Om Per Gahrton
När jag första gången såg och hörde Per Gahrton var på Liberala Studentklubbens introduktionsmöte hösten 1965. Han framstod omedelbart som en stark personlighet. Färgstark, respektlös och oppositionell. Per Ahlmark hade varit den lysande yngre stjärnan, som tingsteninspirerad kritiserade de gråa partikoryféerna. Här var någon ännu yngre som kritiserade Per Ahlmark. Detta måste vara den verkliga liberala avantgardisten.
Han var inte med i Liberala Studentklubben, utan var framstående i folkpartiets ungdomsförbund. Men jag minns ett tillfälle när han debatterade mot konservativa kårpampar. ”Detta, herr ordförande, är lögn. Och det är en ovanligt infam lögn”, Ropade Per Gahrton, vit i ansiktet av vrede. Hans motdebattör var Claes - Göran Kjellander, som långt senare skulle bli ledarskribent i Dagens Nyheter.
Jag hade sett en färgstark personlighet, men vad visste jag mera? I Israel- Palestina konflikten hade vänstern tagit parti för palestinierna. ”Hur kunde de?” frågade sig en gång min vän Salomon Schulman. Mycket enkelt, man uppfattade judarna som västerlänningar, araberna som tredje världen. Men även inom liberalismen fanns kluvenheten. Gahrton blev tidigt arabvärldens försvarare. Mot sig hade han alla andra liberaler. Själv har jag aldrig kunnat ta ställning i den frågan.
Efter ett år i Liberala Studentklubbens styrelse lämnade jag den. Insåg att jag inte var så intresserad av praktisk politik. Politisk ideologi var jag emellertid inte ointresserad av. Under tiden kom vänstervågen. Och vänstern blev med sina många riktningar den dominerande tidsströmningen. Också litteraturen erövrade man. Och jag var intresserad av litteratur och kulturdebatt.
Jag förblev dock trogen liberalismen. Då hade Per Gahrton blivit chefredaktör för Liberala Studentförbundets tidskrift Liberal Debatt. Gahrton visade sig vara en insiktsfull politisk tänkare. Just så, tyckte jag, skulle man förhålla sig som liberal. Inte blunda för någon verklighet, utan erkänna de orättvisor som vänstern fått syn på. Först då kunde man förbli ett alternativ till vänstern.
Men Gahrton lämnade Liberal Debatt och blev i stället chefredaktör på Lundagård. Jag hade beundrat Lundagård under hans företrädare. Nu tyckte jag att den förlorade i akademisk finess. Efter Gahrton har jag aldrig fullt ut återfått förtroendet för Lundagård.
Sedan gick tiden. Liberala Studentförbundet utkämpade sina inre strider. Man bytte beteckning på förbundet och dess tidskrift 1972. Kallade sig Frihetliga socialistiska studentförbundet och tidskriften Frihetlig socialistisk tidskrift.
De kvarvarande vänsterliberalerna, som inte ville hoppa på det frihetliga socialistiska tåget, lät den gamla tidskriften återuppstå under sitt gamla namn 1973. Med redaktioner i studentstäderna som växelvis svarade för numren. Jag var med i lundaredaktionen. Per Gahrton var en av dem som företrädde den stiftelse som bildades.
Vid den här tiden var Per Gahrtons artiklar mycket frekventa i de stora tidningarna. Kunde han verkligen tänka igenom allt han skrev, frågade jag mig. Vid den här tiden kom också svängningarna i sexualfrågan. Per Gahrton var en av de första av de gamla sexualliberalerna som bytte fot. Det gjorde mig rasande. Jag skrev en artikel till Sydsvenskans Aktuella frågor som refuserades av Gunnar Andrén. Det konfunderade tydligen Gahrton. Vi skulle träffas i Stockholm vid ett möte med styrelsen för Liberal Debatt. Gahrton hade förgäves sökt mig på tåget upp. Men jag hade av privata skäl farit upp dagen före. Där undvek jag förmodligen en konfrontation.
Jag var sedan länge bitter på Per Gahrton. Men alla andra sexualradikaler ändrade också mening. Min vrede bleknade så småningom. Det var väl ålderns resignation.
Sedan dess har jag träffat honom vid åtskilliga sammanhang. Miljöpartiet skulle bildas. Och Per Gahrton gjorde skandal genom att vara hejdlöst berusad på lundagårdsjubiléet 1980. Allan Fagerström skrev om det och Gahrton måste rädda sitt spirande parti genom att göra offentligt nykterhetslöfte på Dagens Nyheters ledarsida. Det visade sig att han var dipsoman, periodsupare. Sådant gör ens liv besvärligt.
Men mellan oss rådde bara hjärtlighet när vi träffades. Och nu är han alltså borta. Nog var han en lundaprofil att minnas.
22 sept. 23
Jag gör nu två veckors bloggpaus. Åker till Georgien. Nästa bloggtillfälle måndagen 9 oktober.
8 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS