Piraten och Broman

Jan Sigurd har kommit ut med en bok om Piratens tid i Malmö. Den recenseras idag (19 juni) i Sydsvenskan av Åke Leijonhufvud. Det är en mycket besynnerlig recension eftersom Leijonhufvud tar sig orådet före att angripa Sten Broman. Det är så vitt jag förstår helt opåkallat, eftersom Jan Sigurd skriver om Bromans och Piratens vänskap. Här det handlar bara om ett vädrande av recensentens ressentiment. Leijonhufvud prisar Piraten och ställer honom mot Sten Bromans uselhet. Sten Broman är en skrävlande underhållare, oförskämd mot kvinnor och kypare. Och Sten Broman har en lundensisk humor, elak, sadistisk, utan ett uns medkänsla. Medan medkänslan är det som utmärker Piraten. Allt enligt Leijonhufvud.
Det är en vrångbild. Det är tvärtom mycket som förenar de båda herrarna. Cynismen, kvinnoföraktet – i Piratens fall kan man nog tala om kvinnohat - och en mycket stark pessimism. Jag skulle tro att Piratens cynism var mer djupgående. Både kunde gripas av en människas hjälplöshet inför livets tragik, hade sina stunder av obarmhärtighet och av barmhärtighet.
Men visst var de olika. Broman var varmare, känslostark, naiv. Han hade en känslomässig nyckfullhet. I mycket tedde han sig som ett stort barn. Han hade en stark kärlek till sina vänner, som han kunde visa en rörande omsorg. Piraten var en man som höll masken, och ansåg att man skulle hålla masken.
Han klagade på att Ernst Norlind skattade åt sina egna skämt. Vilket den som upplevt Hasse Alfredson inte har några problem med.
Man kan diskutera hur stor författare Piraten var. Något mycket mer än en enkel underhållare var han i varje fall. Att kalla hans prosa ”Sveriges vackraste”, tycks mig vara en överdrift. Men Leijonhufvud har naturligtvis rätt till den värderingen, det hänger så mycket på vilka stilideal man har. Att det är förmågan att skildra livets tragik som gör Piraten till en stor författare, tycks mig uppenbart. Men Bock i örtagård och Högvilt tycks mig främst vara lysande underhållning.
19 juni 19

Brunsmetning

Som jag påpekade i fredags hade jag en invändning när Per Svensson beskyllde Ivar Arpi för att ha överträtt en anständighetens gräns. Anständighet är så lätt att fnysa åt. Och den som fnyser, som gör sin indignation till huvudsak, behöver inte argumentera i sak. Och har man en dålig sak att försvara så är det naturligtvis klokt att undvika sakdiskussion.
Då är det bättre med ett indignerat utrop: Brunsmetning! Jag diskuterar inte huruvida jag är främlingsfientlig eller inte. Eller hävdar att det är fullt i sin ordning att vara främlingsfientlig. Det intressanta är att jag har blivit beskylld för något orimligt. Visa då att det är orimligt, skulle man vilja utropa.
Men antag att det verkligen föreligger en främlingsfientlighet. Hur orimligt är det då att jämföra med nazismen? Man kan naturligtvis vara rasist utan att förespråka folkmord. Men man kan ju inte förneka att nazisterna var rasister. Och finns det någon möjlighet att klart skilja främlingsfientlighet från rasism? Är inte främlingsfientlighet bara en eufemism för rasism? Om inte, vad exakt är det som skiljer? Om det nu inte bara är en gradskillnad.
Jag har ofta talat om sverigedemokraterna som ett parti som försöker lansera en nazism med mänskligt ansikte. Kanske pågår det försök att göra nazismen anständig igen. Det kan vara en av orsakerna till den irritation det väcker när man påminner om nazismens brott. Nu skall vi inte påminna om de gamla förbrytelserna. Nu skall vi börja på ny kula.
Och det gäller inte bara sverigedemokraterna utan dem, som de säger, lyssnar på människor och tar intryck. Som inte föraktar någon människa eller någon åsikt. Utan helt demokratiskt tycker att allt kan diskuteras.
Vad tänkte de gamla nazisterna när Nazityskland hade förlorat kriget och koncentrationslägren öppnats? Kanske: ”Kan våra idéer någonsin bli gångbara igen?” Och svarade måhända: ”Jo, om tillräckligt lång tid har förflutit och situationen i Europa tycks helt förändrad”. Då, kanske.
18 juni 19

