Upprört hjärta

”Gör hjärtat upprört som i ungdomsåren”. Hur var det med min första kärlek? Vilka möjligheter och omöjligheter rymde den? I efterhand har jag sett min egocentricitet. Nuförtiden talar ju feministerna om kulturmän, som talar om sig själva och aldrig lyssnar. Här finns ett könsmönster, lättare att förbise om man inte fått det påpekat. Men jag misstänker att man oberoende av kön frågar sig vilket intryck man gör. Hur uppfattar hen mig? Inte, vem är hen? Vilket ju är den intressanta frågan.
Hon var kristen. Efteråt ville jag gärna tolka denna kärleks omöjlighet i ideologiska termer. När bitterheten sjunkit undan tänker jag att det verkligen var en relation med möjligheter. Hon skrev dikter, långt senare publicerad i den kristna kulturtidskriften Vår Lösen. Hon var mycket intresserad av psykologi och naturligtvis av litteratur. Hon hade läst Dostojevskij, vilket jag inte hade gjort. Och mitt intresse för religion och teologi var ju inte ringa trots min närmast militanta ateism. Givetvis var jag också sexualradikal, något som jag blivit redan som gymnasist. Ingenstädes såg jag metafysik och romantik så klibba vid en företeelse. Ingenstädes var en upplyst hållning så nödvändig. Religionen kändes inte skadlig på samma sätt.
Jag tänker på filosofen Thomas Anderberg som av känsloskäl tvekade om att göra upp med kärleksromantiken. Medan han kunde vara hur tveklös som helst i dödshjälpsfrågan. Jag hade då under 80- och 90-tal motsatta känslor. Liv och död var verkligen en stor och svår fråga. Romantik måste man inte skona. Men det vittnar om att min intuition var riktig. Romantik var verkligen en seg företeelse.
Så det finns tusen skäl att inte älska någon. Brist på erotisk attraktion är nog en verksam men ibland omedveten anledning. Och så tillkom alltså mina mänskliga brister.
Men intressant är ju också förhållandet mellan religion och auktoritet. För den som binds i vördnad och lydnad, för den för vilket det religiösa behovet är ett sökande efter auktoritet, kommer naturligtvis alltför anarkistiska hållningar att te sig omöjliga. Det har föga med kristendomens väsen att göra men om detta är den psykologiska bakgrunden till tron, finns ingen frid i friheten. Finns här en ideologisk omöjlighet är det väl omöjligheten att förena auktoritet med uppror, liberalism med moralkonservatism. Det betyder inte är varje frigörelseförsök är fåfängt. Min svärfar var uppvuxen med en auktoritär religion som han på ett mycket ambivalent sätt försökte frigöra sig ifrån. Jag trodde alltid att det hade varit lättare för honom att bli ateist än att mot invanda reflexer försöka revidera sin gudsbild. För min första kärlek var det väl mer naturligt att modernisera och intellektualisera sin tro. Det var en tid, tror jag, då många kristna tyckte sig vara mera liberala än de var. Det var ju den företeelsen jag nyligen beskrev när jag opponerade mot kristna liberaler i debatt med kristna reaktionärer.
Så min första kärlek var säkert en modern och liberal kristen och naturligtvis var hon lite tidsenligt vänsterorienterad. Men det kan hända att det fanns en ideologisk motsättning i den meningen att Lars Westerberg tedde sig alltför liberal.
Och jag tror att sexualiteten tedde sig besvärlig för henne. Hur hon ofta, som jag, längtade bort från världen. Och långt senare förstod jag varför Sound of music var hennes favoritfilm. Längtan efter att bli nunna men räddas till äktenskapet. Då kan den som är motståndare till äktenskapet av helt andra skäl te sig som en marsmänniska. Den motsättningen är inte överbryggbar.
Men jag minns våra diskussioner vid levande ljus och hur vi kom ut på Karl XI:s gata och plötsligt snöade det stilla. Och livet var fullt av magi, av nya och starka känslor. Och det är väl alltid den obesvarade kärlekens roll: att under sömnlösa nätter viska ett namn.
9 april

 
Bloggen tar nu påsklov. Tillbaka tisdagen 14 april.

