K.Andersson om Skugge

Det är inte klokt vad man kan hitta på. Nu mobiliserar Aftonbladet Kristofer Andersson för att försvara Linda Skugge (9 juli). Hon är en person med konstnärliga ambitioner, precis som hon säger, försäkrar Andersson. Däri representerar hon en äldre linje. Där en kulturjournalist inte var en journalist som skrev om kultur. Utan en kulturpersonlighet som skrev i tidningarna.
Ja, det låter sig sägas. Linda Skugge är alltså ett fornminne. En personlig röst i utslätningens tid.
Låt gå. Jag minns från min ungdom att några recensenter hävdade att de skapade konst. I stället för att försöka förstå det de skulle recensera och analysera, visa på tolkningsmöjligheter och öppna konstverket för läsaren, ville man göra något annat. Att skapa ett nytt likvärdigt konstverk med den bok eller föreställning man var satt att tolka. Och läsaren skulle då bli dubbelt berikad, ha två konstverk som på ett gåtfullt sätt korresponderade med varandra. Jag tyckte alltid att detta var pretentiöst nonsens och att svika sin svåra kritikeruppgift. Fast texterna kunde för all del vara både vackra och begåvade.
Och jag är helt enig med Kristofer Andersson att kulturjournalistikens journalisering är ett problem. Jag längtar efter gammaldags kulturpersonligheter.
Men Linda Skugge? Som gafflade med pubbeungar utan att lyckas höja sig över deras nivå. Och nu alltså försöker göra konstverk – av intervjuer! Vad är Lena Anderssons skarpsinniga, hederliga och ögonöppnande artiklar. De är vi ju bortskämda med. Menar alltså Kristofer Andersson. Mot Linda Skugges konstprojekt. Som anknyter till gamla tider men ändå kan sägas vara förnyande. Ty det är inte lätt att tänka sig en intervju som ett konstprojekt. En recension skulle ju kunna vara en parallelltext, inspirerad av något läst. Men hur tillämpar man det på intervjuformen?
För all del. Den tjafsande pubbeungen med sina auktoritära och bekäftiga tonfall har uppenbarligen utvecklats till något annat. Till det fullfjädrade charlataneriet. Det är inget att säga om, ty hon kan förmodligen inte bättre.
10 juli 20

Eftertankar om Linderborg- Arpi

Det är kanske dags att göra några reflektioner på tvären. När Åsa Linderborg intervjuade Ivar Arpi i Aftonbladet (20 juni) hade jag höga förväntningar och sympatiserade med idén. Att intervjua en meningsmotståndare och söka belysa hans psykologiska drivkrafter. Men jag blev besviken, jag tyckte intervjun gav dåligt utbyte. Visst är Arpi en makthavare, men det är ju Åsa Linderborg, eller var till helt nyligen, också. Visst skulle man kunna tänka sig en kritisk intervju, men det är lite konstigt att utfråga sina meningsmotståndare för att avslöja dem. Jag tror inte Åsa Linderborg skulle vara rätt person för en sådan intervju. Det förutsätter en journalistik underifrån av någon obelastad som kunde göra denna avslöjande och kritiska intervju. Annars blev det lätt att fortsätta polemiken i intervjuform.
Däremot kan de ju vara frestande och upplysande att när man lämnat sin maktposition försöka att mer opolemiskt fundera kring meningsmotståndarens psykologi och bevekelsegrunder. Det kunde göra många av Arpis meningsmotståndare klokare och kanske också en del av hans meningsfränder.
Besvikelsen kommer sig väl av att Arpi avslöjar en sådan platthet, någon sorts outvuxenhet. Hans intentioner är goda, han vill varken framstå som bättre eller sämre än han är. Han vet att man minns selektivt, att självbedrägeriet ständigt lockar. Hans åsikter kan kanske inte förklaras psykologiskt, de vilar på saklig grund. Men är inte Ivar Arpi känd för att vara arg. Vreden kan man kanske förklara psykologiskt?
Min hypotes är att Ivar Arpi inte är argare än andra. Utan att våldsam förtrytelse söndersliter ens hjärta blir man ingen god polemiker. Det är det raseri som driver en att skriva och Arpi skiljer sig härvidlag inte från andra. Det är snarare bristen på impulskontroll som är hans problem. För man sitta på händerna för att inte förgå sig är impulskontrollen dåligt inövad. En stark känsla måste bearbetas med eftertanke, kontroll, man måste behålla vreden, men hela tiden kontrollera den.
Och kanske finns här en förklaring i att han slåss så mycket som barn, att han hela tiden var beredd på fysiska strider. Nästa steg är att övergå till verbal vrede. Men sedan är det ett långt steg till den kontrollerade vreden. Och processen måste infinna sig samtidigt med vreden. Så inövad så att man inte behöver behärska sig för att kunna gå till attack.
Jag brukar säga att både överaggressiva och aggressionshämmade miljöer är destruktiva. Det kan hända att Arpis utgångspunkt är en miljö alltför präglad av strid, där impulskontrollen inte varit konstruktiv. Det har varit viktigare att vinna striden än att föra den på ett bra sätt. Där man betänker riskerna för att skada andra och själv bli skadad.
Detta i kombination med en viss social lomhördhet kan vara grunden till hans problem. Han upplever sig som ökänd och ogillad. Jag tror inte det beror på att han anser sig ha rätt. Utan av en brist på ett djupare psykologiskt intresse för andra människor. Utan inlevelse kan man aldrig förstå sina meningsmotståndare. Jag tror också det är viktigt att den polemiska striden har ett inslag av lek. Vare sig man angriper med florett eller yxa måste, eller bör, striden ha ett inslag av munterhet och distans.
Men sedan är naturligtvis en viktig förklaring till att han ogillas att han med rätt eller orätt anses ha kontroversiella åsikter. Det är inte alltid helt lätt att vid värderingskonflikter, se vad som är reella eller skenbara motsättningar. En viss tendens att karikera sina meningsmotståndare finns väl ofta. Om detta förtydligar bilden, gör vissa betänkliga tendenser mer synliga, eller är oacceptabla förvrängningar, kommer det nog alltid att råda oenighet om. Här kommer det nog alltid att råda en spänning mellan självbild och omgivningens bild.
Arpi säger på ett ställe att han anser sig företräda upplysningen mot reaktionen. Och han anser sig ha högeråsikter. Det tror jag är någonting typiskt för vår tid. Man har en gruppidentitet mera än en idébaserad identitet. Man tillhör ett gäng som slåss mot ett annat gäng (jämför Arpis barndomsupplevelser). Man föredrar då termerna höger och vänster i stället för de idémässigt åtminstone något mer stringenta konservatism, liberalism, socialism. Högern är som bekant liberalkonservativ och är därigenom en vän till upplysningen och en fiende till upplysningen. Den enskilde högerpersonen kan vara antingen det ena eller det andra. Vad vänstern är idag är väl ännu mera oklart. Där får man titta på enskilda idéer för att få svar på frågan om man skall hänföra dem till upplysningen eller inte.
9 juli 20

