Lars Westerbergs Blogg

Jag skrev i tisdags om min väg till pennan. Hur svårigheten att kommunicera med min omgivning fick mig att börja skriva. Min kloka hustru påpekar att det kan hända att mina läsare fann mig lika obegriplig. Det är lite fascinerande. Man ser en människa som misslyckats med att kommunicera och nu fantiserar att han är förstådd av sina läsare, därför att han inte har några säkra belägg för motsatsen. Men så illa är det inte.
Jag var nämligen högst medveten om att många läsare fann mig obegriplig. Det var så att säga en allmän åsikt hos de flesta studenter i Lund. Men skriver man är träffytan stor. Förstås man av en på hundra är det mer än många. Jag brukade skoja om att jag skrev för ”the unhappy few”. Det var en omvändning av Stendahls uttryck att han skrev för ”the happy few”, alltså för en begränsad elit. Mitt uttryck var förstås dubbeltydigt. Handlade dels om den minoritet som delade min dåliga smak men också om den som på ett eller annat sätt delade mitt existentiella utgångsläge, ensamhet, olycka, främlingskap. Dessa läsare hörde också av sig, pratade med mig, jag förstod att de i viktiga avseenden förstått. De andra lämnade mig därhän och besvärade mig inte.
Åsikter väcker naturligtvis instämmanden respektive kritik. Att människor av det skälet reagerade var helt naturligt och mindre intressant. En läsare skrev till mig att han avskydde mig på grund av mina sexualradikala åsikter. Det var inget näthat, det var ett djupt emotionellt uttryck för en äkta värderingskonflikt. Jag blev mycket glad. Han hade förstått vad jag hade sagt och han förbehöll sig rätten att avsky det. Samt den person som var ansvarig för åsikten.
När jag lämnade studentpressens skyddade verkstad mötte jag ofta skribenter som hellre imponerade än kommunicerade. Jag har ofta kritiserat sådant. Speciellt märker man det i debatt och opinionsbildning. Trots idéopportunismen och tendensen att svänga med tidsvindarna är tvärsäkerheten vid varje enskild tidpunkt betydande. Starka opinioner är inte varaktiga men omfattas vid en given tidpunkt av många och med stor fanatism. Det finns något oäkta i detta. ”Jag har rätt därför att det är den åsikt som just jag valt och när det gått en tid väljer jag kanske självmant din, men det är fortfarande jag som har rätt.” Vad jag vill säga är alltså att kärleken till idéer ofta är mindre än kärleken till den egna prestigen. Detta gäller den offentliga debatten i Sverige. Naturligtvis finns det många wannabes utanför den som fungerar på samma sätt. Man kan se det i vissa läsarreaktioner.
På senare år har jag också blivit medveten om maktaspekten också i privat kommunikation. Hur ofta det handlar om, inte att förmedla någonting, utan att etablera maktrelationer. Jag är feminismen evigt tacksam för etableringen av ordet ”härskartekniker”, användbart långt utanför männens och patriarkernas värld. Ord som fungerar som självhävdelse. Inte att ha ordet i sin makt men utöva makt genom ordet.
28 mars 13
Nästa blogginlägg tisdagen 2 april

Man bör följa upp sina ämnen. Jag klagade på konformismen i recensionerna av Maria Svelands Hatet och borde känna mig glad över det mothugg Maria Sveland fick igår i Dagens Nyheter av Lidija Praizovic. Men det är en artikel som lämnar mig kluven.
Det är bra att någon reagerar mot sekterismen, föraktet mot meningsmotståndare och viljan att stämpla och stöta ut. Men att säga att det finns ett glapp mellan ”elitfeminism” och vanliga kvinnor är inte så upplysande. Inga kvinnor är mer vanliga än andra. Inflytelserika skribenter är ovanliga i den meningen att inte alla är inflytelserika skribenter. Därmed är de inte förpliktade att framföra genomsnittliga majoritetsåsikter. Däremot skall de diskutera hederligt och om möjligt utan härskartekniker. Så har vi andra att bemöta dem i sak, om vi tycker så.