Från karantänen

Vad jag tycker om den svenska coronadebatten torde vid det här laget vara glasklart. Det är troligt att det dragit på mig en viss ovilja, balanserad hos de måttfulla, hysterisk hos de upphetsade. Men jag är naturligtvis medveten om att min blogg är så lite läst att det vore adekvat att använda konjunktiven. ”Om de komme att ta del av vad jag skrivit”.
En helt annan fråga är hur man lever under coronakrisen. Jag beslöt att gå i karantän 30 mars. Jag var tveksam tidigare och jag är fortfarande tveksam. Det är trivialt att individuella val betyder mycket lite för helheten. Man gör dem av någon sorts symbolskäl. Man går och röstar för att göra valet mer representativt. Och för att om alla tänkte som röstskolkaren vore det inte så bra. Själv lever jag normalt mycket tillbakadraget så träffytan var väl inte ens före karantänen särskilt stor. Jag for varje dag med bussen till biblioteket, där jag läste tidningar, gick och handlade och for hem.
Viktigt däremot var att gå på kvalitetsbiografen. Det stora biograferna har ju stängt och har resurser för att klara sig. Men för de alternativa biograferna kan det vara på liv och död. Må inte boten bli värre än soten.
Men så gick jag ändå in i karantänen. Om detta var det rätta är jag alltså tveksam om. Det föreföll enkelt för mig som har en nio år yngre hustru som fortfarande arbetar. Hon kan köpa kvällstidningarna och Svenska Dagbladet till mig, så missar jag inte så mycket. DN och Sydsvenskan får jag ju i lådan. Jag har dock funderat på att ta bloggpaus nu när min input är betydligt mindre. Jag brukar ju göra så när jag är ute på resor. Vi får se.
Känner jag av karantänen? Mer än jag trodde, jag trodde inte det skulle göra någon skillnad alls. Men så gott som alla har det värre.
Jag har till och med svårt att tänka mig någon mer privilegierad. Och frisk är jag förutom att jag hostar som besatt på grund av en gammal öronsjukdom. Men det hoppas jag kunna stävja med örondroppar.
Men debatten, som sagt. Jag finner det lite löjligt med alla intellektuella som bröstar sig och tar till brösttoner. Del av mänsklighetens stora ödestragedi. Det kan hända att skrytet över de tvättade händerna blir en tvättad hals. Och det är naturligtvis utomordentligt lätt att fokusera på tragedier och sätta betraktarens känslosträngar i dallring. Men bör naturligtvis jämföras med alla bortglömda tragedier som händer hela tiden. Om pressen systematiskt visade resultaten av trafikolyckor skulle inställningen till trafiken förmodligen påverkas.
Och så vitt jag förstår är det en rimlig tanke att lita på experterna när de yttrar sig om hälsofrågor. Det är rent populism om politikerna tror att man måste vara ännu mer försiktig. Vad de har att göra är att väga omsorgen om hälsan mot de negativa konsekvenser som dessa hälsorestriktioner för med sig.
Dagens Nyheters huvudledare igår (7 april) var ett litet mästerstycke i hyckleri. Vilka är det som kallat Sverige fredsskadat och som velat gå längre än Tegnell? Dagens Nyheter har väl aldrig velat något annat än att ställa sig på alla hyggligas sida. Hå hå, ja ja.
Jag tror att den största plågan för mig just nu inte är att jag får avstå från så många tidningar utan att jag inte längre tar del av diskussions- och opinionsmaterialet med glädje. Det känns som en plåga varje dag med den svenska pressen. Det är säkert en ganska ensam reaktion. Jag gissar att de flesta människor sällan tycker sig ha läst så mycket förnuftigt och konstruktivt. Var och en har sin värld, jag är nog mycket ensam i min, ”och blåser oss en gränslös ensamhet, där vi försvinna som en hastig saga”.
8 april 20

