Lars Westerbergs Blogg

Jag ser i TV Min sanning med Nina Björk på tisdagen. Jag funderar lite grann över programidén. Intervjuaren ligger exceptionellt lågt, intervjuoffret skall fritt få breda ut sig. Syftet är kanske att få den intervjuade att känna förtroende och trivsel och därför våga vara öppnare. Vad händer med människor när de inte hamnar i försvarsposition, när de släpper garden? Det är ett annat sätt att tillämpa avslöjande journalistik än att söka pressa fram sanningar.
Jag är lite tveksam. Kaffepausen i mitten känns som en fälla. Tamheten lurar ständigt. Inför en skärpt och kontrollerad person som Nina Björk blir invändningarna inte enbart skenbart enfaldiga. Det blir ett uddlöst tuggande. Kunde jag bara tro på att programidén i stället var att för en gångs skull vara justa och låta människor framträda i sin egen rätt, skulle jag inte ha något att invända. Men då skulle intervjuaren behöva tänka skarpare och klarare själv. Inte bara ge röst åt allmänhetens undringar: Kan du förstå att folk tycker.......?
Nina Björk är en av våra främsta intellektuella. Annat var det på 70-talet när det var Jan Myrdal och Sara Lidman! Vad kan man dra för slutsats av det. Att det inte var bättre förr. Det har i själva verket aldrig varit så bra som nu.
Jag gillar Nina Björks uppriktighet och eftertänksamhet. Samtidigt är hon naturligtvis en utmaning för min liberalism. Det är sant att vi föds beroende men ur vara uppstår inget bör. Konflikten mellan frihet och gemenskap måste alltid förbli olöst.
Det är en smula typisk för svensk debatt att hon beskylldes för antifeminism för att hon berättade att hon fick en klump i magen när hon lämnade sina barn på dagis. Äntligen någon som säger sanningen, kände jag starkt, som ofta haft en klump i magen när jag lämnat mina barn. Nu är mina pojkar vuxna och muntra och skarpsinniga intellektuella. Men då var de små hjälplösa barn. Jag var förstås ingen helig moder och hade inget att emancipera mig ifrån. Klumpen kunde erkännas utan att jag riskerade någon manlig frihet. Men det var jag som bestämde över dem och de älskade inte-i varje fall inte just i den stunden- att lämna sin pappa.
Men angreppen på Nina Björk säger något om debattkulturen. Man tänker i debattschabloner. Man skall känna igen varje åsikt, så man vet om man skall hurra eller bua. Säger någon något som inte omedelbart kan sorteras in som det ena eller det andra, kan man misstänka att någon försöker maskera sina åsikter. Därför gäller det att avslöja detta och sortera in åsikten i ett känt fack. Att någon upptäcker en ny aspekt är bara ängslande. Hur skall man kunna ta ställning till något man inte hört förut? Hur skall man då kunna veta att man hamnar på den rätta sidan?
Jag kom i kontakt med Nina Björk när hon var mycket ung. Hon gick på journalisthögskolan i Göteborg och hade praktik på Obs i Malmö. Hon var ung och vacker och klarsynt. Gubbarna klappade henne på huvudet och kom med faderligt uppfostrande råd. Jag tror det är ett bra sätt att vinna kvinnohjärtan. Att framstå som den stränga auktoriteten vars bekräftelse därigenom blir åtråvärd. En kulturskribent som stötte på henne, hade denna farbroderliga besserwisserton. Själv förhöll hon sig under allt detta mänsklig. Förblev klarsynt och skarpsinning, ödmjuk och prestigelös och med en ung intellektuells nyfikenhet på idéer och tankar.
Själv blev jag av naturliga skäl en smula blyg. Jag kunde inte ge uttryck för den entusiasm som skarpsinne hos medmänniskorna normalt väcker hos mig. Varken roll eller situation tillät det. Med det sörjer jag inte så mycket över. Allt är inte möjligt att säga alltid. Mycket nödtvungen tystnad har bekymrat mig mer.
Sedan skrev hon Det rosa täcket och fick stort inflytande. Jag tror att hon blev ännu klokare med åren men förlorade en del av sin glädje. Men hon verkar fortfarande förunderligt fri från åthävor.
28 feb.13

Jag skrev häromsistens om samtidens betydelse för mötet med litteraturen. Om lyckan att växa upp med TV-teater varannan vecka. Desto fasanfullare var det vid denna tid med filmen.