”Varför avfärdar du kritiska invandrarkvinnor?” sammanfattar DN kritiken i sin ingress på kulturdelens framsida. Det där invandrarspåret är jag inte förtjust i. Den kvinnliga offerkoftan byts mot en ännu större offerkofta, invandrare och dessutom kvinna. Jag tycker inte att Sakine Mardon och Evin Rubars etnicitet har med saken att göra. Mardon kritiseras av Sveland rimligen därför att hon är liberal och icke-sekteristisk. Och Evin Rubar?
Jo, hon satte igång den antifeministiska backlashen. Hennes brott var ju att hon visade att det fanns feminister som uttalade sig sexistiskt. Men samma logik skulle det vara DN:s fel att Billström uttalar sig rasistiskt. Man kan naturligtvis kritisera Rubars journalistiska metoder, om man tycker att man har grund för det. Men det stora genomslaget fick den dumma människan som sa att män är djur. Hon är kanske ensam om den åsikten och inte alls representativ. Men förbanne mig om det är någon annans fel.
Intressantare är ju motsättningen mellan konservativa och sekulära värderingar. Feminismen bygger på sekulära värderingar. Kritiserar någon feminismen eller vissa feministiska åsikter utifrån katolska eller muslimska utgångspunkter skall hen naturligtvis bemötas med respekt. Men motsättningen kvarstår, man blir inte progressiv bara för att man är kvinna. Och jag tycker alla invandrare bör fundera på den inre kulturkrocken. Det är oerhört viktigt att man inte söker dölja den konflikten för sig själv. Man får finna sig i att hamna mellan två eldar om man inte blir helt sekulariserad eller förblir helt traditionell. Och meningsmotståndarna har rätt att kritisera en. Man kan så att säga inte vänta sig att bli omkramad av feminister om man villkorar sig egen feminism.
Majoritetsfeminismens sexualsyn är en svag punkt. Det handlar inte om sexualsyn, det handlar om jämställdhet, brukar de säga. Hävdar man då att man har samma syn på jämställdhet, men en annan sexualsyn, så säger de att man inte vet vad man säger. Det finns bara en sexualsyn som är förenlig med jämställdhet och det är majoritetsfeminismens. Detta har jag alltid betvivlat. Tar man ställning mot pornografi och prostitution så kommer man inte undan en sexualsyn, det räcker inte med bara jämlikhetsiver. Man kan visserligen hävda att den sexualsynen inte är pryd, att den är naturlig och som alla andras. Men det är likväl en sexualsyn. Och jag tror den är felaktig, oavsett hur många som omfattar den.
Och det är en aning intressantare än att många sexarbetare är invandrarkvinnor.
27 mars 13

Det fanns en tid när jag dagligen funderade på självmord. Jag bodde ensam på ett inackorderingsrum i Lund och såg ut över en bakgård med balkonger. Mina studier gick dåligt. Två dagar före julafton hade jag gjort en katastrofal muntlig tenta i Nordiska språk. Jag hade varit sämst av dem som godkänts med tvekan på slutskrivningen. Den hygglige docenten godkände mig trots min uppenbara okunnighet. Det var förnedrande, men jag har alltid varit tacksam mot honom.
Sedan läste jag filosofi för att restaurera mig. Men min sorg och självmordbenägenhet berodde inte på studierna. Det var den fullständiga kommunikationslösheten och meningslösheten. Det är svårt att i efterhand beskriva sitt tillstånd, omöjligt att säga hur nära det var. Men det fanns ett starkt skäl mot självmord. Hänsyn till de anhöriga. Jag insåg att det på ett grymt sätt skulle skapa skuld. Och det var inte det jag ville. Det var inte deras fel att jag inte stod ut med att leva.
