Om Per Gahrton

När jag första gången såg och hörde Per Gahrton var på Liberala Studentklubbens introduktionsmöte hösten 1965. Han framstod omedelbart som en stark personlighet. Färgstark, respektlös och oppositionell. Per Ahlmark hade varit den lysande yngre stjärnan, som tingsteninspirerad kritiserade de gråa partikoryféerna. Här var någon ännu yngre som kritiserade Per Ahlmark. Detta måste vara den verkliga liberala avantgardisten.
Han var inte med i Liberala Studentklubben, utan var framstående i folkpartiets ungdomsförbund. Men jag minns ett tillfälle när han debatterade mot konservativa kårpampar. ”Detta, herr ordförande, är lögn. Och det är en ovanligt infam lögn”, Ropade Per Gahrton, vit i ansiktet av vrede. Hans motdebattör var Claes - Göran Kjellander, som långt senare skulle bli ledarskribent i Dagens Nyheter.
Jag hade sett en färgstark personlighet, men vad visste jag mera? I Israel- Palestina konflikten hade vänstern tagit parti för palestinierna. ”Hur kunde de?” frågade sig en gång min vän Salomon Schulman. Mycket enkelt, man uppfattade judarna som västerlänningar, araberna som tredje världen. Men även inom liberalismen fanns kluvenheten. Gahrton blev tidigt arabvärldens försvarare. Mot sig hade han alla andra liberaler. Själv har jag aldrig kunnat ta ställning i den frågan.
Efter ett år i Liberala Studentklubbens styrelse lämnade jag den. Insåg att jag inte var så intresserad av praktisk politik. Politisk ideologi var jag emellertid inte ointresserad av. Under tiden kom vänstervågen. Och vänstern blev med sina många riktningar den dominerande tidsströmningen. Också litteraturen erövrade man. Och jag var intresserad av litteratur och kulturdebatt.
Jag förblev dock trogen liberalismen. Då hade Per Gahrton blivit chefredaktör för Liberala Studentförbundets tidskrift Liberal Debatt. Gahrton visade sig vara en insiktsfull politisk tänkare. Just så, tyckte jag, skulle man förhålla sig som liberal. Inte blunda för någon verklighet, utan erkänna de orättvisor som vänstern fått syn på. Först då kunde man förbli ett alternativ till vänstern.
Men Gahrton lämnade Liberal Debatt och blev i stället chefredaktör på Lundagård. Jag hade beundrat Lundagård under hans företrädare. Nu tyckte jag att den förlorade i akademisk finess. Efter Gahrton har jag aldrig fullt ut återfått förtroendet för Lundagård.
Sedan gick tiden. Liberala Studentförbundet utkämpade sina inre strider. Man bytte beteckning på förbundet och dess tidskrift 1972. Kallade sig Frihetliga socialistiska studentförbundet och tidskriften Frihetlig socialistisk tidskrift.
De kvarvarande vänsterliberalerna, som inte ville hoppa på det frihetliga socialistiska tåget, lät den gamla tidskriften återuppstå under sitt gamla namn 1973. Med redaktioner i studentstäderna som växelvis svarade för numren. Jag var med i lundaredaktionen. Per Gahrton var en av dem som företrädde den stiftelse som bildades.
Vid den här tiden var Per Gahrtons artiklar mycket frekventa i de stora tidningarna. Kunde han verkligen tänka igenom allt han skrev, frågade jag mig. Vid den här tiden kom också svängningarna i sexualfrågan. Per Gahrton var en av de första av de gamla sexualliberalerna som bytte fot. Det gjorde mig rasande. Jag skrev en artikel till Sydsvenskans Aktuella frågor som refuserades av Gunnar Andrén. Det konfunderade tydligen Gahrton. Vi skulle träffas i Stockholm vid ett möte med styrelsen för Liberal Debatt. Gahrton hade förgäves sökt mig på tåget upp. Men jag hade av privata skäl farit upp dagen före. Där undvek jag förmodligen en konfrontation.
Jag var sedan länge bitter på Per Gahrton. Men alla andra sexualradikaler ändrade också mening. Min vrede bleknade så småningom. Det var väl ålderns resignation.
Sedan dess har jag träffat honom vid åtskilliga sammanhang. Miljöpartiet skulle bildas. Och Per Gahrton gjorde skandal genom att vara hejdlöst berusad på lundagårdsjubiléet 1980. Allan Fagerström skrev om det och Gahrton måste rädda sitt spirande parti genom att göra offentligt nykterhetslöfte på Dagens Nyheters ledarsida. Det visade sig att han var dipsoman, periodsupare. Sådant gör ens liv besvärligt.
Men mellan oss rådde bara hjärtlighet när vi träffades. Och nu är han alltså borta. Nog var han en lundaprofil att minnas.
22 sept. 23
 
