Danius insats

Så är Sara Danius död. Det är alltid tragiskt när människor som hade mer att ge går bort i förtid. Det är alltid en personlig olycka när människor går bort. När betydande människor gör det är det mer än personligt.
Hon var den sämsta sekreterare som akademien haft, skrev Horace Engdahl i en herostratisk artikel. Detta har många betraktat som en skandalös artikel, närmast bottenlöst ond. Men jag förstår att han ser det så. Förhållandet var sannolikt det motsatta, Sara Danius var den bästa sekreterare som akademien haft. Handlingskraftig, klarsynt, uppenbarligen inte så vänskapskorrumperad att hon tog otillbörliga hänsyn. Hon hade lösningen på akademiens problem och hade snabbt och effektivt kunnat genomföra den. Trots att problemen var betydande. Och just därför var snabbhet av nöden, varje dröjsmål förvärrade situationen.
Men hon blev alltså motarbetad. Och ju hårdare man motarbetade henne desto mer förvärrades akademiens kris. Tills man var tvungen att backa. Att vara en dålig sekreterare kan skada akademien. Att motarbeta, kraftfullt och energiskt, den bäste sekreterare akademien haft, ledde mycket riktigt till en gigantisk kris. Och så ser Horace Engdahl mycket klart: detta är unikt i akademiens historia, här finns ett grundfel.
Akademien har i sin historia haft en förfärlig sekreterare i Carl David af Wirsén, många mediokra. Men aldrig tidigare har man motarbetat en sekreterare, på grund av hens kompetens. Här finns verkligen ett lågvattenmärke i akademiens historia. Där har ju Horace Engdahl sett helt rätt.
15 okt.19

Sokolnicki om samtal

Amanda Sokolnicki i Dagens Nyheter tror på samtalet med högerpopulister (11 okt.). Det bör nog vara en tro med starka modifikationer.
Jag tror att en sak som främlingsfientlighet nog är svår att debattera bort. Därför att den fyller så starka emotionella behov att vederbörande blir argumentresistent. Det enda man behöver göra är att öka kvaliteten i debatten, säger Sokolnicki. Att vara mer skärpt. Men har jag rätt, hjälper det inte.
Hon säger också att man själv har nytta av samtalet. Att man ser klarare på sin egen hållning.
Hon bortser från att man tänker. Att man hela tiden debatterar i huvudet. Att man funderar ut motargument mot sina egna teser och försöker bemöta dem. Det här skulle man kunna invända mot vad jag säger. Varför får det mig inte att ändra ståndpunkt?
Så tänker man i varje fråga och störst tankekraft kräver frågor som man inser är långt ifrån självklara. Men om man läser och hör att också det självklara ifrågasätts, så funderar man på hur man skall kunna argumentera för det man finner självklart. Så klart, pedagogiskt och slagkraftigt som möjligt. Man behöver inte stå ansikte mot ansikte med någon för att uppnå detta.
Det är väl svårt att göra skillnad på samtal och debatt. Vardaglig kommunikation innehåller ofta ett moment av maktutövning. Det handlar om att vara overdog snarare än att förmedla någonting. Det är en vanligt förekommande samtalskorruption.
I debatt och argumentering är det alltid fråga om att argumentera bäst. Maktaspekten är alltså mycket tydligare där. Men naturligtvis måste man argumentera för sina hållningar. För att kunna övertyga den som inte är alldeles argumentresistent. Argumentationen sker inte för att övertyga sin meningsmotståndare. Kvalificerade debattörer byter inte ståndpunkt under pågående debatt. Den man söker övertyga är snarare den neutrale åhöraren. Det är för hen debatten förs.
Så långt om behovet att bemöta varje populär åsikt. Ingenting är så självklart att ingen kan tycka motsatsen. Man måste kunna argumentera för allt, även för det man finner självklart och ingen har ifrågasatt. Det är bra att veta varför man tycker som man gör.
En helt annan fråga är om TV-debatter med högerpopulister tjänar något till. Det känslomässiga behovet av en syndabock kommer man inte åt på rationell väg. Hur medmänsklig man bör vara, hur solidarisk, är inte heller någon empirisk fråga. Hur mycket av sitt eget är man beredd att offra för andra?. Det är den grundfråga som ligger bakom migrationsdebatten. Vad man kan diskutera är sådana saker som invandringens kostnader, hur stor förortskriminaliteten är och vad den beror på. Eftersom det är komplicerade frågor har den med enkla förklaringar och lösningar stora fördelar. Hur fel de än är.
Hur förklarar man modernitetens kostnader för den som envisas med att det var bättre förr? Globaliseringens nödvändighet för den som är nationalist? Att vi med nödvändighet lever här och nu även om vi inte gillar det.
14 okt. 19

