Visar inlägg från december 2012

Tillbaka till bloggens startsida

Om kvinnliga genier

Jag återkommer till det här med manliga genier. I söndags skrev Sydsvenskan mycket om detta. Och Ann Heberlein berättade att hon utropat sig till kvinnligt geni, men endast väckt löje. Hon tyckte annars att hon hade en rad konstigheter som passade för genirollen. Men kvinna och geni anses tydligen som helt oförenliga storheter.
Själv har jag ingen svårighet med kvinnliga genier, eftersom de uppenbarligen finns. Det räcker med att hålla fast vid tanken att genialiteten finns i verket, för att detta skall bli omöjligt att förneka. Nå, verket är naturligtvis beroende av sin skapare och det är inte allom givet att skapa odödliga verk. Kanske måste man leva på ett visst sätt för att kunna åstadkomma dylika verk? Kanske är ett vilt och smärtsamt liv priset man måste betala?
Personligen har jag mer förståelse för Britt G. Hallquist som låter sin huvudperson Nalle slås av tanken att han som diktare kanske borde bli bohème. Det avvisar han, det är bäst att hålla fast vid sina trygga vanor. ”När livet går sin gilla gång, då kan man ägna sig åt sång. Då kan man segra över gikt och skallighet och skriva dikt”. Om det är sant att skapande är förenat med ångest kan en strategi vara att låta vardagslivet vara så störningsfritt som möjligt.
Och det är väl här genilaterna kommer in. Det kan vara ett sätt att leva ut den ångest som skapandet alstrar. Och också ett sätt att förskjuta den. Som när Dostojevskij börjar skriva igen efter att en tid har ägnat sig åt sitt spelmissbruk. Eller kanske det är som med skytten som sköt bättre, när han var skadad i ena handen. All koncentration fick läggas på att kompensera skadan, all naturlig nervositet och prestationsångest försvann. Och det är en gammal strategi mot outhärdlig psykiskt smärta att tillfoga sig en fysiskt.
En annan egenskap som utmärker ett klassiskt geni är egoismen. Det är ingen orimlig tanke att det mycket svåra kräver stor koncentration. Kanske bör genier inte vara gifta? Men det är kanske inget problem att vara gift, bara det inte är i ett äktenskap baserat på jämlikhet. Ty det är rätt krävande att vara ensam också och där kan otillfredställda gemenskapsbehov ta kraft från verket. Det bästa är förmodligen att ha en helt uppoffrande författar-man eller författar-hustru.
Min hustru, som är författare, kan någon gång vara så otrevlig att jag tror att hon är ett geni. Själv är jag kåsör, t.o.m. lundakåsör. Det är mycket skönt ty då bevisar inte mina konstigheter att jag är ett geni. Utan att jag är ett lundensiskt original. Värdet av detta förstår man bara i Lund. Men det räcker.
18 dec.12

