Lars Westerbergs Blogg

Så övergår julhelgen i nyårshelgen. Min hustru har inget gott förhållande till denna helg. Hon tycker inte om att blicka tillbaka, hon vill leva nu. Och samtidig verkar det väl skrämmande att tänka så långt framåt som ett år. Den glada överraskningen kan man ju inte föreställa sig, kunde man det vore det ingen överraskning och vilka faror som lurar vet man alltför väl. Därför blir jag ensam med min nostalgi.
I hela min barndom bodde jag i Växjö stift. Det var de klockorna som ringde för mig. Ändå är det naturligtvis Lund som format mig. Det är till lundatradionen, det lundensiska, jag hela tiden förhållit mig. Det sägs att den ironiska skeptisismen är typisk lundensisk och säkert är att den hjälpte mig att hålla distans till mina revolterande generationskamrater. Många är skepiska till begreppet ”lundensisk”, finner det beteckna en konservativ metafysik, utan motsvarighet i verkligheten. Men då tänker man alltför empiriskt. Vad som finns är en speciell ton hos ett antal ur Lund sprungna litteratörer. Det lundensiska kan inte exakt definieras, lika lite som kvalitet, men en viss form av beläsenhet, ger en öra för sådant. Den tillhörigheten ger också distans till de mediala figurer som armbågas i massmedierna.
Det som gjorde det lätt för mig är att den lundensiska traditionen innehåller både konservativt, liberalt och socialistiskt. Bland mina idoler finns konservativa som Frans G. Bengtsson och Frank Heller, liberaler som Tristan Lindström och Ivar Harrie, socialdemokrater som Bengt Lidforss och Tage Erlander och marxister som Arnold Ljungdahl och Per Meurling. Eller sådana som börjar som marxister och slutar som antimarxister som Stig Ahlgren och Melker Johnsson. Det gäller ju nämligen inte bara att hålla distans till kulturvänstern utan också till kulturhögern och till en och annan alltför äppelkindad liberal. Det är att välja att inte ha någon opinion bakom sig, men en tradition. Och ju mer du säger ”Detta är mossigt och förlegat” dess mer bekräftar du att det är du som representerar makten, inte jag.
Länge förnekade jag mitt förlundensiska förflutna. Jag kommer från ruttna byar i Småland. I Lund är det ingen rekommendation att vara smålänning. Bengt Lidforss blev anklagad för mord av den konservativa opinionen därför att en smålandsteolog fick hjärtslag efter att ha hört honom angripa kristendomen. Men jag har försonat mig med mitt förflutna och finner att det blivande lundaoriginalet var original redan i folkskolan (låg och mellanstadium). Det är ovanligt, tror jag, att barn väljer eller accepterar att vara annorlunda. ”Lars har alltid varit en stofil” sa min gamle konservative far.
28 dec.12

Så är det mellandag. Och mycket har skrivits om julen. Det ter sig en smula svårt att hävda att julen firas till minnet av Kristi födelse. Man vet inte när Jesus föddes, det rör sig alltså förmodligen om en kristen ockupation av en tidigare fest. Vare sig denna fest är romersk eller nordisk eller båda. Är det så att man övertog en romersk saturnaliefest och sedan ett nordisk midvinterblot, när kristendomen kom till norden, så är det ett sammanfall som förmodligen inte är en slump. Man vet mycket lite om asatro, det man tror sig veta är mest nationalistiska 1800-talsmyter, men framför allt kan man betvivla dess självständighet. Firade man vid samma tid som romarna är det förmodligen en form av kulturspridning.
Nå, den förflackande köpfesten skall alltså inte ställas mot ett sant och ursprungligt kristet julfirande. Men man kan naturligtvis ändå fundera över kristendomen. Julen är en viktig tradition inom kristendomen sedan över tusen år och kapitalism och kommersialism kan naturligtvis alltid kritiseras.
Ibland slår det fel. Maria Schottenius i Dagens Nyheter funderar 22 december över Jesajatexten i Gamla Testamentet och tycker det är lite på gränsen att de kristna kidnappar ett så centralt ställe från judendomen. Man får hoppas att det bara var tanken som slant och föranledde den anakronistiska reflektionen. Schottenius bortser ju helt från att kristendomen är en judisk sekt. Profetian gällde för alla judar och när Jesus levde och dog trodde en judisk minoritet att profetian gått i uppfyllelse. Att denna sekt sedan började vända sig till icke-judar- delvis på grund av majoritetsjudendomen skepsis mot dessa anspråk- kunde ju inte förändra dess historia. Det är alltså inte i det här fallet en världsreligion som kapar åt sig av en annan religion, utan det handlar om en sekt och dess historiska utveckling. Och eftersom Gamla Testamentet och dess profetior fortfarande är en viktig del av kristendomen, så är det inte helt fel att fortfarande beskriva kristendomen som en judisk sekt.
Jag undrar om inte historielösheten vid betraktande av religionerna har skuld till mycket. Det borde vara de intellektuellas uppgift att bidra till folkbildningen snarare än att öka förvirringen. Fundamentalismens starka ställning inom islam måste naturligtvis ses historiskt. Att jämföra fundamentalistisk islam med sekulariserad kristendom är naturligtvis idiotiskt. Likaså är det historiska omständigheter som gör att kristendomen länge är en förföljd och maktlös sekt och det är först när den blivit statsreligion i romarriket och har kyrkomonopol under medeltiden, som den kan starta korståg. Men profeten får kämpa från första början. Han är i underläge- fördrivs från Mekka- men kan ta upp kampen. Och det som gör honom kontroversiell är att han har samma exklusivitetsanspråk som kristendomen. Det är inte bra i arabsamhället, det riktar sig direkt mot förfäderna som levt före islam. Dante satte de förkristna ädla hedningarna i helvetets förgård, Muhammed hade samma problem. Nästa gång kommer det väl någon intellektuell och påstår att profeten kapat Kaabastenen från de gamla araberna.
27 dec.12

