Lars Westerbergs Blogg

Det finns människor som älskar sin morgontidning. Som njuter av tidningsläsningen som deras bästa stund på dagen. Och som finner det särkilt njutningsfullt på helgdagarna när man har gott om tid för denna verksamhet.
Ofta är det en speciellt tidning som är föremål för deras kärlek. Det är inte så konstig, den stora kärleken är ofta monogam.
Själv är jag en hängiven tidningsläsare, men jag tillhör inte själv denna grupp. Jag är en stressad mediakonsument som idag kollar ett 25-tal tidningar på mitt bibliotek. Under mina studentår läste jag tre tidningar om dagen, Sydsvenskan, DN och Aftonbladet, men någon gång under 70-talet svällde konsumtionen betydligt. Jag är mannen som allt sedan dess löst den Görsta Ekmanska konflikten mellan Aftonbladet och Expressen, med att välja båda. Min ambition var att följa tidningarna i Stockholm, Malmö och Köbenhavn, minns jag. Från början av 80-talet fick jag min nuvarande inriktning.
I dag läser jag två tidningar en dryg timme på morgonen. Dagens Nyheter och Sydsvenskan. Jag hade länge tre morgontidningar, alltså även Svenska Dagbladet och det beredde mig inte liten vånda att avstå från detta. Och jag gjorde det endast av ekonomiska skäl. Men idag tänker jag att jag inte har kapacitet för att på ett koncentrerat och eftertänksamt sätt konsumera mer än två tidningar. Men denna eftertänksamma och kreativa tidningsläsning är det närmaste jag kommer ett njutningsrikt tidningsläsande.
Sedan hastar jag till biblioteket för att läsa resten. Svenska Dagbladet, Göteborgs-Posten, Skånska Dagbladet och Dagen. Och så alla landsortstidningar, ett 25-tal, som sagt. Och så köper jag kvällstidningarna, lättare nu när de egentligen bara är två. Fast ibland blir jag tvungen att köpa Kvällsposten när den innehåller lokalt material som jag inte vill avstå från.
Ni tycker förstås att det här är skepparhistorier, det står inte i mänskligt makt att läsa så mycket tidningar. Men inte ens som nitisk student läste jag något annat i tidningarna än kultur- och ledarsidor. Med visst rimlighet kan man säga att jag aldrig läst en tidning. Jag minns ännu från 70-talet när jag inhandlade en fyra, fem tidningar och biträdet påpekade att det var hemskt med det där mordet. Och det var ingenting jag kände till, trots att alla mina tidningar hade det på första sidan.
Min bilioteksläsning består alltså av en snabb blick på ledarsidan och kultursidan. Skulle jag upptäcka något som ser intressant ut, kopierar jag artikeln och läser när jag kommer hem. Genomgången tar en timme eller två. Och också i husorganen skumläser jag idag mycket och hoppar över en del.
Jag tror att många som gör som jag. Men de använder sig av nätet i stället.
Men för den njutningsfulle läsaren av en tidning känner jag varmt. Och jag tänker mig att goda dagar, när jag känner mig klarvaken och koncentrerad, kan jag min korta morgontimme uppleva något av detsamma. Tidningsläsning som ren njutning.
31 jan.13

Jag såg i måndags en understeckare i Svenska Dagbladet med anledning av att det den dagen var 200 år sedan Stolthet och fördom kom ut. Det får mig att tänka på det här med kvinnliga genier. Jane Austen är förmodligen Englands största författare näst efter Shakespeare (om nu litterär storhet alls kan mätas). Och samtidigt är hon naturligtvis en författare som kontrasterar mot alla föreställningar om genialitet. Om man med genier menar vilt utlevande personer som skriver vilda och farliga böcker. I själva genibegreppet finns något romantiskt och Jane Austen är inte romantiker. I det avseendet är naturligtvis Emily Bronté mycket mer av ett geni. Svindlande höjder är en vild roman och författarinnans tidiga och tragiska död förstärker intrycket av romantiskt geni. Och ändå var det hennes bror som framstod som det brustna geniet fast han var den enda av syskonen som inte var något alls.
