Visar inlägg från januari 2013

Tillbaka till bloggens startsida

Dagen idag

Så sitter vi åter här en mycket trött afton efter en dag av flitigt städande. Män får ofta kritik för att de inte städar. Jag tänker på hur orättvis tiden är och hur den gynnat personer av min egen dubiösa moraliska läggning. Det anses fult att strunta i hem och barn och bara tänka på sin karriär. Själv har jag städat och passat barn och knappast tjänat mer än nålpengar på mitt tvivelaktiga liv som kåsör inom kultursektorn. Vilket gett hustrun en orimlig försörjningsbörda. Men det har nästan aldrig varit min typ av manschauvinism som stått i skottgluggen. Och ändå har det knappast varit fråga om annat än att dela på hemarbetet. Jag har- inte ens!- varit något särskilt bra hemmaman.
”Jag är bäst som text”, brukar jag säga. Och jag tror det. Skall man spåra något av en moralisk hållning hos mig, så är det där.
Det var en besynnerlig ledare av Hasse Boström i Dagen i dag. Jag har tidigare tolkat Dagens inställning så att man inte uttryckligt ändrat mening om homosexualitet, men att man slutat prata om det. Man har insett att det är en kontroversiell fråga och moraliskt känslig. Och det är dumt att göra det till en huvudfråga. Det det gäller är att försvara en viss bibelsyn och då är det inte taktiskt att tjata om denna bibelsyns tråkigaste konsekvens. Och det är väl detta man ha kunnat iaktta den senaste tiden. Stora artiklar där man diskuterar just bibelsynen. Men ingenting uttalat om just homosexualitet. Och så är det ju. Först får man bestämma sig för vilken bibelsyn man har. Och först sedan kan man undersöka dess konsekvenser. Vissa inlägg har andats en kunskapsfienlighet och antiintellektualism som kan få en att baxna. Konsekvent om man redan bestämt sig för en traditionalistisk (fundamentalistisk) bibelsyn. Om Bibeln är mer sann än vetenskapen, kan Bibeln naturligtvis inte betraktas vetenskapligt. Guds ande talar genom evangelisternas mun, genom kyrkomöten som bestämmer vilka böcker som skall ingå i Bibeln, genom bibelöversättare och till sist genom bibelläsare, så att de inte tolkar fel. Här är anden dock selektiv, det är endast traditionalisterna som har anden med sig.
Nå, vad är det för konstigt med Hasse Boströms ledare. Jo, han anser att staten vill styra samfundens bibeltolkning. Det gör han därför att något som heter Ungdomsstyrelsen beviljat ekonomiskt stöd till Ekho som vill söka påverka samfunden i homovänlig riktning. Detta skulle alltså vara statens sätt att styra bibelsynen. Men staten är nog mindre intresserad av bibelsyn men vill av naturliga skäl söka motverka diskriminerande konsekvenser.
En helt annan sak hade varit om staten i stället för att påverka hade sökt ett öppet samtal, menar Boström. Och här citerar jag för säkerhets skull- eftersom jag finner det synnerlig dunkelt formulerat. ”Ett dialogprojekt hade varit en annan sak, att man möts utifrån utgångspunkten 'ingen av oss vill diskriminera människor men hur gör vi när religiös övertygelse krockar med diskrimineringslagen' ”. Vad betyder att ingen vill diskrimera människor? Att några är tvungna att göra det på grund av sin bibelsyn? Och vilka är ”vi”? Kolliderar bibelsynen med oviljan att diskriminera så får man välja. Och om man väljer bibelsynen så har man vissa problem med att leva i en demokrati.
24 jan.13