Idag går världen under. Och skulle den, mot förmodan, inte göra det så är det årets mörkaste dag i morgon.
Jag funderar på skillnaden mellan att dö och att världen går under. Skillnaden är att man vid världsundergången inte meningsfullt kan undra vad som händer i världen, i den nämaste omgivningen, efter ens död. Jag tänker också på de olika associationer man har när man säger att något slutar och när man säger att det avbryts. Slutet, upphörandet är ofta förknippat med känslor av förlust. När människor dör eller när vi gör andra tunga förluster. Och när vi själva dör finns samma känslor, det är bara det att det inte är vi själva som sörjer. Men vid världsundergången sörjer ingen. Det liknar en glödlampa som slocknar. Vi skall alla dö, nu dör vi alla samtidigt. Kanske tycker man att det är lite snopet att dö i unga år. Och den snopenheten känner i så fall de unga vid tanken på dagens världsundergång. Men inte vi gamlingar, inte.
Min kloka kommentator konstaterar att min klagan över min blogg är lite vag. Enhetligheten i ton skapas av att det faktiskt är jag som skriver. Mer lik mig själv från gång till gång än jag anar. Kanske längtar jag tillbaka till den jag var när jag var ung. Jag var olycklig och det gav en intensitet åt mina texter. Det är jag inte längre och det bör jag vara glad över. Jag var mycket debattintresserad, men ett långt liv som tyckare, där jag faktiskt ibland har fått leta efter ämnen, har naturligtvis vant mig vid att koncentrera mina tankar vid debatten. Det klokaste jag kan göra är att försöka vara så sann som möjligt mot den jag faktiskt är i dag.
Det är många debatter jag inte kommenterar. Jag har samma åsikt om dödsskjutningar och amerikanska vapenlagar som alla andra. Och de bisarra i resonemangen att de vapenvänliga tar varje dödsskjutning som ett exempel på att det behövs mer vapen för att försvara sig mot alla galningar. Hustrun läser från en kolumn i Dagens Nyheter: ”Bestämmelser om säkerhet på arbetsplatsen innehåller fem sidor om stegar, men de federala myndigheterna inte vill ta upp frågan om verkliga begränsningar av antalet vapen. Cirka 300 amerikaner omkommer varje år i olyckor med stegar, 30 000 dödas av vapen”. ”Jag förstår att de är rädda för stegar” kommenterar jag sarkastiskt. ”Stegar kan man ju inte försvara sig mot med vapen”.
Men det finns debatter som skaver. Och som jag tänker återkomma till när jag tänkt färdigt. Ibland anar man tankefel utan att tydligt kunna precisera vad det är som är galet. Då är det bara att tänka vidare.
Jag tar nog jullov nu och återkommer i mellandagarna.
21 dec.12