Men håller man fast vi den tanke, jag lanserade i en tidigare blogg, att det är texten som avgör genialiteten, är Jane Austen ett bra exempel på ett kvinnligt geni. Och det har en poäng att hon skiljer sig så mycket från en manligt definierad genialitet. Jag tror, som många, att psykologiskt kön är en konstruktion. Även om försöken att avskaffa det biologiska könet går utöver mitt enkla förstånd. Men, som sagt, konventioner och roller, präglar våra personligheter. Och Jane Austen är präglad av de begränsningar som var typiska för en insnävad kvinnoroll. Men i begränsningen röjer sig mästaren.
Det är naturligt att kvinnliga litteraturforskare hyllat Jane Austen men jag vet ingen som har gjort så träffande och elaka kvinnoporträtt. Men att jag finner dem så träffande och igenkännliga beror kanske på att jag är en gammal man. Ack, forna tiders kvinnor som endast var elaka på Jane Austen-vis! Det som är tidlöst är att människors passioner och intentioner har att spela med de begränsningar som möjligheterna sätter. Men kvinnorollen har blivit mer manlig, också på ont.
Jane Austen är moralist på ett sätt som jag känner igen mig i. Sorgen över att halt och äkthet ofta kommer till korta mot ytlighet och uppblåsthet. Kanske finns det dock en realism hos henne som kan gränsa till cynism. Det är kanske därför man inte möter någon hamletsk förtvivlan och aldrig någon djupare vilja att vrida världen rätt igen. Det är kanske bara män som har sådana herkuliska ambitioner. Det är så att säga hos Jane Austen en moralism med måttliga och realistiska ambitioner.
Själv upptäckte jag Jane Austen sent i livet. Och läste under loppet av några år hennes sex geniala romaner. Jag beklagar att jag en så stor del av mitt liv har varit obekant med detta författarskap men glädjer mig åt att man också sent i livet kan göra litterära upptäckter. Det har dock den nackdelen att man minns sämre än i ungdomsåren och att så lite liv resterar för omläsningar. Dock vill jag framhålla Övertalning som min favoriroman. Alltså varken Emma eller Stolthet och fördom. Objektivt handlar det om sex mästerverk. Jag gissar att detta att jag väljer just denna favorit säger en hel del om mig själv.
30 jan.13

Johan Croneman i Dagens Nyheter är en märklig skribent. Han lever på sitt uppskruvade tonläge och sin tveklöshet och sina drastiska formuleringar. Med det han säger är ofta tunt, trivialt och godtyckligt. Han har verkligen givit pseudoindignationen ett ansikte. Vad är det han säger idag?
Jo, att det bråkas om Palme. Några har kritiserat ”En pilgrims död”, många har kritiserat ”Call girl”. Det får Croneman att anta att det är svårt att ta upp ämnet Palme. I synnerhet tycks det vara svårt att göra fiktion om Palme eller ägna sig åt fria spekulationer beträffande mordet på honom. Så där borde det verkligen inte vara.
Somliga vill glömma, det borde de inte få göra. Och man bör inte i det oändliga visa skonsamhet mot de anhöriga. Två tankar som dock är urskiljbara i Cronemans artikel.
Det är ett besynnerligt påstående när det talas och skrivs så mycket om Palme. Kanske är tanken att det är diskussionen, om det som produceras om Palme, som är destruktiv. Påstår några att han borde få vila i frid så kanske detta verkligen leder till tystnad.
En annan tanke hos Croneman tycks vara att man borde få göra fiktion om Palme. Det finns så många berättelser i folkdjupet som borde få komma fram, ”det ligger mängder med historier och trycker”, med Cronemans ord.
Man får ju en stark känsla av att den tveklöse inte riktigt vill säga vad han menar. Han vill inte ge sig in i Call girl-debatten. Han vill bara framhålla att det inte är bra med tabun. Vi skall väl inte tro att det precis är människors rätt att fritt förtala som han värnar. Men han tycker i största allmänhet illa om den försiktighet som han märker när det gäller att behandla ämnet Palme.