Gardell,Lena Andersson och Wittgenstein

Jag får än en gång anledning att återkomma till Jonas Gardells ”Torka aldrig tårar utan handskar”. I går hävdar Lars J. Eriksson på Skånska Dagbladets ledarsida att Jonas Gardell ger en mycket överdriven bild. Skräcken var inte så stor i förhållande till medkänslan. Stor sak i det. Alla minnen är subjektiva och var och en kan bara svara för sina egna upplevelser. Men vad jag minns från massmedia var att försiktighetsperspektivet helt dominerade. Hur skall man skydda sig, hur skall samhället skydda sig? Fullt förståeligt och skäcken blev större av att man ännu visste så lite. Men vad som saknades var den samtidiga insikten om att det fanns en trängd minoritet som var värd allmän medkänsla. Mot de homosexuella riktades ingenting annat än förmaningar att vara ytterligt försiktiga och känna sitt ansvar och man ville stänga deras bastuklubbar. Inte av homofobi, tror jag, åtminstone inte primärt, utan av aidsskräck. Jag kan inte minnas att jag någonstans läste om deras svåra situation, ingen diskuterade problematiken om hur man skulle behandla de drabbade värdigt och medkännande. Den frågan saknades på agendan, det är mitt bestämda minne.
Jag tror, liksom Lars J. Eriksson förmodligen gör, att homofobin vid den här tidpunkten inte var stark och allmän. Men det förhåller sig annorlunda med de kristna kretsar som Jonas Gardell kommer ifrån. I Svenska Kyrkan var det så att man utredde och utredde homosexualiteten, man drog det i långbänk, för att slippa få inre stridigheter. När man äntligen uttalade sig tog biskopmötet avstånd från homosexualitet. Och då är det redan tidigt 90-tal. Så vitt jag minns var jag den ende, som offentligt angrep detta. Sedan kom Ecce homo-debatten, homofoberna reagerade skarpt och då blev det inte möjligt för liberalerna inom kyrkan att huka längre. Att inte ta strid mot homofobin hade varit att samtycka. Man hade redan tagit ställning, nu måste man ta den strid man velat undvika, därför att ”tiden inte var mogen”. Och segern för liberalerna blev snabb och förkrossande. Det handlade bara om fanatiska och högljudda reaktionärer, tiden hade sedan längre varit mogen. Naturligtvis gynnades de progressiva av att ett generationsskrifte nyligen ägt rum i kyrkans ledning.
Homofobin förblev däremot linjen inom frikyrkan. I dag råder tystnad och talar man, talar man försiktigt. Någon omvändelse har inte skett, men fronten är inte lika hård och onyanserad som förr. Bakom finns den större frågan, den om bibelsyn.
I övrigt gläder jag mig åt Lena Andersson i DN. Hon är helt unik som debattör eftersom hon alltid går ett steg djupare. Undersöker grunden, vilka föreställningar, som ligger bakom debatterna. Det är häpnadsväckande att hon vågar skriva så svårt i ett förytligat debattklimat. Att hon vågar hålla en helt egen debattnivå.
Och jag gladde mig åt Nina Björks sågning av Sten Anderssons Wittgensteinbiografi. I stället för filosofiska invändningar, den för alla helt rimliga tanken. Påstår man att någon anses som geni, därför att människor har duperas av hans genilater, så måste man först och främst undersöka hans idéer och visa att de är tomma på genialitet. Läser man von Wrights framställning av den unge och den senare Wittgenstein i Logik, filosofi och språk, har man ingen svårighet att förstå Wittgensteins poänger. Här finns en wittengensteintolkning som ger mening och visar en originell och genial filosof. Man behöver inte vara logiker för att förstå detta.
17 dec.12

Borgerlig förvirring

Det är en mycket trött dag. I går gick jag upp klockan fem som vanligt och städade i åtta timmar. Med två timmar paus mitt i för min dagliga sysselsättning att kolla ett tjugotal landsortstidningar (ledar- och kultursidor). Det är en aning tyngre på vintern med all smuts som dras in och kallt när man piskar mattor.
I Gotlands Allehanda bekymrar sig en skribent, Siri Steijer, fortfarande över ordet borgerlig. Det är ett exempel på hur en frågeställning kan vara brännande i ett visst läger och sakna laddning för alla andra.
Det var en ung moderat, Erik Bengtzboe, som på Dagens Nyheters debattsida tyckte att ordet borgerlig hade negativ klang. Skribenten i GA, menar med rätta att han förväxlar politiskt borgerlig med borgerlig livsstil. Hon kunde tillagt att borgerlig har en tredje betydelse då det utmärker en viss samhällsklass.
Tre skilda sakliga betydelser. Men sedan kan man tycka att värdeladdningen smittar av sig från en användning till en annan. Och är det den negativa värdeladdningen, som den unge moderaten vill bli av med, är det ingen invändning att ordet sakligt sett kan betyda tre saker. Men frågan är om värdeladdningen har smittat så mycket från en betydelse till en annan. Redan i min barndom talade man om de borgerliga partierna och det kändes inte så naturligt att tänka på väsningen från konstnärsbohemer och andra radikaler: borgarbracka, källkborgare. Men, tja.
Däremot är ju borgerlig en oprecis term, liksom höger och vänster. Skribenten i Gotlands Allehanda framhåller vilket värn mot populism det är med klara ideologiska beteckningar som konservativ och liberal. Det kan hon ha rätt i. Men förvirringen är ändå stor. Ett parti kallar sig liberalkonservativt, ett annat liberalt, fast det är konservativt. Det liberala centern var väl en gång bondekonservativt. Och KD är konservativt fast allt liberalare- åtminstone i jämförelse med vad man en gång varit. Sverigedemokraterna är socialkonservativa men deras väljare förstår inte detta svåra ord och tilltalas av helt andra saker hos sitt parti.
Mitt huvudargument är att det är bra med beteckningar med innehåll, men om man leker och flyttar om hejvilt- av populistiska skäl, förmodligen- förlorar de mycket av sin poäng.
Annars stämmer den där åsikten om att Sverigedemokraterna tagit över en del av det övergivna konservativa idégodset. Skärp strafflagstiftning och försvarsvänlighet. Göran Greider grubblade hårt över vad det kunde betyda att Behring Breivik kallade sig kulturkonservativ. Hade hade kunnat bespara sig mycket grubbel om han studerat nationalsocialismens förhållande till den klassiska konservatismen. En hel del allmänkonservatism fanns i hitlerismen. Det är demonin och galenskapen- antisemitismen, rasbiologin, övermännisko- och ledarkulten- som skiljer den den från den anständiga konservatismen.
14 dec.12

