Lars Westerbergs Blogg

Britt - Marie Eks bok, ”Numret till en vän”, om Jadwiga P. Westrup är ganska besynnerlig. Men det gör inte så mycket. Nog är det fantastiskt att någon 35 år efter sin död kan få en bok skriven om sig av någon som kände henne personligen.
Varför är den besynnerlig? Därför att så mycket är ovidkommande. Och också vänskapen är en smula besynnerlig. Det är en åldersskillnad på 40 år. Den yngre kvinnan beundrar den äldre. Och den äldre kommer att fungera som biktmor. Om man är den lyssnande parten, hur tydlig blir man då?
Så det blir mycket om deras gemensamma förtjusning i djur. Och mycket om Eks egna kriser när hon vänder sig till Jadwiga Westrup för att få tröst. Och här framträder verkligen ett drag hos Jadwiga. Vänlig och förstående, ja, men aldrig till priset av uppriktigheten. Hon tröstar genom sin äkthet. I stället för konventionella fraser, en respekt för ohjälpligheten. Man har pekat på hennes kärvhet, hennes råa skratt. Det var väl ett sätt att bepansra en stor känslighet. Britt – Marie Ek gör inga sådana analyser. Men det verkar som om hon förstått det.
Ek antyder någon gång att förhållandet till Jadwiga också innehöll negativa sidor. Men dem vill hon inte redovisa. Det borde hon ha gjort. Bilden blir annars ofullständig, stannar i det triviala och undanglidande. Sanningen om en medmänniska kan man aldrig få fram. Det finns inga andra bilder än de subjektiva. Men om man inte ens långt efter hennes död vågar säga vad man vet, hur skall ens komma i närheten av en fördjupad bild?
Hur stor var Jadwiga P. Westrup? Hon var begåvad och originell. Sådant räcker i Lund.
21 sept. 23

Jadwiga P. Westrup skrev vänligt om mig i Lundagårds jubileumsnummer 1980. När Gustaf Von Platen erbjöd mig ett medarbetarskap i Svenska Dagbladet, sa han att någon lagt en lapp på hans skrivbord. Och tydligen tipsat om mig. Det är först nu jag kommit att tänka på det.
Jag hade dock samtidigt ett erbjudande från Arne Ruth i Expressen. Och fann att min oortodoxa rabulism skulle passa bättre där.
Sedan skrev jag på som vanligt. Deltog lidelsefull i debatter, som jag brukar. En gång försvarade jag Kerstin Vinterhed i Dagens Nyheter mot Gustaf von Platen. Uppenbarligen fann Gustaf von Platen detta vara grav otacksamhet och illojalitet.
En ironisk barnfilm som fått mycket på skallen försvarade jag också. Barn förstår inte ironi, menade man. Jag formulerade satsen: ”Fyrkantiga föräldrar får fyrkantiga barn”.
Jadwiga angrep mig för detta. Hon tolkade det som att jag hade någon besynnerlig uppfattning om ärftlighet. Det hade jag inte avsett, jag tänkte mig hela tiden att det handlar om kommunikation och miljöpåverkan. Men jag medger att formuleringen kan vilseleda. Jadwiga passade på att påpeka att jag som verkat så begåvad hade bleknat betydligt. Jag levererade ingen kontrareplik eftersom hon möjligen hade rätt. Kanske är sinne för ironi en mognadssak. Men jag förvånade mig över hettan i hennes replik. Kanske hade sakfrågan berört henne djupt. Kanske grämde hon sig över att ha satsat på fel häst.
Jag tyckte att hon hade rätt i att man aldrig bör vara ironisk mot barn. Det var en sådant viktigt påstående att jag inte ville fördunkla det med en massa resonerande.
Hon bodde i Abbekås där min hustru Christina tillbringat sin barndoms somrar i sin morfars hus. Samma dag som angreppet kom råkade mina svärföräldrar ut för malören att Svenska Dagbladet saknades i brevlådan. Och hoppades att Jadwiga skulle kunna låna dem sin tidning. Hennes angrepp hade de inte sett. Men Jadwiga trodde förstås att det var därför de kom.
Jag hälsade dock på Jadwiga när jag stötte på henne i lanthandeln. Och hade en gång något som liknade ett samtal med henne. Det var ett ganska dåligt samtal. Vi var båda blyga och udda.
När hon dog 1988 skrev jag hennes nekrolog i Kvällsposten. Min uppskattning av henne var obruten.
20 sept. 23

