Butors Tidsschema

Jag har läst om ännu en bok som gjorde intryck på mig i min ungdom. Det är på nytt en roman från den riktning man kallar den nya franska romanen. Michel Butors Tidsschema. Egendomligt nog kom jag mest ihåg omständigheterna när jag läste den. Det var försommaren 1974. Den flicka jag älskade och hade varit tillsammans med varje dag i två terminer flyttade till Stockholm. Nu hade hon lämnat i Lund och jag gick varje dag och vattnade hennes blommor på studenthuset Ulrikedal i väntan på att hon skulle återkomma och avflytta för gott. Och så läste jag denna franska roman som jag tyckte om, utan att betrakta den som ett mästerverk som Claude Simons Vinden.
Jag mindes den som en ganska konventionell roman. Utan Robbe Gillets fullständigt detaljerade rumsbeskrivningar eller den teknik Simon använder i Vägen till Flandern. Där han berättar två historier som går så in i varandra att han skiftar från den ena historien till den andra mitt i en mening. Butor berättar om en fransman som tillbringar ett år som kontorsanställd i en trist engelsk stad, där han vantrivs. Han hittar en roman som utspelar sig i staden, en deckare ”Blestonmordet”, där stadens berömda kyrkfönster, där Kain dödar Abel, spelar en stor roll. Det var ungefär vad jag mindes. Varför den hette Tidsschema reflekterade jag aldrig över.
När jag nu läser om den ser jag att det är en intrikat roman där tiden har en väldig betydelse. Huvudpersonen skildrar sin tid i Bleston, han skall vara där jämt ett år, genom att i efterhand berätta om sin tid. Han har varit sju månader i Bleston när han börjar sin beskrivning. Det är alltså dagboksanteckningar som ligger sju månader efter. Samtidigt händer honom naturligtvis nya saker, så att han ibland får berätta vad som just har hänt honom. Det gör naturligtvis det lite besvärligare för läsaren. Men skapar nya insikter, hur tolkningen av det förflutna förändras genom nya händelser, hur det som händer nu beror av handlingar som när de gjordes inte tillmättes någon betydelse.
Dessutom är det en mer lidelsefull roman än jag mindes. Förmodligen förleddes jag av den lugna berättartonen. Men huvudpersonen hatar verkligen Bleston. Det är inte bara en lite trist stad, utan en stad som han upplever som sin fiende, en stad med en nästan metafysisk ondska.
Vad händer honom? En arbetskamrat tar sig lite grann an honom och bjuder hem honom. Han presenterar honom också för en flicka som står i en pappershandel och som han köper karta och skrivpapper av. Han träffar henne sedan på sitt matställe och blir lite förälskad i henne. Hon presenterar honom för sin lillasyster som är ännu sötare och läser franska. Han ger lillasystern lektioner och blir allvarligt betagen i henne.
Samtidigt umgås han med en annan fransman som kommer till staden och praktiserar på ett hotell. Mycket av hans tid går också åt att finna ett bättre rum än den sunkiga hotell där man har placerat honom. Och slutligen finner han en bättre bostad med hjälp av en svart man som han har träffat.
Blestonmordet, deckaren som han ser i bokhandeln och köper, får honom att studera stadens två katedraler och dess museum. Han lånar ut boken till den äldre systern och tror att han har fått tillbaka den. Men hon har i sin tur lånat ut den och sedan glömt det. Han skaffar med viss möda ett nytt exemplar antikvariskt.
Han kommer i kontakt med en man som noterar att han läser boken. Det visar sig så småningom vara bokens författare, en renommerad deckarförfattare, som dock har skrivit denna bok under pseudonym. Så småningom avslöjar han sin identitet för huvudpersonen och hans franske vän. Han är i boken mycket föraktfull mot stadens nyare katedral. När huvudpersonen talar om boken med sin arbetskamrat och hans mor reagerar de negativt. Arkitekten till denna katedral är nämligen arbetskamratens morfar och modern som ung flicka har varit förebild till en av skulpturerna.
De båda systrarna blir mycket intresserade av författaren eftersom deras kusin har än vän vars hus finns exakt beskrivet i boken. Det finns också ett oförklarligt mord i Bleston, vilken kan få en att undra om boken inte i hög grad bygger på verkligheten.
Huvudpersonen är alltså mycket attraherad av den yngre av systrarna. Men han är lite rädd för denna attraktion, rädd att bli uppslukad. Och han har ju sitt viktiga och tidskrävande skrivande.
Så förlovar hon sig i stället med hans franske vän.
När han repat sig från det slaget börjar han åter drömma om den äldre av systrarna. Men hon förlovar sig i stället med hans arbetskamrat.
Han har avslöjat författarens identitet både för sin arbetskamrat och för systrarna. Och författaren blir påkörd av en bil, en olycka som ser ut som ett mordförsök. Och huvudpersonen misstänker först personen vars lägenhet skildras i roman och sedan sin arbetskamrat. Men saken blir aldrig klarlagd. Författarens identitet avslöjas offentligt i samband med olyckan och Blestonmordet kommer i nytryck, nu med författarens verkliga namn.
Det är som synes en ganska trivial handling. Dock är boken långt mer än en skildring av en lågintensivt deprimerad som går om kring i en trist stad, ondgör sig över den smaklösa maten och studerar kyrkorna, som jag hade för mig. Och jag är övertygad om att det finns mer att upptäcka i denna bok än jag gjort. Framför allt hur författaren använder sig av tiden och hur samma händelse sätts in i nya tidsmässiga sammanhang. Det är egentligen en bok att hela tiden bläddra tillbaka i. Denne Butor fick aldrig nobelpriset. Han torde tillhöra de bortglömda nobelpriskandidaterna. Hur väl står han sig mot Le Clézio och Modiano?
13 dec.19