Nina Björk väljer slagord

Nina Björk är en intressant tänkare. Inte minst därför att hon utgör en genomtänkt och genomkänd kontrast till mitt eget tänkande och livshållning. I Dagens Etc (13 juni) gör hon front mot tolerans, öppenhet och mångfald. Och pläderar i stället för de gamla vänsterbegreppen frigörelse och medvetandegörande.
Bakom detta ligger Nina Björks övertygelse att ingen människa är en ö. Vi är alla beroende av varandra. Det är väl riktigt, men Nina Björk driver det så långt att man tror att hon menar att mänsklig autonomi inte skulle existera. Eller kunna existera. Vad blir det då av rätten att välja sitt eget liv. Och vad har då frigörelse för mening? Kanske tänker hon sig att den mänskliga gemenskapen ibland slår fel och att kollektivet ibland har behov av att förändras. Kommer makt in måste förhållandet mellan medmänniskornas justeras.
Vad är det för fel med tolerans? Därför att tolerans är likgiltighet, menar hon. Men kanske betyder det bara att man inte skall tvinga på någon sin mening. Och det vill ju inte Nina Björk heller. Man kan ju mycket väl vara engagerat kritisk mot en människas självdestruktiva tendenser utan att ta sig rätten att bättre veta vad som är bäst för en medmänniska än vad hon vet själv. Det finns ändå något unikt i den kunskap vi har om oss själva. Som aldrig kan vara lika stor hos den som kommer utifrån.
Nina Björk tror på sanningen. Man kan argumentera för det man finner vara en sann bild av världen. Det är detta som är medvetandegörande. Och lyckas man övertyga medmänniskan om sin världsbild så kommer hennes känslor också att förändras.
Det förvandlar en inte till en auktoritär människa, men onekligen till en predikant. När man använder begreppet mångfald så är det naturligtvis oprecist. All mångfald är, som Nina Björk påpekar, inte bra. Men vad uttrycket vill uttrycka är väl att man gillar att vi är olika, ser olika ut, tycker olika. Massmördare och pedofiler bidrar väl också till mångfalden, kan man invända. Men det som strider mot humanitet och rimlighet bör inte tolereras. Tanken är väl snarare att man inte vill att harmlös mångfald skall angripas. Man vill inte ha likriktning för likriktningens egen skull. Det är rimligen detta man brukar mena. Eftersom uttrycket används mot biologiska och kulturella rasister. Men sällan i något annat sammanhang.
Tror man att vi är beroende av varandra men att en viss autonomi är både möjlig och önskvärd så faller mycket av Nina Björks resonemang. Att demokratiskt besluta om gemensamma angelägenheter, men ge individen frihet att bestämma det som rör henne själv, förefaller rimligt. Väljer jag färgen på min mössa, vilka böcker jag skall läsa, vad jag skall äta till middag, så angår det ingen annan. Jag har en stark känsla av att Nina Björk skulle förneka det. Människan skall inte tvingas, utan övertalas (medvetandegöras). Men friheten är en illusion. Det finns ingen oskyldig färg på mössan. Människor är inte likgiltiga. Alla har rätt att ha och har faktiskt synpunkter på din mössa. Kanske menar hon något så extremt. I så fall har hon fel.
17 juni 19

