Hakelius drar växlar

Jag läser en tidig Frank Heller, ”I hasardens huvudstad” och den är ytterligt antisemitisk. Nästan hela tiden är skurkarna judar med motbjudande utseenden. Det är något värre än de vanliga nationella klichéerna som man ofta möter i 1910-talets litteratur. Jag förmodar att Frank Hellers internationella orientering kan ha förvärrat saken. Det var en allmän europeisk åkomma. Å andra sidan kom han just från Lund, när han började skriva.
Härifrån kommer man osökt in på våra dagars hyperkorrekthet. Ve dig om du använder fel ord. Och det gäller inte enbart nutida företeelser utan också historiska. Nyligen var det en forskare som uppmanade studenterna att söka på förbjudna ord när de ville få ett hum om historien. För detta blev hen anmäld och åthutad. En antinazistisk pjäs, skriven under nazitiden, skulle sändas i Sveriges radio. Då fick nazisten inte uttrycka sig så grovt rasistiskt som nazisterna gjorde på den tiden. Utan den fiktive nazisten fick uppträda med mildrat språkbruk.
Och som ni minns protesterade man i Göteborg mot att Sverigedemokraterna skulle inbjudas för att redogöra för sin mediestrategi. Många tyckte att detta var ett svårt angrepp mot yttrandefriheten. Men det var ju något värre än så, ett kunskapsförakt. Inget av de politiska partierna var inbjudet för att hålla valtal eller göra propaganda. Tvärtom, de skulle berätta vilken strategi de hade för att handskas med medierna. En ren kunskapsfråga alltså, intressant både för deras sympatisörer och för deras politiska motståndare. Eftersom Sverigedemokraterna finns skulle de naturligtvis vara med. Det är lika intressant att få kunskap om dem som om andra, troligen intressantare. Att protestera var alltså inte i första hand att protestera mot någons yttrandefrihet. Utan att protestera mot någons existens. Inte: Du har så hemska åsikter så du skall inte få yttra dig. Utan: Du är ett så hemsk företeelse, så jag anser inte att man bör studera dig, undersöka dig som en del av verkligheten. Vissa saker är så hemska att en ung student i blomman av sin vetenskap måste tänka bort dem ur världen.
Man blir förstås bekymrad över de unga studenterna och undrar hur de skall klara sig i livet. Jag skulle kunna ge fler exempel. Muséer som ängsligt tar avstånd från en äldre tids fördomar. Det kan synas lite beskäftigt. Men det viktiga är ju att historien inte censureras. Man kan nämligen lära av historien, också av dess misstag.
Johan Hakelius säger i sin spalt att identitetspolitik är liberalernas försök att låta minoriteter topprida majoriteter (Expressen 18 jan.) Men den här politiska hyperkorrektheten har mycket ringa stöd hos det liberala etablissemanget. Däremot tycker man inte att Sverigedemokraterna skall normaliseras. Men det tycker Johan Hakelius. Sannolikt av maktpolitiska skäl. Här går verkligen en värderingsmässig skiljelinje. Hakelius försök framstår då bara som att han fallit för det vanliga debattricket att försvara något genom att jämföra med något annat som är lika illa eller värre. Man kan inte prata bort det ena genom att hänvisa till det andra.
Det är viktigt att skydda minoriteter från majoritetsförtryck, nämligen. Men det får naturligtvis inte slå över i sin motsats. Eller skapa så starka tabun att verkligheten blir osynlig. För att ta en annan sak som man borde tänka på. Att hela tiden sopa under mattan att någon är annorlunda, är att antyda att det är en skam att vara annorlunda. Det är det nämligen inte. Utan en rättighet som man bör känna stolthet över.
28 dec. 20