Köld och nåd

Så sitter jag här, denna kalla och snöiga dag. Jag har städat hela dagen vilket är svårare på vintern. Svårt att inte dra in smuts, kallt att piska mattorna. I dag stod min sista krönika i HD och det är naturligtvis en påminnelse om sakernas tillstånd. Det blev tjugo och ett halvt år i HD. En snäll kollega, Stig Hansén, mailar och beklagar min avfärd. Och mycket annat finns väl inte att säga.
Jag såg i går ”Annas eviga” där tre gamlingar berättade om att åldras. Jag delar mycket deras känsla av tacksamhet och känslan av att ha varit skonad. Fast jag är gammal hedning har jag en stark upplevelse av nåd. Sådana där känslor kan man naturligtvis förklara utan att dra in religionen. Och man kan ju få uppslag vid läsningen av Sven Fagerbergs gamla essärer, där han såg de antika gudarnas ingrepp i människolivet, som symboler för människans inre krafter. På samma sätt kan känslan av tacksamhet, när det inte finns någon att tacka, förklaras psykologiskt. För det är just när man undgått en uppenbar fara eller klarat något som man vet att man egentligen inte har förmåga att klara av, som känslan av nåd infinner sig. Det gäller inte vilken svintur som helst. Jag förmodar att också kristna med urskillning gör samma distinktion. Betraktar man varje svintur som nåd är man antagligen ytlig och en naiv propagandist.
Man kan naturligtvis se det hela som typiskt för en överbeskyddad lillebror. Van att tvivla på sin egen förmåga, van att starkare krafter ställer allt till rätta. Trots att man inte, analogt med Freuds förklaring av religionen, gör en gud av sin föräldrabild, blir vissa känslor kvar. Tvivlet på den egna förmågan. Ty när det ändå går bra och man klarar sig igenom, så står man där med sin tacksamhet och sin upplevelse av nåd. Att vara buren av en starkare kraft.
Något har det säkert att göra med min pessimism. Människor som tror och kräver att det skall gå bra, blir sällan tacksamma. Jag har sett frejdiga människor som är glada åt att lyckas, men som naturligtvis inte kan känna sig särskilt tacksamma. Endast den som med barnets allvar har känt faran och hotet, blir efteråt så hjälplöst tacksam. Jag har också sett människor som haft en bra start på livet och sedan resten av livet känner sig kränkta och indignerade över att livet aldrig blev så bra som de trodde. Om mig själv odlar jag myten att jag är präglad av två sjukhusvistelser som tvååring och som femåring. Jag minns den senare vistelsen mycket väl. Och det är en tidig bild av den egna viljans ringa betydelse. Detta var en katastrof, detta ville jag till varje pris undvika.
Man la mig i en spjälsäng så att jag inte kunde klättra ur och jag skrek och skakade galler, tills jag vanmäktig föll i sömn. De kommande två veckorna minns jag som en intressant inre exil. Det gällde att uthärda.
Min myt är förstås att det kom att prägla min livssyn. Livet är inte gott, det gäller att uthärda. Med så små förväntningar har man många tillfällen att uppleva nåd.
13 dec.12