Blogg och intertext

Min smekmånad med bloggen tycks vara över. Stor sak i det, den varade i nästan två månader och jag anade inte att jag skulle få någon smekmånad alls. Tänk er en man som skrivit hela sitt liv. Regelbundet sedan han var 22 år gammal. Och ser sina uppdrag bli färre och färre och till sist har han inga kvar.
Då ålägger han sig att skriva en blogg varje vardag. Livet får åter mening, så ofta och regelbundet har han aldrig skrivit förr. Och han kan skriva helt fritt.
”Nå, men du har ju inga läsare!” invänder du, käre, fiktive läsare. Egendomligt nog har denna hemska tanke inte slagit ner mitt mod. Det räcker att jag finns som en möjlighet. Det är väl det som är skillnaden mellan dagbok och flaskpost. ”Kära dagbok” kan man dock skriva. Det är ett memento för face book-användare att intimiseringen har gamla anor.
Varför är smekmånaden slut? Tvång och rutin, tenderar att ta över. Knepet är att inte låta den imaginäre läsaren märka det.
I morse ställdes jag inför ett litterärt mysterium. Intertexuellt mysterium, brukar litteraturvetare säga när de ställer två texter mot varandra. Jag läste alltså Virgina Woolfs Orlando. Författaren skojar med den traditionella kvinnorollen. ”Säkert ska hon, eftersom hon är en vacker kvinna och en kvinna i sina bästa år, snart komma över det här med att skriva och tänka och åtminstone börja tänka på en skogvaktare ( och så länge en kvinna tänker på en man är det ingen som har något emot att kvinnan tänker)”. Det är ju kul och träffande skrivet. Men var förekommer det en lovsång till antiintellektualismen där en förnäm kvinna har ett förhållande till en skogvaktare?
Jag skyndar till läroböckerna men finner till min förvåning att Orlando och Lady Chatterley kom ut samma år, 1928. Och jag ställs inför en gåta som andra förmodligen redan har löst. Hade de kommit ut olika år hade man naturligtvis dragit slutsatsen att den senare utgivna replikerar på den som publicerats tidigast. Men samma år? Då ser det ju ut som om verken skrivits oberoende av varandra. Litteraturvetarna har säkert utrett detta. Virgina Woolf har, så vitt jag förstår, varit en av litteraturvetarna älskad klassiker och Lawrence förhållande till Bloomsbury-gruppen är förmodligen gediget utforskat. Tills vidare lutar jag åt hypotesen att Lawrence hade svårt att få ut sitt verk, så att det var känt och läst, redan innan det var tryckt. Så mycket mer som Virginia Woolf bör vara den som replikerar. Det är lättare att tänka sig en ironisk kommentar till ett aktuellt verk än att skriva ett helt verk för att replikera på en ironisk sidoanmärkning.
23 jan.13

Palme och Moderna Tider

Det var en inte ointressant förklaring till palmehatet som Yrsa Stenius hade i går i Dagens Nyheter. Palmes självsäkerhet och självsvåldiga beteende, som ett utmaning mot jantelagen. Man får en känsla av att hon tycker att Palme representerar en tredje nivå, en överklass över överklassen. Som får dem som brukar opponera mot jantelagen att känna att det finns någon som är dem överlägsen och faktiskt borde hållas i schack med hjälp av denna lag.
Det får mig att tänka på något i Palmedokumentären som ingen har lyft fram. Palmes omedelbara stöd till Harald Edelstam. Och hur oerhört befriande detta är att se för den som studerat Sveriges politik under andra världskriget. Någon befinner sig i omedelbar livsfara. Skall man hjälpa måste detta noggrant prövas och gå genom alla instanser. Ofta nog löster sig då problemet under tiden av sig självt, genom att den som skall hjälpas hinner gå under. Det ser man gång på gång när man studerar Sveriges andravärlskrigethisoria och nog kan man erinra sig att liknande saker hänt också i vår tid. Och plötsligt- en gång i historien- så inser någon att man måste ge omedelbar hjälp och besluta får man göra i efterhand. Jag tappar hakan. Äntligen någon som bryter mot reglerna, som drar upp åsnan ur brunnen fast det är sabbat.
Sedan har jag förstås en fruktansvärd misstanke att en stor del av orsaken till palmehatet är av oerhört primitiv natur. Utseendet och i någon mån rösten. Skarpskurna, vassa drag, lysande ögon, ett leende, som kan verka överlägset och hånfullt.
Vad är det om inte en gammal djävulsbild? Det är ingen som skulle erkänna så primitiva reaktioner och därför intellektualiserar man.
Det har gått en dokumentär om Jan Stenbeck på TV. Den har jag inte sett på grund av den olust jag känner inför denna människa. Men man har i samband med den diskuterat Jan Stenbecks intellektuella tidskrift Moderna Tider. Ann Charlott Altstadt gör en korrekt analys i Aftonbladet (19 jan). Ideologiskt fungerade Moderna Tider, som den perfekta ideologiproducenten för kapitaliser som tröttnat på vänsterdominansen. Ledande och briljanta f.d. vänsterintellektuella gavs utrymme för att sjunga liberalismens lov. Det såg jag och påtalade hela tiden när det begav sig. I dag kan man kanske med redaktören Göran Rosenberg med förvåning minnas vilken kvalificerad och stimulerande tidskrift det var. Den som köper idéer och deras bärare kan synas ha en viss respekt för andliga värden. Det skulle man kanske inte ha tilltrott Jan Stenbeck. Att han slösade pengar på intellektuell debatt.
Men dagens Axsess är lika bra. Men den befolkas inte av människor som vunnit sina sporrar inom vänstern. I varje fall har skribenterna i fråga varit höger så länge att det inte längre stöter.
Det var ett underligt decennium 80-talet. Det är också anmärkningsvärt hur snabbt de gamla maoisterna accepterades inom borgerlig press. Det gick utmärkt att fortsätta sin karriär till höger. Inte så konstigt eftersom maoisterna hade konservativa och populistiska drag. Man var nationalister, försvarsvänliga, moral- och kulturkonservativa, skeptiska mot feminismen. Jan Myrdal kunde ett tag predika detta i Svenska Dagbladet. ”En klok karl, Jan Myrdal”, sa de gamla överstarna och snodde sina mustascher.
Men framför allt var maoisterna mer antisovjetiska än någon svensk höger. Det var inte så konstigt att de var välkomna. Bara de lät det där med socialismen sjunka undan.
Och det gjorde de snart. Sovjet var ett rött skynke för borgerligheten, men Mao representerade kanske något som inte var fullt så illa. Avskyvärt nog, naturligtvis, men i alla fall. En viss pekingdiplomati kunde man tillåta sig. Gamla nazister borde man inte ha i sin led, ej heller stalinister och leninister. Men maoismens speciella form av stalinism fortstod man sig inte på. Maoisterna var fortsatt välkomna i salongerna.
22 jan.13