Jag gör nu två veckors bloggpaus. Åker till Georgien. Nästa bloggtillfälle måndagen 9 oktober.

Eks "Numret till en vän"

Britt - Marie Eks bok, ”Numret till en vän”, om Jadwiga P. Westrup är ganska besynnerlig. Men det gör inte så mycket. Nog är det fantastiskt att någon 35 år efter sin död kan få en bok skriven om sig av någon som kände henne personligen.
Varför är den besynnerlig? Därför att så mycket är ovidkommande. Och också vänskapen är en smula besynnerlig. Det är en åldersskillnad på 40 år. Den yngre kvinnan beundrar den äldre. Och den äldre kommer att fungera som biktmor. Om man är den lyssnande parten, hur tydlig blir man då?
Så det blir mycket om deras gemensamma förtjusning i djur. Och mycket om Eks egna kriser när hon vänder sig till Jadwiga Westrup för att få tröst. Och här framträder verkligen ett drag hos Jadwiga. Vänlig och förstående, ja, men aldrig till priset av uppriktigheten. Hon tröstar genom sin äkthet. I stället för konventionella fraser, en respekt för ohjälpligheten. Man har pekat på hennes kärvhet, hennes råa skratt. Det var väl ett sätt att bepansra en stor känslighet. Britt – Marie Ek gör inga sådana analyser. Men det verkar som om hon förstått det.
Ek antyder någon gång att förhållandet till Jadwiga också innehöll negativa sidor. Men dem vill hon inte redovisa. Det borde hon ha gjort. Bilden blir annars ofullständig, stannar i det triviala och undanglidande. Sanningen om en medmänniska kan man aldrig få fram. Det finns inga andra bilder än de subjektiva. Men om man inte ens långt efter hennes död vågar säga vad man vet, hur skall ens komma i närheten av en fördjupad bild?
Hur stor var Jadwiga P. Westrup? Hon var begåvad och originell. Sådant räcker i Lund.
21 sept. 23