Stidsen försvarar Engdahl

Jag nämnde igår Björn Wimans artikel i söndags (DN 8 dec.). Och jag polemiserade mot den koppling han gör mellan de båda skandalerna. Han blir då också i tillfälle att återknyta till debatten om kulturprofilen och Katarina Frostensons och Horace Engdahls konspirationsteorier. Vilket kan synas vara att slösa krut på döda kråkor.
Engdahls mest hängivna supporter i Danmark, Marianne Stidsen, ger sig emellertid inte. Hon ägnar en helsida i Weekendavisen (6 dec.) för att framhålla att den Engdahls – Frostensonska berättelsen är så mycket trovärdigare än den som segrat i Sverige. För att styrka sin tes framhåller hon att hon fått alla detaljer från Horace Engdahl själv. Så roligt har jag inte haft sedan Aftonbladet framställde en misstänkt terrorist som en hedersman eftersom han sa det själv. Han borde ju om någon veta.
Vad akademibråket handlade om var att på illegitimt vis kuppa åt sig makten över akademien, menar Stidsen. En Sara Danius- Ebba Witt – Brattström konspiration. Och hur visar sig detta? Jo, man försökte få Katarina Frostenson och Horace Engdahl uteslutna ur akademien när man redan hade kapat alla band till kulturprofilen. Jobbet var gjort. Men det var ju Katarina Frostenson som var kulturprofilens starkaste band med akademien. Att han hade en hustru i akademien. Det var ju det han kunde utnyttja i sitt maktmissbruk. Hade Katarina Frostenson bara insett att situationen krävde att hon självmant avgick hade väl akademiens anseende inte allvarligt skadats. Engdahl var kompis med kulturprofilen men hade väl lämnats i fred om han inte sedan öppet hade försvarat kulturprofilen och röstat mot att utesluta Frostenson.
Så vad Stidsen gör är att anta vad som skulle bevisas. Att man längre tolererat kulturprofilen både från akademiens sida och i det svenska kulturlivet i övrigt, är förvisso sant. Men krukan går så länge till vattnet, att hon slutligen springer. Att kulturprofilen borde stoppats tidigare kan man inte dra mycket slutsatser av. Att akademien, under Sture Allén tid, ingrep till kulturprofilens förmån, och fick de tidigt undersökande reportrarna på Expressen att tiga, är ett sorgligt faktum. Både Horace Engdahl och Ebba Witt – Brattström var med om att gå i god för kulturprofilen. Det var inte Horace Engdahl som tog initiativ till detta brev, framhåller Stidsen. Det kan ju något förminska hans skuld att han inte var drivande den gången. Men ansvaret kommer han inte ifrån.
Så bättre än så blir det inte, fast man har en hel sida på sig. En usel tänkare som försvarar en usel sak.
12 dec.19

