Om brunhet

Jag fortsätter att fundera på det här med blåbrun. Förståelsen för Åkessons utbrott är stor i t.ex. Göteborgs- Posten. Peter Hjörne (17 okt.) och Henrik Jönsson (18 okt.). Argumentationen är att brun betyder nazism och att kalla någon för nazist är kränkande och var värre är ett förringande av nazitysklands illdåd. Man medger att den som sagt brun inte uttryckligen sagt nazist. Ett insinuant sätt att antyda något utan att uttryckligen säga det rent ut. Menar man.
Vad är det egentligen som inte får förringas. Utrotningslägrens gigantiska brott mot mänskligheten. Följer detta med nödvändighet av de nazistiska idéerna. Nej, inte med nödvändighet. Men av speciella idéer uppskruvade till hysterisk vettlöshet. Idéerna är farliga och omänskliga men vad de ledde till tedde sig ändå osannolikt. Redan den systematiska diskrimineringen och utbrott som kristallnatten var brottsliga. Den klarsynte såg vart det barkade. Men en systematisk utrotning?
Det finns alltså skäl att varna för dessa idéers potential. Och därför är det alltid intressant när delar av idégodset dyker upp. Idésamband är väl det enda man kan vara vaksam på. Potential för ondska finns hos nästan alla människor. Och tidsanda- och samhällsanda påverkar. Då är det svårt att stå emot. Om detta må socialpsykologer yttra sig.
Är det farligt om man urvattnar betydelsen av brun? Det kan jag inte tycka. Jag förmodar att Jimmie Åkessons indignation över att bli kallade brun är spelad. Man önskar att han ryckt till av samma fasa den dag han gick med i sverigedemokraterna. Och fasar han nu, men inte då, borde han göra upp med sitt förflutna. Det är ingen skam att ändra sig men då bör man tydligt ta avstånd från den man en gång var. Jag tror den grundläggande idén var att anpassa den gamla nationalsocialismen tillräckligt för att kunna få demokratiskt inflytande. Titeln på hans bok, Satis polito, som lär vara inkorrekt latin – jag kan själv inte bättre – antyder väl ambitionen är att vara tillräckligt salongsfäig. Det är ingen fel på nationalism och socialkonservatism. Bara man inte gör främlingsfientligheten alltför tydlig, kan den väl ha vissa utsikter. Kan han ha tänkt.
Vi har inte tidigare haft något större behov av termen brun med sedan högerpopulismen blev en faktor att räkna med har vi behov av att färgsätta den. Och låta den färgsättas på samma sätt som röd och grön och blå. Där man kan antyda ett idésamband utan att tala om absolut identitet. Röd, rödare, rödast, blå, blåare, blåsast. Nazismens vidriga dåd urvattnas inte av att man undersöker idélikheter.
22 okt. 21

