Visar inlägg från februari 2013

Tillbaka till bloggens startsida

Om böcker

Hur blir man intresserad av litteratur? Vilken betydelse har det när i livet man läser en författare? Är ens ungdoms litterära hjältar mer präglande än författarskap man upptäcker senare i livet? Och hur mycket är man beroende av inte bara sitt barndomshem utan av den tid man växte upp i.
Jag började tidigt lyssna, mer eller mindre flitigt, till radioteatern. Det var nog min första kontakt med vuxenlitteraturen. Jag hörde visserligen två lyckliga somrar Gunnar Sjöberg läsa Röde Orm respektive Hans nåds testamente, men det första som verkligen grep mig och skakade mig var Strindbergs Mäster Olof. Det var stor dramatik och Strindberg blev min store idol under skoltiden. Och han förblev för mig i första hand dramatiker. Jag följde radioteaterns serier med Bernhard Shaws, William Shakespeares och August Strindbergs pjäser. Och från 1961 då TV kom in i mitt liv såg jag alla föreställningar från TV-teatern och slog och läste i mina handböcker om författarna. Jag minns speciellt att Harold Pinter, Eugene O` Neill och Erland Josephsson (jo, han är också författare) gjorde intryck på mig.
Jag kan inte förbanna att tillgången på TV-teater nu är obefintlig. Jag kan bara vittna om, vad den då, i TV:s barndom, betydde för mig. Jag förmodar att ungdomen i dag med gripenhet följer samma serier som också är vuxna kulturskribenters huvudsakliga andliga föda. O tempora, o mores (o tider, o seder), som vi gamla latinare säger.
Författare jag upptäckte redan under skoltiden var alltså Strindberg, Hemingway, Joseph Conrad. Hjalmar Söderberg och Selma Lagerlöf läste jag också flitigt. Selma Lagerlöf är en stor berättare och känslomässigt berörande. Hjalmar Söderbergs glasklara prosa och vemod var en stor upplevelse. Där upplevde jag också att två författarskap, som man möter samtidigt, kan förstärka varandra. Jag läste Den allvarsamma leken samtidigt som jag läste Catullus, den romerska skalden, i skolans latinundervisning. I Catullus dikter kan man följa en kärlekshistorias uppgång och fall precis som hos Hjalmar Söderberg.
Strindberg har jag sedan livslångt brottats med. Jag vilade ett tag från honom efter studenten och när jag mötte honom på nytt var jag redan skolad i den hårdaste av vetenskapliga filosofier. Jag häpnade över hans kvinnohat och hans äktenskapsdramer. Jag accepterade utan vidare att han var galen, men att han var en så klen tänkare? Sedan dess har mitt förhållande till Strindberg präglats av en stark ambivalens. Beundran för hans förmåga att göra dramatiken dramatisk och för den medryckande vinden i hans språk, som alltid vitaliserar. Och så denna fnoskighet och tankesvaghet.
Hemingway har jag bara lämnat. Jag finner fortfarande hans stil suverän. Man anar mycket under ytan. Men det är också ett författarskap med vissa begränsningar, det känns naturligt att gå vidare till annat. Machohållningen finns där och är inte mycket att orda om. Jag hörde Ingalill Mosander tala om ”Och solen har sin gång” i Go kväll i fredags. Hon hade älskat verket när hon läste det som flicka och tydligen helt missat poängen, som hon såg först nu när hon läst om boken. Att det handlar om skadade människor och en sorg som man måste dölja under sorglöshet gick henne förbi, när hon först läste den. Hon hade bara sett sorglösheten och det var ytan som betagit henne. Hjälten är impotent efter en krigsskada och det gör att den ömsesidiga kärleken till dramats hjältinna inte kan förverkligas. En övertydlig bild av allt som är skadat i grunden och inte kan repareras. Mottot är ju: ”Vi tillhör alla en förlorad generation”, Gertrude Stein i samtal. Det är alltså något som Hemingway hört Gertrude Stein säga, inte något hon har skrivit. Jag håller det fortfarande för Hemingways bästa bok. Ingenting är sorgligt på samma sätt i någon annan av hans böcker.
Men Joseph Conrad och Hjalmar Söderberg har följt mig genom livet. Senare i ungdomen kom Dostojevskij, William Faulkner och Hjalmar Bergman och Eyvind Johnson. Och så på den sena ålderdomen Jane Austen, Henry James och E.M. Foster. Och upptäckten att det faktiskt finns en sydstatsförfattare, som är ännu bättre än Faulkner. Flannery O`Connor. nämligen.
21 feb.13