Jakubowski om kyrkan

Jag gillar verkligen Jackie Jakubowski. Han skriver i DN om den kristna antisemitismen (23 jan.). Det är ett intressant ämne.
Ibland när man plötsligt inser något, inser man hur dum man har varit tidigare. Jag förundrade mig länge över antisemitismen som inte alls tycktes följa samma mönster som annan rasism. Vanlig rasism är ett förakt för svaghet. De främmande är en svag och föraktlig grupp, socialt illa sedd. Men judehatet tycktes vara något speciellt och laddad. Något mer än det vanliga översitteriet mot underklassen. Varav kom antisemitismens särställning?
Självklart är det kristendomens fel. I de kristna länderna frodades antisemitismen genom historien. Kristendom är ju ursprungligen en judisk sekt, nasaretsekten har jag för mig att den kallas i Apostlagärningarna, och sekten är som bekant värst. Jesus gjorde anspråk på att vara judarnas Messias men det var anspråk som avvisades. Det kan tyckas oerhört för den som menade sig vara den inkarnerade guden. Och långt mer så för hans tidiga anhängare. Kristendomen segrade i Europa men den judiska integriteten rådde man inte på. Det blev inte någon allmän omvändelse. Det är i de besviknas miljö som fördomarna sedan blir måttlösa.
Hitler representerade en annan antisemitism. Ateistisk och förment vetenskaplig. Men den hade aldrig vunnit någon anklang om den inte kunde bygga på det gamla judeförakt som kristendomen – eller skall vi säga den kristna folktron - inympat hos människorna. Och man kan säga Hitler fick göra en eftergift till den kristna antisemitismen. I så måtto att judarnas roll inte helt och hållet kunde förklaras av rasbiologin. Judarna var undermänniskor, men samtidigt farliga undermänniskor. Liksom för de kristna antisemiterna var det något speciellt med judarna.
Hos kristna antinazister under andra världskriget t.ex. i Sverige var det orimligt med rasbiologin. Därför att den omöjliggjorde missionstanken. Något sådant som kristna judar kunde inte finnas enligt rasbiologin. D.v.s. man var jude oavsett vilken religion eller ideologi man bekände sig till. Jakubowski citerar en slovakisk ärkebiskop: ”Det finns en enda lösning. Konvertera!” Men dogmatiska nationalsocialister accepterade inte ens denna lösning.
Naturligtvis är det antisemitism att tvångsomvända judar. Här finns en hel del att grubbla på. Hur hälsosam är egentligen läsningen av evangelierna? Man kommer ju inte ifrån att sekten står i motsättning till moderreligionen. Man kan naturligtvis framhålla att det var romarna som avrättade Jesus. Men kan man förklara bort konflikten? Och evangeliernas framställning av konflikten?
Många moderna människor har börjat inse det dubiösa i missionstanken. Det är lätt att säga att det står så i Bibeln och att detta är en kristen grundtanke. Men gör det världen bättre om fler blir kristna? Och i varje fall är det klokt att avstå från allt övertalande. Många moderna kristna menar ju att det är viktigare med religionsdialog än mission. Man får söka ta ansvar för den värld och den mänsklighet som aldrig kommer att bli helt och hållet kristen. Det är viktigare att Guds vilja sker än att människor tror på Gud.
27 jan. 20