Dubbelt nobelpris

Jag förstår inte dem som menar att 2018 års nobelpris aldrig borde utsetts. Att det borde finnas en bestående lucka i raden av litterära nobelpristagare till evig åminnelse. Jag kan förstå att man vill minnas Utöya, Tsunamin och Estonia.
Men detta? Me too var ju ingen katastrof, det var en befriande synvända. Och kampen för denna synvända fördes framgångsrikt och att reaktionärer gjorde motstånd är ju varken förvånande eller i efterhand deprimerande. Man borde inte bråkat i akademien säger man, men det var ju utmärkt att man bråkade i akademien. Majoriteten ville göra som vanligt, som när man inte ställde upp för yttrandefriheten när det gällde Rushdie. Alltså inte ta tag i kulturprofilskandalen, utan hoppas att det skulle snöa över och glömmas bort. Då var det bra att minoriteten bråkade under ledning av Sara Danius och andra som fattade. Och att kampen blev segerrik. Att det visade sig lönlöst att blunda.
Visst, en del bra krafter föll i striden, Sara Danius, Sara Stridsberg, Klas Östergren. Och Horace Engdahl och Kristina Lugn sitter kvar. Men världslitteraturen är viktigare än akademien. Ett uteblivet nobelpris betyder en värdig kandidat, som blir utan. Det är enkel matematik, en mindre betyder en mindre. Om A fick vänta till nästa år med att få priset har J och K hunnit dö.
Hur var det med årets nobelpristagare? Ärligt talat, det kan jag inte bedöma. Av Handke har jag läst en bok, när det begav sig, som inte gjorde något särskilt intryck på mig, av Tokarczuk inget. Jag tänker fördomsfullt att akademien valde en stor kvinnlig författare för det känsliga året. Så tyckte de att det kunde kosta på sig att ge det till en kontroversiell och inte oemotsägligt stor manlig författare för innevarande år. Det var väl enda chansen för att få ge det till Peter Handke utan att bli steglade. Peter Handke haussades mycket en period, men har sedan dess bleknat och blir inte ens längre översatt till svenska. Skall vi tro på försäkringarna att han är en stor författare.
Det stora moderna österrikiska författarna är för mig Thomas Bernard och Elfriede Jellinek. I Handkes fall misstänker jag att han var berömd i sin samtid, men inte lyckats trotsa tiden. Många trodde kanske, när han var som mest i ropet, att han var en blivande klassiker. Nu vet vi att han inte blev det. I så fall är nobelpriset ett försök till konstgjord andning från akademiens sida. Vi får se hur det bekommer honom.
11 okt.19

Doyles bästa?