Mer om Faust

Nog är det något konstigt med Faust avtal med djävulen? Det är inget konstigt alls och ett vanligt motiv att någon lovar bort sin själ till djävulen mot att få djävulens hjälp till framgång. Ett vanligt folksagemotiv. Men vad är det som gör att Faust förlorar sin själ? Jo, det är när han säger dröj till ögonblicket, när han inte vill något mera än detta. ”Verweile doch, du bist so schön”. Skulle detta göra en hemfallen till djävulen? Det var ju det sinneslugn och harmoni som filosofer av den epikureiska och stoiska skolan sökte som det högsta? Som religiöst mål kallas det ofta kvietism. Man kan naturligtvis ogilla det, men är det verkligen den yttersta synden?
Nå, det är inget som djävulen kräver av Faust, det är han själv som stipulerar detta villkor. Då skulle man tro att det bara var subjektivt. För Faust är det största svek han kan göra mot sig själv just detta. Sviker han sig själv på det sättet må djävulen gärna ta honom.
Men det är inte så. Änglarnas motivering för att ta hand om hans själ, att ta den från djävulen är att han alltid har strävat. ”Wer immer strebend sich bemüht, den können wir erlösen”. ”Ty mäktar vi förlossa den som outtröttligt strävar”. Det är inte bara Faust åsikt utan också himlens. Det är för all del inte själsfrid som fördöms utan att upphöra att försöka vara människorna till gagn. Om någon sådan distinktion kan göras.
Tänker man Faust, så tänker man Gretchen. Motsvarar hon Beatrice i den Gudomliga komedin eller Solveig i Peer Gynt?
Knappast ändå. I andra delen är hon ganska frånvarande, en skugga av en ungdomskärlek. Faust jagar istället sköna Helena, vilken ter sig mer som en skönhetens idé. Gretchen finns med när Faust dör, hon återfinner sin ungdomskärlek och kan ledsaga honom i en bättre värld. Där kan man ju tänka på Beatrice. Här i slutet tar Gretchen över. Liksom Solveig vaggar Peer Gynt i döden. ”Det evigt - kvinnliga lyfter oss, bär.” är faustdramats sista ord. Som hos Peer Gynt. ”Det sto kvinner bak ham”.
Och gretchenhistorien handlar förstås om skuld.
Djävulen i Faustdramat, Mefistofeles, är inte allsmäktig. Han är mer som en rolig och förledande kompis. Och han åstadkommer mycket ont, med Faust samtycke. Han tvingar det gamla paret att flytta, när man sätter eld på deras hus och skall rädda dem ur lågorna har de redan dött av skräck. När Faust skall förföra Gretchen har Mefisto skaffat ett sömnmedel för hennes bevakande moder. Men sömnmedlet kommer att leda till döden. Och Faust dödar Gretchen bror, när denne skall hämnas sin systerns skam. Och blir tvungen att fly och lämna Gretchen. Som föder ett barn som hon i sin förtvivlan tar livet av. För detta skall hon avrättas. Faust försöker med Mefistos hjälp befria henne. Men hon väljer att stanna och ta sitt straff.
Här visar hon en moralisk ryggrad. Tidigare har hon bara framstått som inskränkt och förtjusande. Här finns naturligtvis en klassaspekt. Den världsvane kulturmannen som imponerar på den naiva, unga flickan. Och som är fullt nöjd med att hans älskade är ung och förtjusande. Oskulden hos den gode vilden. Någon jämlikhet varken krävs eller behövs.
Både Auerbachs källare i Leipzig där Mefisto och Faust, i en mycket rolig scen, gör sitt första försök att rumla om och Brocken, blåkullaberget i Harz när Mefisto och Faust tillbringar valborgsmässoaftonen bland häxor och djävlar, har jag besökt. Sällan har jag känt att världslitteraturen varit så nära.
Så visst är Faust ett vindlande verk. Man behöver inte heller läsa det i sin helhet. Ty överallt är det svindlande poesi.
7 april 20