Akademiskandaler

Jag tror bestämt att det är felaktigt att se Handke- skandalen som en fortsättning på kulturprofilskandalen. Det är nämligen helt olika saker. Den som ser det som ett uttryck för samma ruttna elitism som medför samma inomakademiska motsättningar misstar sig säkerligen. Att försvara och förringa övergrepp är en sak och att ha en viss litteratursyn en helt annan.
Jag finner inget konstigt i att man kan vara oense om valet av litteraturpristagare. Det är väl ingen som tror att valen alltid har skett under total enighet. Jag hade visserligen föreställningen att medlemmarna hade närmast vetorätt. Men så tycks det alltså inte vara. Det har ju talats om att Arthur Lundqvists starka motvilja mot vissa författarskap var anledningen till att vissa högt förtjänta författare aldrig fick nobelpriset. Medan Peter Englund och Gun – Britt Sundström helt enkelt måste ha blivit nedröstade. Och Leandoer led av att inte kunna argumentera mot eftersom han inte hade de erfarna medlemmarnas mångåriga kunskap. Den som har ett längre medarbetarskap i utsikt har åtminstone förhoppningen att så småningom komma ikapp.
Jag vill upprepa att ingen förnekar att Handke har magstarka hållningar. Vad man diskuterar är om dessa hållningar är tillräckligt avskyvärda och tydliga för att diskvalificera honom till nobelpriset.
Det är därför vi har denna intensiva och svåröverskådliga debatt. Jag kan inte se, som Björn Wiman påstår i DN (8 dec), att företrädarna för Svenska Akademien verkar särskilt förvånade eller indignerade över kritiken. Men hårda ord genererar naturligen hårda motord. Och lika naturligt är det akademiens motståndare som står för de hårdaste orden. Den som är offer eller identifierar sig med offren blir naturligen hårdare i tonen än den som tonar ner och nyanserar.
Själv tycker jag det ligger mycket i Ingrid Elams påpekande att det alltid är en person som får nobelpriset. Inte texterna utan upphovsmannen till texterna. Och texterna har en upphovsman, det tror man numera, 80-talets tvivel på det överlevde inte många decennier. Så vem är personen man på detta sätt skänker prestige?
Jag tror inte på konst för konstens egen skull. Jag tror det är en omöjlig dröm. Men jag tror inte heller på konsten som de rätta idéernas tjänarinna. Konsten skall vara enkel och begriplig och tjäna arbetarklassen, hette det i min ungdom. I dag skulle man väl snarare säga att den bör stå i humanitetens och demokratins tjänst. Men konstens uppgift är inte att göra oss till bättre människor utan göra oss klokare, insiktsfullare. Inte till bättre människor utan till bättre rustade människor.
Och här kan diskussionen fortsätta om vad den mänskliga intelligensens är för något. Själens rika landskap är större än det som kan mätas med intelligenstest. Det är en svårfångad och svårdefinierad kunskap som litteraturen skänker.
11 dec.19