Woolfs Natt och dag

När jag läste Virginia Woolfs Mot fyren ändrades min föreställning. Det här var sannolikt inte en genial författares kanske bästa verk. Utan en genial författares verkliga mästerverk. Och jag läste Jakobs rum och Mrs Dalloway i ljuset av detta insikt.
Men hennes debutböcker var mer traditionell romankonst. Det suveräna med Virginia Woolf är att modernismen verkligen kan användas till att fördjupa människoskildringen. Ingen traditionell romankonst kan göra rättvisa åt mångtydigheten och osäkerheten som vidlåder all psykologisk beskrivning av en människa. Ändå blev jag lite nyfiken på Virginia Woolf före modernismen. Kanske var det ändå bättre eller lika bra som det bästa som skrivits tidigare. Hennes psykologiska skarpblick kom väl inte med modernismen? Det modernismen tillförde borde vara en realistisk känsla av osäkerhet. När det gäller den mänskliga psykologin.
Så jag läser Natt och dag. Det är en mycket bra bok. Stil och stämningar är redan mästerliga. Det handlar om kärlek och kärlekens komplikationer. Precis som hos Jane Austin. Och det slutar med happy end. Det är två par man får följa och i båda fallen slutar det lyckligt. Men det är också ett angrepp på konventioner och klassbarriärer. Och det är inte bara konventionerna som utmanas, det är en insikt om att drömmen om kärlek kan se mycket annorlunda ut. Och kräva en mycket radikal brytning med vanetänkandet.
I centrum står den vackra Katharine Hilbery. Mycket egensinnig, drömmande och oåtkomlig. Hon kommer från en originell överklassfamilj. Där man dyrkar den klassiska litteraturen och pietetsfullt vårdar minnet av en stor författare som är Katharines morfar. Men Katharine är mer intresserad av matematik och fakta. Till denna miljö kommer en ung jurist, Ralph Denham. Han är en individualist från fattigare förhållanden. Han kämpar hårt för försörja sin mor och sina syskon. Och för denna överklassfamilj känner han bara förakt och aggression.
Så det första mötet blir inte så ljuvt utan präglas av en viss ömsesidig antipati. Men på ett oförklarligt sätt gör de intryck på varandra. Och trots att grundkänslan är en låt vara ambivalent irritation som kommer Ralph underfund med att han är förälskad. Och Katherine förstår så småningom att han är det, trots att han mest har utstrålat irritation. Hon är emellertid förlovad med en annan man, William Rodney. Han framställs i början som löjlig i sin självupptagenhet och egocentricitet. Och sin nervösa vilja att göra intryck. Han är skald och en person som hälsas med glädje av Katharines familj. Ralph har också en vän Mary Datchet som är förälskad i honom. Det är ett mycket vackert porträtt av en realistisk och illusionsfri kvinna som kämpar för något större än sig själv, kvinnlig rösträtt. En praktisk, realistisk människa inställd på att vara till nytta, att konkret göra skillnad. Hon får en kärleksbesvikelse att hantera och hon hanterar den.
Men Katherine är alltså förlovad. Men William möter en beundrarinna i Katherines kusin, Cassandra Otway. Hon är livlig, spontan, entusiastisk. Hon beundrar uppriktigt det William skriver. Och är en intresserad och intelligent läsare. På många sätt en person som passar William bättre. Något helt annat än Katharine lite förströdda moderlighet.
William och Cassandra får varandra till slut liksom Ralph och Katharine. Det är långsamt och omständligt skildrat, fullt av stämningar.
En ganska banal historia med en ganska banal happy end, kan man tycka.
Från Hjalmar Söderberg härstammar sentensen att manens verk och kvinnans kärlek är fiender från begynnelsen. Det är naturligtvis könsrollsreaktionärt. Men det är en riktig iakttagelse att konstnärligt skapande och kravet på gemenskap står i en problematisk motsättning. Katherine är inte författare men hon har starka intressen, en passion för matematik och naturvetenskap. Det gäller att värja sig mot den påtvingade gemenskapen för att vara lycklig. Det är inte bara ett uppror mot äktenskapliga konventioner utan också mot att vara ogift i en lika förpliktande gemenskap. Därför är Ralph den man hon behöver. Som inte kräver henne på ett sätt som stör hennes kärlek till det hon vill göra. Det går att ha en sådan kärlek också, tycks vara Virginia Woolfs insikt här. Konflikten torde dock bli verkligt skärpt om barn kommer in i bilden, kan man tänka som modern människa. Barn har ett rättmätigt krav på förbehållslös kärlek. Det förtar dock inte kraften i Virginia Woolfs insikt. Nog är Virginia Woolf en stor författare och detta en klok och rik roman.
21 okt. 21