Lotta Lundberg om Paradis:Kärlek

Lotta Lundberg hade i Sydsvenskan i går en artikel som handlar om Ulrich Seidls film om kvinnliga torskar i Keyna, ”Paradis: Kärlek”. Det är en intelligent artikel som skaver på ett intressant sätt genom sin motsägelsefullhet. Hon tycker sig spåra ett kvinnohat i filmen. Hur hade det varit om en man tyckt sig spåra manshat i en film om manliga torskar i Thailand? Då hade han genast fått höra att sådana är männen, vissa män, och den insikten borde han ta till sig. För det är svårt att tro att en film om manliga torskar blivit smakfullare. Ofta hör man i dessa sammanhang att oskyldiga män inte har någon skuld, men ett ansvar. Vad det nu kan betyda.
Men det uppstår andra problem när man skildrar distanserat och utan medkänsla. Det blir för moraliserande och för svartvitt, det blir svårt för åskådaren att få nya insikter. Därför tyckte jag att Laurent Canets film Mot södern var så bra. Även om jag håller med Lotta Lundberg om att åskådarens klassfördomar kan fördunkla vad det egentligen handlar om. Båda filmerna handlar egentligen handlar om samma sak. Och det att man har lättare att förstå Canets hjältinnor kan bero på att man har lättare till identifikation. Men det är väl snarare en fördel om man upplever situationen som mindre svartvit. Att man ser förövarens ensamhet, längtan och illusioner samtidigt som man ser det koloniala utnyttjandet. Det är väl bra att detta dubbelseende underlättas.
Och om skillnadena mellan de båda filmerna handlar om klass, är det då inte snarare Lotta Lundbergs klassfördomar som triggas av Seidls film. Snarare än en latent kvinnofientlighet hos henne själv. Det måste väl bli slutsatsen enligt hennes eget resonemang. Om hennes förståelse för Canets hjältinnor beror på klass och Seidels hjältinnor alltmer äcklar henne. Det som är vackert eller åtminstone förståeligt hos medelklassen blir fult och äckligt hos arbetarklassen. Fast det handlar om samma ensamhet och längtan.
Men jag köper inte riktigt klassresonemanget. Jag tror att Cantets skildring är mer nyanserad. Och det tycker jag är bra. Det är väldigt lätt att se vad det hela handlar om ändå. Fördömandet behöver inte understrykas.
20 feb.13