Vietnamgenerationen

Snön i Lund får mig att tänka på Göran Sonnevis berömda vietnamdikt. Den är skriven i februari 1965 och publicerades i BLM, den ledande litterära tidskriften. Då är det två månader till jag skall ta studenten i Ljungby och sedan kommer jag på hösten till Lund. Sonnevi använder snön i Lund som symbol för lögnen och det som döljs. Dels skall USA ge ut en vitbok om kriget, där Nordvietnam anklagas för aggression. Sonnevi ser platsen där han bor- Lund med omnejd- förvandlas till en allt vitare bok. ”De döda är siffror, som vilar, virvlar som kristaller, i vinden över fälten”. Snö blir naturligtvis också en symbol för det som snöar över och göms.
Så konstigt kan det vara med tid. Då var det kriget som stod i centrum, platsen och vädret, kunde på sin höjd användas som symbol. Och nu är det platsen och vädret som får mig att tänka på detta krig, som präglade en hel generation. Det är den eviga, virvlande snön i Lund som är det tidlösa, som förenar en tid med en annan.
Jag har funderat mycket på vietnamkriget. Det väckte ett stort engagemang. Var och varannan dag stod det artiklar om kriget på Aftonbladets kultursida. Det var långa artiklar, skrivna av unga aktivister, som rakt och enkelt, beskrev krigets aktuella förlopp. ” Vad har detta med kultur att göra?”, frågade de traditionella, som var ovana också vid politisk debatt på kultursidorna. Och detta var inte ens debattartiklar utan en alternativ utrikesrapportering. Sara Lidman skrev ofta i samma ämne. Hon hade ju redan en kulturell position. Hennes artiklar var inte heller i första hand sakliga rapporter. Utan artiklar burna av stark moralisk indignation. En rättfärdig profetröst och tidningens kulturchef, Karl Vennberg, tycktes betrakta henne närmast som ett helgon. Jag berättar detta för en ung generation och den får självklart själv göra sina reflektioner. Vad betydde det för Sara Lidmans självbild? Vad betydde engagemanget för de engagerade för resten av deras långa liv?
Varför blev engagemanget för Vietnam så exceptionellt starkt. Politiska orättfärdigheter har funnits både förr och senare. Min egen hypotes är att det handlar om Televisionens genombrott. För första gången kunde man se verkligheten och man hade ännu inte blivit avtrubbad och lärt sig att blunda. Det är en hypotes som måste kompletteras med många andra. Varför fanns detta allvar och denna vilja till medmänsklighet hos just den här generationen?
Liknöjdhet och cynism är ju en lika möjlig hållning. Att den som är ung ännu inte hunnit bli desillusionerad gäller för alla generationer.
Marxismen blev denna generations ideologi. Också där är det rimligt att ställa frågan varför. Sekterismen och fanatismen följde i dess spår och splittringen mellan Sovjet och Kina kom att bidra till desillusionen. Man hade en tydlig fiende, USA, som blev allt tydligare, men var hade man själv hamnat och varför?
Det har talats mycket om vänsterns skuld, men det är så mycket annat som återstår att förklara. Hur påverkar det att man i tio år med hela sin själ levde i sydostasien. Där fanns ju också starka känslor av solidaritet och glorifierande. Kan man bara lämna ett förflutet? Det var för all del en generation som var aktivt och programmatiskt traditionslös. Det av mesta arvet, bildningsarvet, det intellektuella arvet, upplevdes som onödigt och irrelevant. Kanske, tänker jag mig, lämnade man lika lidelsefritt sitt eget förflutna. Nu var det enda som betydde något. Nu som då.
21 jan.13