Pettersson kulturchef

Så blir det Karin Pettersson som blir ny kulturchef på Aftonbladet. Det var väl inte så dumt. Medan hon var politisk redaktör på tidningen fick jag stort förtroende för henne. Att vara en vettig människa är inte att förakta.
Anders Q. Björkman i Svenska Dagbladet (6 dec.) oroar sig för att politiken skall tränga undan kulturen. Men Aftonbladets kultursida har alltid varit starkt vänsterprofilerad. Det som kommer att hända nu är inte en ökat politisering, men möjligen en minskad vänstervridning. En del mer vildsinta förlöpningar vänsterut kommer sannolikt att begränsas. Terrorforskare kommer kanske inte längre att utpekas som agenter för främmande makt, imamer kommer inte längre att framställas som hedersmän därför att de uttryckligen säger att de är det. Jag kan inte tänka mig att sidan gör sig av med alla sina färgstarka skribenter, det är ju ändå de som gör sidan läsvärd, för att för säkerhets skull låta Pettersson ensam skriva den. Så det är nog ingen risk för en katastrofal förtråkning.
Men det är kanske snarare det Anders Q. Björkman är rädd för. Det är inte så mycket den opolitiska kulturen, som de fria åsikterna fjärran från den grå partipolitiken han vill försvara. Men jag tror, som sagt, inte att det är så stor risk i det här fallet.
Hans kollega i Barometern, Martin Tunström, för ett motsatt resonemang (6 dec.). Han hoppas på en tillnyktring på Aftonbladet. Samtidigt som han ogillar den ideologiska upplösning i svensk press han med Hans L. Zetterberg tycker sig se. När människor fritt hoppar från den ena tidningen till den andra. Det är Lena K. Samuelsson som nyss var chefredaktör för Svenska Dagbladet som nu hälsar Karin Pettersson välkommen som kulturchef på Aftonbladet. ”Här uppstår trovärdighetsproblem för en idéburen verksamhet när de högsta mediecheferna promotar åsikter beroende på vilken arbetsgivare de för dagen har. Vad är då idépressen?” Jag kan bara instämma i detta.
Men med Åsa Linderborgs kultursida kommer ingen att kunna tävla på länge. Liksom Karl Vennbergs kultursida kommer den att ihågkommas som något stort och minnesvärt. Sådant räknar man inte med skall återkomma i brådrasket. Utan man hoppas på något någorlunda läsvärt.
10 dec.19

Lifvendahl och SD-samtal

Jag faller i viss förundran över Tove Lifvendahls försvar för moderaternas SD-samtal (Svd 5 dec.). Hennes taktik är här att visa att det finns någonting som är mycket värre. Man silar alltså mygg och sväljer kameler, enligt henne mening. Man kan tycka att även om det vore oundgängligen sant, är det ett klent försvar. Att det finns någonting som är värre är knappast någon ursäkt för någonting.
Vad är det då som är värre? Jo, det är de vapenstölder som ägt rum på regeringskansliet. Och som regeringen tydligen i någon mening är ansvarig förr. Och här blir det konstigt. Vi är många som tycker att ett parti är mycket mer ansvarigt för de samtal det för, än för oönskade stölder, som det möjligen borde kunnat ha förhindra. Jag tänker mig nu att vissa av mina läsare kommer att använda sitt skarpsinne för att bevisa att vapenstölder är mycket värre än SD-samtal. Men min poäng är en annan. För att man skall kunna använda myggkamelliknelsen med någon effektivitet måste den framstå som självklar i andra människors uppfattning. Och oberoende av vad som är värst här kan det knappast framstå som självklart att det är fråga om några myggor och kameler.
Men så tänker jag att detta inte var Löfvendahls syfte med ledaren. Hon skriver inte för att övertyga alla och envar. Hon skriver för moderater. Både dem som finner det rimligt att partiet för SD-samtal och för dem som i alla väder håller på partiet. Och vill försvara det oberoende av vad de egentligen tycker om hur partiet agerar i enskilda frågor. Man är ju inte dummare än man inser att handlingen är kontroversiell, att det är ett brott med hur man tidigare förhållit sig. Det här kommer att starkt kritiseras.
Då gäller det att hitta ett försvar. Att stärka de partitrogna i anden. Och ge dem något att försvara sig med när kritiken från omvärlden blir plågsam. Det finns mycket som tyder på att dessa personer är benägna att ta emot varje försvar med öppna armar. Då gör det kanske inte så mycket att en utomstående höjer på ögonbrynen.
9 dec.19

Äldre inlägg