Hästkött och människokött

Femtiotalet var nog hästköttets bästa tid. Hemma åt vi hästkött och veterinären konstaterade att det var riktigt gott. ”Men förr i världen fanns det ett tabu mot hästkött”, berättade föräldrarna. Det som flådde hästarna kallades rackare och rackare hade sedan fått betydelsen skurk. Det var alltså inga väl sedda män.
Att rackare ursprungligen betyder bödelsdräng tror jag aldrig de nämnde. Så det finns ytterligare ett led. Rackare var förmodligen redan något ruskigt när det började tillämpas på dem som flådde hästar. Men det vittnar likafullt om att det var något särskilt med hästen.
Kanske sa föräldrarna den gången även att bonden hade ett särskilt förhållande till hästen. Hästen var kamrat och individ på ett annat sätt än kon och grisen. När landet urbaniserades försvann detta samband. Man åt kor och grisar, varför skulle man då inte också äta hästar, som också fanns- låt vara i allt mindre utsträckning- på bondgårdarna?
Detta förändras ju radikalt med hästflickorna. Nu blir hästen ett husdjur. Man äter inte hund och katt varför skulle man då äta häst? Nyligen hörde jag en debattör argumentera på det sättet. Äta häst? Vad blir nästa steg? Hund och katt?
I dag är ju frågan i stället om man överhuvud kan äta kött. Det är lika illa att äta ko och gris. Äter man kött kan man äta vad som helst. Inklusive människa, säger de mest prononcerade.
Det är naturligtvis intressant. Man säger, jag vill inte äta dig lilla katt. Men dig, lilla ko och dig lilla gris för att inte tala om dig lilla älg. I mitt barndomshem hade vi kaniner. När deras tid var ute lät vi någon annan, en behjärtad taxichaufför, äta upp dem.
Sten Bergman 50-talets store upptäcktresande påstod att han hade ätit människa. Det smakade ungefär som gris.
Människan är ett rovdjur, men kan naturligtvis viljemässigt upphöra att vara det. Det har inga fysiska olägenheter. Det kommer naturligtvis att förändra en del. Betesmarker kommer att förbuskas. Tamdjuren kommer att dö ut. Och kommer bara att existera i sina vilda varianter. Grisen kommer att dö ut och vildsvinet överleva. Gör det något?
Och naturen kommer som förr att innehålla sina rovdjur. Är vildsvinet lyckligare än tamgrisen? Vad är djurlycka, finns lycka om man inte reflekterar över den? Smärtan finns. Så definierar man lycka som smärtfrihet finns det kanske något som skulle kunna mätas eller åtminstone skattas.
Men kanibalism förskräcker också den mest förhärdade köttätare. De ruskigaste sagorna i mänsklighetens historia handlar om kanibalism. Och en av de stora släktfejderna, som den antika, grekiska litteraturen skildrar, inleds med att Atreus serverar sin bror Thyestes de barn han slaktat och tillrett. Och det är Thyestes egna barn som serveras. Det kommer som en svår chock för den stackars Thyestes.
Och det leder i sin tur till att Thyestes son Aigisthos dödar Atreus son Agamemnon, när han kommer hem från trojanska kriget. Agamemnons hustru Klytaimnestra är också inblandad i mordet. Och sedan måste Agamemnons barn, Orestes och Elektra i sin tur hämnas. Och om detta skriver Aiskylos, Sofokles och Euripides.
19 feb.13

Rosenberg och något om film

Göran Rosenberg skrev något verkligt underligt i Expressen i fredags. I en replik till Torbjörn Tännsjö ifrågasätter han att det är värre att bli jämförd med Dr Mengele än att bli kallad fitta och luder. Det är en så konstig åsikt att jag undrar om jag på något sätt har jag tolkat honom fel. Naturligtvis är det värre att bli jämförd med Dr Mengele. Det är som om Rosenberg skulle bli mer sårad av korkade invektiv än om någon påstod att han själsliga författning, hans åsikter, ställde honom i paritet med torterare och massmördare. Och det tar säkert ännu hårdare om man utpekar en viss torterare, vars namn är omgivet av skräck, som Rosenbergs själsliga tvilling. Rosenbergs moraliska måttstock verkar i det här fallet inte säkrare än Tännsjös.
Från det ena till det andra. Jag har blivit lite orolig för filmens status. Och jag har märkt en stor förändring som ingen tycks ha kommenterat.
I filmens barndom ansågs film vara okultur. Kommersiell underhållning, den bildade höll sig till boken. Men när jag växte upp tillvann sig filmen stor kulturell status. Man talade om franska auteurer i Filmkrönikan och om den nya vågen. Och Bergman gjorde filmer som i djup och allvar tycktes överträffa den svenska samtidslitteraturen. Hur är filmens status i dag?
Jo, går man på bibliotek för att låna filmklassisker så är filmerna ordnade efter första bokstaven i titeln. Tänk er böcker inte ordnade inte efter författare utan efter boktitlar. Och vad värre är. Tittar man på en dvd har man ytterligt svårt att hitta namnet på regissören. Det står i petitstil, inklämt mellan producenter och andra medverkande. Skådespelarnamnen är däremot ofta framlyfta. Samma sak i tidningarnas TV-tablåer. Man utelämnar ofta det verkligt intressanta, regissörens namn.
Är film åter underhållning? Jag vet inte. Något annat som hänt är ju att gränsen mellan kvalitetskultur och massmarknadskultur har blivit allt suddigare. Det förklarar en hel del. Kanske är man på biblioteken mer anpassad till låntagarnas behov när det gäller filmen. Kanske är det många bokläsare som numera hellre skulle se böckerna ordnade efter titlar än efter författarnamn. Kanske har man på biblioteken en större tolerans mot massmarknadskultur när det handlar om film än när det gäller böcker.
Jag är förstås medveten om att en filmregissör är något annat än en författare. Film är alltid ett kollektivt arbete. Regissören har många hänsyn att ta, många och mycket som han måste kompromissa med. Och som påverkar verkets kvalitet. Men i alla fall. Finns det inte skäl att vara bekymrad över filmens sjunkande kulturella status? För kan man tolka det på annat sätt när filmskapare börjar marginaliseras i det allmänna medvetandet? Varför slår ingen larm?
18 feb.13