Jadwiga P. Westrup och jag

Jadwiga P. Westrup skrev vänligt om mig i Lundagårds jubileumsnummer 1980. När Gustaf Von Platen erbjöd mig ett medarbetarskap i Svenska Dagbladet, sa han att någon lagt en lapp på hans skrivbord. Och tydligen tipsat om mig. Det är först nu jag kommit att tänka på det.
Jag hade dock samtidigt ett erbjudande från Arne Ruth i Expressen. Och fann att min oortodoxa rabulism skulle passa bättre där.
Sedan skrev jag på som vanligt. Deltog lidelsefull i debatter, som jag brukar. En gång försvarade jag Kerstin Vinterhed i Dagens Nyheter mot Gustaf von Platen. Uppenbarligen fann Gustaf von Platen detta vara grav otacksamhet och illojalitet.
En ironisk barnfilm som fått mycket på skallen försvarade jag också. Barn förstår inte ironi, menade man. Jag formulerade satsen: ”Fyrkantiga föräldrar får fyrkantiga barn”.
Jadwiga angrep mig för detta. Hon tolkade det som att jag hade någon besynnerlig uppfattning om ärftlighet. Det hade jag inte avsett, jag tänkte mig hela tiden att det handlar om kommunikation och miljöpåverkan. Men jag medger att formuleringen kan vilseleda. Jadwiga passade på att påpeka att jag som verkat så begåvad hade bleknat betydligt. Jag levererade ingen kontrareplik eftersom hon möjligen hade rätt. Kanske är sinne för ironi en mognadssak. Men jag förvånade mig över hettan i hennes replik. Kanske hade sakfrågan berört henne djupt. Kanske grämde hon sig över att ha satsat på fel häst.
Jag tyckte att hon hade rätt i att man aldrig bör vara ironisk mot barn. Det var en sådant viktigt påstående att jag inte ville fördunkla det med en massa resonerande.
Hon bodde i Abbekås där min hustru Christina tillbringat sin barndoms somrar i sin morfars hus. Samma dag som angreppet kom råkade mina svärföräldrar ut för malören att Svenska Dagbladet saknades i brevlådan. Och hoppades att Jadwiga skulle kunna låna dem sin tidning. Hennes angrepp hade de inte sett. Men Jadwiga trodde förstås att det var därför de kom.
Jag hälsade dock på Jadwiga när jag stötte på henne i lanthandeln. Och hade en gång något som liknade ett samtal med henne. Det var ett ganska dåligt samtal. Vi var båda blyga och udda.
När hon dog 1988 skrev jag hennes nekrolog i Kvällsposten. Min uppskattning av henne var obruten.
20 sept. 23

Om Dagny Juel

Jag har hört ett föredrag och läst en bok om en märklig lundalegend, Jadwiga P. Westrup. Det är en översättare och universitetslektor i tyska, Britt – Marie Ek, som berättar om sin vänskap, över generationsgränserna, med den 40 år äldre översättaren och kåsören, Jadwiga P. Westrup. Jadwiga var lundagårdsredaktör 1949. Hon dog 1988.
Mina egna mellanhavanden med henne var inte helt idylliska.
P:et betyder Przybyszewska och hennes namn har bakgrund i den svenska litteraturhistorien. Hennes farmor, Dagny Juel, dominerade Strindbergs krets i Berlin. Alla de prominenta författarna och konstnärerna var förälskade i henne. Strindberg friade till henne trots att han redan var förlovad med Frida Uhl. Eftersom Dagny Juel nobbade honom, började han hata henne.
Konstnärskretsen var från början Ola Hanssons. Strindberg trängde undan Hansson och hatade hans hustru Laura Marholm. Så Strindberg blev Hanssons efterträdare i kretsen. Dagny Juel anlände först så småningom. Hon var norska och kände Edward Munch. Bengt Lidforss kände hon från Lund. Hennes storasyster var gift i Lund med en konsul Westrup, hennes yngre syster hade varit förlovad med Bengt Lidforss bror. Själv var hon från Kongsvinger.
Så kom hon till kretsen i Berlin, omstrålad av ett rykte om skönhet och farlighet och man såg hennes fotografi innan hon anlände. Och så väckte hon skamlig längtan och när den gäckades förakt och raseri hos de dubbelmoralistiska herrarna. Strindberg larmade genom Birger Mörner hennes skötsamma storasyster i Lund. Som for ner för att hämta hem henne. Men fann att det inte var något att oroa sig för.
Så gifte sig Dagny Juel med en av genierna i kretsen, Stanislaw Przybyszewski. I Till Damaskus spelar han rollen som en de gestalter som Strindberg tycker sig förföljd av. Strindberg tycker sig höra honom spela Chopin på pianot.
Nå, Dagny Juel födde denne man två barn. Men blev sedan mördad i Tiblisi. Hon hade följd med en man till Tiblisi. Han var ett snäpp galnare än hennes övriga beundrare. Han mördade först henne och sedan sig själv.
Hennes barn växte upp hon mostern i Lund. Och Jadwiga var alltså dotter till ett av barnen. Detta är alltså Jadwiga P. Westrups skakande familjebakgrund.
Jag återkommer om mina relationer till Jadwiga Westrup. Och till den bok som föredraget byggde på.
19 sept. 23