Lidbecks läsmotstånd

Agnes Lidbeck skriver i Dagens Nyheter (19 jan.) att människor slutat läsa. Och att man kan förstå att de slutat läsa. Ty speciellt undviker man – och vill man undvika - den litteratur som är obehaglig och uppfordrande.
Det ligger väl en del i det. Men är det inte att ta sin egen läsning på alltför stort allvar? Frågeställningen verkar väl mest angå helgon. När jag nu har insett människornas stora nöd, verkligen levt mig in i detta, måste resten av mitt liv gå i offrets tecken. Är det inte att ta i?
Och det är ändå stor skillnad på att undvika den litteratur som man finner plågsam och att inte läsa alls. När Agnes Lidbeck smiter från den svåra litteraturen så lockas hon av en nyöversättning av Eddan. Det vittnar ju om vilken kvalificerad läsare hon är. Eddan är det mest frivola hon kan tänka sig. Lägre än så sträcker sig inte hennes fanflykt från den stora litteraturen.
Man läser hellre om gammalt lidande – inget är populärare än andra världskriget – än det som är aktuellt och brännande. Man sysslar med sådan läsning där man kan bevara distansen. Men det är inte så dumt med distans. Är det att rekommendera att möta verkligheten alldeles distanslöst? Kan man det och bör man det? Det kan finnas en poäng med litteratur som väcker en, får en att inse obehagliga sanningar. Men det är givetvis begränsat vad man som individ kan göra.
Och jag har alltid tyckt att det ligger något befriande i Stig Larssons konstaterande att människor som läser litteratur som de blir ledsna av är dumma i huvudet. Det är ingen plikt att lida. Tvärtom, ingenting är sämre än det meningslösa lidandet. Om man däremot kan svara med konstruktiv handling har det lidande som obehagliga insikter ger en, funktion och poäng. Och det är så sällan man kan göra det.
Men är inte insikt alltid bra? Att veta, även om man för ögonblicket ingenting kan göra. Det kan vara det. Och då bör man ställa sig frågan om den insikten är värd det pris som obehaget genererar.
Ty jag tror att det är bra med distans. Det är kanske en fördel om man har den distans till nuet som man har till det förflutna. Historien ger perspektiv, historien lär en i någon mån att analysera med distans. Nuets största fara är att man i stället hamnar i ett känslomässigt kaos.
Den som läser om andra världskriget är inte frivol utan en människa som intresserar sig för svåra och viktiga saker. Och det kan vara plågsamt nog. Är det bara det mänskliga lidandet man vill lära känna är det nog bra med den tunna distans som det förflutna skänker. Den som behöver mer distans än så, flyr till ännu mer förflutna tider.
När det gäller varför människor inte läser har jag en annan hypotes. Nämligen lättja. Att inte vilja anstränga sig alls, överhuvud taget, på något område. När jag var yngre hade jag ändå en idé om en större mångsidighet. Även den litteratur som behandlade verkligheter som spontant måttligt intresserade mig, borde jag pröva. Blott förnuftiga människor ansåg den värdefull. På ålderns dar är det väl mer Non multa sed multum. Att fortsätta att gräva där man redan kommit djupast. Fördjupning alltså snarare än mångsidighet. Och lidandet är inte det enda som det gäller att förstå. Och naturligtvis blir man inte en bättre människa för att man är olycklig. Därför är det värdefullt att ofta läsa litteratur som gör en lycklig. Jag läser alltid munter litteratur parallellt med tyngre.
Min eget intresse för nazitiden är att få svar på frågan: Hur kunde galna ideer få spridning? Inte att fördjupa mig i det bottenlösa lidande som blev dessa idéers resultat. Det borde alla som talar om brunsmetning beakta. Det är ingen som tror att just de är onda eller kommer att sluta som lägerkommendanter. Men de hoppas väl i efterhand kunna säga som 68-vänstern. ”Jag gjorde ingenting, jag bara tänkte fel”.
24 jan. 20

Fallet Johan Heltne

Erik Helmerson i DN (22 jan.) beklagar sig över att ingen kommenterat den artikel som Johan Heltne skrev på kultursidan 18 jan. Men det är nog fler än jag som klippt ut den och lagt den åt sidan. Såsom svår att ta ställning till.
Visst får en författare göra sin läsare osäker på hur en viss verklighet ser ut. Men får hen själv vara osäker, gestalta en verklighet hen inte bestämt sig för hur den ser ut. Beskriva en osäkerhet som hen delar med läsaren? Kan man acceptera en sådan oklar författarintention? En författare som resonerar: Detta hände, men eftersom ingen utom Gud kan veta det, vill jag gestalta den osäkerhet som nästan alltid finns när vi som människor söker få en sann bild av ett skeende. Ja, mot detta finns inget att invända.
Men får författaren dela den omedvetenhet hen försätter läsaren i? Det är en svår fråga. Man kan ju resonera så att ingen kan veta något säkert. Vissa situationer kan vara oklara. Jag, som författare, behöver inte bestämma mig för vad som hände. Det räcker med att gestalta denna osäkerhet. Den är läsarens och den är envars.
Jag misstänker att det var mot detta sätt att resonera man invände på Biskops – Arnö. ”Jag ville gestalta en person som inte förstod sig själv såsom jag inte förstod mig själv”, skriver Heltne. Det låter ju onekligen som om han inte var mogen att skriva. Kan man skildra en förvirrad människa om man själv är lika förvirrad? Allting kan man naturligtvis. Men blir det bra litteratur, får inte läsaren något obearbetat och ofärdigt?
Det är inte konstigt att boken inte kom att hyllas och att den dog en stilla död efter utgivningen. I ett sådant fall är det lätt för en författare att tro att boken hade varit bättre utan strykningar och förändringar. Men det kan ju i stället vara så att originalet var katastrofalt och då kan alla förändringar bara leda till att det blir en mindre dålig bok. Men det kan inte göra det till ett mästerverk.
Naturligtvis skulle inte detta diskuteras seriöst om det inte varit för me too. Oklarheten handlar nämligen om en våldtäkt. Har man av moraliska skäl velat censurera Heltne? Är inte detta auktoritärt? Heltne beskriver att han vuxit upp med en svartvit syn på rätt och fel. Den revolten har efter vad han säger hos honom resulterat i moralisk relativism. Jag tror det är en omöjlig hållning och ett sätt att smita från sitt moraliska ansvar.
Det är svårt att veta något om en författare man inte läst. Men mycket tyder på att det är inte alls handlar förlagsängslighet eller auktoritära och konstfientliga me too - aktivister. Att det i stället handlar om en människa som måste tänka efter mer. Och om en författare som måste mogna.
23 jan. 20