Godards Förnamn Carmen

Godards Förnamn Carmen från 1983 är en magstark film. Jag vill minnas, utan att hitta några belägg för det, att den väckte protester när den kom. Det hade i så fall varit naturligt och idag hade den väl väckt ännu större protester.
Det är inte bara mycket naket och sexuella situationer. Det är också förnedringssituationer som när den manliga huvudkaraktären urinerar på den kvinnliga. Även annat och lite osmakligt förekommer. Det som väckt större protester är väl att det berättas att den kvinnliga huvudpersonen som 13- 14- åring bott hos sin morbror. Jag tror att han var kär i mig, säger hon och ler. Morbrodern tycker också att det var en viktig tid, som han tycker att hon borde minnas. Men med honom vill hon inte tala om den.
Hjältinnan som heter Carmen är en av de vackra och asociala kvinnor som Godard älskar att porträttera. Hon och hennes kompisar tänker råna en bank. För att maskera detta låtsas man göra en film. Hon vänder sig alltså till sin morbror som är gammal regissör för att låna en lägenhet och hans filmutrustning. Morbrodern heter Jean Luc Godard och befinner sig på ett sjukhus. Det är oklart hur sjuk han är, men han vill väldigt gärna stanna på sjukhuset. Carmen kallas för terrorist av alla kritiker jag läst men det är tveksamt om hennes asociala verksamhet har något politiskt motiv. Vid en rättegång talas det visserligen om att bankerna representerar kapitalismen. Man planerar också att kidnappa en rik kapitalist eller hans dotter. Kanske för att finansiera filmen. Vilket i så fall bottnar i ett avancerat cirkeltänkande.
Filmen börjar med att regissören befinner sig på sjukhuset. Fräck och cigarrökande som Groucho Marx. Och så får han alltså besök av sin systerdotter. Och han lovar att låna ut sin lägenhet och antyder att han kan vara behjälplig vid filmproduktionen.
Sedan skildras bankrånet. Banken är väl bevakad av militärer med maskingevär. Och här blir det vanliga skjutandet mellan rånare och bevakare. Och blodet flyter. Det tycks vara en ingrediens i varje godardfilm. Carmen faller emellertid för en soldat som hon varit i skottväxling med och plötsligt kysser de varandra. Och sedan beskrivs deras kärleksliv. De flyr och tar in på hotell. Soldaten grips och ställs inför rätta men försvaras av en behjärtad kvinnlig försvarsadvokat med hjärtat till vänster.
Han kan sedan återvända till sin älskade. Hon tröttnar emellertid på honom och dumpar honom. Vilket slutligen leder till att han dödar henne. Vilket förklarar anspelningen på Carmen. Merimées roman och Bizets opera. Carmen älskade också en soldat som dödar henne när hon överger honom.
Mer politik blir det inte i den filmen. Annat än att rollfiguren Godard talar väl om Mao.
Det kunde man alltså göra 83. Hon mycket allvar som låg bakom vet man inte. Man tänker på Jean Paul Sartre som sålde maoisternas tidning utan att vara maoist. Det var deras rätt att protestera han värnade. Kanske kan man förklara Godards fäbless för dessa hållningslösa anarkister på samma sätt. Han älskar i alla fall att skildra dem. Fast hans regissörsdragning till farliga och våldsamma kvinnor har nog snarare erotiska förklaringar.
Ett dunkelt tal om de rättfärdiga som samlas i ett hörn och de orättfärdiga i ett annat går som ett tema genom filmen. En anspelning på yttersta domen?
20 okt. 21

Ulf R. om Lundagårdsboken

Så skriver Ulf R. Johansson i Skånska Dagbladet om Lundagårdsboken (16 okt.) och ger den stort beröm. Äntligen uppmärksammas denna lysande produkt och får de ampla lovord den förtjänar. Och han har alldeles rätt i att man inte behöver ha tillhört dess skara av skribenter för att man skall finna boken intressant. Oavsett vilken ålder man har, så kan man glädjas. Ty eftersom boken sveper över hundra år, så är det allas vår ungdom det handlar om. Lundagård tog sig in i studentrummen. Sedan var det upp till var och en att gilla eller ogilla. Lundagård var en plantskola, skriver Ulf R. Johansson generöst. Ty själv lockades han aldrig till Lundagård. Så han är ett bevis på motsatsen. Man kan bli en älskad och folkkär skribent ändå. Få torde vara en större tillgång för sin tidning än han. Ständigt bättre än någonsin.
I stället minns Ulf R. ett Lund där vänstern dominerade. Testuggande maoister saboterade föreläsningar och seminarier på historiska institutionen. ”Av någon anledning lyckades vi hålla dem stången inom Rolf Lindborgs idé- och lärdomshistoriska revir, hos honom var det befriande högt till taket”. Det bör dock sägas att det var sällsynt med akademiska lärare som sympatiserade med marxisterna. Jerker Rosén och Birgitta Odén gjorde det absolut inte. Centerpartisten Lars-Arne Norborg var villig att diskutera med marxisterna och blev på 70-talet själv marxist. Så om det var några som kunde klaga på låg takthöjd så var det herrar och damer revolutionärer. Men det är förstås sant att håller man inte de hänsynslösa stången så går det ut över de oliktänkande. Själv minns jag ingenting sådant från litteraturhistoriska och filosofiska institutionerna. Däremot minns jag ju gatustrider och mötesstörningar vid konferenser och politiska debatter. Så jag betvivlar inte alls att det gick så till.
Per Gahrton har ändrat sig om karnevaler påstår Ulf R. ”Idag erkänner han att han själv varit med i en karneval som statist”. Förutom att statist är en underlig beteckning för dem som medverkar i karnevalståget, så var det något han framhöll redan då han gjorde sitt angrepp. Så stillöst hade han betett sig och så hållningslöst var det inte värdigt att bete sig. Det var en skam över detta som föranledde hans angrepp.
Det är inte lätt för en kulturradikal att förhålla sig till studenttraditioner. Uppstyltade frackfester å ena sidan och stillösa utsvävningar som karnevaler och nationsdanser, s.k. slabbdans, å den andra. Man är ju dock en medveten och seriös intellektuell. Gahrtons ändrade åsikt beror väl på att han inser att man inte behöver vara fullt så allvarlig. Den tomma högtidligheten bör man fortsatt bekämpa. Och av lustigheterna bör man begära en viss verkshöjd. Och det var sämre förr. Nutida karnevalisters vänlighet och professionalism är att hälsa med glädje. Kanske har en del lekfullhet och spontanitet i gengäld försvunnit. Man har inte roligt längre. Det gäller att göra humoristisk karriär.
Jag tror inte Per Gahrtons memoarer kommer att handla om Lundagård. Det var ingalunda det bästa han gjorde. Hans ledare i Liberal Debatt däremot var viktiga och insiktsfulla.
19 okt. 21