När det blir jul tänker jag alltid på min tidiga barndom. Jag bodde i Småland i en skogsträdgård. Man kan inte ha skog i trädgården, invänder läsaren. Men det var faktiskt så. Inte många meter men på tre ställen var det skog. I det ena hörnet mot gatan och i det andra hörnet mot gatan och mellan trädgårdsland och gräsmattor och det fabriksområde som trädgården övergick i. Det var inte bara en samling träd utan verkligen skogspartier. Förmodligen rester av en större skog som röjts undan för att lämna plats till hus, gräsmattor, krusbärsbuskar och trädgårdsland.
Min ogifta moster från Stockholm kom varje jul. Hon var jultomte och julens primus motor. Hon shoppade i det sena 40-talets och det begynnande 50-talets Stockholm och bättre kommers fanns förmodligen inte i Sverige. Sedan avreste hon fullastad med paket till smålandsskogarna. Vi tittade i barnkommarfönstet och såg tomten komma gående, med käpp och julklappssäck och vid kaninburarna stannade han och vinkade med käppen. Pappa hade tänt en öppen brasa och hit kom alltså tomten och knackade på dörren. Det kunde inte bli mer magiskt.
Jag minns det som en avskild, magisk, sagovärld. Vaggeryd, samhället, var något annat. Det var charkuteriaffär och speceriaffär, leksaksaffär och bokhandel och en post som var betydelsefull eftersom vi fick hämta posten i en postbox. Vaggeryd var vardagen, men julen var magisk.
Vi hade också seden att varje barn skulle sjunga för tomten. Det var roligt att fundera ut vilken sång man skulle använda. Min hädiska moder sjöng ”Flickan från Havanna” för tomten. Men då skattade tomten så att han fick vända sig om och tomtemasken sprack. Munterheten förstod jag inte. Flickan från Havanna kände jag väl till och jag sjöng den ofta. Jag hade dock aldrig förstått vad den handlade om. Det var fullt normalt att det var männen som hade pengarna och kvinnorna fick dem från männen. Och man ger naturligtvis pengar till den som inte har. Kvinnorna behövde dessutom handla mat och andra nödvändigheter och det kunde inga män. Och själva det faktum att man väntar tyder ju att man förväntar sig att just den mannen skall dyka upp. Varför skulle man annars vänta? Att vänta på far, som det hette i en annan visa, och att vänta på en karl, kom för mig på ett ut.
Men retroaktivt kan min uppskattning av min mammas skämt inte vara större. Det är en vacker tanke att hon hoppades på jultomten.
När jag var sju år flyttade vi till Sävsjö. Sävsjö och Vaggeryd kom väl i många avseenden på ett ut. Men julmagin var över och jag slutade tro på tomten. Redan i Vaggeryd hade man berättat för mig att det fanns tomtemasker att köpa i affären. Fullt naturligt, precis som man kan leka Batman och Stålmannen kunde man naturligtvis leka tomten. Det faktum att det fanns utklädda tomtar bevisade ju inte att tomten inte fanns. Konstaterade jag med visst teologiskt skarpsinne.
Att jag så sent uppgav tomtehypotesen var ett uttryck för sund vetenskaplig konservatism. Det vuxna var vanligen trovärdiga och man uppger inte en hävdvunnen föreställning om inte skälen är mycket goda för att göra det. Jag var ju yngst och mina föräldrar var trötta av mångårigt julande med mina tre syskon. Det var därför bara bra om också den yngste förlorade sin tro, så var åtminstone den delen av julteatern över. Den som hade svårast att tänka sig ett liv utan tomten var utan tvivel min moster.
Men det kunde i varje fall aldrig bli detsamma, utan brasa, skog och kaninburar.
20 dec. 12

Min blogg fungerar över förväntan. Jag har utomordligt stort nöje av att skriva den. Vad jag inte gillar är att den inte har någon enhetlig ton. Och att jag fortfarande är så bunden till massmediernas debatter. Jag borde ha en större distans.
Det är bara några dagar kvar till jul. Vad finns att förstå med julen, så hednisk, så kristen, så kommersiell? För den som var sekulariserad redan som barn är det kommersens glitter som gett julen sin magi. Julgranen tindrar, kaklet är klistrat med allt färggladare och allt modernare tomtar och under julgranen ligger inslagna möjligheter och förhoppningar. Magins materiella underlag. Bara i efterhand ter det sig tomt och det är magin man minns. Att man rymde så mycket entusiasm.
Kristendomen, då? Jonas Thente skriver varje dag fram till jul i Dagens Nyheter om den bibliska historien. Och han hittar genast ett fader och son-tema. Hur kärleksfull är Gud mot Jesus? Och hur skall man se på Josef, plastpappan? Hustrun beskriver denna religionstolkning som poänglös. Men det håller jag inte med om. Fundamentalistiska kristendomstolkningar blir alltid besynnerliga. Och det är bra att det åskådliggörs. Av någon, alltså, som inte accepterar besynnerligheten, utan är polemisk mot den.
”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son”. Jaha, han är så kärleksfull att han offrar någon annan. Det är ju rena Falstaff, fakir! Om man inte tänker sig att Gud och Jesus är identiska blir det parodiskt. Och låta ordet ”son” bara beteckna Gud, när han är människa.
Och Josef som plastpappa? Biologins roll för föräldraskapet behöver för all del alltid reduceras. Det är inte biologin som görs oss till föräldrar utan vårt kontinuerliga omhändertagande. Men det blir lite lustigt att göra konceptionen till en affär mellan Gud och Maria. Jag har till och med hört ansedda kristna tänkare spekulera i hur det går till när det himmelska förenar sig med det jordiska och om man kan tänka sig någon form av himmelska spermier? Vad blir resultatet av en förening mellan en gud och en människa? Just det, en halvgud. Men hur har den blivit till, som är alltigenom människa och alltigenom Gud, samtidigt? Ja om Gud är omnipotent behöver han ju inte använda sig av mänskliga metoder. Men kanske har föreställningen om Marias utvaldhet, hennes försteg framför Josef, haft en stor könspolitisk poäng med tanke på att Jesus faktiskt är man. Gud är ju inte bara allsmäktig, han är ju också allvis och han har rimligtvis haft att kalkylera med människans dårskap genom tiderna. Det är bland annat därför som en kristendomstolkning inte kan vara giltig för alla tider. Människan är ett barn i utveckling.
Därmed naturligtvis sagt att den klokaste kristendomstolkningen är att konceptionen gick helt naturligt till. Gud behöver inte vara biologiskt inblandad för att kunna transcendera.
19 dec.12