Jag har hört ett föredrag och läst en bok om en märklig lundalegend, Jadwiga P. Westrup. Det är en översättare och universitetslektor i tyska, Britt – Marie Ek, som berättar om sin vänskap, över generationsgränserna, med den 40 år äldre översättaren och kåsören, Jadwiga P. Westrup. Jadwiga var lundagårdsredaktör 1949. Hon dog 1988.
Mina egna mellanhavanden med henne var inte helt idylliska.
P:et betyder Przybyszewska och hennes namn har bakgrund i den svenska litteraturhistorien. Hennes farmor, Dagny Juel, dominerade Strindbergs krets i Berlin. Alla de prominenta författarna och konstnärerna var förälskade i henne. Strindberg friade till henne trots att han redan var förlovad med Frida Uhl. Eftersom Dagny Juel nobbade honom, började han hata henne.
Konstnärskretsen var från början Ola Hanssons. Strindberg trängde undan Hansson och hatade hans hustru Laura Marholm. Så Strindberg blev Hanssons efterträdare i kretsen. Dagny Juel anlände först så småningom. Hon var norska och kände Edward Munch. Bengt Lidforss kände hon från Lund. Hennes storasyster var gift i Lund med en konsul Westrup, hennes yngre syster hade varit förlovad med Bengt Lidforss bror. Själv var hon från Kongsvinger.
Så kom hon till kretsen i Berlin, omstrålad av ett rykte om skönhet och farlighet och man såg hennes fotografi innan hon anlände. Och så väckte hon skamlig längtan och när den gäckades förakt och raseri hos de dubbelmoralistiska herrarna. Strindberg larmade genom Birger Mörner hennes skötsamma storasyster i Lund. Som for ner för att hämta hem henne. Men fann att det inte var något att oroa sig för.
Så gifte sig Dagny Juel med en av genierna i kretsen, Stanislaw Przybyszewski. I Till Damaskus spelar han rollen som en de gestalter som Strindberg tycker sig förföljd av. Strindberg tycker sig höra honom spela Chopin på pianot.
Nå, Dagny Juel födde denne man två barn. Men blev sedan mördad i Tiblisi. Hon hade följd med en man till Tiblisi. Han var ett snäpp galnare än hennes övriga beundrare. Han mördade först henne och sedan sig själv.
Hennes barn växte upp hon mostern i Lund. Och Jadwiga var alltså dotter till ett av barnen. Detta är alltså Jadwiga P. Westrups skakande familjebakgrund.
Jag återkommer om mina relationer till Jadwiga Westrup. Och till den bok som föredraget byggde på.
19 sept. 23

Det har förts en dialog om kyrkan i Arbetarbladet
i Gävle (30 aug., replik och kontrareplik 9 sept.). De båda deltagarna överträffar varandra i besynnerligheter. Bernt-Olov Andersson anser att man inte bör vända sig till kyrkan under personliga och samhälleliga kriser. Varför är det farligt? Jo, delar av kyrkan lierade sig med Hitler för 70 år sedan. Det var helt visst, kan man invända, en helt annan kyrka. En auktoritär och konservativ överhetskyrka. Idag finns inget skäl att inte tro att kyrkans företrädare skulle vara något annat än goda demokrater. Kan den hjälpa när man är i själanöd? Det kan man fråga, men det är en helt annan fråga. Finns det inte annan och bättre hjälp att få på annat håll? Kan man naturligtvis också fråga. Religiösa invändningar kan man naturligtvis ha. Men andra ideologiska invändningar behöver man knappast hysa. Kyrkan är idag varken auktoritär eller inhuman.
Om kyrkans förhållande till nazismen under hitlertiden, har jag skrivit mycket. Hur var det möjligt att på en gång vara kristen och nazist?
Men för frågan, om man bör söka tröst hos Svenska Kyrkan, om Putin kommer eller så, är det helt ovidkommande. Dock bör man undvika att i dylika fall vända sig till ryska kyrkan.
Nå, Bernt-Olov Andersson får svar från en fängelsepräst, Louise Larsson. Hon inleder med det förvånande påståendet att sekulariseringen i Sverige, beror på den långa freden. Hade hon vidgat det till välstånd och välmåga generellt, hade det väl varit en något trovärdigare hypotes. Men säkert är det mer komplicerat än så. Vid tiden för det demokratiska genombrottet var kyrkan för mycket överhetskyrka för att inge förtroende. Och teologin var lite för ortodox för att klara vetenskapens framsteg och upplysningstankens genomslag.
Nå, Louise Larssons tanke tycks vara att har man det bra inser man inte att man behöver Gud. Hon skriver följande.
”Att kyrkan skulle vara irrelevant i människors liv är alltså inte en åsiktsfråga, det är en faktafråga där svaret är att Kyrkan, religionen och tron ständigt är relevant i människors liv. Frågan är bara när människan erkänner den relevansen i deras eget liv, och där har du helt rätt, Bernt – Olov. Det är när livet rasar, när hoppet tryter och när ingen annan samhällsaktör bär upp eller står kvar i den personliga krisen”.
Suck, kan man säga. Och åter suck, kan man tillägga. Så kan det gå om man utgår från det som skulle bevisas. Det finns en Gud,ständigt beredd att visa människor omsorg. Och när människor vänder sig till Gud och kyrkan i krissituationer så inser hon detta. Men om det inte finns någon Gud hur relevant är kyrkan då?
Tro är naturligtvis olika för olika människor. Men Louise Larsson tycks ha en så stark tro att frågan om Guds existens inte blir en fråga om åsikter utan om rena fakta.
Så bör en människa i kris vända sig till kyrkan? Ja, varför inte? Där finns människor fyllda av kärlek och beredda att hjälpa. Och de kommer inte att tvinga på någon sin tro. Tro om du kan, men vi hjälper dig därför att du har det svårt. I Kristi efterföljelse.
Man kan säga att kyrkans hjälp är medmänskligt amatörisk. Men jag tror det är bra att det finns någon sådan att vända sig till. För den som inte vill söka professionell hjälp, men vill ha en förstående medmänniska att tala med.
18 sept. 23
 
Beklagar djupt att denna blogg kommer så sent på dagen. Men jag fastnade längre på landet än jag hade kunnat förutse.