Så börjar Faust

Två klassiker har följt mig genom livet, Shakespeares Hamlet och Goethes Faust. Det är rimligt att säga det så. Jag är normalt ingen stor omläsare, det är först nu på ålderdomen som jag vill dela med mig av det som gjort djupast intryck på mig. Dostojevskijs stora verk har jag bara läst en gång, med undantag för Idioten som jag ägnade en bloggpost. Man får satsa mycket tid för att ta sig igenom så voluminösa verk. Det finns till och med klassiker som blivit olästa av det skälet. Prousts På spaning efter den tid som flytt och Musils Mannen utan egenskaper. Däremot har jag med seg energi tagit mig igenom Dante Divina Commedia och Joyce Ulysses. Det förra var en ökenvandring men det senare rätt kul.
Faust är också ett väldigt roligt verk. Den finns i två delar i översättning av Britt G. Hallqvist. Man är aldrig i tvivel om att man läser en klassiker. Här finns allt man hört citeras. Det beror på att det finns en tidigare klassisk översättning av Viktor Rydberg. Det är den som Britt G. Hallqvist förbättrat utan att peta för mycket på de bevingade orden.
Nu är det första delen som är den lysande och den som vi vanligen förknippar med Faust. Jag är sett den en gång på teatern. Men andra delen kan vara lite trögläst. Men man vill ju veta hur verket är tänkt och hur det slutar.
Det är alltså historien om doktor Faust som pantsätter sin själ hos djävulen. Han är när verket börjar ytterst frustrerad. Han är lärd, men han tycker han kommer ingenstans. Han har läst allt men det väsentliga har han inte begripit. Det kan alla som luktat på vetenskaperna känna igen. Det som skiljer oss från Faust är att vi accepterar det. Han vill ”genomskåda världen, se vad som håller, vad som bär den, se alltets urfrö, varats själ, och slippa vara bokstavsträl”.
Som analytisk filosof mötte man ibland studenter som ville läsa filosofi för att förstå meningen med livet. Men meningen är inte något man hittar utan något man måste skapa. Faust är väl den missnöjde romantikern, med kalla fakta är han inte nöjd.
Men innan handlingen börjar finns det en Tillägnan. Det är gripande, författaren står inför sitt livsverk. ”Ni nalkas åter dunkla, ogripbara, gestalter som jag fordom endast drömlikt såg, skall nu jag kunna hålla fast er skara, bor tillförsikten ännu i min håg?” Just så. Gestalterna gör sig påminta och vimlar i författarens huvud.
Kan han verkligen få ordning på dem? Det är ju hans livsverk och han måste skapa det ur sitt eget liv och erfarenhet. Han kommer att känna samma starka känslor som han kände som ung, ”gör hjärtat upprört som i ungdomsåren”. Det är att gå tillbaka till en tid när man kände häftigare, när smärtan och glädjen var större. Det är också ett sätt att rädda det förflutna. De personer man kände i ungdomen är nu borta, det var ju också ens gamla publik. Nu får man vända sig till främlingar, och vad kan man ha att säga dem?
”Sprängd är vår glada flock av vänner, fränder, dött är det eko som gav liv en gång.” ”De få som eljest gläds åt diktarorden, de irrar skingrade omkring på jorden”. Man behöver inte vara en stor diktare för att känna igen sig. Det räcker med att man blivit 75 och har skrivit hela sitt liv. ”Det som jag äger ser jag fjärran fara och verklighet blir det jag mistat bara”.
Sedan följer ett förspel på teatern. Där diskuteras roande vad publiken kräver och vad man kan och bör ge den. Och sedan följer en prolog i himlen. Där Gud ger djävulen tillåtelse att verka på Faust själ.
Först därefter är den dags för den missnöjde doktor Faust. Och om detta berättar jag mer i morgon.
6 april 20