Vad denna försiktighet beror på vet han inte riktigt. Hänsyn till de anhöriga, olust hos Palmes pojkar, tycks vara de förklaringar han kan tänka sig. Men finns det någon försiktighet- och den tycks ju just nu högst måttlig- så har den säkert med palmehatet att göra. Den som fortfarande inte vill erkänna att det funnits något palmehat- och det kan man tydligen förneka när tiden gått och man börjar glömma- kan inte rätt gärna förneka den debatt om palmehatet som fördes efter mordet. Olof Lagercrantz påstod att det funnits ett palmehat före mordet och han fick instämmanden och mothugg. Det är bara att gå till källorna. Det gör det rimligen känsligt att hitta på saker om Palme.
29 jan.13

I lördags hade Sydsvenskan en intressant artikel av Christoph Andersson. Det handlade om att östtyska Stasi tagit fram ett stort material om Sveriges förbindelser med Nazityskland. Det skulle bli en bok, som skulle komma ut i Sverige på svenska. Man hade redan vidtalat en författare, en tysk professor som behövde rehabilitera sig i regimens ögon. Och materialet innehåller tydligen en hel del intressant.
Varför i herrans namn sysslade Stasi med sådant? Jo, man ville visa att Sverige aldrig varit neutralt, på 40-talet kröp man för Nazityskland, på 70-talet för USA. Men så ställde man in projektet när man hoppades på större förståelse från Palme för östsidans synpnkter. Han var kanske inte så västvänlig som man hade trott?
Men verket skulle alltså utges i Sverige och en svensk vänsterintellektuell skulle låna sitt namn till det. Jag börjar naturligtvis genast fundera över vem det kan ha varit. Men kanske hade Stasi inte bestämt vem man skulle tillfråga. Vänsterintellektuella hade gott anseende i Sverige på 70-talet. Men det var nog en fördel om det var någon som inte ansågs altför obetydlig eller partitrogen. Stasi fick ju inte misstänkas för att ligga bakom och inte boken för att vara spökskriven. Men själva materialet bör vara värdefullt. Här fanns alltså en institution som hade intresse av att avslöja Sveriges förbindelser med nazityskland. Materialtet borde ha sitt värde för att skingra mörkret efter de ett par decennier långa försöken till nationellt igensopande.
Johanna Andersson hade i lördags en kolumn i Göteborgs-Posten som väcker intressanta frågor trots att hon är föga konkret. Det förekommer mobbing på en kristet finansierad blogg. Det handlar visserligen inte om sexuella hot och nedvärderande utseendebeskrivningar. Utan om lögner och argument som går på person. Det senare är naturligtvis inte bra men ingalunda detsamma som det förra. Och framför att behöver det citeras och konkretiseras för att läsaren själv skall kunna bedöma vad det är frågan om. Hur skall man t.e.x. bedöma när någon tillskriver någon annan en åsikt- kanske en åsikt som allmänt betraktas som avskyvärd- som hon inte har?
Problemet är dubbelsidigt. Vi känner allt till frasen: Jag är inte rasist, men.......Och vi känner igen indignationen över att man skall stämplas som rasist bara för att man har rasistiska åsikter. Samtidigt är beskyllningar för exempelvis rasism och antisemitism allvarliga och inget man bör slänga ur sig utan vidare. Man måste anföra vad man grundar sin beskyllning på och man måste ha solklart rätt. Och varje fall bör diskuteras öppet. Den alltför vanliga åsikten att det är den kränkte som bestämmer vad som är kränkande är naturligtvis felaktig. Eftersom logiken aldrig sätter gränser för vad man kan bli kränkt över måste det alltid föras en diskussion om rimligheten i känsloreaktionerna. Och det gäller naturligtvis både den som känner sig utsatt för rasism och den som känner sig kränkt över att kallas rasist.
En del av problemet är att medmänniskornas värderingar betyder mer för den känslotänkande majoriteten än sakfrågor. Viktigare än innehållet i min åsikt är att du inte föraktar och ogillar den. Endast ett fokuserande på sak kan rädda oss ur detta känslomoras.