Arpi trängd

Skall man jubla eller inte över Ivar Arpis artikel i Svenska Dagbladet (11 juli)? Det kan kännas befriande att någon plötsligt talar klarspråk om den svenska rasismen. Men det borde kanske snarast vara beklämmande att man kan göra det på en svensk ledarsida, som ett sätt att skjuta fram positionerna. La Rochefoucauld sa att hyckleriet var lastens hyllning till dygden. När man slutar hyckla och inte längre maskerar sin rasism är det kanske i känslan av att den blivit så accepterad att man inte längre är i behov av att låtsas.
Kanske har Erik Helmerson rätt när han säger att det intressanta med Ivar Arpi inte är att han överträder anständighetens gräns utan att han har rätt (DN 14 juni). Klarspråk i stället för hyckleri. Det är inte av ekonomiska skäl man tycker illa om invandrare, det är för att de är annorlunda. Ivar Arpi, och här stöder jag mig på Helmersson, har påpekat att det inte handlar om biologisk rasism utan om kulturell. Att Arpi inte använder just de termerna spelar mindre roll. Det är uppenbarligen det han menar när han talar om ett demografiskt problem som upphör när integrationen är så fullständig att kulturella skillnader inte längre syns.
Arpi är naturligtvis en smart person. Man kan ju tolka det han skriver som en ren beskrivning. Hans grad av sympati och förståelse för den främlingsfientlighet han ser, kan vara svår att bedöma.
När Per Svensson i ett tidigare ledarstick (DN 12 juni) påpekade att Ivar Arpi överträtt en anständighetens gräns kunde man i andanom höra denna höger fnysa. När man talar om anständighet kan det lätt uppfattas som vänsterns prydhet. Vad som är anständighet för den ene behöver inte vara det för den andre, kan man påpeka. Och så slipper man tala om sakfrågan.
Men kunde Arpi tryggt fnysa åt Per Svensson tal om anständighet, så får han sannolikt svårare att svara på Erik Helmersons avslutande fråga. Om man inte tål att se andra kulturella uttryck än sina egna, vad skall man adekvat kalla detta?
14 juni 19

Ung i Lund

Jag skrev igår om mitt förhållande till Lundagård. Men vem var jag själv under dessa femton år? Det är en sådan lång ungdom och den sammanfaller med det som många räknar som vänsterns tid. Jag skrev i Lundagård 1977-1981. Jag har haft en del kontakt med en del gamla lundagårdsmän inför jubileet och det var det som föranledde min bloggpost. När jag skrev i Lundagård var vänsterns skugga ännu förnimbar. Men under mina tio år i Dackekuriren och de två år som jag inte skrev någonstans 1965-1967 (om man undantar en dikt om Vietnam i Liberala Studentklubbens Avant Garde) var vänstervågen svallande.
Men vem var jag? Det är svårt att minnas sina livsstämningar. Hösten 66 hade jag min kristermin. Man kan inte säga att jag sedan var deprimerad men grundstämningen var låg. Jag upplevde det som om jag långsamt kravlade mig upp ur en grop. Trots att världen larmade var jag mycket döv. Behovet av kommunikation var nog hela tiden starkt men jag var liksom förlamad. När jag började skriva mina, enligt ett ledarstick i Kvällsposten, kilometerlånga och ohyggligt självupptagna artiklar hade insikten om kommunikationsbehovet redan nått mig. Jag hade också bejakat min sexualitet, som en följd av uppgivenhet. Det fanns ingen kärlek för mig, men lusten fanns. Sinnesglädje och en hopplös längtan efter kärlek. Det var motiv som upptog min inre monolog. Och färgade mitt skrivande.
En låst liberal individualist, alltså. I en tid när tillsammans är vi starka. Det är därför som dagens konservativa gemenskapstänkare inte ter sig så lockande för mig.
Jag var en misslyckad figur och jag kände mig som en misslyckad figur. Det var därför som minsta bevis på att jag inte var alltigenom misslyckad gladde mig. ”Ingen har varit mer ensam än jag i Lund”, sa jag till Christina en av de första gångerna vi träffades. Hon fann det förmätet att påstå något sådant. Men jag trodde inte jag var unik, jag trodde jag var representativ. Ingen hade varit mer ensam, men mången hade varit och var lika ensam.
Gylfradikal och pisshumanist. När allvarliga unga människor kämpade för världsrevolutionen. Jag var den udda rösten som skrev i vänsterns tidning. Och som fick kasta sig ut och fångas upp av Lundagård.
Har jag kommit ihåg det jag ville minnas? Hur långt nere var jag? Den som är resignerad misslyckas inte. Kanske var tiden efter lärarhögskolan resignationens tid. Men resignationen fanns ju redan tidigare. När jag tänker på människor jag känt är det just det inkommensurabla i alla livsöden som slår mig. Mycket stark ångest som mina vänner berättat om, tycks mig vara bland det värsta man kan vara med om. Kanske kunde jag inte beklaga mig över något annat än en självbild präglad av alltför stor klarsyn.
Vad tjänar det till att nu snart 40 år senare tala naket om en förgången livskänsla? Därför att det var så. Och jag tänker att jag inte bör glömma det.
13 juni 19

Äldre inlägg