Det fanns endast en gräns mellan barnförbjudet och barntillåtet och den gick vid femton år. All vuxenfilm var i princip barnförbjuden och några riktigt bra barnfilmer fanns det inte heller. Före femton år kunde man inte se något alls utom enklare lustspel. Jag blev femton år 1960. Då slog televisionen igenom och bioutbudet försämrades. Tidigare hade det nog inte varit så dåligt. Jag minns att min bror såg Fellinis La Strada i Sävsjö, där vi bodde. Hur mycket av europeiskt kvalitetsfilm når i dag utanför våra tre huvudstäder och våra universitetsstäder? Hur mycket får ens svensk distribution?
Men jag blev alltså femton och hade ingenting att se. Och i televisionens barndom fick man inte visa annat än mycket gammal skräpfilm. Vid det här tiden myntades uttrycket: Förr gjorde man skokräm av gamla filmer, nu sänder man dem i TV. Däremot var Filmkrönikan med Gunnar Oldin ett mycket bra program. Så man kunde få en aning om vad man missade.
Men det fanns en svensk regissör med växande rykte, Ingmar Bergman. Som femtonåring såg jag Jungfrukällan. Och sedan alla hans filmer: Djävulens öga, Såsom i en spegel, Nattvardsgästerna, Tystnaden, För att inte tala om alla dessa kvinnor. Faktiskt såg jag också Lustgården utan att veta att Bergman var inblandad i manuskriparbetet. Och ”Sommaren med Monica” som visades i efterhand och ”Smultronstället” i en filmstudio som Jonas Ljungberg (Sven Ljungbergs son, en av mina två vänner) och jag höll i.
Hur reagerade jag? Jag tyckte den ena filmupplevelsen var mer fantastisk än den andra. Såsom i en spegel var ännu bättre än Jungfrukällan och Nattvardsgästerna ännu bättre än Såsom i en spegel. Och kanske var det bättre än något jag läst.
Så kom jag till Lund. En ohygglig kristermin såg jag Persona två gånger. Det är fortfarande en av de bergmanfilmer jag älskar mest och den återkallar alltid den förfärliga hösten 66. Det var våren 67, min fjärde lundatermin, när jag måste försöka ta mig upp, som jag började se all kvalitetsfilm. Så började jag se den nya franska vågen och de italienska kvalitetsfilmerna. Och sedan den västtyska filmvågen (Fassbinder, Herzog, Schlöndorff) och den lilla schweizskfranska (Tanner, Goretta). Bergman fortsatte jag naturligtvis med och har nu sett alla hans något under 50 filmer, många av dem åtskilliga gånger. Nej, inte den film som FLM skriver om i sitt senaste nummer, ”Sånt händer inte här.” Och eftersom Bergman har försökt stoppa den vet jag inte om jag vill.
Idag vimlar det av kvalitetsfilm i TV och åtkomligheten är stor. Du ser, käre läsare, för den inre syn, en liten kulturälskande filmnörd som trots vidriga förhållanden har lyckats se en del. Fast det var hårt på den tiden.
Nå, ja. En av min kommentatorer beklagade att han aldrig läser om en bok. Om detta är inte mycket att säga. Hustrun är så fientlig mot omtagningar att hon aldrig går samma väg tillbaka när hon promenerar i en främmande stad. Jag ser omtagningen som en svår balans mellan fördjupning och instängdhet. Att ständigt gå samma vägar kan hindra förnyelse, att ständigt gå nya vägar kan göra att inget stannar kvar. Jag har inget bättre råd än att var och en får följa sina stjärnor. Själv brukade jag se om mina favoritfilmer, Bergman och Rohmer ser jag alltid två gånger, senare också Herzog. Det var en kanske en klok strategi, i en tid när filmen var borta, i och med att den försvann från biografen. I dag är film nästan lika tillgängligt som böcker.
Jag berättade att jag hade turen att läsa Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken samtidigt som vi läste Catullus i skolans latinundervisning. Jag har en liknande upplevelse från 70-talets Lund. Jag läste Hjalmar Bergman i litteraturhistoria och upptäckte vilken fantastisk författare han är. Detta var mer än Flickan i frack och Markurells i Wadköping och Hans Nåds Testamente. Nu läste jag Loewenhistorier, Mor i Sutre, Farmor och Vår Herre och Chefen fru Ingeborg. Och samtidigt hade en biograf i Lund avsatt en vecka för gamla Ingmar Bergman-filmer. Jag tror jag den gången såg Gycklarnas afton, Den sjunde inseglet och Ansiktet. Jag tyckte att den parallella upplevelsen berikade.