Det är vad som kan sägas principiellt. Men vad Johanna Andersson syftar på vet man inte. Och då blir artikeln ganska meningslös.
Idag har Dagens Nyheter en ledare om Jan Björklund. Tidningen påstår att det är allvarligt att Folkpartiet håller på att förlora greppet om sin profilfråga:skolan. ”Medan Jan Björklund fortsatt att predika vad har tror är rätt, håller moderaterna koll på vad väljarna tror är rätt”. Men det allvarliga är tvärtom att hårda tag och auktoritet är antiliberalt. Det är väl utmärkt att Jan Björklund slåss för sin övertygelse, i stället för att vara opportunist. Men med den övertygelsen borde partiet byta namn till ”Folkpartiet, de konservativa”.
Politik är det möjligas konst. Politik innehåller alltid ett mått av pragmatism, av kompromisser, kanske i några fall rent av av nödvändiga lögner. Detta bör inte föranleda något politikerförakt. Men frågan om ledarskribenternas roll är intressant. Det tycks som om de uppfattar sig sin någon sorts politikercoacher. När de, enligt min mening, borde vara deras ideologiska samveten. Kritiska, intellektuellt hederliga, obundna av partilojaliteter.
28 jan.13

En natts sömn har gjort att jag bättre förstår den ledare jag läste i Dagen i går. Tanken är förstås att en religiöst neutral stat inte med penningbidrag skall stödja en viss teologi. Den samfundsinterna teologiska debatten bör staten inte ekonomiskt söka påverka. Att kalla detta ”styrning” är visserligen ett starkt ord- det associerar till statliga diktat- men låt gå.
Däremot bör staten kunna lämna bidrag till att förutsättningslöst stimulera debatten, menar Boström. Det exempel har ger är visserligen konstigt. Det ”vi” som förbryllade mig skall antagligen tolkas som ”man”. Hur undviker man stötande konsekvenser av sin teologi? Det är väl knappast ett projekt som bör stödjas. Och frågan är om det ens bör diskuteras. Eftersom svaret är att antingen tar man konsekvenserna eller också omprövar man sin teologi.
Och samvetsfrågan för den enskilde står kvar. Vad gör man, som samhällsmedborgare, om man kommer underfund med att man genom sin teologi är oförmögen att dela det demokratiska samhällets grundvärderingar. Jag vet vad jag skulle göra i en sådan situation, jag skulle avstå från att rösta vid demokratiska val. Men detta kommer alltid att förbli en samvetsfråga för den enskilde. Det är inte samhällets uppgift att lägga sig i hur den enskilde löser sina samvetsfrågor.
Det handlar ju också i hög grad om hur man definierar demokrati och vad man menar med demokratiska grundvärderingar. Men den som försöker definiera demokrati så att det är möjligt för en demokrat att ta avstånd från homosexualitet får det inte helt lätt.
Men det är intressant med förhållandet mellan bibelsyn och homofobi. Den genuina homofobin har blivit allt svårare att upprätthålla, har för nästan alla människor fått ett drag av absurditet. Jonas Gardell är folkkär, pridefestivaler ett naturligt inslag i den massmediala rapporteringen. Så länge det fanns starkare fördomar i samhället i stort, kunde man vara lite oreflekterad, i synnerhet om man själv var heterosexuell och inte hade funderat närmare på saken. Nu känner säkert många, att vore det inte för Bibeln, så skulle jag inte ha några invändningar. Varför skulle deras läggning vara sämre än min?
Och så får man problem med bibelsyn och Gud och teodicéproblemet. Om det nu är o.k. med homosexualitet, varför är Gud i sin allvishet och allgodhet emot det? Jag önskar lycka till med debatten om bibelsynen. Kanske blir det svårt att intellektuell upprätthålla en vetenskapsfientlig och kunskapsfientlig attityd. Men ökad folkbildning och en tid där gudstron för länge sedan upphört att vara självklar. ”Om Gud finns, hur skall jag då tro, för att inte bara tro något som är dumt och strider mot vad vi alla vet och verkar konstigt och förvänt och ont?” Så resonerar den kloke sökaren.
25 jan.13