var frågan för stor för Lena Anderssons begränsade utrymme. Och därför fungerar inte hennes förenklingar så bra som vanligt.
15 mars 13

Äldre inlägg

Nyare inlägg