Visar inlägg från januari 2013

Tillbaka till bloggens startsida

Nyliberalismen

Med anledning av centerns programutkast har vi fått en lite underlig debatt om nyliberalismen. Den började egentligen tidigare med en förfäktning mellan socialliberaler och nyliberaler. Jonas Duveborn i Kristianstadsbladet ondgjorde sig över att nyliberalerna ville monopolisera termen liberalism (5 jan). Det finns andra former av liberalism än nyliberalism, menade han. Och Håkan Boström i Dagens Nyheter beskyllde nyliberalerna för att vara dogmatiker (8 jan). Men allting förändras och ideologiska beteckningar får också ett förändrat innehåll. Politik är det möjligas konst. Om jag nu tolkade honom rätt.
Det där var ju lite svagt, så han återkom några dagar senare med en empirisk beskrivning av socialliberalismen och Bertil Ohlins ideolgi (13 jan). Och än en gång kan man känna att en måttlig liberalism är den bästa.
Själv skulle jag aldrig drömma om att kritisera nyliberalerna för att de är för konsekventa. Det hedrar dem att de sätter frihet högre än andra värden och att de inte ägnar sig åt semantiskt bedrägeri och kallar trygghet för frihet. Anser man att friheten ibland bör stå tillbaka för tryggheten, bör man åtminstone erkänna att det är det man gör (se Sigfrid Demingers uppriktiga artikel i Dagen i går). Men den här förvirringen förklarar mycket av den schablonkritik som mötte Centerns utkast till partiprogram. Bland ledarskribenter och andra debattörer.
Min egen kritik av nyliberalismen är en annan. Det finns ekonomisk liberalism (marknadsliberalism) och andlig liberalism, som på andra områden än det ekonomiska, försöker maximera människans frihet. Att ekonomisk frihet och andlig frihet är skilda ting är vi alla överens om. Men nyliberalerna insisterar på ett nödvändigt samband mellan friheterna. Ja, mer än så, om jag har förstått dem rätt, det är den ekonomiska friheten som är själva grunden för den andliga. Det senare torde motbevisas av det ekonomiskt liberala Kina.
Men jag tror inte på ett samband överhuvudtaget. Det är till och med så att jag finner de konstigt och vilseledande att i båda fallen använda ordet frihet. Så radikalt skilda ting är det. Vad betyder en fri ekonomi? Det är ju som att säga att ett sällskapsspel, som ha få regler, är friare än ett som har många. Men man måste ju ändå spela efter reglerna och efter någon form av ekonomiskt förnuft. Jag kan inte se någon frihet i ekonomin alls. Den som tävlar är inte fri. Den som är underkastad djungelns lag är lika underkastad en lag, som den som lider av statliga regleringar. Det går inte att försvara vissa heliga värden inom ekonomin. På ekonomin kan man bara lägga pragmatiska synpunkter. Hur mycket välstånd skapar den, är den bra för de många människorna och för dem som har det sämst? Planekonomi tycks inte vara en bra idé, en modifierad marknadsekonomi tycks vara det bästa.
Men visst är nyliberalerna i samklang med lärofäderna. I varje fall om man bortser för den störste av dem alla, John Stuart Mill.
Har man detta klart för sig blir det lättare att ta ställning till Centerns programförslag. Det är nämligen alldeles utmärkt med månggifte. Människor som föredrar denna form av gruppäktenskap skall naturligtvis ha samma rätt som alla andra att juridiskt reglera sina förhållanden. Ann-Charlotte Marteus artikel i Expressen i går förändrar inte den principen. Skolplikten kan däremot vara ett sätt från statens sida att skydda barn mot föräldraförtryck. För det är därför vi har den polis, som också anhängare av nattväktarstaten bejakar. För att skydda människors frihet mot andra människors förtryck. Svårt är det dock med människor som fritt väljer att bli förtryckta. Det kan man som liberal stat knappast hindra dem ifrån utan att omyndigförklara dem. Bara se till att det verkligen får välja. Det är det problemet Marteus står inför.
En speciell kategori är libertarianerna. Det är en grupp som inte har fantasi att föreställa sig något annat förtryck än det statliga. Annat förtryck, mäns av kvinnor, föräldrars av barn, sexhandlares av prostituerade, finns helt enkelt inte eller är ointressant. Därför gillas liberatarianismen ofta av auktoritära människor. Statens bör inte begränsa min frihet att förtrycka. En sann libertarian kan inte försvara polisen. Att människor dödar varandra är inte förtryck, det sker ju helt utan statlig inblandning. När staten kastar mördaren i fängelse och hindrar hans honetta verksamhet är det däremot ett upprörande förtryck.
Det är bara utifrån denna analys man kan kritisera Centern med någon annat än att det verkar ovanligt och överdrivet. Det är i ekonomin nyliberalismens svaghet ligger, inte i konsekvensen.
17 jan.13