Tingsten om döden

Jag läser ett stort verk som jag tänkte blogga om. Men parallellt läser jag Herbert Tingstens lilla tankebok ”Notiser om liv och död”. Och tänker att jag kanske kunde säga något om döden så här i coronatider.
Bakgrunden till den här hysterin är naturligtvis dödsskräck. Men gemenskapen spelar roll, att stå inför ett gemensamt hot och möta det tillsammans. Det tilltalar en viss typ av flockmänniskor. Att få diskutera saker med andra, att gemensamt hitta fram till den bästa metoden. Att ha rätt och få stöd av många och därefter kunna näpsa de vilsegångna. Ja, det är nog ett starkt motiv.
Per T. Ohlsson i Sydsvenskan hade i söndags en lustig tanke. Han menade, om jag förstod saken rätt, att politikerna inte alltigenom kunde följa experterna. Men de exempel han ger är bara när experterna förordar inskränkningar som är ideologisk ohållbara eller får för stora samhälleliga konsekvenser. Men debatten har ju i stället handlat om huruvida politikerna bör få kräva större inskränkningar än den svenska expertisen anser nödvändiga och befogade. Alltså i försiktighetens namn driva en ännu mer antiliberal politik än experterna anser nödvändig.
Barbro Hedvall satte fingret på förhållandet mellan tid och död. Döden är nämligen bara en tidsfråga. Tar man ifrån en människa månader och år så har man i en mening förkortat hennes liv. Och detta menade Barbro Hedvall är särskilt kännbart för de äldre. Det kan man inte rätt gärna förneka. Men nu är det så att det just är de äldre som blir sjukare. Får man bort dem från sjukvården så behöver inte konsekvenserna för den övriga befolkningen bli så svåra. Dör de gamla i corona blir deras liv rimligen ännu kortare än det blivit av några månader i karantän.
Tingsten påpekar helt riktig att rädslan för döendet, dödsprocessen, är något helt annat än rädslan för att vara död, icke-existerande. Jag har alltid hävdat, med Hume, att det är inte smärtsammare att veta att man en gång inte skall finnas till än att man vet att man inte existerade före födelsen. Tingsten citerar Samuel Johnson som ansåg att Hume ljög. Det tror jag inte ett ögonblick. Men de som inte godtar Humes resonemang tycks mena att man kan acceptera att medvetandet en gång inte fanns, men sedan det väl blivit till är det hemskt att tänka sig att det upphör. Jag förstår inte riktigt varför, men detta känner de tydligen starkt. Naturligtvis handlar de i viss mån om egocentricitet. Och man kan tycka att när det gäller lärda och unika människor är döden är ett stort slöseri. Ingen google kan ersätta vissa individers speciella universa. Det är så mycket som dör med en människa.
Hur är det då med odödlighetstron? Tingsten förvånar sig över en del gammal statistik. 1957 trodde 53 % på en himmel efter döden men bara 29 % trodde på en uppståndelse. Det kan naturligtvis vara ologiskt, som Tingsten menar. Men det är ju en mycket vanlig religiös föreställning att människor fortsätter att leva efter döden, finns kvar i rummet, har svårt att ge sig av. Nära döden-upplevelser underblåser ju också denna tro. Och den är svårförenlig med att vara död och uppstå på domens dag.
Tingsten finner också föreställningen att man skulle leva vidare utan att minnas sitt jordeliv, poänglös. Det kan jag hålla med om. Försvinner ens minnen försvinner ens personlighet. I så fall dör ju faktiskt individen. Då kunde man lika gärna uppgå i någon sorts världssjäl.
Att få möta nära och kära på nytt är en mycket tilltalande tanke. Tingsten avfärdar den med att det skulle leda till onödigt trassel. Men jag har ingen svårighet att tänka mig att det logiskt skulle vara möjligt. Empiriskt tror jag ju inte på något fortsättning alls. Tänker man sig t.ex. tiden upphävd så blir möjligheterna stora.
Individualiteten är väl fortfarande problemet, hur mycket är man själv och den kära samma människa som man en gång var. Men tänker man sig någon sorts idealvärld så är man kanske nöjd om det bästa möter det bästa.
3 april 20

Äldre inlägg