Publicistisk makt

Tre saker är jag missnöjd med i min blogg. Det är tydligt att jag destruerats av 30 år som offentlig tyckare. Ibland blir jag så upptagen av ett debattämne att det fyller hela dagens blogg. Det sätter inte i något i ett sammanhang och är därför rimligtvis makulatur om tre veckor. Det andra är att jag inte tar upp egna ämnen. Jag är så van att låta mina artiklar motiveras av att ett ämne redan diskuteras flitigt och därför kan förmodas ha allmänt intresse. Och för det tredje min rädsla för att skriva för långt. Ändå vet jag att det är en journalistisk fördom att man måste skriva kort för att bli läst. Kan man gripa tag i läsaren kan man skriva hur långt som helst. Att jag inte gjort det så här långt beror på brist på självförtroende. Och det gör att jag får svårt att fördjupa frågeställningarna.
Ett ämne som jag brukar vara ensam om är det som handlar om publicistisk makt. Och då menar jag inte pressens roll som tredje statsmakten, utan om publicistiska makthavares makt över det fria ordet. Hängivenheten för den egna åsikten är nästan alltid större än hängivenheten för det fria ordet.
Jag kan ta mina senaste erfarenheter. Jag var kolumnist på Kristianstadsbladets ledarsida men avpolleteras ungefär samtidigt som tidningen fick nya ägare. Kan det verkligen ha något med mina åsikter att göra? Ingen kan ju vara en mer hängiven liberal än jag. Men jag misstror privatiseringar av vården. Det är själva upphandlingsystemet det leder till, som inte är bra. Vill man ha god vård för lite pengar hamnar man i samma situation som Molières Den girige. Som tyckte att det verkliga konsten var att skaffa ett gott bord för lite pengar. De gamla är inte särskilt röststarka och inflytelserika och riskerar därför att vanvårdas även om vården inte är privat. Men det blir lättare om man kan köpa en del av ansvaret av andra. Dessutom tycker jag det är stötande att varje glas vatten till en döende skall kostnadberäknas.
Gothia press flaggskepp är de konservativa tidningarna Barometern och Smålands Posten. Det borde innebära en liberalkonservativ ideologi. Vad händer då med en kolumnist, som på goda grunder beskyller den liberale ledaren för konservatism? Att vara liberal går rimligtvis bra, men att vara en liberal som direkt angriper konservatismen! Och dessutom ledaren för det parti, som ännu av oklar anledning, kallar sig liberalt. Som, kort sagt, som fyller den ideologiska uppgift som andra liberala publicister sviker.
Bengt Ohlsson klagade för länge sedan på kulturelitens vänsterinriktning. Och han har rätt i att här finns en kotterism som är besvärande. En vilja att skydda kompisar, som förhindrar månget friskt personangrepp. Men det var länge sedan kultureliten var ett marxistiskt kotteri. Numera är man bara politiskt korrekt d.v.s. man försvarar demokratiska grundvärderingar. Man är mot rasism, antifeminism och homofobi. Det låter frihetligt att vara politiskt inkorrekt, men sedan sverigedemokraterna och deras bakblåsare tog termen på entreprenad behöver ingen bli lurad.
Men ibland kan man behöva diskutera vad som är feminism: Kan en feminist vara för porr och prostitution? Eller vad som är antisemitism. Är X uttalande antisemitism eller inte? Eller vad som är rasism, minns Lilla Hjärtat debatten. Dessa frågor går mycket bra att diskutera i svensk press, men kan vara svåra att diskutera på en kultursida där kulturredaktionen bestämt sig för vad som är rätt. I Bengt Ohlsson fall gällde det slussen i Stockholm, där gänget tydligen hade bestämt sig för en viss hållning. Det enda som förvånade mig där var Bengt Ohlssons förvåning.
12 dec.12

Äldre inlägg

Nyare inlägg