Den nya Linda Skugge

Vad skall man göra åt en opinionsbildare som erkänner att hen systematiskt skrivit saker som hen inte menar? Att syftet i stället varit att provocera och väcka uppmärksamhet. Det kan man ju i många fall misstänka, men när någon cyniskt erkänner, råder det ju inget tvivel.
Men vem skulle erkänna? Jo, den som lämnat sin verksamhet. Så Linda Skugge räknade väl inte med att återvända när hon sammanfattade sin tid som kolumnist i Expressen. Men hon har av oklar anledning, tagits till nåder i pressen. Kanske är hon envis och behöver tjäna pengar och kanske har hon ännu förmågan att väcka uppmärksamhet. Ty nu är hon kolumnist och kulturskribent i Aftonbladet i stället. Och hon får alltså göra prestigefyllda intervjuer för Svenska Dagbladet.
Och intervjun med Lena Andersson får en att ta sig åt huvudet (28 juni). Hon avslutar intervjun med att hota med att bli Lena Andersons stalker. I sådana fall är det närmast en lättnad för läsaren att Skugge har så låg trovärdighet. Men det är möjligt att Linda Skugge är trovärdig så långt att hon liksom Lena Andersson har svårt att ta ett nej. Det gör henne dock inte mer intressant. Linda Skugge erkänner att hon är lite kär i Lena Andersson och finner henne alldeles, alldeles underbar. Men den integritet som hon berömmer hos Lena Andersson gör det nog svårt att hoppas på att hon kan få annat än nej, när hon är så pass kladdig.
Men vad kan en opinionsbildare hitta på när lögnerna verkar för uppenbara och cynismen inte längre roar? När allt faller samman i en stor och uppenbar tomhet. Jo, det visar sig i Linda Skugges svar till Elina Pahnke (Sydsvenskan 7 juli). Man utropar sig till konstnär. Det jag sysslat med har inte varit usel opinionsbildning, det har varit konst! Dålig och tom och usel konst, kan kanske läsaren invända. Men det vet man ju hur det är med konst. Det är en fråga om estetiska värderingar. Och Linda Skugge måste ju få ha sina.
Hon kallar sig ett lyckopiller. Det är kanske att ta till. Men en viss munterhet väcker naturligtvis ett så fräckt bondfångeri.
8 juli 20