Sir Arthur Conan Doyle har skrivit fyra romaner om Sherlock Holmes. Troligen förknippar man Holmes mer med berättelser av novellkaraktär. Men romanen Bakervilles hund är känd och mer känd än vilken novell som helst. Och de två romaner som Doyle inledde sina Sherlock Holmes berättelser med, En studie i rött och De fyras tecken, har ändå nått en viss berömmelse. Men hur är det med den fjärde romanen Fasans dal? Den ter sig mycket bortglömd.
Jag har dock egenheten att tycka att det är hans bästa bok och jag har därför läst om den i en nyutgivning där den kallas Sherlock Holmes i skräckens dal. Doyle använder där samma teknik som i En studie i rött. Först en mystisk mordgåta, sedan dess förklaring i händelser i det förflutna, som utspelar sig i det fjärran USA och i ganska speciella miljöer. Mormoner i En studie i rött, ett hemligt ordenssällskap i Skräckens dal. Conan Doyle tycks lockas av hemlighetsfulla föreningar och slutna sällskap. Jag erinrar om De rödhårigas förening och Ku Klux Klan, som spelar roll i De fem apelsinkärnorna. Han utnyttjar väl generellt människors fördomar mot hemliga sällskap. Endast i fallet Ku Klux Klan är fördomarna befogade.
I Skräckens dal är det värre än så. Det handlar om antikapitalistiska fackföreningar som utvecklats till något närmast maffialiknande. Det hemliga sällskapet finns överallt i USA men just på den ort där handlingen tar sin början har det alltså blivit ett stenhårt gangstervälde.
Precis som i En studie i rött finnar jag denna bakgrundshandling vara den mest spännande. Och det är en oerhört bra roman. Kanske börjar En studie i rött mer rafflande. Baskervilles hund är ju med hundens lysande tänder en betydande skräckroman. De fyras tecken däremot finner jag konstruerad.
Mer skall jag nog inte avslöja om Skräckens dal. Även klassiska och välkända detektivromaner bör få behålla sina hemligheter.
Conan Doyle var ju läkare liksom dr Watson. Förebilden för Sherlock Holmes var en medicinprofessor som Doyle haft som student. Professorn gjorde alltså träffsäkra sociologiska och psykologiska iakttagelser, som han lärde ut till sina studenter. Mer av klassisk människokännedom och läkarklokhet, tycks det mig, än detektivisk förmåga att observera detaljer. Doyle såg tydligen något annat i detta, ett utkast till en mästerdetektiv. Robert Louis Stevenson som vid den här tiden vistades på Samoa för sin lungsjukdom kände omedelbart igen förebilden. Han var ju barn av samma Edinburgh som Doyle. Själv har jag tänkt att en filosofilektor som undervisade mig på filosoficum i Lund, klar, lärd, elegant, med exakt byggda meningar, tydlig artikulation och ljusa a-kvaliteter, skulle kunna vara en lika god förebild för en romangestalt. Av den fabulösa sorten.
10 okt. 19

Nobelpristankar

Jag har en tanke kring nobelpriset som jag inte tror är så alldeles vanlig. Jag menar att det visar på behovet av en kanon.
Ty vad är det som sker i nobelpristider? Tidningarna lanserar ett tiotal nobelpriskandidater. Och så får en av dem, eller kanske någon helt otippad, nobelpriset. Tror någon det beror på att nobelpristagaren är en liten, liten hårsmån bättre än alla motkandidater? Ja, några inbillar sig väl kanske det. Men det är ju mycket troligare att det beror på det subjektiva moment som finns i all litteraturbedömning. Kandidaterna är alla högt kvalificerade. Det är tämligen enkelt att skilja god litteratur från dålig. Men på den här elitnivån föreligger inte någon kvalitetsskillnad. Det förstår alla insiktsfulla. Man kan inte tävla i litteratur, brukar det heta.
Men vad händer när någon får nobelpriset. Då blir många människor nyfikna på just det författarskapet. Man följer kanske inte med så noga bland recensioner, men har någon fått nobelpriset så vet man ju att det är bra. Det kan man lugnt ge moster i julklapp. Och tycker både moster och man själv vid avslutad läsning att det mest var besynnerligt så har man i alla fall bildat sig en mening. Och de övriga kandidaterna glöms bort till nästa år när en del av dem återkommer. Några få försvinner in i tystnaden och en del nya kommer till.
Så är det med författare. En del lever vidare, andra glöms bort.
Och vad gör den litteraturintresserade, som utan att vara speciellt insatt, vill titta lite på äldre litteratur? Ja, hen kan ju vända sig till den enda kanon som finns. Listan på dem som fått nobelpriset. Jag tycker inte det är någon dum tanke. Någon gång har väl akademien missat grovt i eftervärldens ögon, men det mesta är av yppersta kvalitet. Men nackdelen är förstås att man inte anar när akademien floppade.
Och så sträcker det sig inte längre tillbaks än 1901. Verkar det uppfostrande med en kanon? Jo, men det måste finnas hjälp för den som just fått upp ögonen för litteratur, ingen föds bildad. Jag tycker det är att svika sitt pedagogiska ansvar, att av rent snobberi, inte ge en bra första hjälp. Du får läsa lika stora och tunga litteraturhistoriker, som jag har läst, så vet du automatiskt vad du skall testa. Men det är ju inte så det går till, det är ju litteraturen som lever och är viktig. Först måste man förstå litteraturens vikt och först då blir man kanske intresserad av att läsa om författarna.
9 okt. 19

Äldre inlägg