Har jag sett någon bergmanfilm bättre än Persona? Ja, ”Ur marionetternas liv.” ”En passion” minns jag som en stor upplevelse, men jag har aldrig haft möjlighet att se om den. ”Scener ur ett äktenskap” är som en bergmansk Rohmer-film. Har jag bara fått nämna dessa fyra favoriter är jag beredd att ägna mig åt en mer normal bergmanvärdering. Alla de här stora bergmanfilmerna som betog mig i min ungdom och som ständigt visas i TV.
Men den geniale Rohmer tycker jag är förföljd (eller snarare aggressivt ingnorerad) av svenska filmdistributörer. Jag tror inte han passar skandinaver. Med undantag för den skriver dessa rader.
27 feb.13

Vad blev egentligen lundalitteraturen av när jag skrev om mitt livs läsning? Sommaren före Lund läste jag Tre terminer av Piraten. Och noveller av Frank Heller. Kanske var Janne Molanders TV-serie om den legendariske lundensaren aktuell. Frank Heller fanns i förädrabiblioteket, liksom allt av Piraten, så det kan ju hända att jag på egen hand upptäckt Frank Hellers lundaanknytning. Redan första terminen i Lund läste jag Sven Christer Swahns ”Detta Lund”, som är en lysande översikt över lundensiska traditioner. Sedan dess har jag läst lundalitteratur, romaner, memoarer, biografier. Jag brukar säga att jag förlängt min lundatid bakåt åtminstone till 1890-talet. Jo, jag har läst Tegnérs brev i urval och Ola Hanssons Resan hem. Men det är först med fakiren och Bengt Lidforss jag känner mig riktigt hemma. Efter Piratens, Frans G. Bengtssons och Hjalmar Gullbergs tid avtar väl mitt intresse en del, mitt intresse för den sista guldåldern, 1950-talet, är väl inte överväldigande, men ointresserad är jag inte. Gunnar Fredrikssons Farvatten har jag försås läst. Och Hasse Alfredsson står det ju glans omkring. Att Lasse Holmqvist hade efterträtts av Hasse Alfredsson, som lundagårdsredaktör och han i sin tur av Gunnar Fredriksson, var kunskaper jag bar med mig till Lund.
Bildade läsare från uppsverige slås av frånvaron av August Strinberg, bekant som 80-talist. Men hans lundatid infaller när Fakiren redan är död. ”Legender” är rolig därför att den porträtterar en del lätt igenkänliga lundensare, Bengt Lidforss, Waldemar Bülow (Fakirens kusin) och Hans Larsson. ”Syndabocken” porträtterar krögaren på Åke Hans och dramat Påsk utspelas som bekant i Lund och Eleonora stjäler sin blomma på Klostergatan (fast Bullis sa vi på den tiden).
Det är inte oproblematiskt att ha ett sådant specialintresse. Jag hade en gång besök av en flicka på mitt studentrum, som var så vacker att man tappade andan. Och jag tänkte: ”Två saker får jag inte prata om. Det ena är sexualetik. Och det andra är lundalitteratur.” Och skälet var i båda fallen detsamma. Jag var inte alls rädd för att hon skulle tycka illa om min sexualliberalism, hon var visserligen teolog, men hade läst mig i Lundagård och kunde bedömas vara härdad. Men när människor blir alltför monomana gör det ett skrämmande intryck, det hade jag fullt klart för mig. Jag suckade så plågat vid tanken på den lundalitteratur jag inte fick prata om, att flickan i fråga genast beslöt sig för att gå hem. Jag tror hon ändrade sig när hon såg hur ledsen jag såg ut över hennes reaktion. Men det var plågsamt att avstå. Det var ju om lundalitteraturen jag kunde saker som inte var allmänt bekanta. Dostojevskij och Shakespeare har ju alla människor läst.