Färgsemantik

På förekommen anledning finns det skäl att fundera lite på begreppet nazism. Vänstern har alla skäl att demonisera sverigedemokraterna, högern av avdemonisera dem. Tycker en sverigedemokrat att han blivit demoniserad kan hen numera vänta sig stöd av den anständiga högern. Eftersom vägen till makten för de konservativa delarna av borgerligheten går genom sverigedemokraterna. Och vägen att behålla makten och öka den är för vänstern att svartmåla sverigedemokraterna, göra det riktigt skamligt att stödja sig på sverigedemokraterna. Inget konstigt i det. Men kanske kan man ändå försöka komma fram till någon sorts sanning.
Det är utomordentligt olyckligt att nazism blivit synonym med ondska. När koncentrationslägren öppnades stod det klart för de flesta att detta var omänskliga, fullkomligt bortommänskliga, dåd. En systematiserad och demonisk ondska. Idéerna bakom måste vara onda idéer. Det var en korrekt slutsats.
Men självklart. Alla som omfattar onda idéer är inte onda människor. Och alla som omfattar goda inte goda. Men det finns ett samband, det är bara inte absolut. Om nazismen bara får beteckna en obestämd ondska blir beskyllningar för att vara nazist en kränkning. Är nazismen i stället en ideologi, bestående av ett antal värderingar borde man objektivt kunna undersöka om dessa idéer delas eller inte. Vad är det centrala, det mest demoniska med nazismens idéer? Antisemitismen och rasismen. Den gamla rasbiologin skapade en hierarkisk rasism. Över- och undermänniskor. Överger man rasbiologin för en kulturell rasism kan man fortfarande vara hierarkisk. Lågt stående kulturer och högt stående kulturer. Förakt för en viss kulturs människor.
Nu var det många som sympatiserade med Hitler men inte alls gillade judeförföljelser. Man höll på nazismen inte på grund av antisemitismen utan trots antisemitismen. Är det rimligt att kalla dem nazister? Det är det väl eftersom de hoppades på en nazitysk seger. Idag finns det ingen Hitler, det ger ingen vägledning idag.
Och här kommer min centrala poäng. Hur många – och vilka? - värderingar måste man ha gemensamt med den gamla nazismen för att med rätta kallas nazist? Jämför begreppet nationalsocialist med begreppet socialkonservativ. Det tycks ju uttrycka nästan det samma. För socialister i betydelsen kommunister var inte nazisterna. Man hatade som bekant bolsjevikerna, en annan huvudfiende. Nazisterna var bara sociala i samma mening som socialdemokrater och socialliberaler. Och nationalismen är ju en bärande konservativ idé. Den delar sverigedemokraterna med nazisterna. Medan den är så gott som övergiven hos den konservativa falangen bland de liberalkonservativa. I dagens Sverige.
Fördelen med att använda färgord på politiska idéer är att man kan tala om mer eller mindre röd, mer eller mindre blå. På samma sätt borde man kunna använda brun. Man har alltså inte sagt att någon är nazist för att man kallar hen brun.
Nu finns det mycket annat i nazismen att ta avstånd från. Det hierarkiska och antidemokratiska. Orbáns illiberala demokrati är inte heller demokratiskt. Även nazisterna ansåg sig förverkliga folkviljan. Att man stöder sig på en majoritet gör en inte till demokrat.
När man skyller det mesta på invandrarna kan man undra om man är helt fri från främlingsfientlighet. Den undran borde åtminstone den anständiga högern kunna dela.
Det handlade ju inte om att man framsynt såg att det här kommer vi aldrig att klara. Migrationspolitiken har en annan motivering hos sverigedemokraterna än den har hos oss andra. Den skillnaden är ännu möjlig att uppriktigt upprätthålla.
Vad är alternativet till blåbrun när det gäller att benämna sverigedemokrater tillsammans med resten av högern. Blåblå? Men då har man jämställt sverigedemokraternas konservatism med moderaternas och kristdemokraternas. Och det kan ju också vara kränkande. För den anständiga högern, nämligen. Så länge inte den gamla gränslinjen är helt upphävd.
18 okt. 21

Äldre inlägg