Jag tänkte på små barn som rymde. Och när de återvände hade ingen märkt att de hade rymt. Jag skulle kunna göra något liknande. Inte dö, men tystna. Aldrig mer försöka.
Så gick jag in i en tystnad. Samtidigt började jag skriva. Det var en liten nationstidning, i en helt vanlig studentnation. Länge var jag mest känd för min dyslexi. Den som råkade läsa mig observerade främst min patetiska stavning. I övrigt spelade det inte så stor roll. Människor engagerade sig i nationen för att ha trevligt, de var snälla och välvilliga. Personer som engagerade sig i nationen brukade göra det några terminer. De som skrev brukade gå vidare eller sluta skriva efter någon termin. Jag satt kvar i åtta terminer.
Sedan hände något underligt. Smålands Nation blev en progressiv nation. Det var en koalition mellan socialdemokrater och norrbottenkommunister. Norrbottenkommunisterna var gamla folkhögskoleelever med rötter i arbetarklassen. Man misstrodde den vanliga studentvänstern, det var därför man hellre lierade sig med socialdemokrater. Socialdemokraterna tillhörde den kristna vänstern. Själv var jag ateist och liberal. Man frågade mig om jag ville fortsätta att skriva. Det ville jag.
Man startade ett studentparti, Progressiv Studentfront, och vann kårvalet. Naturligtvis i samarbete med den vanliga studentvänstern. Som ryckte åt sig ordförandeposten. Den kristne socialdemokrat som ledde nationen fick nöja sig med att bli kårvice. En mycket kort period styrdes Lunds studenter av vänstern.
Och jag? Inte mycket förändrades. Jag älskade mina filosofistudier och det gick rimligt bra för mig. Livstämningen var en annan, desperationen hade gått över i gråhet. Jag fortsatte att skriva i nationstidningen i tolv terminer till.
När slår jag igenom som skribent? Jag vet inte, eftersom förändringen blir så långsam. Men det är 70-tal och alla intellektuella är vänster. Smålands Nation är inte längre Smålands Nation. Ingen plats för studenter från Jönköpings- och Kronobergs län. Det är i stället vänsternationen. Ett alternativ till de andra studentnationerna, ett alternativ till studentkåren med dess högerledning och den traditionsfyllda kårtidningen Lundagård.
Dackekuriren är inte längre än vanlig studenttidning utan vänsteralternativet till Lundagård.
Jag är en främmande fågel. Samtidigt hör allt fler min röst. Det är problematiskt. Skall vänsterns ansikte verkligen personifieras av denne klasfiende?, Och givetvis pågår sektstriderna. Jag blir illa åtgången av den sekt som erövrat nationstidningen. Om jag förstått det rätt är det samma sekt som utgjorde den danska Blekingegatligan. Och jag offras av den sittande nationsledningen, man är ännu inte redo för slutstriden med sekteristerna.
En lång höst är jag hemlös, gråheten övergår i mörker. Men det är inte någon återgång till ungdomens kris. Då var jag en ung man som gett upp hoppet om mänsklig kommunikation. Nu är jag en gammal man som hindrats från att kommunicera.
Men så ringer Per Lindström på Lundagård och erbjuder mig plats. Och jag är räddad!
26 mars 13

Per Wirtén har skrivit en bok om Herbert Tingsten. Det första kapitlet publicerades i Expressen i lördags. Det är uppenbarligen en starkt Tingsten-positiv bok och om detta är väl endast gott att säga. Men historieskrivningen i detta första avsnitt haltar betänkligt. Det wirténska synsättet gör i viss utsträckning historien obegriplig.
Tingsten var kulturradikal och i så måtto föregångare till Olof Palme, säger Wirtén. Tingsten hade mycket gemensamt med studentvänstern, men denna föredrog tyvärr Olof Lagercrantz. Och Wirtén slutar med att beklaga den nuvarande konservativa vågen och anser förmodligen att Tingstens hållningar i dag verkligen skulle behövas. Men Lagercrantz' dödsruna över Tingsten som en passerad gestalt har tyvärr blivit bestämmande för bilden av Tingsten och den kulturradikalism han representerade.