Kvinnohat

Varifrån kommer kvinnohatet? Läser man Bengt Ohlsson i Dagens Nyheter idag får man nästan känsla av att det- om man är man- skulle vara omöjligt att undvika. Så är det naturligtvis inte. Och finns det inte också ett manshat? Naturligtvis gör det det men det tycks inte alls vara lika starkt och omfattande. Att hata patriarkatet är en helt annan sak.
Jag tror liksom Bengt Ohlsson (och som jag varit inne på tidigare) att mycket bottnar i frustrationen över att bli sexuellt avvisad. Den bittra panelhönan kan alltid tänka att det bara är den rätte som ännu inte dykt upp. Att ständigt bli avvisad är betydligt mer påfrestande. För många kvinnor är snarare problemet att bli uppvaktad av omöjliga karlar. Det kann kännas bittert, när man längtar efter en möjlig karl, men stärker väl ändå på något sätt självkänslan. Den trösten förnekas manliga losers eftersom det givetvis är absurt att uppvakta dem man inte vill ha.
Nu utgår detta från det könsrollsmönstret att det är mannen som tar initiativet. Bryts detta mönster förändras situationen.
Är mannen mer beroende av kvinnan än kvinnan av mannen? Jag tror inte det. Men det finns mönster och traditioner. ”Drömmen om man och barn” finns i det traditionella kvinnomönstret och vad säger att inte drömmen om barn är starkare. Drömmer männen om barn? Jag gjorde det inte. Det var först när jag stod med min förstfödde i famnen som jag drabbades av en helt ny och oväntad kärlek. En kärlek som var stark och i sin egen rätt och maktpåliggande. Kvinnomonomanin var upphävd.
Jag tror att en annan viktig orsak till könshat är att det är så svårt att leva samman. I stindbergsäktenskapen frodas kvinnohat och manshat. För detta har jag en oerhörd respekt och medkänsla. Det är inte lätt att vara människa.
Jag tror att en stark sexualdrift och en urusel psykologisk intelligens skapar dåliga förutsättningar. Liksom låg självkänsla, en mindervärdighetskänsla som måste kompenseras.
Men något handlar det också om patriarkatets död. Eller skall vi snarare säga tilltagande krasslighet. Makten som männens område som lyckligtvis börjar urholkas. Den tänkande och icke-auktoritäre mannen ser detta. Man har anledning att frukta de makthavande. Så länge männen har makten finns det större anledning att frukta och hata andra män än att hata kvinnor. Revolten är god, maktens arrogans är förfärlig.
Men män som tänker hierakiskt (eller åtminstone känner) reagerar annorlunda. Det är väl o.k. att han som är min överordnade kommenderar mig men att hon, som borde vara min underordnade sticker upp, det är outhärdligt.
15 feb.13

Äldre inlägg

Nyare inlägg