Sagt 2020

Går det att kritisera en tidsanda medan den ännu pågår? Minervas uggla lyfter i skymningen. Det är först när dagen är över som vi ser vad som varit.
Jag tänker på hur svårt det måste vara att komma till ett land med en helt främmande kultur. Hur naturligt det skulle vara att söka sig tillbaka till det trygga och välbekanta. Ändå är det ju kontraproduktivt. Att huka i skrämsel över en värld man inte förstår, leder till ingenting.
Lycklig den som har en religion. Vart man än flyttar är Gud alltid densamma. Och Gud är större, större än alla kulturskillnader. Nästan alla som flyttar har en religion, till tröst och trygghet. Så länge man får behålla den är det ändå inte alltför hopplöst.
Är detta det som vanligen sägs på svenska debatt- och kultursidor under det 10-tal som gick och det 20- som nyss har börjat? Vi är ett underligt sekulariserat land, svårt att begripa sig på. Hur skall vi kunna göra oss tydliga? Visa att våra värderingar inte är en fråga om illvilja?
Nej, det är en annan fråga som står i centrum. Hur skall människor som lever kvar i sin trygghet kunna vänja sig vid att världen i någon mån förändras? Världen är en värld i snabb förändring. Vi har vunnit mycket på datoriseringen i bekvämlighet och snabbhet. Mycket av det som inte lät sig göras tidigare är möjligt nu. Men förändringen har som bekant också sina problem. Vi lider av datorstress när maskinerna inte fungerar. Och minnet och därmed identiteten tycks flyktigare. När mobilen tappas förlorar vi vår identitet. Datorernas intåg är en stor förändring.
Är det denna stora förändring som i stället diskuteras? Nej, inte det heller. Det är den förändring som invandringen innebär. För de flesta av oss är det ingen stor förändring. För några kan det visserligen räcka med att se för många invandrare på stan. Men det är ju inte nödvändigt att se detta som en stor förändring som berör en djupt. Det mesta är sig likt.
Sedan kan man diskutera vår ineffektiva polis och varför den är ineffektiv. Och det kan man koppla till invandringen. Att ineffektiv polis och öppna gränser inte är någon bra kombination, säger sig självt. Gangsters existerar och har alla skäl att invandra till ett land där polisen är svag.
Man kan diskutera om inte invandrare i hemtjänst och åldringsvård är ett problem. Där kan uppstå språksvårigheter. Men beror inte detta på att åldringarna är lågt prioriterade och invandrarna diskriminerade på arbetsmarknaden? Det är oerhört svårt att i vuxen ålder lära sig ett mycket främmande språk. Att tro något annat – vi kan väl ställa krav! - är bara korkat. Realiteter förändrar man inte genom att gasta. Människor är olika språkbegåvade och vi behöver alla. Det vore värre om ingen tog han om de gamla, höll butiker öppna, lät taxibilarna gå.
Jag har sagt dessa grundläggande sanningar för jag tycker de bör sägas 2020.
22 jan. 20

Äldre inlägg