Så långt Wirtén. Tingsten och hans vapendragare Hedenius var inte bara högerätare utan rabiata antikristna och antikommunister. Efter andra världskriget var högern starkt försvagad. Många av deras främsta krafter var så komprometterade av tysk medlöperi att de måste bortföras ur offentligheten, andra mörkade sitt förflutna och hukade. Och behövdes den anständiga högerns kultur- och moralkonservatism i en ny tid? När man nu ändå städade efter 30-talet. Så Svenska Dagbladet bleknade och DN blomstrade. Hedenius och Tingsten gjorde med förkrossande auktoritet upp med konservatism och metafysik.
Och vad gjorde den socialdemokratiska pressen? Ja, några intellektuella försökte sig på en tredje ståndpunkt mellan öst och väst. De blev illa åtgångna som halvkommunister av Tingsten. När de första svalorna till en ny vänster kommer är det ett vänstersocialdemokratiskt försök att anknyta till den unge Marx. Givetvis är då ett kulturklimat präglat att Tingstens antikommunism den självklara måltavlan. De nya vänstern kommer inte att bli mindre anti-Tingsten när marxismen blir tydligare och mer dogmatisk.
Det är ren DN-fixering att tro att Olof Lagercrantz var idol för den nya vänstern. Det var Aftonbladet som var det verkliga forumet för de unga radikalerna. Dess kulturchef hette Karl Vennberg och han var en av tredje ståndpunktarna från Tingstens tid. Härifrån utgick föreställningen om Tingstens Sverige, då kristna och marxister hänsynslöst förföljdes. Tingsten var liberalernas Stalin, Vennbergs barn hade förföljts i skolan under denna förfärliga tid. Och detta var en allmän mening hos Aftonbladets vänsterintellektuella, Bosse Gustavsson, Björn Håkansson, Kurt Aspelin och allt vad de hette. Det var också här Jan Myrdal och Sara Lidman förekom. Jag kommer inte ihåg exakt vem som skrev vad, men det var en allmän mening att under Tingstens tid hade det rått åsiktsmonopol och ve den som avvek! Nu kunde man åter andas!
Vid den här tiden uppstår en kristen vänster. Den hade dubbel anledning att tycka illa om Tingsten och Hedenius. Motsättningen var alltså reell.
I efterhand påstås Tingsten och Per Ahlmark ha varit motståndare till vietnamkriget. I viss mening var också Lyndon Johnson och den amerikanska amerikanska administrationen motståndare till vietnamkriget. Tog Tingsten och Ahlmark avstånd från vietnamkriget var det varken tidigt eller kraftfullt.
När det gäller Palme kan man väl säga att han utrikespolitiskt försökte realisera den tredje ståndpunkten. Vi sysslar inte med antisovjetism, sa han en gång.
Kulturkampen 68 var den mellan marxister och liberaler. Konservatismen var borta ur bilden. Det var väl o.k. att liberalerna hade mosat de konservativa, ansåg vänstern. Men det var inte där den verkliga striden stod och borde stå.
Varken Olof Lagercrantz eller Karl Vennberg tillhörde vänsterns intellektuella ledare. Den ironiske och kluvne Vennberg var i än högre grad än Lagercrantz den som öppnade portarna för vänstern. Vennberg red på en våg och nöjde sig med en mycket mild ironi mot extremvänstern, fast han ibland låtsades heja på dem. Den känslomässige och besynnerlige Lagercranz spelade en liknande roll i DN. Men när det gällde att förtala Tingsten var Vennberg utan konkurrens.