Tankar och Tingsten

I min ungdom skrev jag mig ofta fri. De inre konflikterna måste bearbetas, trycket måste lätta. Det anses som missbruk att låta skrivande bli psykoterapi. Men låt oss pröva hypotesen att skrivandet nästan alltid har ett inslag av psykoterapeutisk behandling. Det måste finnas ett inre tryck för att åstadkomma en bra text.
Det oartikulerade vrålet finns också. Känslorna är starka, men kan inte behärskas, ges form och gestaltning. Skrivandet har blivit enbart känsloutlopp.
Men den goda texten måste förmedla känslan av att den var viktig att skriva. Det är på liv och död. Den som skriver måste ha något för honom viktigt att säga mig. Då når texten fram. Läsaren nås av ett tilltal som är förnimbart också för den som inte förstår eller som på ett intellektuellt plan missförstår det som sägs. Han uppskattar, om inte annat, att ha blivit föremål för ett allvarligt tilltal. Det är på mig han ropar.
I många år läste jag filosofi. Många medstuderande tedde sig lätt schitzoida. Jag fick en stark känsla av omöjligheten att kommunicera. Jag undrar hur mycket av detta som var en projicering och speglade mitt främlingsskap i en miljö präglad av ett strikt, naturvetenskaplig tänkande. Ändå förefaller det vara ett rimligt antagande att komplicerade tankar är svåra att kommunicera. Det skapade hos mig den svårutrotade fördomen att en människa -egentligen- bara förstår sitt eget tänkande.
Jag läste något egendomligt i första delen av Herbert Tingstens memoarer. Det handlar om ett självmord. Tingsten befinner sig i den delen av sitt liv när han hunnit gifta sig för första gången. I utlandet träffar han en annan kvinna, som också är gift. Och det uppstår en hejdlös, ömsesidig förälskelse. De lever i ett kärleksrus, men tycks på något sätt se relationen som utsiktslös. De kommer överens om ett gemensamt självmord. Och hon tar livet av sig, men inte han. Han säger att att inte är den typen som har allvar, mod eller kraft att genomföra ett självmord. Och han accepterar denna svaghet hos sig själv. Och så beskriver han depressionen efter händelsen.
Som läsare känner man sig frågande. Han tycks inte se att det moraliska problemet inte är att han avstår från självmord. Utan hans eventuella delaktighet i hennes. Men den tanken tycks inte slå honom.
Tingstens memoarer är kända för sin öppenhet. Men här tycker man sig som läsare ha fått ett förtroende, där det ändå berättas så lite att man inte förstår. Det är naturligtvis svårt, inte bara egna hämningar utan också hänsyn till omvärlden, kan begränsa uppriktigheten. Tingsten är, efter vad man förstår, lyckligt gift och han riktar sina uppriktiga depressionsbrev efter självmordet till hustrun. Ändå talar han om den nya kärleken som exceptionell just på det psykologiska planet: äntligen kan han vara öppen och utan förställning. Vad är det för en öppenhet han kan nå med henne, när han ändå kan vara så öppen mot sin hustru.
Och varför alls självmord? Efteråt separerar Tingsten från sin fru. Vad var det som gjorde kärleken omöjlig?
Jag tror att en vanlig självmordsanledning är känslan av att inte ha något val. Att ställas inför två alternativ som båda är outhärdliga. Det hjälper inte att välja det minst dåliga, eftersom också det minst dåliga är outhärdligt. Kanske stod hon inte ut med smärtan hon måste tillfoga sin man, lika lite som hon stod ut med smärtan att avstå från sin nya kärlek.
Bör man berätta något som lämnas så till den grad oförklarat. Jag vet inte. Alla berättelser är subjektiva och ofullständiga. Ju mindre man berättar desto osäkrare blir lyssnarens slutsatser. Det är hela saken.
18 jan.13

Äldre inlägg

Nyare inlägg