Hon sa: Du har det bästa språket i Lund, näst Birgitta Trotzig. Döm henne inte för hårt för det! Hon var en mycket ung kvinna och hade ännu inte doktorerat på Birgitta Trotzig och själv blivit författare. Och vad tänkte jag? ”Det är inte klokt vilka krav man kan ställa på lundensiska kåsörer. Nästa gång är det nog någon, som jämför mig med Dostojevskij.” Jag önskade att hon sagt: Du är det återuppståndne Harald Wägner, du är nästan lika bra som Vilda-Hugo Mattsson. Du får verkligen schaggsofforna att lyfta! Då hade jag verkligen blivit stolt.
26 feb.13

När Lena Andersson skriver förvandlas Dagens Nyheters ledarsida till ett smärre filosofiskt seminarium. Jag förmodar att hon har samma problem som en behjärtad populärvetenskapare. Hur enkelt kan jag förklara detta komplicerade och hur komplicerad måste jag bli?
Eftersom hennes resonemang i lördags har relevans för vår syn på islam och muslimer så är det sannerligen frågor som är viktiga. Och där kravet på tydlighet och konsekvens kan göra att man tvingas till djupdykningar. Tankeförvirringen hos andra kan ligga djupt och kräva rätt mycket av teoretiska resonemang.
Lena Anderssons tes är att människor inte har essens men att ideologier har det. Det finns ingen oföränderlig kärna hos människor, de är föränderliga och kan inte sättas på formel. Muslimer kan byta ideologi eller förhålla sig föga renlärigt till Islam. Men en ideologi har ett fast innehåll och det kan utläggas objektivt. Så långt har hon rätt. Med den reservationen att människor också är sina idéer genom att vara sina idéers bärare.
Men jag skall inte här gå in på förhållandet mellan nazismen och nazisten. Jag har två andra invändningar. Dels kan man inte diskutera frågan utan att beakta språkets mångtydighet. Dels är inte alla texter ideologiska texter. Religion är något annat än politisk ideologi och skönlitteratur är något tredje.
Jag vill hävda att det inte finns något entydigt språk. Undantag är förmodligen det formallogiska språket som är skapat för att vara entydigt. Allt vetenskapligt språk strävar dock efter största möjliga entydighet. Och en grundläggande ambition till entydighet finns nog hos det flesta språk med intellektuellt kommunikativa ambitioner. Det konstnärliga verket strävar dock efter mångtydighet. Det blir bättre konst ju fler tolkningar man kan tänka sig.
De politiska ideologierna är inte vetenskap men strävar rimligen efter entydighet. Ehuru kanske inte fullt lika strikt som en utläggning med enbart vetenskapliga ambitioner. Men den eftersträvade entydigheten uppnås alltså inte fullständigt. Det betyder att politiska ideologier måste tolkas. Man får alltså börja med att diskutera vad som är den rimliga tolkningen av en ideologi. Sedan kan man diskutera innehållet. Det betyder inte att det blir omöjligt att diskutera t.ex. marxismen. Bara att man måste försvara såväl sin tolkning av som sin åsikt om marxismen. Man får också ha klart för sig att en del av dem som omfattar ideologin är icke renläriga. Kritiserar man ideologin drabbar det bara de renläriga och de icke-renläriga endast på de punkter där de är renläriga. Detta har relevans för religionskritiken eftersom religionens fundamentalister inte nödvändigtvis är flest och statistiskt mest representativa.
Men framför allt är religion alltså något annat än en politisk ideologi. I sin acceptans för mångtydighet liknar det mera dikten än den politiska ideologin. Så måste det vara om man inte skall förvandla kravet på att ha evig giltighet till en löjlighet och en orimlighet. Denna fordran på evig giltighet måste innebära att vara rimlig och relevant i envar tid. Det bör inte innebära att genom ett auktoritetsdekret kunna sätta sig över tidens förändringar. Passar inte religionen i en ny och mer upplyst tid, är det tiden som har fel och religionen rätt. Så resonerar, efter vanligheten, fundamentalister och representerar den förmätna varianten av kravet på religionens giltighet för envar tid. Det icke-förmätna kravet är att man trots tidens förändringar skall kunna hitta en relevant kärna. Som alltså inte påverkas av tidens förändringar.
En lärobok för grundskolan i svenska jämförde en gång dikttolkning med att tolka en bläckplump. Men en dikt är något mycket mer bestämt än en bläckplump. Prosa har en större strävan efter entydighet än poesi. Religion ligger ytterligare ett stycke på den skalan och samhällsideologier åter ytterligare ett stycke. Den vetenskapliga texten sedan. Och så den rena formallogiken som entydighetens höjdkrön.