Nu har vi en höger som har intresse av att skylla 68 på Herbert Tingsten. På så sätt kan man förneka huvudmotsättningen mellan liberalism och marxism och kommer åt liberalerna via marxisterna. Det finns en 68-generation som har intresse av att förneka att den var marxistisk, ”vi var nog mer antiauktoritära i största allmänhet”. Det finns så många lögner. Högern och vänstern kan stödja varandras myter.
Idag finns mycket riktigt en ny höger. Och något som bra mycket liknar en ny nationalsocialism. Visst behöver vi Tingsten.
Jag håller med om att vi får upprepa de gamla sanningarna på nytt. Men vi måste kunna se vad som verkligen hände.
25 mars 13

Veckan går mot sitt slut. Det är fortfarande vinter fast vårdagjämningen är passerad. Och debatterna rasar.
Den liberale historikern Sveker Oredsson opponerar sig i går mot en ledare i Sydsvenskan, som rörde påvevalet. Ledaren är skriven i en frejdig ateistisk stil, kanske anar man Henrik Bredberg som författare. ”De senaste decennierna har sett religioner och religiösa företrädare flytta fram sin positioner. Det är ett hot mot de sekulära samhället- en av mänsklighetens viktigaste uppfinningar- och därmed i förlängningen mot demokratin”. Påven tillsätts inte demokratiskt och den nye påven har konservativa värderingar. Vi har fått en ny politisk motståndare, konstaterar tidningen.
Då går den liberale historikern i taket. Och han framhåller i stället Ann Heberleins artikel på kultursidan som en positiv motvikt. Jag har behandlat Heberleins artikel i en tidigare blogg och framhöll att den på ett närmast klassiskt sätt använder sig av konservativa argument kända redan från Edmund Burke. Man blir lite fullt i skatt över den liberale historikern som råkat ta fel dörr och sitter och applåderar Trygger och Lindman i stället för Karl Staaff. Men han tror väl som Jan Björklund att kulturradikalism och Karl Staaff är något som 68-generationen hittat på.
Stor sak i det. Mer förfärligt är något annat han säger. Om Sydsvenskan hade behandlat orotodox judendom och islam på samma sätt som man nu behandlar katolisismen hade det blivit ett ramaskri om antisemitism och islamofobi. Det har han säkert rätt i. Men det är förfärligt. Ateister kan inte kritisera religion och kulturradikaler och liberaler inte konservatism, utan att stämplas som rasister. Och det tycker Sverker Oredsson är bra! Av historiska skäl skall man tillämpa särbehandling för vissa grupper som historiskt varit utsatta, menar han tydligen. Det är, milt sagt, ett mycket problematisk resonemang. Inverterad rasism, skulle jag vilja säga. Själv har jag betydligt större förhoppningar om att det går att skilja ideologikritik från rasism.
I övrigt håller jag naturligtvis med om att den religiösa analfabetismen är betydande hos vår intellektuella. Att trösta sig med som Heidi Avellan gör i sin replik att det ligger utanför ledarsidans uppdrag att diskutera religionens innehåll är inte riktigt förtroendeingivande. Är det allför mörkt utanför ljuskäglan blir det som kommer på tryck inte heller särskilt bra.
Nu är det möjligt att vara radikal och katolik. Detta kan inte nog betonas. Annars vore Erik Helmersson på DN och Gert Gelotte på GP otänkbara. Det är ingen slump att Sydsvenskan citerar Anders Arborelius när han säger att konservatismen är representativ ”för i stort sett hela kyrkan”. Konservativa katoliker och ateistisk/liberala ledarskribenter har ett gemensamt intresse av att få kyrkan att framstå som enhetligt konservativ. Men det finns en opposition, skarpsinninga teologer som Hans Küng t.ex. Men det var länge sedan vi hade någon reformpåve.
Debatten om Maria Sveland går också vidare. Man kan tydligtvis ha olika åsikter om henne. Det gör de reservationslöst positiva recensionerna av hennes senaste bok ännu mer betänkliga. Det ställer frågor om uppriktighet och grupplojalitet.
22 mars 13