Lars Westerbergs Blogg

Vad skall det bli av den här bloggen? Vad är det jag söker?

När jag gjorde julkåserier i Obs handlade det ofta om min kärklek till litterära klassiker. Det var för att jag var så trött på det eviga debatterandet. Min tid var begränsad, jag hade små barn. Min tid räckte inte till så mycket annat än tidningarnas debattsidor. Då blev längtan stor efter det som var mindre smått.

Innan jag hamnade i debattfacket skrev jag i Lundagård. Debatten underordnade sig jaget. Jag ville beskriva mig själv och min situation. Jag läste kultursidor. Det var rösterna utifrån som invaderade mitt jag, var tidsandan som bröt in i mina egna tankar. Hur tidens debatter speglades i ett jag, ett jag, som läsarna blev bekant med, det ville jag visa. Ett unikt jag, förvisso, men ändå en bild av vad tiden kan göra med ett jag.

Det upphävde på sätt och vis de vanliga mallarna som jag fick underordna mig när jag värvades till Obs och Expressen. Att hålla sig till saken, att sätta läsarna in i frågeställningarna, att argumentera klart och begripligt, helst för envar, och avsluta med ett tydligt slutackord. Då påverkar man sina medmänniskor. Men var det vad jag ville? Är det inte mycket bättre om man kan ge idéer och uppslag, som människor kan göra vad de vill med? Enskilda iakttagelser som de kan känna som fruktbara. Läsarna behöver inte ens tolka en korrekt, det kan ha sin funktion ändå. Man behöver inte ge dem en helhet att ta ställning till. Utan fragment som de kan bygga av. Små gnistor.

Vi får se hur det blir. Det är bara att gräva och se om det blir bra. För någon. En nisch, en avsats, dit man kan gå om man tycker så. Läsarna behöver inte vara av en viss typ eller många och de behöver inte gilla allt eller förstå allt. En ömsesidig respekt, en början på det humana samtalet.

30.11.12.

Trötthet, efter en dags städning. Vi är alla främlingar i tiden.

Tänker på min ungdom då det gällde att vara vänstrast. Nu gäller det att vara kränktast. Jag läste någon som skrev apropå religiösa inslag i våra traditionella julsånger, att skulle man rensa bort allt detta, så blev det bara ”Hej, tomtegubbar” och ”Tipp, tipp” kvar. Skribenten måste ha bortsett från hur kränkande ”Hej tomtegubbar” är för oss nykterister. Och tänker ingen på vilket hån det är mot oss med sömnsvårigheter med tomtar som hoppar fram ur vrårna. Så är det hela tiden, alla tänker på sin egen kränkthet, och ingen tänker på min. Varför skall det vara mindre värt att ha sömnsvårigheter än att vara icke-kristen. Du är väl inte empatistörd, kära medmänniska!

Skämt å sido. Jag ville inte vara vänstrast ty jag var liberal.

Nu vill jag inte vara kränktast av samma orsak. Vi kämpade för ett samhälle med vidgade toleransramar. Och så blev det så här.

Jag såg på Kulturnyheterna att en teaterchef i Borås talade om massmedias fäbless för manliga genier. Exemplifierat med Stig Larsson, Ulf Lundell och Ingmar Bergman. Det är så vitt jag förstår ett dubbelt problem. Dels massmedias smak för sensationalism. Känslan skall aktiveras, hakorna skall tappas! Det dummaste, skamligaste och mest fåninga säljer mest. Den som får flest kommentarer vinner.

Och beträffande genier så gäller det, helt könsneutralt, att en genialsik person kan säga dumma saker och en dum kloka saker. Och ingen debattör väger tyngre än sina argument. Det räcker med intellektuell hederlighet för att se detta. Jag citerar ett kvinnligt geni: ”Det vackraste i världen är bara redlighet. Men det gör ensamt liv till liv och verklighet.”

Man hade ju kunna räkna in också August Strindberg bland de manliga genierna. För bara för några decennier sen var han beundrad av alla småpojkar. Nu tror jag han har försvunnit såsom alltför svår, 1800-talsförfattare som han är. Jag brukar ofta citera: ”Jag har icke det skarpaste huvudet-men elden; min eld är den största i Sverige”. Insiktsfullt. Jag vet visserligen med mig att jag är dum i huvudet, men känslostark är jag. Mycket av det han säger, i synnerhet om kvinnor, bär syn för sägen.

Det slog mig att drömspelet, ”mitt mest älskade drama, min största smärtas barn” är en bild av småsinthetens helvete. Den som lider av att gardinerna hänger snett får lida mycket.

Mitt ideal är på något sätt det motsatta. Som hos de gamla buddhisterna. ”Med hjärtat vordet stort, vidsträckt, djupt, bottenlöst, befriat frän all ond vilja.

29.12.12

Det är i den förfärliga månaden november, som en man med någon sorts förflutet, beslutar sig för att starta en blogg. Grundstämningen är olust.

Vem är han? Under 1970-talet var han kåsör för studenterna i Lund, först i Dackekuriren, sedan i Lundagård. Och sedan? Inte så viktigt, tror jag. Under sina många år som medverkande i radioprogrammet Obs ådrog han sig namnet Kvasten. Det var kulturkvarten, som ville ha en kulturkvast och han hade denna funktion i fem år, när 80-talet övergick i 90-tal. Verksam i övrigt i skånsk press.

Och nu står han här. Och novembervinden går genom hans kropp.

Och debatten? De intellektuella diskuterar barnboken Lilla Hjärtat och sverigedemokraterna slåss med järnrör. Var och en har sin diskurs. En behjärtad religionshistoriker framför i dag i Dagens Nyheter den gamla hypotesen att fascismen beror på kapitalismen. Utan konkurrens ingen revanschism är väl tanken. Men om jag lyckas visa att Stefan Arvidsson skrivit en dålig artikel bli han kanske ledsen och känner behov av att ta revansch. I värsta fall blir han kanske fascist. Det vidrigaste en god fascist vet är ju hångrinande intellektualism.

Min tanke är förstås att man avskaffar inte mänskliga underlägsenhetskänslor genom att avskaffa konkurrensen. Fascisterna själva hade faktiskt en bättre lösning på problemet: genom att nedvärdera intellektet och uppvärdera känslan och viljan. Det är inte hur bra du tänker, som är viktigt, utan hur hängiven du är den rätta saken. Vilket man kombinerade med rasismen. Det är inte din framgång, utan din ras, som är avgörande.

Hur hittar man fram till jämlikhet, till ingens underläge? Och till den ödmjukhet som gör att man accepterar sig själv, trots sina brister? Det funderar jag ofta på.

Lösningen skulle alltså vara individualpsykologisk, inte politiskt. Vad är detta om inte pissliberalism? Det är en alldeles korrekt beskrivning i sak. Jag har ingenting att invända och jag står för det. Att jag roar mig med att använda negativt värdeladdade ord, må vara ett memento för vår tids lättkränkta.

28 nov 2012