En annan svårighet gäller mening och intention. När upphovsmannen till en text är död kan ingen intention säkerställas. Man får pröva möjliga tolkningar och välvilligt välja den intelligentaste. Man behöver alltså inte ägna sig åt att gissa vad religionsstiftaren kan tänkas ha menat. Man kan nöja sig med den intelligentaste tolkningen. Vilket blir desto rimligare som det var den allvise Allah som dikterade för profeten.
25 feb.13

Jag boggade någon gång under julhelgen om Ann Heberleins artikel om gudstro i Dagens Nyheter. Jag borde inte återkomma i ämnet. Irreligiösa människor blir bara illa berörda och kan inte förstå varför man skall tala om en Gud, som inte finns. Och de troende har sin tro och säger någon något annat, så berör det inte. Somliga har sin ingång till religionen i moralen, andra i förundran över skapelsen, andra åter i ett sökande efter en möjlig lösning av livsproblemen. Och andra ingångar till religionen än de egna verkar enbart främmande.
När Ann Heberlein i går i Kyrkans Tidning kommenterar sina DN-artiklar nöjer hon sig med att bekräfta att hon engagerade. Jag är ändå lite förvånad över den uteblivna debatten. Om inte Dagens Nyheter ville fortsätta borde väl ändå Kyrkans Tidning ha varit intresserad. Hur svårt det än kan vara med frågor om tro.
Det var nämligen det underliga att Ann Heberlein utgick från Guds existens. Den betvivlade hon inte, utan förutsatte som sann. Vad hon däremot funderade på var hurudan Gud var. Detta är konstigt. Hur tom var egentligen hennes gudsbild? Att tro på något, men inte veta på vad man tror? Nu använder hon beteckningen du, vilket tyder på att det är en personlig gud. I själva verket är det säkert i någon mening den kristne guden hon tror på. Men hon vet inte hur denne kristne gud skall tolkas. Men han finns, har en objektiv existens och det finns i princip en riktig tolkning av honom. Även om kanske ingen människa kan veta vem Gud är.
Världen är ond. Det vet alla människor. Det borde ateister och kristna kunna enas om. Den kloke kristne bejakar inte det som är uppenbart empiriskt falskt. Då har ateisterna rätt, punkt. Utan erkänner enkla empiriska fakta, men hävdar sin rätt till en annan tolkning av helheten. Ateisten kan säga: Antingen existerar inte Gud eller också är Gud en demon. Eftersom världen är ond, är det den slutsats man måste dra. Men det är konstigt för en kristen att villkora Guds godhet. Hur kan man bejaka en Gud som inte är god? Hur kan man tala ömsint om en gud- som inte i vanlig, mänsklig mening- är god? Är det inte långt bättre att villkora allmakten.
En Gud som tar ifrån människan allt ansvar kan aldrig bli meningsskapande. Men att ge människor chansen som Guds medarbetare är naturligtvis bättre. Den som hävdar att Gud kunde besparat människor kampen genom att göra världen perfekt från början missar den dimensionen. Det har alltså en poäng att villkora allmakten i den meningen att man ser Gudsriket som något kommande, ännu inte färdigbyggt. Men något som kommer att förverkligas.
Men att villkora allgodheten är farligt. Det hävdas ibland med belåtenhet av konservativa tänkare. Du tror att Gud är god, men Gud är skräckinjagande och förfärlig. Alls ingen trivselgud. Säger dessa konservativa gudstänkare. Med uppenbar, ehuru återhållen, belåtenhet. Salig Leif Carlson i Svenska Dagbladet t.ex., brukade tala på det sättet.
I Ann Heberleins fall har det väl mer drag av masochism. Jag vet att du finns, stränge Gud, din mäktighet är imponerande men det är kanske si och så med din godhet. Men jag skulle aldrig önsketänka bort din hårdhet.
Det är ett kristet Abraham-Isak-komplex. Jag är trogen mot Gud också när han är kärleklös. Det är en hållning som kan drabba såväl barnflickor i Knutby som enstaka hårdkokta ägg i kulturdebatten. Och det drabbade filosofen Sören Kirkegaard. Men, som min kloke lektor i fiosofi påpekade, det skulle aldrig ha drabbat Immanuel Kant.
Det ligger något paradoxalt i att säga: Gud jag vet att du finns, men jag vet inte vem du är? Vem eller vad är det då som finns?
22 feb.13