Pahnke om kompisintervjuer

Elina Pahnke hade en förtjänstfull artikel i Sydsvenskan 2 juli. Där hon reagerar mot att tidningsskribenter kompisintervjuar varandra. Hon tar utgångspunkt i Linda Skugges intervju med Lena Andersson i Svenska Dagbladet och hon tar också upp Stina Oscarsons intervjuer med
människor som på grund av sina antihumana eller antidemokratiska åsikter annars har svårt att komma till tals.
Här gömmer sig förmodligen ett otal problem. Inte bara det som är Elina Pahnkes huvudpoäng: det mediala kompissamhället. Journalister intervjuar varandra, beundrar varandra, ger varandra priser. Särskilt förtjänstfulla skribenter får pris uppkallade efter sig, som andra journalister kan tilldelas. Det är någon sorts skråets självsmekning vi bevittnar.
Men en del av problemet är den dagisfrökenton som har utbrett sig som ett svar på näthatet. En gullig omsorg om den aggressiva medmänniskan. Det är värt en liten tillbakablick.
I 50-talets radio var man respektfull mot överheten och folkuppfostrande mot menigheten. Så kom på 60-talet med TV skjutjärnsjournalistiken. Ingen översåte skulle komma undan, lögner skulle blottas. Det slutade man som bekant med någon gång på 1980-talet. Och tonen journalist och makthavare blev alltmer kompisinriktad. Ty problemet nu är ju inte att grottmänniskorna inte kommer till tals. Utan att nätet, när landet datoriserades, gav möjlighet till envar grottmänniska att komma till tals, så att de blev svåra att nonchalera. Lägg därtill den nya vänliga tonen. Det var inte bara överheten som skall respekteras, det är också okunnigheten och dumheten.
Det karaktäristiken kan gälla för Stina Oscarsons, Navid Modiris och Kristoffer Triumfs ansträngningar. Men både Ivar Arpi, intervjuad i Aftonbladet av Åsa Linderborg, och Lena Andersson är ju högt värderande och centralt placerade skribenter. Här är det en kompisaktig och föga avslöjande hållning från intervjuarens sida, som är förödande. Men Linda Skugge, som för övrigt svarar Elina Pahnke i Sydsvenskan idag, är ett särskilt problem som är värt en egen bloggpost.
7 juli 20

Shachars hjältar

Det är svårt att förstå Nathan Shachars intentioner med sin artikel i DN (6 juli) om de kämpande antinazisterna i Sverige under andra världskriget. Det är naturligtvis sant allt han säger men ger det rätt helhetsbild?
Man kan granska regeringens och myndigheternas politik, Sveriges officiella linje, och finna den en smula tvivelaktig. Men det är alltför lite känt att det fanns ett undervärderat antinazistiskt motstånd, menar Shachar. Och det beror till viss del på dessa hjältar anspråkslöshet. Efteråt gjorde de inte stor sak av sina insatser.
Det är dock ett större problem med tystnaden om något annat. Nämligen den stora grupp som var kritiska till regeringen från andra hållet. Jag skulle inte med säkerhet kunna uttala mig om hur stark den antinazistiska opinionen var i förhållande till den pronazistiska opinionen.
Tystnaden om den senare har ju varit långt mer påfallande. Oviljan att göra upp med dem som stod på fel sida har varit svårförståelig. Antinazisterna har tigit inte bara om sitt hjältemod utan också om andras skurkaktighet.
Därför kunde Gustaf Petrén, den mest framstående tyskvännen i Lunds studentkår under hitlertiden, under 60- och 70-talet framställas som borgerlighetens samvete. Erik Anners kunde bli högerpartiets chefsideolog. Gunnar Biörck kunde starta konservativa debatter i Svenska Dagbladet, Biörck-debatten 66. Jag som är född 45 visste inget om deras historia.
Kommendörkapten Dehlgren på Dagens Nyheter var trogen samlingsregeringen till sista blodsdroppen vilket gjorde det svårt för antinazisten Johannes Wickman på DN:s ledarsida. Vilket Nathan Shachar nämner. Men Börje Brilioth på Stockholms - Tidningen och Fritz Lönnegren på Aftonbladet eller Roland Rasmusson på Helsingborgs Dagblad var direkt uttalade tyskvänner. Fredrik Bööks inflytande som Svenska Dagbladets kulturchef var ju betydande liksom Harald Schillers på Sydsvenskan. Böök fick verkligen bära ett hundhuvud men de flesta andra försvann i tysthet. Det problematiska är dock inte de som försvann i tysthet utan de som kunde fortsätta att verka som om inget hänt. Per Olov Sundmans ungdomsförvillelser lär ju ha varit kända bland antinazister t.ex Jan Myrdal, långt innan det kom till allmänhetens kännedom.
Men möjligen var problemet med pronazisterna under andra världskriget att de inte betraktades som lika udda som antinazisterna. Behovet av att frondera är ju knappast stort när man har en stor tidning till sitt förfogande.
Sydsvenskans försök att ena borgerligheten i mitten av 60-talet i det s.k. Medborgerlig Samling, hade som ett av sina främsta namn en gammal nazist. Liksom en Folkpartistisk minister under efterkrigstiden var f.d. nazist utan att det kom till allmänhetens kännedom. Det jag vänder mig mot är inte att de kunde rehabiliteras, vem som helst har naturligtvis rätt att ångra sitt förflutna. Utan mot tystnaden.
Segerstedt var inte ensam som antinazistisk publicist, menar Shachar och nämner Anders Yngve Pers på Vestmanlands Läns Tidning. Han hade lika gärna kunna nämna J. A. Selander på Eskilstuna- Kuriren. Liksom Nils Ahnlund och Nordens Frihet hade kunnat kompletteras med Ture Nerman och Trots Allt.
6 juli 20

Äldre inlägg