Samtidens ryckningar

Min kloka hustru som läste min blogg i julas varnade mig för att bli för abstrakt. Och tyckte det var kul när jag berättade om min moster som jultomte. Det ligger en del i det. Det kåseriska uppskattas naturligtvis av många. Men man kan vara dödsens allvarlig och ändå förankra berättandet i det självupplevda. Kylan som tilltar och snön som vrivlar. Rätt nu associerar man till en dikt.
Kanske Bertel Gripenbergs ”Ett ensamt skidspår.” Hur man kan följa ett skidspår, som kan vara ett människoliv och så ser man att spåret slutar vid ett stup. ”vad stjärnorna blinka kalla/ hur skymmande skogen står/ hur lätta flingorna falla/ på översnöade spår.”. Så utplånas alltid våra spår.
Debatterar man intresserar man bara debattnördar. Nättrollen förekomst är ett symtom på detta. Människor som har energi och tid till övers och drivs av ett starkt och kompensatoriskt hävdelsebehov. Som kombineras med oförmåga och ovilja till självanalys. Det som skiljer nättrollen från en anständig debattnörd är att de inte kan debattera annat än med järnröret. De har svårt att argumentera sammanhängande. Vilket aldrig är lätt när känslorna tar överhanden.
Själv skulle jag vilja komma bort från det tillfälliga, det futila. Vad är egentligen viktigt? Dammet virvlas upp, jag skyndar till datorn, detta måste jag kommentera! Men måste jag? Samtiden är naturligtvis viktig. Men man borde se på den som i en omvänd kikare. Denna debatt är glömd i morgon men tillsammans bildar kanske debatterna ett mönster.
Jag undrar hur mycket av den heliga indignation, som många känner, som beror av tidsandan. Tiden säger att det här bör du vara indignerad över, hit kan du kanalisera din indignation. Galenskaper som ligger i förlängningen av tidsandan ter sig aldrig lika galna som andra galenskaper. Att kämpa för en erkänt rättfärdig sak gör det också rätt att vara dogmatisk. Det ser man ständigt gå igen, fast dogmsystemen växlar.
Nyligen är det en svensk regissör som gått till rätta med Torbjörn Egners ”Folk och rövare i Kamomilla stad”. Den beryktade marxistiska analysen av Emil i Lönneberga kan vi lyckligtvis numera skatta åt. Men kan man skatta åt en svensk feminist? En revoltör som gör uppror mot idyllen? Även om hon är upprörd och tänker illa. Jo, det går alldeles utmärkt. Det fordrar bara lite mod.
Jag anbefaller Bohusläningens kulturredaktörs, Marita Adamssons, kloka analys. (11 jan). Just det, allt är präglat av sin tid, men Torbjörn Egner är humanist och därigenom mer rättvis och mindre manschauvinistisk än vad som var vanligt då. Tant Sofi som uppfostrar rövarna är ju en hjältinna och den starkaste i könskampen. En kvinnlig förebild är inte det sämsta. Hon står sig bra fast hon aldrig läst könsvetenskap vid universitetet.
16 jan.13