Kyrkdebatt i Gävle

Det har förts en dialog om kyrkan i Arbetarbladet
i Gävle (30 aug., replik och kontrareplik 9 sept.). De båda deltagarna överträffar varandra i besynnerligheter. Bernt-Olov Andersson anser att man inte bör vända sig till kyrkan under personliga och samhälleliga kriser. Varför är det farligt? Jo, delar av kyrkan lierade sig med Hitler för 70 år sedan. Det var helt visst, kan man invända, en helt annan kyrka. En auktoritär och konservativ överhetskyrka. Idag finns inget skäl att inte tro att kyrkans företrädare skulle vara något annat än goda demokrater. Kan den hjälpa när man är i själanöd? Det kan man fråga, men det är en helt annan fråga. Finns det inte annan och bättre hjälp att få på annat håll? Kan man naturligtvis också fråga. Religiösa invändningar kan man naturligtvis ha. Men andra ideologiska invändningar behöver man knappast hysa. Kyrkan är idag varken auktoritär eller inhuman.
Om kyrkans förhållande till nazismen under hitlertiden, har jag skrivit mycket. Hur var det möjligt att på en gång vara kristen och nazist?
Men för frågan, om man bör söka tröst hos Svenska Kyrkan, om Putin kommer eller så, är det helt ovidkommande. Dock bör man undvika att i dylika fall vända sig till ryska kyrkan.
Nå, Bernt-Olov Andersson får svar från en fängelsepräst, Louise Larsson. Hon inleder med det förvånande påståendet att sekulariseringen i Sverige, beror på den långa freden. Hade hon vidgat det till välstånd och välmåga generellt, hade det väl varit en något trovärdigare hypotes. Men säkert är det mer komplicerat än så. Vid tiden för det demokratiska genombrottet var kyrkan för mycket överhetskyrka för att inge förtroende. Och teologin var lite för ortodox för att klara vetenskapens framsteg och upplysningstankens genomslag.
Nå, Louise Larssons tanke tycks vara att har man det bra inser man inte att man behöver Gud. Hon skriver följande.
”Att kyrkan skulle vara irrelevant i människors liv är alltså inte en åsiktsfråga, det är en faktafråga där svaret är att Kyrkan, religionen och tron ständigt är relevant i människors liv. Frågan är bara när människan erkänner den relevansen i deras eget liv, och där har du helt rätt, Bernt – Olov. Det är när livet rasar, när hoppet tryter och när ingen annan samhällsaktör bär upp eller står kvar i den personliga krisen”.
Suck, kan man säga. Och åter suck, kan man tillägga. Så kan det gå om man utgår från det som skulle bevisas. Det finns en Gud,ständigt beredd att visa människor omsorg. Och när människor vänder sig till Gud och kyrkan i krissituationer så inser hon detta. Men om det inte finns någon Gud hur relevant är kyrkan då?
Tro är naturligtvis olika för olika människor. Men Louise Larsson tycks ha en så stark tro att frågan om Guds existens inte blir en fråga om åsikter utan om rena fakta.
Så bör en människa i kris vända sig till kyrkan? Ja, varför inte? Där finns människor fyllda av kärlek och beredda att hjälpa. Och de kommer inte att tvinga på någon sin tro. Tro om du kan, men vi hjälper dig därför att du har det svårt. I Kristi efterföljelse.
Man kan säga att kyrkans hjälp är medmänskligt amatörisk. Men jag tror det är bra att det finns någon sådan att vända sig till. För den som inte vill söka professionell hjälp, men vill ha en förstående medmänniska att tala med.
18 sept. 23
 
Beklagar djupt att denna blogg kommer så sent på dagen. Men jag fastnade längre på landet än jag hade kunnat förutse.

Äldre inlägg