Palmehat och hyckleri

Jag bloggar varje vardag. Ändå samlar sig debattämnena. Inte ens ämnen som jag redan tagit upp hinner jag följa upp.
I Flamman i fredags angriper även Torbjörn Tännsjö Jan Guillous förtrytelse över palmedokumentären. Det hyckleri Tännsjö ser hos Guillou fanns dock redan när det begav sig. Maoisterna berömde sig av att vara antisovjetiska. Men undvek att tala högt om att det var inte var förtrycket utan avstaliniseringen man ogillade. Kort sagt, man kritiserade förtrycket för att det inte var ännu värre. Men man nöjde sig med att skylta med Mao. Därför kan det i efterhand verka som om Stalin inte spelade någon roll för den svenska vänstern. Eftersom det bara var r-arna som var osmarta nog att skylta med denna demoniska gestalt.
Så var det och jag brukar påpeka det. Den här gången tycker jag det är värre när Guillou framställer Säpo som ett juste och demokratiskt alternativ till IB. Det tyckte inte vänstern den gången. Det upprörande var att man överhuvudtaget registrerades och bevakades. Det är först nu som man kan låtsas som om man aldrig hade något emot registreringen som sådan.
Roland Poirier Martinsson skriver i går i Svenska Dagbladet att han inte minns något palmehat. Själv älskade han Palme och kan inte minnas något hat. Som var värre än det som drabbat andra politiker. Jag tror han är fullt uppriktig.
Det är lite kusligt när man minns och andra är helt blanka. Jag, som är en varm vän av hårda debatter och ingalunda är särskilt pryd, minns att jag före mordet reagerade på ett palmehat som var starkare och hade helt andra dimensioner än vad jag mött mot någon annan politiker. Jag hade som artikeluppslag att jag skulle skriva om det. Och när mordet kom var min första tanke: Måtte det inte vara utlöst av hetsen.
Det som gör en misstänksam mot Martinssons minnen är att han inte alls tar upp den debatt om palmehatet som följde omedelbart efter mordet. Har han glömt den debatten också? Det var Olof Lagercrantz som initierade den. Det var vanligt att moderata ledarskribenter förnekade att det förekommit ett palmehat. Men när tiden gick och känslan att vara orättvist anklagad sjönk undan, medgav t.ex. Svenska Dagbladet att det faktiskt förekommit ett palmehat. Borås Tidning kämpade längst på förnekelsens barrikad.
Detta kan man i efterhand dokumentera. Det är bara att gå till läggen. Berätta gärna nästa gång, Martinsson, hur du upplevde den debatten. Det är lite intressantare än att komma in i debatten alldeles blank efter 15 år.
Så är det, käre läsare. Och jag har inte hunnit skriva ett ord om Centern och nyliberalismen.
15 jan.12

Harry Amster om kristendomen

Jag läser Harry Amster i gårdagens Svenska Dagbladet och finner att han gör om det schotteniuska misstaget (se tidigare blogg). Och jag blir lite ledsen över att just religiösa frågor i den offentliga debatten behandlas med sådan okunnighet och lättsinne. Ämnet är den judiske Jesus. Här finns det mycket att säga om historieförfalskning och om den kristna skulden till den eviga antisemitismen.
Men först det schotteniuska misstaget. ”Varför måste de kristna nödvändigtvi välja en Messias som var jude?” Frågar sig Amster genom sin far. ”Det finns ju liksom hundratals andra folk.”
Återigen: det beror på att kristendomen är en judisk sekt. Plötsligt var det några judar- som hade samma messiasföreställningar som alla andra judar- som trodde att Messias hade kommit. När de sedan långt senare beslutar sig för att vända sig till hedningarna, eftersom sekten misströstar om att få den religiösa majoriteten med sig, så har den redan den historia den har. Och den bibliska antisemitismen handlar om det. Judarna är den religiösa majoritet som haft fräckheten av avvisa oss. Senare i historien kan det tolkas etniskt.
Och den gamla myten att judarna dödade Kristus? Det var egentligen romarna, påpekar Amster helt riktigt. Men tanken är konstig på mer än ett sätt. För offret är ju i det här fallet en jude. Om en svensk dödar en svensk kan det ge upphov till svenskhat? Om romarna dödar en jude, är det i så fall judarnas skuld? Och om man utgår från att de kristna föreställningarna är sanna, att Gud verkligen blivit människa, har naturligtvis vem som dödade honom bara ett svar: människorna. Gud har rimligtvis inte blivit människa för att skuldbelägga ett visst folk. Inte ens romarna.
Amster varierar också de thenteska tankarna från i julas. (se tidigare blogg). Talet om Jesus som Guds son blir en absurditet om man inte förklarar det med treenighetsläran. Är Gud inte identisk med Jesus får man en underlig bild av Guds kärlek. Så älskade Gud världen att han offrade någon annan.
Amster pekar på Luthers antisemitism. Det mörkas i svenska skolor, menar han. Det kan man kanske ha en viss förståelse för. Men det räcker alltså med att läsa Nationlencyklopedin för att detta skall bli klart. Här har journalisterna en stor uppgift i att motarbeta den religiösa okunnigheten.
Den kristna skulden till den europeiska antisemitismen tycks mig uppenbar. Den blonde Kristus är mycket riktigt en gigantisk historieförfalskning. Ett försök att entifiera religiösa motsättningar. Hitlers rasbiologi är något annat. Men hans antisemitism skulle aldrig har kunna nå det raseri den hade, om det inte funnits antisemitiska traditioner i Europa, en ändlös historia av ideliga pogromer och förföljelser. Varför förföljde man judar också före Darwin och någon kommit på rasbiologin? Främlingsfientlighet som kom av en etnifierad religion. Jesus är blond och god, han ser ut som vi. Det var de där främlingarna som korsfäste honom.
Vad angick det Luther att judarna inte ville bli kristna?, frågar sig Amster. Det beror på missionstanken. Och den kan i hög grad ifrågasättas. Det är en konstig tanke att frälsning och fördömelse beror av ett försanthållande. Historiskt sett har tanken mycket på sitt samvete, korståg och annat. Luther torde ha tillhört de inflytelserikaste antisemiterna före Hitler. Och indirekt är det missionstanken som skapar den lutherska antisemitism. Som i sin tur banar vägen för Hitler.
14 jan.13

Om debatten

Jag är nöjd med min blogg. Nöjd med dess längd och dess regelbundenhet. Skulle den bli bättre av att förekomma glesare? Det är en pretentiös tanke. Tankarna finns inte för att påverka läsarna, utan för av de eventuellt kan vara användbara för dem. Putsade tankar är inte mer användbara än oslipade.
Jag önskar att jag inte satt så fast i debatten. Men jag tycker att den varit mycket intressant de senaste åren. Genom Björn Wiman har Dagens Nyheters kultursida blivit debattledande. Det handlar dels om förekomsten av långa artiklar. Det finns en journalistisk övertro på korthet. Men för att kunna säga någon verkligt intressant, för att kunna fördjupa frågeställningarna, krävs ofta en viss längd. Kolumnens normalformat är ofta inte tillräckligt. Så komplicerad är verkligheten. Men naturligtvis handlar det också om en fingertoppskänsla för vilka ämnen som engagerar.
Mer kan sägas om detta. Om de senaste decenniernas kvalitetshöjning på ledarsidorna och att den seriösa debatten förskjutits dit. Borta är den gamla träigheten och marionettlika partibundenheten. Men det är en förändring som pågått i nu många decennier. Kultursidorna har på motsvarande sätt tappat mark. Desto mer glädjande det som hänt med DN:s kultursida.
Ideologiskt kan man säga att Aftonbladets och Helsingborgs Dagblads kultursidor spelar en viktig funktion. Genom att med sitt vänsterperspektiv bryta den ideologiska konformismen. Det har stor betydelse för att det vidgar ramarna för det som är möjligt att säga offentlig. När tankar blir ovanliga stämplas de lätt som korkade och oseriösa. Och eftersom korkade och oseriösa tankar finns överallt och med rätta är bannlysta från offentligheten är det hemskt om något som varken är det ena eller det andra röner samma öde. Bara därför att debattramarna krympt på grund av en tilltagande ideologisk konformism.
Men jag är lite bekymrad över att jag så lätt grips av debattens vind. Ofta läser jag något som engagerar mig, där jag inte kan avstå från att yttra mig. Och ändå är jag bara en liten människa, som sitter och fryser framför datorn, som vi alla. Och kanske betyder det inte så mycket för någon av oss.
Jag önskar också att jag i en mening var osakligare. Jag tror att det finns en tendens, en manlig tendens, en i hög grad nättrolltendens, att se debatten som en tävling som det gäller att vinna. En schackmatch mellan två duktiga spelare, där den duktigaste spelaren vinner. Då gäller det att strikt följa reglerna. Här avviker möjligen nättrollen, som gärna tillgriper järnrör och sexistiska hot, om det inte går att vara bäst på annat sätt. Vad jag vänder mig mot här är själva matchtänkandet. Det väsentliga är ju inte den debattör jag tar som utgångspunkt utan vi alla som läser. Är hans problemformulering för begränsad, hur viktigt är det han säger, vad säger det om vår tid?
Och bara en kort reflektion till dem som brukar ställa kvalitet mot könsjämlikhet. Pilutta er, att våra två viktigaste intellektuella just nu är Lena Andersson och Nina Björk!
11 jan.13

Äldre inlägg

Nyare inlägg